Att göra saker annorlunda

5 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
binaZZilla
Att göra saker annorlunda
binaZZilla
Att säga stopp! Nu är det nog!

Man kan inte förvänta sig ett annat resultat om man gör som man alltid gjort.

Ett visdomsord som jag läst eller hört nånstans. Så jag bestämde mig för att göra annorlunda nu.

Har levt med en man i drygt 20 år. Vi är gifta och har en son som är 13. Jag har i minst 10 år vetat om att han dricker i smyg.

Jag har gått igenom alla stadier från första chocken och insikten till egen förnekelse, tvivel på mitt eget omdöme, hopp om förändring, besvikelse, känsla av svek, sorg, vanmakt, ilska, förakt, misstänksamhet, hopp, förtröstan, vemod, rädsla för att förlora allt, flykt, resignation och allt däremellan.

Vi har förstås haft många och långa perioder när det varit lugnt. När tankarna i mitt huvud varit tysta och jag fått ro. Men tentaklerna är förstås alltid på och letar efter tecknen som alltid kommit tillbaka förr eller senare.

Det har också varit många och långa perioder när jag ägnat nästan all min vakna tid åt att leta gömmor, kolla var han är, åker rundor och kollar om bilen står parkerad vid bolaget, letar systempåsar, kvitton, kollar kontoutdrag, försöker förhindra inköp, vara ivägen, ställa oskyldiga frågor, samla bevis.

För det var bara med bevis i handen som ett ärligt samtal om problemet gick att ha. Aldrig annars. Då var jag taskig, misstroende och elak och det vara synd om honom som alltid blev anklagad och aldrig blev trodd.

Så en vecka eskalerade det. Påkommen igen. Samtal. Du måste sluta, du måste söka hjälp. Jag kan inte leva med det här. Ok. Han ska boka tid nu. Veckan går. Den lugna period som brukar komma efter samtalen uteblir. Han är uppenbart påverkad i flera dagar. Somnar, glömmer mat på spisen, sitter slö vid datorn. Går lovar ner till lilla toan. Jag hittar tomma ölburkar och en tom vintetra gömd i arbetskläderna där.

Ilska, vanmakt, frustration. Insikt. Det har gått överstyr. Långt överstyr. Det här går inte längre. Nu är det nog!

På fredagen kommer så vändpunkten. Det som gör att denna gången blir annorlunda. Inget samtal eller resonerande. Proppen går. Jag blir vansinnig. Skriker, kastar ölen på honom, slår med knytnävarna på ryggen på honom när han vänder sig bort. Hatar den där människan som står framför mig. Ut! Försvinn! Du har inget hem! Dra härifrån!

Och jag menar det. Det är så sant för mig. Min gräns är nådd och passerad nu.

Det går ett par dagar. Stämningen är spänd. Samtalen är ömsom ärliga och ömsom ljug. Jag står på mig. Du måste flytta ut. Det är nog nu. Ta din skit någon annanstans. Bo själv, då behöver du inte gömma och smyga. Jag skiter i vilket.

Han blir rädd. Rädd för ensamheten, rädd för att ha tappat kontrollen, lovar bättring, ångerfull. Jag står på mig. Du måste flytta. Vi kan inte bo ihop mer. Han bryter ihop.

På söndag förmiddag kör jag honom till psykakuten. Ingen av oss vet något annat mer än att han behöver professionell hjälp. Jag åker hem till vår son. Vet inte vad som händer nu men att den skit som händer nu är tusen gånger bättre än all annan skit som hänt.

Han blir inskriven på avdelning och får abstinensbehandling. Jag gråter av lättnad att han inte kommer hem nu. Jag får lite tid att samla ihop mig. Får också insikt att det varit värre än jag kunnat föreställa mig.

Vi har kontakt varje dag. Han låter piggare för var dag. Får nog komma ut och hem snart. Jag får ångest. Frågar honom var han ska bo när han kommer ut. Du ska ju inte bo här. Han blir ledsen. Trodde att han skulle få komma hem iom behandlingen. Nej. Vi kan prata om det när du är frisk säger jag. Du är inte frisk bara för att du fått akutbehandling. Det är bra, men du ska inte bo här under din behandling

För jag vet vad det innebär. Kommer han hit så kommer mitt fokus hamna på honom igen. Håller han sig nykter? Går han på sin behandling? Sköter han sig? Fokus på att vårt barn mår bra. Får sätta mig själv åt sidan igen. Vänta till sen. Eller aldrig.

Nej. Så kan det inte vara. Jag behöver ta hand om mig. Hon som bitit ihop, hållit ihop, parerat, spionerat, resignerat. Utvecklat medberoende på så många sätt. Ta egen hjälp.

Var för sig. Inte ihop nu.

Vi har båda också tagit kontakt med familj och vänner. Berättat hur det ligger till. Slängt ut elefanten i skogen. Inga mer hemligheter. Både svårt och skönt. Stödet utifrån är guld värt. Ingen har kritiserat oss. Bara pepp och stöd.

På fredagen skrivs han ut. Hämtar lite saker hemma och åker till en kompis. Vi ses en kort stund på neutral plats. Han får träffa sin son. De får gå lite själva en bit före och prata. Sonen verkar ok. Har saknat pappa.

Idag är det söndag. Igår bestämde han sig för att hyra en stuga inte så långt från oss. Lite för nära och lite för dyr för min smak men han får ta beslut om sitt liv nu. Vi har råd. Man får prioritera.

Han är ledsen och vill bo hemma. Men accepterar min vilja. Han vill bo nära. Ok. Vi börjar så. Får se hur det går. Jag vet inte. Kanske hade ett behandlingshem varit bättre. Men nu gör vi så här.

På tisdag har han bokad tid på beroendekontoret i vår kommun. Bra så. Vi börjar där. De tar det vidare.

Jag ska också boka tid på måndag. Nu börjar en resa som ingen av oss vet hur den kommer bli eller vart slutmålet är. Men allt är bättre än hur det varit.

Önskar er andra mod och styrka att göra annorlunda. Det är svårt. Det är läskigt. Det är jobbigt på så många plan. Men det är så värt det. Kram.

EsterHanna
Det där behövde jag läsa...

Är precis där du är.... Bara det att han är på ett behandlingshem , skrivs in på tisdag. 4 veckor. Tror jag. Har också ångest för att han ska hem hit igen. Orkar inte med letandet, oron, den glömda maten på spisen osv. Han har inget arbete att återvända till, ingen möjlighet till stuga. Skönt att läsa att du reagerar som jag för jag är förvirrad över vilka känslor som är vad. Han ringer och säger jag saknar dig så, jag svarar att jag saknar dig inte ett dugg...

binaZZilla
Hans ansvar

Förstår precis. Jag har haft turen att ha en vän som hjälpt mig att stå på mig. Vart han tar vägen är inte ditt ansvar säger hon till mig gång på gång på gång.

Jag har tvivlat många gånger på om jag gör rätt. Är det bättre för honom att... stopp! Borde jag låta honom... stopp! Han vill hellre... stopp!

Vad vill JAG?

Min fråga till dig, vad vill du?

Styrka och mod. Kram.

Mejlil
Styrka och mod....

Jag känner igen mig i allt du skriver. Var själv där för 6 år sedan då jag sa stopp. Jag hade både N:s pappa, min då 19-åriga dotter och socialtjänsten som fick mig att ta beslut att lämna. Hade jag inte gjort det så hade både jag och min då 16-åriga dotter gått under. Tyvärr eskalerade hans drickande efter vår separation då hans pappa var den som fångade upp N och blev medberoende istället. Som vi har försökt att få honom att förstå att han måste låta N sköta sig själv för att han skulle ha en chans att bli frisk. Det gick inte så bra för N och han somnade in den 25 juli.
Styrka, mod och kram till dig som orkade och vågade ta steget. Stå på dig!