Jag är så jäkla kluven, vet inte vad jag känner el vad jag tycker ...
Min sambo sen typ 24 år tillbaka har ett alkoholberoende och haft i alla år. Vi jobbar heltid båda två och har 2 barn . Han har skött sitt jobb men sen ca 2 år har han förändrats . Han kan ligga och bara dricka i 3-4 dagar. Han blir aggressiv , svartsjuk och hotfull.
Vi hade bestämt att sluta han inte så flyttar jag och barnen vilket han inte tro på helt osv osv....
Nu kom den dan som jag har väntat på så länge!!!!
Han vill ha hjälp och vi åkte in på psyk där han låg en natt sen började han med antabus.

Men jag då???
Jag vet inte vad jag vill längre, älskar jag honom ???
Är jag ego när det bara är sund om honom ???
Han mår jätte dåligt nu med sin svartsjuka, ångest och jag ska bekräfta min kärlek känns det som. Men att ena dan få höra att jag ska ha en yxa i huvet el att han inte vill ha mig nära så ska jag sen ligga i famnen och säga att jag älskar honom!!!
Jag förstår att han mot dåligt och jag är väldigt glad att han ta tag i detta men varför är jag inte gladare???
Varför gåt jag inte helhjärtat in för att hjälpa honom???
Är det såhär man mår när man sluta dricka???
Ska han fortsätta med sitt tjat??
Nån som kan råda mig??
Vore så tacksam!!

etanoldrift

Jag förstår att du är desperat.. Det är många känslor som rörs runt, när man har ett förhållande med en alkoholist.. Rakt och rentut, du är inte ego, men du är medberoende..
Någonstans förlorar man ju en bit av sig själv när man tvingas dansa med i den här "djävulsdansen"..
Har du någonsin funderat på vad DU vill och hur DU mår innerst inne.. Fortfarande är du inriktad på att det gäller hans "mående".. Men det är ju hans, inte ditt.. De känslor, vare sig det är kärlek eller panikångest eller vad som helst som finns hos honom är inte dina!
Så börja med att känna efter vad du känner där innerst inne.. (och du behöver inte vara "glad"..) Och börja inrikta dig på vad DU vill..

Kvaddad

Den dan man blir hotad med att få en yxa i huvudet finns väl inte
ETT argument för att stanna kvar.
Du måste lämna honom!!
Har vuxit upp med alkoholiserade föräldrar och den där dödsdansen.kan bara sluta på ett sätt - någon går under.
Låt det inte bli du eller barnen.
Lämna och få ro!

Ladda inte på ett dött lopp, har du inte känslor kvar för honom?
Låt honom i sådana fall få gå, och låt honom få falla.

Tankar på att skydda och värna om familjen kan vara precis tvärtom.
Man vet vad man har men inte vad man får, det kan ingen svara på.
En alkis töjer alltid på gränserna så långt det bara går, värre än en 3 åring.
För att sedan vara älskvärd under sin nyktra period.

Väg för och nackdelar på en våg, vad kan du acceptera?
Orkar du försvara din alkoholist beteende offentligt?
Det tär otroligt mycket på psyket på att alltid vara misstänksam och beredd på det värsta, lyssna på ljuget som du vet är inte sant...

Väg allt detta mot att leva själv ett tag och få återkoppla till dina egna känslor, vilka behov har jag?

Jag vill inte styra dig men allvarligt. ..ställ inga hot som du inte tänker genomföra.
En alkis förväntar sig alltid att det ska slätas över, glömmas bort och förlåtas, att få ta en konsekvens av sitt handlande gör faktiskt skillnad.

Beslutet ligger alltid hos alkoholisten att få göra skillnad och det finns kryckor att ta till hjälp men först måste de ju inse att de är alkisar.
Innan dess finns ingen hjälp.

Berra

etanoldrift

Kändes lite som huvet på spiken, när du skrev att en alkoholist alltid förväntar sig att saker ska "sopas under mattan", glömmas och förlåtas..
Just nu får gubben min faktiskt ta konsekvenserna av sitt drickande.. Om han sedan inser att det är konsekvenser, någonsin, återstår att se..
Jag har klart och tydligt talat om att mitt skäl att separera ÄR hans alkoholvanor och att jag tycker att han ska ta hjälp. Han har svarat med att detta inte är möjligt.. (det måste ligga någonting annat bakom, t.ex. otrohet från min sida) För han har inga som helst alkoholproblem..
För mitt vidkommande ligger bollen hos honom. Jag tänker inte kontrollera, tjata eller söka onödig kontakt (för att se hur han mår etc)
Kanske kan vi umgås som vänner (kanske inte..) För jag har svårt att se att vi ska kunna få till något nytt förhållande igen..
Han är såpass manipulativ och lurig, att jag inte orkar vara på min vakt för fler lögner om att han inte dricker, bara för att konstatera, att han smygsuper (och i större mängder, än man tror)
När jag sist var över för att hämta lite saker, så "vaktade" han källaren väldigt noga.. Överallt i huset kunde jag röra mig fritt, men så fort jag gick nerför källartrappen så var han mig i hälarna och började fråga vad jag skulle ha, och om han kunde rota fram det senare.. För just nu var det ju lite rörigt.. (Jodå, alkoholdoften var tung från alla tomburkar och flaskor) Så jag gick upp och sa att han kunde börja med att köra bort tomglasen, så skulle det nog ordna sig..( såg minst 3 sopsäckar med ölburkar..)

Jessie

För det första vill Jah tacka för att ni svara mig, betyder väldigt mycket när man ibland känner sig så ensam...
Det har gått 1v med antabus och det går inte förklara vilket lugn jag haft inför denna helg !!
Veta att jag kan vara hemma, inte behöver vars orolig för att ev behöva åka iväg.
De första dagarna så"hängde" det mycket på mig kändes det som, att jag skulle komma med förslag vad vi skulle göra helt plötsligt tillsammans. Jag skulle visa kärlek annars vad det ingen idé osv...
Jag förklarade att jag är helt slut, vill bara ha lugn och ro och detta med svartsjukan är hans problem , inte mitt.
Det är så dant det du skriver att så som han känner och mår är han. Ärligt vet jag inte vad jag känner om nåt mer än att jag vill hjälpa honom och att han ska lyckas men att jag måste bli starkare i mig själv.
Jag tar en dag i taget, är rädd att våga tänka att NU bli det nog bättre. Det har man hoppats på så många ggr.
Han sa ikv att han funderade på att sluta med alla tabl. Antabus och de andra mot ångest och depression eftersom han är så trött. Han vill inte sluta med dom och det tror jag verkligenpå men han ligget mest , bara sover och på måndag ska han börja jobba och han undrar hur han ska klara detta. Trötthet är ju biverkning men kan man bli så här trött??

etanoldrift

Jo, trötthet är en biverkning, men troligen så är han deppad också.. Någonstans inom sig måste han ju bestämma sig för att säga adjö till madame Alkohol.. (det blir en sorts sorgearbete, som för en del är otroligt tröttande)
Även för den som "går på vita knogar", dvs tvångsmässigt håller sig nykter fast med ett inre motstånd, så är det en process som tar på krafterna..
Jag tror inte att någon av er är färdiga att skutta runt och ropa halleluja..
.. Sedan får du naturligtvis se upp med att inte denna "trötthet" blir en förevändning att slarva med antabus eller att sluta med den.. (då är dryckesvanorna snart tillbaks där de var förut igen.. Fast egentligen borde han tala med den läkare som skrivit ut preparaten.. (och det går säkert att ringa sjukvårdsupplysningen och fråga också..)
Lycka till !

Känner mig så himla besviken i kväll. Min man har druckit ett antal år men senaste åren har det eskalerat. Varje helg tills han är aspackad. Sen i säng. Vi har inga helgkvällar ihop längre. Ibland dricker han även någon kväll på veckorna också. När han blir så full på helgerna så tar han även tabletter. Ja han vet ju inte vad han gör. Det är ju bara jag som märker att han ej går att kontakta eller knappt kan gå. Känns som jag får vakta på honom. Ett tag gömde jag medicinerna, men nu orkar jag inte. Skrev ett brev till honom för några dagar sedan för att berätta och få med allt man känner när han dricker. Trodde det skulle bli bättre när han förstod. Men i kväll började han dricks ändå. Fy vad besviken jag blir.

etanoldrift

Men den som är beroende, bryr sig oftast inte om annat än att få dricka som de brukar.. Min gubbe dricker precis som förut, fast jag flyttat.. Han är givetvis ledsen, men tanken att se över sina alkoholvanor har inte fallit honom in . Det är ju inte den biten HAN har problem med anser han själv..
Det är skitjobbigt, att "barnvakta" vuxna personer, så att de inte kommer till skada genom sina fyllor.. Och jag förstår verkligen den som sitter i rävsaxen, vill lämna, stänga dörren och låta personen hamna på botten. När risken är stor att de genom t.ex. blandmissbruk, får en överdos och dör..
Men egentligen så kan man inte göra mer, när de inte vill sluta!
Det är egentligen inte ditt ansvar, att ta hand om honom. Den saken måste han ta ansvar för själv.. Det är ju oerhört bekvämt för alkoholisten, att någon annan "sopar upp" efter dom, ser till att det finns mat och kläder.. Ser till att de inte dör av sina fyllor.. Men helt krasst, så ger detta pysslande dem bara mer tid och tillfällen att dricka ännu mer..
Inse, att det inte finns NÅGONTING, du kan göra om han verkligen bestämt sig för att fortsätta dricka! Mer än kanske en orosanmälan (som kan göras anonymt!) till soc och kanske prata med hans arbetsgivare om han har ett jobb..

Tack för svar etanoldrift.
Jag vet ju innerst inne att jag inte kan göra något åt hans drickande. Men varför är man så dum så man fortsätter. Det är som man är 2 personer. Den som forsätter att hjälpa och den som bara skitet i alltihopa. Verkligen blandade känslor.

etanoldrift

Ja, som medberoende, så lär man sig ett beteende som faktiskt möjliggör för alkoholisten att fortsätta att dricka.. Långt över en gräns, där de annars hade varit tvungna att stoppa.. Antingen för att de förlorar sina jobb (Det märks mycket mer på en arbetsplats, om ingen ser till att de kommer i tid, är "hela och rena", eller "täcker upp" deras bakfyllor genom att sjukskriva dem eller komma med lämpliga ursäkter)
Likadant när de skadar sig eller blir liggande i fyllan.. Så länge vi städar upp, tvättar kläder och torkar spyor, så är det ingen som reflekterar..
Kanske ser vi också till att de kommer hem, när de är aspackade, istället för att bli LOBade?
Ja, egentligen bäddar vi i mångt och mycket för eländet själva, eftersom vi dels är rädda för vår alkoholist som kan bli väldigt otrevlig annars, dels för att vi "skäms"...
Jag har slutat skämmas! Skämmas kan han göra själv! Det är ju inte jag som dricker.. Det är inte jag som vinglar omkring och är ubersocial bland grannarna på sommaren.. Det är inte jag som luktar bakfylla, ute bland folk..
Kanske får jag rentav hjälp, om någon mer än jag påpekar att hans dryckesvanor inte verkar vara av den sundare sorten..? Idag, kan jag inte tänka mig att flytta ihop igen, men jag önskar att han för sin egen skull blir nykter, för jag ser ju att detta inte håller i längden och att det är på väg utför, för en i grunden snäll människa.. (tyvärr vet jag inte vilken form av "ögonöppnare han behöver.. En grov rattfylla för 10 år sedan var inte nog i alla fall..)

Jessie

Jag trodde inte att mitt mående handlade om medberoende och hur långt man kan sjunka i det. Jag trodde inte att JAG kunde bli det, att det är det som kallas medberoende.
Sätta hans mående i första rum. Tassa på tå el dölja vissa saker som man vet han bli sur för och då kanske han dricker.
Måste visa att jag älskar honom eftersom han tror inte att jag gör det fast jag kanske bara vill gå undan , vara för mig själv....
Detta är andra helgen med antabus och fasen vilket lugn jag hade när jag körde hem från jobbet i fredag och veta att ikv är han nykter .
Sen som ni sa är det för tidigt att ropa hej och det vet jag verkligen men jag vet oxå att sluta han så har jag bestämt att flytta till 100%
Det var nån som sa att det är bra att ha en plan ifall han börjat igen. Jag har en plats som jag kan åka till men som inte funkar i veckorna att åka till så jag fundera på att redan nu kolla upp den saken.
Vi hat övernattningslägenheter där vi bor och det fundera jag på isf.
Nu känns det som att jag tre det går åt pipan men så är det verköigen inte men som ni alla vet...
Alla löften som dom brutit vågar man inte tro fullt ut innan bevis.
Vilken kamp vi utsätter oss för som vi inte ha nåt för om dom inte vill ta hjälp.
Han skyllde mycket på att det var för att jag inte visade kärlek, vi hade sex så sällan , jag bara utnyttjade honom eftersom han betalade hyran.
Jag skulle vara glad för att jag hade tak över huvet osv....
Allt detta han hållt på med är psykisk misshandel vilket har gått upp för mig nu och jag blir så ledsen att jag tillåtit att någon göra detta mot mig. Jag som alltid haft skinn på näsan och lät aldrig nån göra mig illa.
Vad hände???
Sen är inte jag den snällaste och jag kan vara en bitch men jag kränker aldrig någon medvetet. Kunde inte äns göra det mot honom fast han gjorde det mot mig och mitt utseende el att jag var korkad som inte fatta nånting.....
Skönt att hittat hit och få skriva av sig. Har faktiskt bestämt att gå att prata med en psykolog.

etanoldrift

Vadå.. det var ju HAN, och inte jag som hade problem.. Nu när jag tittar i backspegeln så ser jag hur hans "mående" alltid har kommit först.. hur jag till slut drog mig för att bjuda hem vänner och tom barnen, för att han fyllnade till framåt eftermiddan - kvällen..
Hur jag ständigt drog till med "vita lögner" för att ingen skulle se hur illa det var periodvis.. Ja, jag gjorde alla fel man gör som medberoende.. Jag har inte fattat det förän efteråt..
Jodå.. i våra alkoholisters ögon kommer vi nog alltid att vara bitchar.. men mest för att vi faktiskt törs stå upp för rätten att leva ett eget liv!
Vi har RÄTT, att umgås med våra vänner, utan att få tusen frågor efteråt. (och NEJ, de har ingen som helst rätt att ringa och kolla var vi håller hus, om vi är på jobbet eller var det nu är!)
Vi har rätt att säga nej till sex, helt enkelt för att vi inte är det minsta sugna att ha sex med en onykter person som inte bara är tafflig, utan stinker spritfabrik.. (finns inget mer avtändande)
Vi har rätt att få vara i fred, när vi behöver ensamtid (utan att ha någon som kräver "kroppskontakt" inpå oss 24/7)
Så ta dina steg, när du känner dig mogen..
Och skäms inte för ditt medberoende.. Det finns massor av superintelligenta kvinnor(mest) och män som är just medberoende, för att de gett upp sina egna liv och önskemål för att vara alkoholisten till lags..

etanoldrift

Och han kan fortfarande i viss mån påverka min sinnesstämning.. Men numera rusar jag inte åstad och agerar (även om jag reagerar..) Jag tar ett djupt andetag och väntar..

Jessie

Det är tråkigt men skönt att veta att man inte är ensam att känna såhär ....
Det du skriver etanoldrift är taget ur min verklighet .
Som du skriver, när man tar en titt i backspegeln .....
Jag känner att jag är på väg att bli starkare men det behövs inte mycket för att falla.
Jag har sån ångest som mamma, att jag låtit mina barn vara med om detta och inte gjort nåt tidigare.
Särskildt när den stora flickan sagt att vi måste flytta mamma.
Jag försöker komma på vem jag egentligen är och det tror man att man vet. Men jag är den jag är pga att han är som han är.
Innan höll jag koll på hans drickande , hur många burkar el flaskor som saknades, el hur mycket han tagit ur flaskan...
Trodde det skulle bli likadan koll ang antabusen men inte. Visst kan jag fråga om han tagit den el så visar han mig när han tar den. Men jag känner att det är helt upp till honom att ta den, inte min sak att kolla.
Vet inte om jag har blivit "kall " genom allt som hänt så det är därför jag lägger så "mycket " ansvar på honom.
Hur har du det nu etanoldrift?

Som fs missbrukare själv kan jag bara beklaga att vi som super totalt struntar i de vi älskar. Det handlar inte om elakhet utan att man är beroende och fast i skiten. Alkoholism är en sjukdom som tyvärr inte enbart drabbar den som super. Problemet är att andras känslor eller krav inte biter på oss om man inte själv har en vilja att bryta. Ofta saknar många alkoholister just viljan att bryta. Det kan bero på att man är rädd för nykterheten, ja då är ju flykten slut. Abstinensproblemen och att man mår skit den första tiden är en svår tröskel att ta sig över. Har man dock VILJAN och söker stöd går det.

Att bli slagen är misshandel och oavsett man är full eller inte så ska man inte slåss. Då har man gått över gränsen, likaså sexuella övergrepp/utnyttjande mm. Händer detta är mitt enda råd att bryta och det snabbt. För vad kan hända nästa gång? Två slag, bruten arm?

etanoldrift

Och jag hoppas för din och dina barns skull att du kan bryta dig loss.. Jag hade ju inga barn, så lite lättare var det (dock inte "lätt som en plätt")Jag kom fram till att det gällde mitt eget liv och om jag verkligen ville ta fullt ansvar för mitt mående!
Det är så himla lätt, att skylla allt på alkoholisten när man mår dåligt, istället för att ta första steget.. Om ditt äldsta barn säger att ni måste flytta, så är det en varningssignal som är väldigt stark! ( vem ska annars ta henne därifrån?)
Sluta skämmas över det förgångna, och gör något vettigt NU! Då har du hedern i behåll, när de senare i vuxen ålder säger att det var bra att ni flyttade isär i alla fall..
Tiderna var annorlunda när jag var barn och även om vi inte hade ett direkt alkoholmissbruk i familjen så fanns det andra obalanser som gjorde att mina föräldrar borde ha skiljt sig medan vi var små. Min mamma var hemmafru och tyckte inte att hon hade något annat val än att stå ut..

Jessie

Vill bara påpeka att han har aldrig slagit mig men ord är oxå som ett hårt slag i själen ...
Han blev inte knäpp varje gång han drack...

Tänker på det som du skrev att bryta mig loss . Eftersom jag ställde ett ultimatum att sluta dricka el förlora din familj så valde han själv att åka in på psyket där han fick hjälp och sen började han med antabus.
Vår tös som är vuxen vill att vi hjälper honom med detta och det vill jag oxå men om han sluta med antabusen så flyttar vi och det har jag sagt och jag menar det till 110%.

Är det dumt??
Tycker att det känns bra, jag/vi tar en dag i taget...

... så är det rätt!

Men - får du någon hjälp? Se till att få någon samtalskontakt eller gå på AlAnon, så du blir starkare! Man förstår inte hur påverkad man är när man är mitt i det, men man behöver hjälp att sortera i sina tankar och inte minst stärka sig själv!

att han aldrig slagit dig.... och ändå säger att ord också är som slag - i själen, vill jag understryka att psykisk misshandel många gånger lämnar djupare spår. Man tänker lätt att misshandel är fysiskt våld men våld kan utöver fysiskt och psykiskt också vara sexuellt, och/eller ekonomiskt. Den djupaste dimensionen i våldet handlar vanligen om att utöva makt och ha kontroll över en annan. Läs gärna på Tuvaforum som du hittar på nätet. Ta en dag i taget och håll fast vid din föresats. Fortsätt också att läsa och skriva här! / mt