Bestemor

Berätta mer eller sök stöd direkt där du är om det känns övermäktigt för dej.
Va rädd om dej ?

Trasig och ledsen

I 14 år levde jag med någon som söp. Vi fick tidigt i förhållandet två underbara döttrar. Hans drickande tärde sönder mig fullständigt. Jag la all skuld på mig själv, blev otroligt medberoende och berättade inget för någon. Efter 7 år ihop gick jag in i väggen totalt. Var jättesjuk i ett år och insåg då att jag aldrig kunde bli frisk så länge jag levde med honom.

Han insåg någonstans att han hade problem, kände sig mindervärdig och tryckte då ner mig istället. Allt jag gjorde var fel och inget jag gjorde var bra nog. I allt han gjorde och sa så var budskapet att jag inte var värd att ta hänsyn till.

Jag visste att jag måste lämna honom men kunde bara inte lämna mina två små döttrar ensamma med honom. Valet stod mellan mitt eller deras välbefinnande tänkte jag, och då var valet enkelt. Barnen var viktigast.

Till slut blev det omöjligt. När barnen var 10 och 12 år så flyttade vi.
Allt kom ikapp mig, jag hamnade i en hemsk depression, barnen mådde dåligt, soc blev inblandade då yngsta dottern mådde så dåligt av att vara hos pappa. Till slut fick vi igenom att barnen bara skulle vara hos honom varannan helg. Jag fick fantastisk hjälp genom Al-Anon och alkoholrådgivningen och vi kunde äntligen bygga upp ett liv!

Han erkände aldrig sitt missbruk utan la all skuld på mig. Vi bröt kontakten totalt.

Jag ville aldrig mer leva med en man. Ett förhållande för mig var bara förknippat med krav, uppoffringar och att må dåligt.

Men efter 2 år dök han upp. Världens snällaste, omtänksamma man. Han var bättre än jag nånsin kunnat ana och vi passade perfekt ihop! Allt jag drömt om fick jag! Han överöste mig med komplimanger och var helt fantastisk!

Han var nyskild och var ännu i sorgearbetet efter sin skilsmässa. Så vi tog det väldigt lugnt. Vi förstod varandra efter att båda ha haft destruktiva och dåliga förhållanden bakom oss där båda blivit nedtryckta och sårade.

Så i början förstod jag att han drack lite för mycket ibland.
Även han gick i väggen efter ett år. Både han och jag skyllde på utbrändheten när han mådde dåligt och behövde sova hela tiden. Jag ställde upp på allt! Bara jag äntligen fick höra hur fantastisk och vacker och bra jag var! Äntligen!

Hans barn visade tydliga varningssignaler att nåt var fel. 10-åringen vägrade vara där på kvällarna om inte jag var där. Hon ringde ofta och var rädd för att pappa sov och gick inte att väcka.
Han skötte varken jobb eller hushåll. Jag tyckte synd om honom som var utbränd och trött och skulle sköta 4 barn själv.

Många gånger märkte jag att han drack, alldeles för ofta och vid helt fel tillfällen. Vardagkvällar, själv med barnen...

Efter två år flyttade vi ihop och det blev väldigt uppenbart att alkoholen var ett stort problem. Flera förstörda helger och storgräl där jag var totalt förstörd. Efteråt ångrade han allt och förstod precis.
Så gick det en vecka eller två och det var samma visa igen.

Till sist gick det för långt. Då fick det vara nog. Då skyllde han allt på mig! Det var så jobbigt att leva med någon som tidigare levt med missbrukare, jag var överkänslig osv.
Han sa att han tyckte det var så jobbigt att leva med mina tonårsbarn och att det aldrig gick att säga till mig nånting om de gjort nåt fel.

Jag vet att jag är otroligt överbeskyddande över mina barn efter allt vi gått igenom.
Däremot så förstår jag inte hur han kan gnälla över att de ibland glömmer släcka lampan i badrummet eller plocka undan all sin disk, när det alltid är jag som får springa och plocka upp efter honom när han druckit och då struntar fullständigt i allt.
Hans hus, som vi flyttade in i, var en riktig svinstia när vi flyttade in. Det tog veckor att få det rent och hans barn var överlyckliga över att för första gången sett diskbänk och köksbänk rena och tomma, och att få kläderna tvättade.
Ändå kunde han gnälla över att min dotter lämnade plasten från micropopcornen kvar på micron när hon poppat popcorn.

Så han ville inte längre vara tillsammans med mig.

Så vi tog vårt pick och pack och har tryckt in oss i min mammas lägenhet där vi vantrivs. Jag måste ännu hitta någonstans att ha alla våra djur (lamm, getter, kaniner, katter och höns) samt någonstans att ställa alla våra saker som inte får plats i en liten tvåa. Yngsta dottern visar tecken på att bli deprimerad.

Jag pratade med hans föräldrar som länge varit oroliga för hans drickande. De fick honom att gå till alkoholrådgivningen där han varit en gång, men jag vet inte hur det gick då vi inte pratar med varandra.

Jag vet i huvudet att det är alkoholens fel, men i hjärtat känns det bara att det är mitt fel. Det är mig det är fel på och jag kan inte se något som helst värde i mig själv. Framtiden ser nattsvart ut. Barnen är trötta, ledsna och arga efter att ha behövt flytta för sjätte gången på 4,5 år. Det känns som om jag håller på att förlora dem. Den äldsta drar sig undan allt mer och den yngsta visar tydliga tecken på att hamna i en depression.
Min egen ork är helt slut och jag känner mig som den mest misslyckade människan i världen. Den jobbigaste och intensivaste känslan är att jag kan inte se att det finns något som helst värde i mig själv.

Ibland upprepar sig mönster, jag har också träffat män med alkoholproblematik, och funderat över vad det är för fel på en själv. Jag ställde frågan till en psykolog som sa, det är männen som söker upp oss. Vi är något dom behöver för att må bra tror dom, men det är inte så enkelt och det får vi om lever nära känna på. Vi är oftast starka, redbara kvinnor till män med sjukdomen. Så va snäll mot dig själv, prata, prata med dom som du känner tillit till, skriv här så kommer du snart få svar på att det är inte ditt fel. Pratat med barnen? Berätta om mannens sjukdom, jag sa till mina, att jag visste inte och berättade om ångest som bara kan berövas med alkohol och att i det här fallet garanterat har med barndomen. Sa till när jag var arg och less och stressad på mannen, inte vad som hänt men bara så dom förstod att jag inte var upprörd över barnen. Berätta att du vill inte att dom ska bo i detta kaos, och att du står upp för dig själv och dina barn. Tänk vad skönt när dina barn vuxit upp och dom gör som sin mamma, står upp för sig själv, vilket arv. Han kan bli nykter, vet inte om du vill att ni ska hitta tillbaka till honom men han måste göra jobbet själv. Och under tiden så gör lite roliga saker med barnen, jobba med dig själv, hitta tillbaka till dig själv. Och inget blir sig likt igen, men det behöver inte bli sämre ❤

Trasig och ledsen

Tack för svar! Det betyder verkligen allt att man inte är ensam i det här. Även om man önskade att ingen skulle behöva gå igenom något sånt här, så hjälper det så oerhört att få prata/skriva med andra som förstår på riktigt.

Jag och barnen har en väldigt bra relation och pratar jättemycket om det här. Det gjorde jag inte när vi levde med deras pappa (eftersom han förnekade all missbruk), och det hjälpte dem så mycket när jag äntligen berättade det.
Jag var också så himla trött på att alltid ljuga och lägga upp en glad och fin fasad utåt, så efter det har jag försökt att vara så ärlig och öppen med allt som möjligt.

Så de sista månaderna i mitt senare förhållande visste mina barn om att alla konflikter handlade om hans drickande. De försvarade honom och sa ”men han är inte som pappa, mamma”

Och det är han verkligen inte. Han är en otroligt fin och klok och underbar människa som jag verkligen vill spendera mitt liv med, om han bara inte drack på det viset han gör.

Så ännu hoppas jag innerligt att vi ska kunna bli tillsammans igen, att han ska ta tag i sitt problem och jag på nåt vis ska få nån slags upprättelse att det finns nån rättvisa i världen.

Det som gör mest ont är att han säger att han inte vill vara tillsammans med mig heller! Jag har ställt upp på så oerhört mycket och gjort allt för att vara den perfekta flickvännen och så väljer han bort mig! Även om min hjärna tror att det bara är bortförklaringar, så tror hjärtat annat... och jag är så rädd att när han fått hjälp så vill jag ha honom igen, och då kanske han inte vill ha mig...

Efter förra förhållandet gick jag på enskilda samtal och anhöriggrupp vid alkoholrådgivningen och på al-anon. Jag fick fantastisk hjälp.

Jag har nu börjat med enskilda samtal på alkoholrådgivningen igen och på onsdag skall jag till al-anon.

Nu tar jag en dag i taget... gråter i stort sätt konstant, pratar med nära och kära... försöker att varken titt framåt eller bakåt... men det gör bara så ont. Hela själen värker och det går inte att andas, inte att äta... ??

Så orättvist när inte hjärna och hjärta samspelar. Jag har tyckt att leva med en alkoholist är som att leva med någon som är otrogen( har inte upplevt det på riktigt, men jag skulle tippa på att det är samma) det här som inte går att sätta fingret på, man börjar bli observant på småsaker och tankarna varför duger inte jag. Det plockar nog ner en själv ganska snabbt, så har då jag känt. Paniken över att inte få det liv med en annan människa på det här sättet, vet nog bara vi som lever eller har levt med en beroendepersonligheten. Jag rekommenderar beroendepersonligheten skriven av Craig, skönt att läsa och förstå lite mer om hur det fungerar. Och just nu verkar inte ditt ex vara så rolig att leva med ❤

Trasig och ledsen

Tack för boktipset, jag gick direkt in på adlibris och beställde den!

Idag kom ett sms från honom att han varit på alkoholrådgivningen en gång, skall dit imorgon igen och sedan tänker fortsätta gå dit. Han tar det hela på största allvar och tänker sluta dricka helt.

Jag hoppas innerligt att han genomför det.

Jag skrev att det inte är hans drickande som sårat mig, det är hur han sedan behandlat mig när jag försökt prata med honom om det som sårat mig så mycket. Jag ser inte ned på honom på något vis för att han inte kan hantera alkoholen och jag kommer beundra honom enormt om han verkligen klarar av det här. Fick inget svar.
Jag vet inte vad jag vill med honom...och vad jag kan förlåta... eller vad han vill med mig. försöker ta en dag i taget.

Jag har blivit bedragen i ett förhållande när jag var 18-19 år och ja, det är mycket samma hemska känsla. Samma känsla att bli sviken, att bli bortvald, samma frustration att nån kan göra en så illa och värdera en så lågt. Den pojkvännen var också väldigt manipulativ och bröt ner mig otroligt. När jag läste min dagbok från den tiden för ett tag sen så fick jag sluta läsa då det var så obehagligt att läsa hur han kunde bryta ned mig så mycket på så kort tid och jag sedan var som hjärntvättad. Hemskt. Det kanske var då jag tappade självförtroendet så totalt... efter det jag värderade mig så lågt och var så desperat efter kärlek att jag blundade för missbruket. Det är underligt hur det kan bli så fel...