Ja, nu börjar jag få lite ordning efter att ha flyttat ifrån min alkoholist.. Nej, det var inte lätt och det är fortfarande inte lätt, när han sms:ar och ringer (på fyllan) och tycker synd om sig själv..
Men beslutet var helt rätt!
Ja, vi har gått igenom och går fortfarande igenom de olika stadierna av "förhandlingar", hotelser, löften och köpslåenden som dessa människor så fiffigt (enligt dem själva) är kapabla till.. Och där de kan vrida och vända på de svar du ger dem, så det ska passa in i deras tankemönster.
Ett tankemönster som beror lite på dagsformen och mängden av alkohol som inmundigats..
Det som gjorde mest ont var nog dessa förslag om "tjatsex".. Jag var ju "tvungen att förstå" hans frustration.. Han tyckte att jag var jättekonstig som inte var ett dugg "sugen" på sex.. (nej, det hade vi inte haft på snart ett halvår ändå) speciellt, när han i sina egna alkoholindränkta tankar var "oemotståndlig"..
Jag hade fått ett löfte om att använda vår gemensamma bil under flytten.. Och vips tyckte han sig ha hittat det perfekta "bytesobjektet"/utpressningsobjektet.. Mellan raderna och nästan rent ut så lät det: Inget Kn--a, ingen bil!
Jag höll på att kasta bilnyckeln mellan ögonen på honom, men besinnade mig och la den på en bänk i hallen och sa adjö!
Nej, jag tycker inte om manipulationer! Nej, jag anser INTE att jag ska behöva gå med på den sortens byteshandel, hur fiffigt han själv än tycker att det verkar..
Mina "antenner" har blivit så känsliga, att jag inte ens tar emot hjälp som faktiskt kan vara vänligt och ärligt menad, bara för att slippa diskusioner som kan uppstå efteråt, där han får för sig att jag går med på vissa saker i utbyte mot att han varit "snäll"..
Jodå, en DEL av honom förstod att jag menade allvar.. Även om han fortfarande tjatade och tjatar om "anledningen".. Enligt hans sätt att se det, så är hans alkoholvanor bara ett svepskäl.. Mycket tjat och sagg har det blivit om jag har ett "nytt förhållande"..
När jag sedan faktiskt skaffade lägenhet och med hjälp av barn och kvinnliga vänner flyttade, var han konfunderad.. DET ingick ju inte i hans planer.
Han kastade ringen i vredesmod och "hotade" med skilsmässa, varpå jag sa Varsågod, det är bara du skaffar pappren och betalar..(än har jag inte hört något..) men den biten lär jag få ta itu med själv..
Det han inte insett, är att hans nuvarande handlingar och uttalanden verkligen leder fram till skilsmässa.. Det finns ingen chans att jag kan låta det passera "som om inget har hänt".. Och tyvärr, drickandet eskalerade, liksom hans ångest.. De som hälsat på, säger att han fortfarande, trots att han är ensam i huset, "gömmer" alkoholen" i källaren.. Fastän han skulle kunna sitta med vinglaset vid bordet..
Istället travar han oupphörligt upp och ner för källartrappan under olika förevändningar om saker han måste "titta till".. Sorgligt, är bara förnamnet..
Nej, jag fick inte allt med mig, men det känns inte längre viktigt. Det är ju bara "saker".
Istället har jag fått en inre frid och frihet som jag är lite ovan vid.. Men livet är väldigt gott just nu.
Kramar till er alla som kämpar för förändring!
Kom ihåg, att detta är MIN resa. Ni/du har en egen resa att göra.. Inspireras gärna, men ta egna beslut och följ era egna hjärtan!

etanoldrift

Jag har glidit in i en ny fas känns det som. Det är mycket lugnare både runtomkring mig och i sinnet.. Jag tror att jag börjar hitta balansen.
Det är ingen brådska längre att göra olika saker och kanske är det en liten vårdepp på gång. Inte för att jag är ledsen, utan mer trött!
I vilket fall har jag bestämt mig för att skriva en bok för anhöriga till beroende!
Jag vet att det finns flera, men jag tror att det finns plats för fler!
Av den anledningen att vi är olika som individer och att vi tar till oss saker på olika sätt. Olika sorters formuleringar slår an på olika strängar hos oss beroende på vilka vi är, vad vi har för bakgrund och uppväxt..
Jag har gett mig en rejäl tidsperiod, eftersom jag inte kan sitta och skriva i timmar.. Jo första dagen, men sen får jag sån värk att jag blir helt handikappad för en vecka eller två ..
Ja, nog har jag lärt mig att måttfullhet, även när det gäller min envishet är att föredra ;-)
Kanske kommer jag att ta med en del av mina kommentarer i forum?(givetvis i omskriven form) Jag vet inte hur det förhåller sig med "upphovsrätten" i det fallet? Kanske är det tillåtet med citat och hänvisningar?
Hur som helst, är många av historierna väldigt lika om man tar bort detaljer av mer personlig karaktär.. Vi som är beroende och /eller medberoende/anhöriga, sitter ofta med liknande erfarenheter och ibland är det nästan skrämmande att se hur berättelserna liknar varandra..
Som sagt en ny resa har börjat <3
Kram till alla goa själar därute <3

Uppenbarligen gillar du att skriva och lika uppenbart skriver du på ett sätt som når fram! Utan tvekan finns det plats för och behov av din bok. Jag ser fram emot att få läsa och dela med mig av den.
Så skönt att du känner lugnet.... ha en fin dag! / mt

etanoldrift

Ha en fin dag själv!
Ja, jag har fått en egen "bubbla" att vara i, där orosmoment inte längre kommer åt mig på samma sätt.. Jodå jag hör att krafsar på skalet ibland, men det blir allt lättare att föra tillbaks ansvaret där det hör hemma (gäller inte bara min "alkoholist")
Det är lättare att inte gå i taket när bilen inte startar, utan ta bussen istället.
Livet är gott! <3

Hej E-driften!

Har inte skrivit till dig förut - tror jag, minns inte riktigt - men har läst mycket av det du skriver. Jag vill bara säga, på förekommen anledning så att säga, att jag uppskattar dina inlägg väldigt mycket. Du skriver rakt, öppet och ärligt, utan krusiduller och med hjärtat på rätta stället. Dina erfarenheter är viktiga både för beroende och medberoende.

Tack för att du delar med dig av livet - fortsätt med det!

Kram

Leverjag

Det blir så bra. Du skriver så träffande och klart. Dina metaforer går in så att jag tror alla fattar. Jätteglad att du ska skriva den. Det har du redan gjort här men i bokform blir det verkligen spännande att se hur den formas. Hoppas att du orkar titta in här då och då ändå.

Pussar och kramar ?✨?

etanoldrift

leverjag, stina och muränan :-) Vad glad jag blir av er pepp..
Ja, att skriva något långt, istället för korta inlägg är nytt för mig.. Så det blir nog ett tusenbitarspussel.. hihi
Kanske kan jag hitta någon som hjälper mig att få struktur på materialet så det liknar en bok så småningom..
Jag skriver i omgångar, när det dyker upp saker.. roar mig emellan och blir tvungen att ta hand om kroppen däremellan ;-)
Kram på er godingar!

etanoldrift

Igår ringde min fd.. Då var
Igår ringde min fd.. Då var han uppåt och allt var frid och fröjd.. Hade kanske bara hunnit dricka ett par öl..
Idag ringer han igen och allt är "nattsvart".. Han är en looser och mår riktigt dåligt.. Tydligt påverkad också, inte bara emotionellt..( åtminstone inne på andra flaskan vin..) Hans syskon har tröttnat på hans "fylleringningar" och skällt ut honom.. Så nu finns bara jag kvar att ringa till.. Jag lyssnar 2 minuter och föreslår att jag ska ringa sjukvården.. Då pang, läggs luren på..

Jodå, vi har pratat om det många gånger.. Varje gång jag föreslår adekvat vård, så blir han ursinnig och säger att jag driver med honom. (istället vill han helst att jag åker dit och sitter nåt dygn och lyssnar på hans "fylle-ångest-svammel" helst borde jag ju ta med mig ett par flaskor vin också..)

Han blir lika förbannad varje gång jag säger ifrån eller föreslår vårdcentral eller psykakut..
Vi har varit där såpass många gånger nu, att jag slutat reagera..
Känslorna av oro och olust jag hade i början har eroderat till en dammhög.. som blåser bort efter en kopp kaffe och en stund vid ett öppet fönster..

Jag vill inget ont! Önskar ingen olycka! Må du finna frid i din själ!

Jag skaffar frid i min egen själ och i mitt eget inre.. Det är ju den enda plats jag bestämmer över alldeles själv <3
Dit når inget annat än det jag bestämmer mig för att släppa in!
Och livet är faktiskt gott!

Ja det blev 2 likadana inlägg på sidor.. ;-) Här och på anhörigsidan..

Mattias

Synd att ditt ex inte tar rådet till sig och söker vård.
Varje dag utan bakfylleångest är livet värt att leva.

Många gånger man känt att glädjen i livet springer ifrån en
och man försummat det som är värt mest dagar efter man druckit.

Visste inte att du Etanolen också varit beroende varav du förkastade min självömkan i min tråd.
Vilket steg du tagit som lämnat,
måste varit många sömnlösa nätter bakom det.
Eller dog din kärlek för honom?

Skönt att du får läsa i lugn och ro på kvällarna nu.

Liksom du känner jag ett hat mot alkohol och
ledsamhet över vad den åstadkommit i ens liv.

Kram och lycka till med bokskrivandet.:-)

etanoldrift

Hej Mattias!
Du verkar ha klarat råsopen ;-) (tar av mig grillvantarna och tar fram fredspipan åt dig)
Ja, det är ganska vanligt att vi medberoende (nej, jag skäms inte över ordet!) är , håller på att bli eller har varit beroende.
Det är ju ett led i att försöka kontrollera hur mycket våra "alkoholister" dricker.. Ett sätt att försöka minska intaget , som så småningom leder till ett visst beroende.. (räknar med att jag var alkoholist i åtminstone 4 års tid). Numera är jag nykter alkoholist! Efter över ett års nykterhet så är jag ju inte "ny-nykter" längre..
Nej mitt eget avslut, var inte svårt för min del och jag ser inte alkoholister som sämre personer (däremot behöver jag inte gilla vissa beteenden de lägger sig till med, men det är en annan sak)
För egen del så blev ju alkoholen en sorts luddigt täcke som la sig över allt det trista, så att jag orkade med fyllesvammel, irrande, irrationellt beteende osv, utan att själv gå i taket..
När man själv är berusad så suddas ju konturerna ut och man lägger inte märke till att folk tar snedsteg, bryr sig inte om att de står och pinkar i trädgårn så att grannarna ser eller tjatar om samma sak för femtioelfte gången, trots att det bara var tio muner sedan man sist svarade på frågan. Ja för mig var det en sorts "lugnande medel" och det behöver jag inte idag (dessutom upptäckte jag att jag mådde allt sämre fysisk av det. Magkatarr, dålig sömn, regelbunden huvudvärk, apatisk, mardrömmar)
Ja, jag lider med honom i hans självpåtagna okunskap om sin egen sjukdom.. En gång, när han inte var riktigt nykter så föreslog jag att vi båda skulle söka hjälp..
Det tyckte han först var en bra ide och gick med på det.. Dan efter så tittar han på mig som om jag kom från en annan planet och säger, att vistt får jag jag söka hjälp om jag vill, men sååå farligt mycket tycker han inte att jag dricker.. jag blir ju inte otrevlig..
När jag återigen säger att det rör oss båda, så blir han arg. Han har minsann inga problem.. skitprat! Och på den vägen är det där..
Mina övertalningsförsök är härmed också avslutade!
Det finns en distans och den växer sig större för varje dag. Jag hatar honom inte, Känner mig idag ganska neutral.. Och konstaterar, att de känslor som ev finns kvar inte räcker, för att jag skulle vilja ha ett förhållande igen. Jag känner mer som för ett syskon eller en god vän, för honom idag. (Och en sån kan man ju bli osams med, utan att förkasta helt och hållet)
I mitt fall har jag också varit tydlig med att det är BETEENDET och inte personen jag riktar kritiken mot!
Han har haft ett val (man kan inte både äta kakan och ha den kvar!) Han har sin frihet att dricka och får ta ansvar och konsekvenser för det själv!
Mitt ansvar är att ta hand om mig och se till att ta mig ifrån en situation jag inte mår bra av! Och det har jag också gjort!
Att jag gått min väg, är kanske för att jag aldrig har varit mycket För snack utan verkstad!
Jag tycker att man bevisar vad man står för, istället för att bara prata i det oändliga, utan att något händer.. Det må ha tagit tid, det må ha gått långsamt ibland men jag har aldrig backat!
kram tebaks/ e

etanoldrift

Ja, då sitter man här med sin morgonkopp kaffe.. Efter en fantastisk helg, där jag träffat nya spännande människor och ätit bastanta hotellfrukostar (jag som i vanliga fall bara dricker kaffe på morgonen) Har nog gått upp ett par kilo! (Nej ingen alkohol! Det var bara ett par stycken i gänget som tog ett glas vin till maten och inga frågor ställdes om någons val)
Ser att det varit turbulens i forum.. Vet inte om det är något som ligger i tiden. Människor är osäkra och rädda. Många finner att verkligheten på något sätt hunnit ikapp dem och att de har livsval att göra (vare sig de är beroende eller ej)
Många vågar inte heller titta på sig själv och sin egen del i en konflikt. Ännu fler vågar inte avsluta en konflikt om de tycker att de "förlorar".
Precis som barn som måste sluta bråka, så kan de inte låta bli att slänga iväg en sista smäll eller ett sista "du är dum".. Många vill inte heller släppa, utan kastar ut nya "krokar" som man hoppas att någon ska hugga på, så man får en anledning att fortsätta tills man själv tycker att man "fått rätt"..
Det är svårt att få den provocerande att inse, att provokationer inte leder till annat än fortsatta provokationer (känner igen mönstret från min fd, som gärna provocerade fram meningsskiljaktigheter, för att få häva ur sig saker. Saker som egentligen inte hade med sammanhanget att göra, men som han irriterade sig på..)
Jodå efteråt insåg han ibland att han sas gått över gränsen och att han burit sig synnerligen dumt åt, men ursäkter satt väldigt långt inne.. Oftast skämdes han för mycket och ville hellre dra ett streck och glömma.
Tyvärr blir det så, att reder man inte ut konflikter så ligger de kvar under ytan och växer sig större. De blir till slut till slagträn som tas upp varje gång man blir oense och många gånger så skjuter man på orsaken så att det uppstår pseudokonflikter istället..
Tilliten är det som tar stryk! Försvinner tilliten, så blir så småningom bara föraktet kvar.. Suckarna, himlande med ögonen och grimaserna som är minst lika nedtryckande som ord.
Nej man växer aldrig själv av att trycka ner andra!
Nej man får inte bättre självkänsla av att vara nedlåtande och spydig.
Nej man får inte färre "fel" själv, genom att stå och peka på andras.

Ibland behöver man "säkerhetsventiler", att få "kräka ur sig" när man mår dåligt och har blivit dåligt behandlad. Men det gäller att göra det konstruktivt, att våga se VAD i det här är det som gör att jag reagerar?
Är det så att det ligger nån sanning i det som sägs? Är proportionen på kritiken rimlig?
Det kan inte vara så, att bara "den ena" ska få kritisera, medan den andre anklagas för "påhopp" så snart de själva kommer med kritik..
Kritik ska också spegla beteendet! Inte personen!
Känner man sig "lättkränkt" och tar åt sig av sådant som är skrivet i allmänna ordalag, (alltså INTE personligt adresserat till en själv)så behöver man nog fundera över varför man reagerar så starkt..
Det finns nämligen en sorts förnekelse i att kritisera saker som man inte vill se ens delar av hos sig själv.. Kanske har det med skam att göra? (precis som min fd, som inte ens kunde se ett reportage om rattfylla utan att må dålig och stänga av TVn) Det blir lite av "alla andra, men inte jag, jag är undantagen"..
Sedan tycker jag också, att ett par personen genom sitt uppförande inte får bli orsak till att andra inte vågar yttra sig, eller försvinner från det här forumet. Att det liksom blir lägre i tak.. Då blir det tyvärr som med vår nationalsymbol, den Svenska flaggan, som en del knappt törs hänga upp av rädsla för att bli betraktade som "rasister"... ( se det som en liknelse, inte en start för rasistdebatter, för det ämnet hör inte hemma här! Det finns andra forum för sånt)

Själv är jag numera nykter alkoholist och på väg att bli tillfrisknad medberoende! (vare sig ni gillar etiketterna eller ej ;-) )

Och ska försöka läsa ikapp lite i era trådar.. Även om jag inte kommenterar eller är inloggad så kommer jag att fortsätta läsa.

Vad bra att det går bra för dig och att du verkar må bra trots allt. Hoppas det håller i sig länge och att du fortsätter må bra.

etanoldrift

Blir alltid glad över din hälsning! Och önskar att saker löser sig för din del också!
kram/e

etanoldrift

Det har tagit tid, att inse vad det verkligen innebär att lämna över ansvaret för nykterhet (eller onykterhet) på min fd man.
I början trodde jag också på "mer kontroll".. Vi medberoende (japp, det är min egen etikett för enkelhets skull, på min beteendeproblematik) är ju ofta experter på att kontrollera i alla dess former.
Kontrollera/räkna antal flaskor/burkar som finns.
Upprepa samma procedur med de tomma dito..
Försöka kontrollera "okulärt", i vilket tillstånd av fylla/nykterhet, vår "alkoholist"/anhörig befinner sig i. ( Titta efter tecken på ostadig gång, ökad "spårvidd", kroppshållning, språk och tonläge, försöka att diskret känna om det doftar alkohol..)
Uppmärksamt notera rörelser i "gömsleområdena" (jodå, vi hade ganska bra koll på var ev alkohol smusslades undan)
Och fundera på att inhandla "alkoholmätare".. ( skulle inte att ha inneburit någon som helst skillnad..) troligen bara ännu ett argument FÖR att dricka eftersom "ragatan" är så djävlig.. Kanske skulle det istället ha lett till förhandlingar om accepterade "dagar"/alkoholmängd istället? (typ, nu har jag varit helt nykter i en vecka, nu måste jag få ta en öl/ett glas vin..) Eller vad man nu idkar "byteshandel" om..

Skulle någonting av allt det här ha fått min fd att sluta dricka?

Svaret är ett entydigt NEJ! För han var inte motiverad, erkänner inte att han har alkoholproblem Jodå andra problem, talar han vitt och brett om, som sitt mående, kroppsliga problem, saker som "går sönder"(oförhappandes?), sin ekonomi.. Men INGENTING av allt detta beror på alkohol!
Det är enligt honom , lögner och illvilligt förtal.. Han blir ju inte ens "full"..? Ja, kanske liiiiite lullig, nån gång, men det räknas inte.. Problem har han absolut inte! Det är bara vi, hans fortfarande närmaste (syskon, etc och fd fru)) som har problem.

Numera så så pratar vi mest per telefon.. Jag säger idag inte ett ord om alkohol, utan instämmer att har han inga problem så är det inga problem. Själv pratar han aldrig om sitt drickande..
Antingen pratar vi om helt andra saker och då är det bara en kort pratstund som med vem som helst.
Är han packad och mår dåligt så behöver jag bara nämna vårdcentral eller läkare, så slänger han på luren.. Kanske, om han gjort det tillräckligt många gånger, att han ändå ringer vården och får akut hjälp? Jag kan ändå inte hjälpa i det skedet..

* Han har satt ner foten och tackat nej och jag måste både acceptera och respektera det..

* Det svåraste har varit att acceptera hans totala förnekelse, men jag äger inte hans inre!

* Jag äger ingen rätt att försöka ändra hans känslor eller val!

* Jag kan bara besluta mig för hur jag förhåller mig till hans val!

* Jag kan välja vilka känslor jag har kring det hela och om/hur det påverkar mig!

Jag hoppas att han ändrar uppfattning innan han är död.. Jag har ju ändå sett här på forum hur många beroende kommer hit, i väldigt dåligt psykiskt och fysiskt skick, men ändå fast beslutna att försöka bli nyktra!
Men då är de i regel här, av egen fri vilja, och någonstans medvetna om att det är alkoholen som ställer till det..

Jag ser mitt liv och det är gott! <3

Mattias

Tog åt mig av ditt förra inlägg,
inte meningen att min inre frustration och bitterhet skulle gå ut över dig.
Ibland skriver och handlar jag innan jag tänkt fullt ut.

Mår inte så bra för tillfället,
inte kommit så långt som dig.
Känner mig sviken och lämnad och har bara mig själv att skylla.

Bara att acceptera läget,

känner mig ensam i nuläget och måste komma igång på mitt jobb igen,
(sjukskriven nu) och övriga aktiviteter för att inte explodera i mitt huvud.

Frågan är bara vad jag ska göra, läsa böcker träna,
hitta nya nyktra kompisar, (hur)?
Boendebiten är också krånglig, men tiden lär väl lösa det.

Gotta vidare i ditt liv..

etanoldrift

Hej Mattias!
Trevligt att du vågar skriva :-) Jag tar inte åt mig för egen del, för egentligen är det ju inte riktat till mig som person. (ingen av er "känner" mig och vet vem jag är innerst inne!)
Men jag behöver inte heller "fortsätta" tråkigheter som ändå inte leder någonvart.. (i såna diskussioner finns inga "vinnare", bara förlorare)
Tyvärr finns det andra som tar väldigt illa vid sig, för det gör man när man står i en ny tillvaro.. vare sig man är nynykter eller medberoende..
Det tar sin lilla tid att hitta jämvikt och där får man helt enkelt låta tiden ha sin gång..
Mitt liv och min tillvaro har inte varit någon "quick fix". Såna finns inte i RL! (som jag såg någon skriva på ett annat forum, Tappar du skon vid midnatt, så är du inte Askungen, utan rejält full ;-)
Jag hoppas att du också hittar någon sorts balans i din tillvaro.. Ett tips är ju att du strukturerar upp din vardag, så att du är sysselsatt (vare sig det är med roliga saker eller sånt som måste göras!)
Aptiten brukar ju vara lite si och så med.. Så försök att se till att du äter regelbundet.. (ägna gärna viss tid åt matlagning. För du kommer att behöva kunskaperna när du tar hand om ditt barn senare!)
Alla de där "monotona" sysslorna, får faktiskt tiden att gå.. Var gärna uppmärksam på just det du håller på med, så snurrar inte tankarna lika mycket (jodå.. det kallas visst "mindfullness", men funkar förvånansvärt bra, även om det är jobbigt att vara i "nu" i början)
Var ute mycket.. Kroppsrörelse/motion frisätter endorfiner som får oss att må bättre! Dessutom kan det få dig att sova bättre..
Lycka till med ditt.. Måendet kommer så småningom.
kram /e

etanoldrift

När vi är rädda för att bli avvisade och bortvalda, så kan det hända att vi själva väljer bort, för att slippa smärtan och skammen..
Att vi själva förnekar att vi vill vara med..

Det är en sorts "skydd"/säkerhet, mot att bli sårad och besviken..
Om jag själv ställer mig utanför (och låtsas att jag inte bryr mig om/är intresserad) så kan de i alla fall inte "triumfera" med att kasta ut mig/säga att jag inte får vara med..
(lite av "det är ändå surt sa räven..)

Alltså så kan man reagera med ett : Det där töntiga gänget (som jag själv inbillar mig att jag inte riktigt platsar i) vill jag nog ändå inte tillhöra..(även om jag är nyfiken) Jag säger helt enkel att de är skitfåniga så ingen tror att jag vill vara med (när jag ändå inte tror att jag får eller blir vald..)

Jag hade ett barn, som iofs, inte tyckte att fotboll var det roligaste i livet, men som hävdade att de andra var skitfåniga som jämt skulle sparka boll som hen "hatade" på rasterna..

Det visade sig att hen var ett blygt barn, som inte hade förmåga att "ta för sig" och självmant be att få vara med..
Hen hade visserligen frågat en gång för länge sedan, men då fått till svar "Nej vi är redan fullt, så du kan inte vara med..

Hen tolkade det som att de andra barnen inte tyckte om hen. Och gick undan..
När lärarna sedan frågade, så skämdes hen och sa att hen inte "gillade" bollspel.. Rädd att uppmärksamhet och vuxnas krav skulle få kamraterna att reagera negativt. (ibland krävs så lite för att något ska utvecklas till "mobbing")

När vi sedan började nysta lite i det här så visade det sig att det var ett missförstånd och hen fick visst vara med..
Nej, hen tyckte inte att det bästa i livet var att sparka boll, men hen gillade faktiskt att vara med i gemenskapen.. ( Och hen slutade att säga att hen "hatade" bollspel, för ibland så behöver man ju inte alls tala om vad man tycker..)

För fortsätter man att alltid tacka nej, så slutar folk till slut att fråga.. Och reder man aldrig ut saker genom att fråga, så kan man få gå med en inre lögn och falsk föreställning om hur saker förhåller sig hela livet..

Ja det kostar ett visst mod! Men det är ibland bättre att veta, än sväva i en gnagande ovisshet..

etanoldrift

Jag kan förstå reaktionerna hos en del, när de består i ilska mot en "osynlig fiende", sedan må det vara sjukdom eller alkohol..
Men mitt inre har svårt att acceptera att sas "oskyldigt" få stryk för något man inte ens känner sig delaktig i.. Jo, kanske är vi alla delaktiga på sätt och vis..
Det har i alla fall gjort att jag lite tappat gnistan.. Känner att jag på något sätt återtar en del av mitt medberoende-beteende som består i att "huka" och hålla käften.. (Nej, jag är inte här för att medvetet såra någon!)
Ja, det är en tuff bit att ta tag i och att läka.. (vi har ju alla olika saker att ta itu med här i livet)
Jag behöver rikta min energi och uppmärksamhet på andra områden av mitt liv så nu tar jag lite semester från forumet.. Jodå jag kommer nog att gå in och läsa emellanåt.. <3
Fortsätt att kämpa alla tappra!

etanoldrift

Biten ligger hos mig att ta tag i.. Det är bara jag som kan och måste ändra på saker i mitt "system"..
Något har "triggats" och jag måste rota djupt inom mig själv för att försöka förstå.. Bara då kan jag ju på allvar läka den biten också..
Jag är inte mycket för att stoppa ner saker jag upptäcker i ryggsäcken igen....
En nära väns eventuellt förmodade cancerdiagnos gav mig en liten fingervisning då ett av hennes barn ringde mig och var förtvivlad eftersom ingenting de sa var "rätt".. ( mycket porslin hade kastats också..)
Ja dödsskräck har många ansikten.. Det hela gick bra. Jag frågade inte ens, utan sa att jag följer med dig på undersökningen. (och det visade sig att det inte var det besked som fruktats..)
Men tanken på reaktioner och hur mycket en omgivning (oförstående i detta fall) fick stå ut med, när individen inte orkar säga något fick mig att tänka..
Är det rätt att skada andra psykiskt eller fysiskt, för att man själv i sin ångest inte förstår konsekvenserna?
Ja det och lite annat ska jag ta itu med.. Ha det gott forumvänner