Blåklocka

Jag har varit medlem i forumet för anhöriga i 5 år. Har väl lärt mig och förstått mer och mer om sjukdomen alkoholism. Trots detta är jag förtvivlad över det helvete det är att leva ihop med en människa med beroendesjukdomen.

Jag behöver något att hålla mig i, råd, om hur jag kan hantera saker som:

- om jag påtalar mina upplevelser och min oro över att min man dricker 1 Bib per dag under semestern. Han gör det i smyg- alltså springer in i garaget hela tiden för att hälla i sig ljummet vin.

- de stunder där inte alkohol på det sättet han behöver dricka, ja de stunderna är han otålig, stingslig allt är skit liksom.
För honom verkar det ens han behöver göra är att visa att han minsann kan låta bli att dricka.
Allt annat har jag fått om bakfoten- jag är en idiot som bara gnäller och är sur.

Jag vill inte längre träff människor tillsammans med min man, han är så otålig och stressad och deklarerar tydligt för mig att folk är idioter.

Hur ska jag göra?

Vad jag önskar jag kunde ge dig råd, rätt av, så här ska du göra. Känner så väl igen hur din man blir, med eller utan alkohol. Så var min man också.
Jag lämnade, efter många års kamp. Kände att jag inte längre har tid att vänta på en man som skulle ta tag i sitt drickande. Än i dag, efter drygt 1 år isär, så vill han inte skylla på alkoholen, utan tyckte det var andra saker som gjorde att vi gick isär. Han lever i total förnekelse och fortsätter att dricka.
Det enda du kan göra är att tänka mer på vad du vill. Att göra saker själv, som du mår bra av. Det blir faktiskt bättre, man mår bättre, man börjar fokusera på sig själv istället för på den som dricker.
Sen är det ju bara du som kan bestämma över ditt liv. Orkar du leva så här om 1 år, 2 år, 10 år? Du kan ju inte bestämma över din man, om han ska bli nykter. Bara hur du vill leva ditt liv.
Ta hand om dig?

Blåklocka

Om allt skulle vara så enkelt som att bara avsluta relationen med min man som är som två personer.
Den man som är bra då han är nykter och den skitstövel han är då han dricker, då han planerar att dricka och då han skäms för att han dricker.
Dessa dåliga sidor som kommer fram till följd av hans supande, påverkar ju mig som en giftig gas. En gas som gör att jag känner hans skam och den ynklighet han inte orkar bära. Men det orkar ju inte jag heller!

Problemet är ju att jag får skiten kladdat på mitt inre, i hela mitt system. Pga ojämlikheten kring hans supande gör att han har rätten att markera, brusa upp osv då jag kommunicerar på ett civiliserat sätt hur hans supande påverkar mig.
Förnekelsen som gör att han kan fungera trots skammen är ju just möjlig för att jag håller käften.

Jag förstår intellektuellt att jag inte kan göra något åt, påverka min mans förhållande till superiet.
Men känslomässigt vill jag trots allt förklara, adressera hur alkoholen påverkar mig!