Jag lever tillsammans med min man som nu har tagit antabus i
1v. Han är så otroligt trött, ligger mest . Han har varit sjukskriven i 1v. Börjat även med piller mot ångest.
Kan man må så här dåligt?
Vad har jag att vänta mig?
Måste ju vara jobbigt att veta att nu kan "jag" inte dricka mer, tänker på suget som säkert finns.
Hur ska jag stötta?
Måste jag som sambo tänka mig för??
Nån med erfarenhet ?

Det är inte antabusen som ger trötthet utan alkoholen som går ur kroppen. Detta ger trötthet. Likaså när alkoholen går ur får man ångest. Detta försvinner på någon vecka eller två. Viktigaste är att han tar sin medicin.

Jessie

Jag har försökt nå dig här innan aeromagnus, läst mycket av det du skrivit .
Jag råkade säga att en av biverkningarna är trötthet till min sambo. Han hade tänkt strunta i den idag/helgen för att se om det blev bättre.
Både jag och dottern satt vid bordet på morgonen och sa till honom att inte sluta så han tog den.
Jag vet att han vill sluta dricka men det känns som att han gör det mer för familjens skull än hans egen.
Hur ska jag vara?
Även om man tar antabus försvinner väl inte suget , brottas man med det?
Undrar lite vad som rör i hjärnan på honom .
Han säger bara själv att det är jobbigt .

Antabusen tar inte suget men att bara veta att man inte kan dricka ja då får man inte det där riktiga suget. Visst jag har haft rediga sug ibland men vetskapen om att inte kunna dricka på antabus har räckt. Jo jag har druckit på antabus 2 gånger. Första gången blev jag röd som en kräfta över hela kroppen, en fruktansvärd huvudvärk. Efter någon timme så kunde jag dra på med mer sprit. Gick bra. Andra gången höll jag på att dö. Fick yrsel, hjärtklappning, andnöd och detta slutade på psykakuten. Bara han håller ut så kommer han för varje dag att må bättre och bli piggare.

Stephen

Får han antabus av beroendemottagning eller utskrivet och tar hemma? Det är alltid bra att ta leverprov. Då jag åt Antabus, vilket jag har gjort i perioder i många år, har mina läkare alltid tagit leverprov. Mottagningen jag gått till på senare tid gör test var 3-4:e vecka. En gång fick de ta bort antabusen då levervärdena gick i höjden pga den. Men då tog vi en mycket lägre dos istället och levern blev bra igen. Det är viktigt tycker jag. Lycka till med nykterheten.

Stephen

ungefär lika erfarenheter som aeromagnus. Jag mådde fruktansvärt illa så jag bröt direkt men min kropp protesterade så högljutt så jag tog åt mig av varningen.
Egentligen hade inte Antabusen nån annan effekt på mig än att den tvingade mig att inte dricka. Och tvång är ju inte sååå bra. Jag har också använt Campral som var totalt värdelöst för mig och jag har nog aldrig hört nån som haft nytta av den.

Men jobbigt är det....sömnig som bara den och ingen kraft alls i kroppen men allteftersom kroppen städar ur alla gifter så kvicknade jag till mer och mer. Mitt absoluta avgörande kom när jag insåg att jag själv måste göra något åt min situation. Jag var tvungen att bli nykter för min egen skull, inte familjens.

Att jag var rörig i min hjärna dessa första dagar var nog en underdrift....inte mycket som fungerade som det skulle. Underbart nog var jag hungrig och kunde äta bra mat, alla fungerar inte så, och det hade jag nytta av.

Prata gärna om behandling nu när han är lite mosig, kanske även AA, men ni i familjen måste sätta gränser så ni inte tar över ansvaret från honom själv. Han måste själv göra jobbet men ni kan visa på lösningen.

Nykter Idag

Hej, jag började med antabus för en dryg månad sedan. Din makes symptom stämmer bra på mej, tilläggas kan huvudvärk och en Zoombi känsla i huvudet så det är nog så en del mår. Tror det varit bra för mej att ha mått skit för det är inte många gånger jag funderat på alkohol denna månaden. Jag går till en alkoholpoliklinik och får min antabusdos, förra veckan bytte sköterskan till större dos och färre ggr vilket resulterade i migrän. Jag fick hoppa över nästkommande dos och i helgen har jag mått prima med alkoholsug och allt fast jag vet att antabusen sitter i upp till 2 veckor. Idag på morgonen fick jag en mindre dos och mår bra hitills (skriver ju detta), inget alkoholsug alls (nästan) så för mej tar antabusen bort det mesta av suget och inte bara för att jag vet att jag inte kan dricka.

Hur stötta? En dag i taget, inga krav, inget prat om imorgon och hur länge man ska äta antabus odyl. Tror det viktiga är att du bara är där, utan min son skulle jag gett upp första dagen, han frågar aldrig nått bara lyssnar när jag ringer och lipar (han bor i egen lägenhet).
Jag småäter och dricker allt möjligt när jag går till ölkylen/köket av gammal vana, plommon, äpplen, kex osv så en del skräpmat kan vara bra att ha.

Oj vad det blev långt och handlar kanske bara om mej, hoppas det går bra för er.

Mvh Hoppfull

Kvaddad

du verkar ha.
Så ovärderligt med nån som orkar lyssna utan att fördöma eller förakta.
Ont om sådana människor.
Var rädd om honom.

Jessie

Nu tycker jag att han mår lite bättre, har börjat jobba igen.
Dom tog leverproverna när han började med antabusen men det va bra att du skrev att man bör kolla fler ggr.

Han tar den själv här hemma och jag hoppas han fixar det. Det var prat om att chefen skulle gr honom om han så ville men han gör det själv. Jag hade väl tyckt det var bättre om chefen gjort det.
Det händer att jag frågar om han tagit den och han bli inte sur när jag fråga.
Vi pratar inte om själva alkoholen utan mer vad vi ska hitta på.
Vi hat startat ett projekt i hemmet där hela familjen är delaktig och han vill ha att göra.
Vi tar en dag i taget och som sagt, det har bara gått 1.5 vecka. Jah har ingen aning ifall han har ett sug eftersom han pratar inte om det och har aldrig gjort .

Han skulle få en tid till en psykolog som jag hoppas han går till.

På min fru har en ök med min chef att om jag inte tar dessa så ringer hon. Då tar arbetsgivaren över ansvaret. Funkar för oss.

Peachen

Jag har fått antabus i två omgångar. Första gången var för ca åtta år sedan och då var jag jätte laddad och hade verkligen bestämt mig att det får vara nog. Jag var tvungen att gå till vc tre dagar i veckan, då fick jag först blåsa i mätaren och så fick jag dricka antabusen medan sköterskan tittade på. Första gången jag drack den, på förmiddagen,så kände jag mig så duktig, på kvällen ångrade jag mig så fruktansvärt men jag vågade inte dricka något ifall jag blev dålig. Sån tur var så hade jag fått stesolid som jag skulle ta tre gånger om dagen plus antidepressiv medicin,så jag blev ju av med ångesten. Åt också campral men märkte ingen skillnad. Första veckorna var hemska. Jag tyckte så synd om mig själv, kände som att alla var emot mig, tyckte att livet inte var värt att leva utan alkoholen. Men efter ett tag så vände det, jag kände att jag blev piggare, gick ner i vikt, såg fräschare ut m.m. Det här var på hösten och i maj året därpå när man börjar grilla ute, sommaren börjar närma sig, så var det kört igen. Då hade min man med överenskommelse med min läkare fortsatt att ha koll på när jag tog antabusen. Men det är inget att rekommendera direkt, för jag var så arg på honom, tyckte att han var så elak och jag sa så mycket saker som jag ångrar nu. Han gav upp och tyckte att jag skulle sköta det själv och det sa jag ju att jag skulle göra, vilket jag inte gjorde och så gick det som det gick.
Andra gången, blev jag tvungen att börja med antabus för jag kom till doktorn av andra orsaker och han upptäckte att jag druckit. Så korkat av mig, men jag tänkte inte så då. Samma procedur igen men jag var inte laddad alls. Ville bara dö, så en dag drack jag ändå och tänkte att dör jag så dör jag. Vad dålig jag blev, fick andnöd, dödsångest (fast jag ville dö), knallröd, svullen m.m. Men sån tur var så gick det över. Så nästa gång jag var hos doktorn sa jag att nu känner jag mig så stark att jag klarar ta den själv. Och det fick jag! Men det gjorde jag ju inte så klart. Man blir ju så bra på att ljuga.
Sen har dagarna bara rullat på, druckit varje dag,försökt att ändå vara "normal", men nu har min kropp sagt ifrån. Mitt blodtryck är på tok för högt, jag har fått nåt fel på hjärtat. Vet inte vad men ska på ultraljud om ett tag.
Man blir så egoistisk, jag har struntat i vad min familj har sagt. Tänkt att dom kan dra åt skogen. Bryr mig inte om jag dör. Tills den dagen kom då jag fick reda på att det är nåt fel med hjärtat. Jag var tvungen att sluta med alkohol, gå ner i vikt m.m. Det var precis som att jag levt i en bubbla som någon stack hål på och jag blev så rädd för att dö. Jag ville inte det egentligen. Och här är jag idag. Vissa dagar klarar jag av att inte dricka, men inte varje dag. Suget sitter i ändå, man får kämpa varje dag. Jag ska inte försvara din man men det är så sjukt svårt att sluta, man tänker på hur och när man kan kan dricka nästa gång. Jag tror inte att han kan klara av det själv om jag ska utgå från mig.

Jessie

Han har ätit dom i 3 v och jag misstänkte att han inte tog dom mer. Jag frågade idag om van hade tagit sin antabus men han svarade att van inte gjort det sen i torsdags.
Han säger själv att han vill se om han får ett återfall isf börjar han med dom igen....
Kände att min oro började igen.
Innan har jag vetat att det är lugnt när jag kommer hem el till helgen och nu började som sagt oron sakta smyga fram igen.
Får väl ta en dag i taget igen med detta beslut han tagit och jag fattar inte varför.
Vill han se om han klara det på egen hand el planera han ett "återfall"
Börjar han dricka är bår relation över och så måste det bli .
Jag tror han var sugen i helgen eftersom han åter igen tog upp att han inte tycker vi har något ihop och att det kanske inte är "värt" att , att sluta dricka.
Visst, jag är inte full och elak men vi är väl inte kära ändå längre i varandra säger han.
Han tycker inte att vi gör saker ihop, att jag el vi inte visar nåt för varandra .
Jag har sagt till honom att det tar tid att bygga upp relationen igen och att allt bli inte bra på en dag.
Jag försöker att vi ska göra saker bara han och jag men han verka ju inte intresserad.
Han gnäller men kommer inte med förslag el nåt själv utan det känns som att det bara ligger på mig.
Jag hade ordnat så stora flickan kunde ta lillgrabben så vi kunde åka till stan och göra lite ärende inför ett kalas och sen att vi kunde luncha ihop själva. När den dan kom valde han att vara hemma ist för att greja i trädgården....
Är så kluven bara, jag tro inte han vet själv vad han vill el vad han tycker om mig...

Hur går det för dig nykter idag?

Känner igen mig din killes beteende. Jag slutade med antabusen efter några månader ville ju se om jag kunde dricka normalt. Detta var bara ett av NINA svepskäl att börja dricka igen. Så det gjorde jag. Gick åt helvete. Att han säger så mot dig kan vara av två orsaker. 1. Han vill få dig att få dåligt samvete och då kan du ju säga ja jo ag är nog lite hård. Då är det ok att dricka. Ja då kör jag mitt race igen. 2. Han vill få dig att må mentalt dåligt och att du ska bli rädd att han lämnar dig och du backar från dina krav.

Så gjorde jag och det är min syn på det. Jag har skrivt det innan men många av oss alkoholister är stora egoister ut i fingerspettsarna. Inte försatt vi ill utan för att sjukdomen förgiftat hjärnan.

Jag hoppas för din skull att jag har fel. Jag tycker du bör fundera på om DU vill stanna kvar i relationen? Vet att det är en jobbig tanke men du bör börja brottas med den. Din kille verkar inte vilja sluta och ser sig inte ha alkoholprolem.

Jessie

Jag vet att jag måste bryta ifall han börjar dricka eftersom jag vet att han kommer bli elak för el senare och jag måste sätta barnen i första hand.
Sen tycker jag det är tråkigt för vi har haft ett långt liv tillsammans men jag vill ha lugn och ro , vara glad.
Jag har bara så svårt att förstår att han kan bli så beräknade som du skriver men vet att det är sant. Han är ibland ett stort ego...
Det är väl där jag känner att det kanske är mitt "fel " som inte försöker mer, att jag får honom att vilja dricka eftersom han säger att vi inte har nåt ihop, att jag inte gör mer tillsammans med honom el kommer med förslag men....
När jag tänker på mig själv så känner jag att allt ska väl inte hänga på mig.
Varför försöker inte han ??
Jag kommer fram och ge honom en kram el puss och han frågar bara -vad är det nu?
El oj kommer du el har du fått en hjärnblödning ???
Det börjar bli tröttsamt att få såna kommentarer för jag lägger skuld på mig själv att jag kanske inte gör det för ofta och att jag bli ledsen .
Han har sagt innan att han inte kramar mig eftersom han tror inte att jag vill vilket gör mig väldigt ledsen för så är det inte. Blir så ledsen över att han känner så och har sagt till honom att så är det inte!!
Jag har själv undrat om han säger saker för att få mig att må dåligt så att han kanske kan dricka igen, att det är ok att dricka eftersom vi inte "har" något ihop.
Är det fel på mig el är det detta som kallas medberoende ?
Jag hoppas verkligen inte att han börjar igen men förstår faktiskt inte varför han "utsätter" sig själv för ev ett återfall såvidare han inte vill få ett.
Det är så sant som du skriver aeromagnus ...
Vad kan jag göra??

Jessie du har ingen skuld i detta. Du är en varm och underbar människa det kan man utläsa mellan raderna. Jag skriver själv utifrån mitt missbruk och mina tankar och hur illa jag behandlade min fru. Vi kommer aldrig att komma tillbaka till det vi hade innan. Det är min känsla. Närheten och samkvämet är borta.
När man slutar med antabus så snabbt så är det för mig två signaler. 1. Jag har inga problem med A. 2. Jag vill supa. Åter är det hur jag fungerade.

Det svåra är att man inte med hot eller konstruktiva samtal få han att sluta dricka. Den viljan måste komma från honom. Så ja du är i ett medberoende så jag skulle kontakta al-anon där du bor så du kan få träffa människor i samma situation som du. Det jobbigaste för dig är ju att leva i ovissheten för vad som ska hända.
När du tittar dig själv i spegeln imorgon så ska du säga tre positiva saker om dig själv. Upprepa i 30 dagar. Glömmer du så får du börja om.
Att du vill visa honom din kärlek genom fysisk kontakt är ju naturligt men jag kunde inte klara av detta heller.

Så var stolt över dig och dina barn. Sköt om dig och se till att du gör roliga saker.

Kramar från Magnus

Alkoholhjälpen…

Jessie, en del av dig funderar på din mans kamp och hur du kan vara till stöd för honom, samtidigt som en annan del av dig har många tankar kring hur Du påverkas av situationen. Du önskar att du kunde känna lugn och må bra, men istället oroar du dig, blir ledsen och lägger skuld på dig själv.

Att känna sig ambivalent är inte ovanligt. Det finns inga enkla svar och vad som i slutändan blir bäst för dig vet bara du. Att öppna upp och beskriva sin situation kan vara ett viktigt steg i att klargöra vad en egentligen vill. Vad stark du är som gör det! Fortsätt gärna att läsa och skriva här på forumet.

Vill du sen bolla tankar kring din situation som anhörig så kan du även starta en ny tråd på ”Hjälpa någon som står nära”.

Ta hand om dig!
Med vänliga hälsningar
Ylva/Alkoholhjälpen

Jessie

Det du skrev Magnus gjorde mig glad, att någon tycker man verka vara en trevlig människa!!
Jag vet att jag borde skriva på en annan sida men det bara blev att man fortsatte på denna.
Min sambo ringde just och sa att ikv tänker han dricka så jag kunde åka iväg om jag ville.
Han tänker inte fortsätta framöver med antabus eftersom han tycker inte att vi har något liv ihop och att vi inte visar kärlek till varandra. Det är bara vi som har haft det bra nu när han varit nykter säger han.
Jag visar inget...
Jag säger att även han får visa lite men han svara mig att han visar genom att vara nykter!
Den kändes som en käftsmäll kan jag säga...
Jag som har tyckt att han inte visat nåt och det har han ju genom att vara nykter och vad gör jag????
Förökt visst men inte till 100% för jag har inte orkat...
Jag sa till honom att han inte fick lägga detta på mig så han får ett skäl till att dricka men det sa han att det gjorde han inte utan det var så han kände.
Nu sitter jag här och ha dåligt samvete för jag inte försökt tillräckligt .
Tycker ni att det räcker för honom att visa genom att vara nykter?
Jag vet att jag har suttit mycket i telefon när jag varit hemma, har väl alltid gjort det mer el mindre men extra mycket nu när min syster haft det jobbigt och det vet han...
Jag vet ju att han stör sig på det.
Blev bara jobbigt...
Är inte så förvånad över att han skulle dricka ikv, hade det på känn....

Leverjag

Har pratat med många kvinnor som usatts för psykiskt och fysisk misshandel. (Män utsätts också) Det är det du gör nu. Psykiskt bryter han ner dig, får dig att må dåligt, bli osäker, undergiven, försiktig, ängslig och fundera på vilka fel du har.

En farlig väg och väldigt nedbrytande. Kan vara mycket svårt att hämta sig ifrån. Hjärntvätt att leva med manipulativa människor. En alkoholist är alltid det och egoist. A är viktigare än allt annat. Du kanske hjälper honom mest genom att flytta med barnen.
Vilka ultimatum du ställer eller ställ vet jag inte men det viktigaste är att du inte förlorar dig själv och din styrka på vägen. Inte minst för barnens skull. Ta hjälp. Gå och prata med någon så att du inte förlorar förståndet! Du är helt normal med normala känslor, behov och reaktioner. Han snackar goja!!

Förlåt om jag är för rak och om det inte stämmer in på dig. Menar väl.

Ta hand om DIG! ❤️ ( du vet, syrgasmasken först till dig så att du kan hjälpa dina barn därefter...)

Jessie

Jag känner oxå igen mig om det du skriver men har svårt att förstå att det verkligen kan vara så. Att det inte är fel på mig el att jag inte är ett ego...
Han är ju världens goaste oxå.
Har bara så svårt att förstå att han kanske kan vara så beräknande. Tycker ändå han har en poäng där att han har faktiskt visat genom att vara nykter , idag är det 1 månad om han inte dricker ikv

Leverjag

Men med hänsyn till andra. Låter som du har dålig självkänsla och naturligtvis har alla gulliga och fina sidor. Vi skulle väl inte valt vår partner annars men hur är det nu. Men hur är det nu jämfört med tidigare i er relation? Relation förändras ju över tiden också men att kännas sig som orsak till den andres problem låter inte hälsosamt för själen.

Hoppas du hittar din väg framåt