Han har vart nykter i 2 veckor - Nu då?

10 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Oslo
Han har vart nykter i 2 veckor - Nu då?
Oslo
Det blev inte helt som jag

Det blev inte helt som jag hade tänkt mig. Och nu känner mig bara förvirrad.

Eftersom hela familjen satt i den situationen att vi skulle bli bostadslösa från 1 sep. (Ja bara för 5 månader eftersom vi skulle till spanien i den perioden. Huset är uthyrt och vi får tillbaka det 1 jan 2021) så blev det lite svårt att hantera det.

Alltså själva utflyttningen.

Jag gav mig nämligen. Mandagen den 24 augusti gav jag upp allt jag så länge hade jobbat för. Det livet jag älskade med resor och äventyr. Hans drickande har helt enkelt kommit till en punkt som jag inte längre kan och vill leva med. Jag var färdig.

Jag lät drömmarna krossas. Jag avbeställde resan. Jag ordnade mig en lägenhet, stod i mitt val. Jag gick.

Och då brast det før honom.

Det som jag så länge hade drømt om. Det jag hoppats på så länge. Han blev nykter på dagen (äter antabus) och enligt honom själv så förstod han äntligen.

Han bad, snälla snälla - hjälp mig. Mitt hjärta skar. Jag ville skrika åt han att det är försent. Jag har gett upp nu. Han bad om hjälp.. inte för att nødvändigvis rädda vår relation, men för att hjälpa han.

Jag visste vad jag skulle gøra..

Jag sa att han kunde bo hos oss (mig och barnen) så länge han är nykter. Det finns inga men, det finns inga ursäkter. Jag slänger ut han på sekunden om jag märker nått annat.

Och han har såklart ändrat sig. Äter antabus, är nykter, är normal.

Men jag är Inte nöjd. Eller det varierar. Ibland tänker jag att allt kan bli som vanligt igen. Jag drar i alla växlar samtidigt och drömmer om ett vanligt liv igen.

Men inte idag. Idag är jag så jävla sur. Vill ha han ut. Jag tänker på alla lögner, alla svek. Jag läser gamla anteckningar, där jag skriver om hur jag gråter. Hur jag vill förstå. Han sover alltid då. Han tig aldrig ansvar. Jag tänker på all gånger han går på angrepp på mig. Alla mina tårar. Min förtvivlan. Min hemlighet.

Jag är så osäker på hur jag skal göra nu. Jag har ju på ett sätt funnet kraften att släppa detta nu. Skal jag fortsätta den resan?

Jag orkar inte med ett återfall och är inte speciellt intresserad av att hjälpa honom ut detta heller märker jag...

Skal jag kasta ut han?
Skal jag finna en rådgivare?

Nån som känner igen sig?

Oslo
Fel

Det skal stå - jag visste INTE vad jag skulle göra..

Oslo
Vill ha mer...

Känns nästan lite absurt. Alltså, i så många år har jag ønskat att han skulle ta sig i kragen. Ta ansvar och inse allvaret.

Nu (tror jag) han har gjort det och så är det inte bra nog för mig..

Jag vill ha mer. Jag vill ha förlåt, jag vill ha ånger, jag vill ha förståelse før mig och min situation nu och då. Jag vill ha mer än bara nykterhet.

Är det att kräva før mycket? Är det realistiskt och framfør allt, är det rikig fas?

EsterHanna
Kära Du...

Har undrat hur det gått för dig! Ligger på samma plan, när jag väl slängde ut honom så...fast han söp värre än någonsin tills en kompis fiskade upp honom. Nu behandlingshem i 10 veckor !!!!

Känner lika dant som du. Men...vadå-vill jag RISKERA att åter hamna där jag var. Han säger "jag saknar dig", jag säger "jag saknar dig inte"... Han ska hem hit efter behandlingen. Tog ett tag men okej....men jag är helt annan än förut. Jag låter mig INTE köras runt med som förr...No, no, no!

Tänker på din relation. Bara du kan bestämma vad som är bäst för dig tänker jag. Men man förväntas ställa upp, förlåta, stötta och allt efter de betett sig som de har gjort mot en.
Gå och stänga dörren och säga: Sorry, to late-I am out!
Eller... Stanna utan att bli bitter, trasig, arg och ....fastna i gammalt.

Väntar på råd från mer luttrade och klokare tankar än vad mina är just nu. Sitter också och är lite småförbannad hela tiden...

Morgonsol
Om man tänker 12stegs

Om man tänker 12stegs programmet så för o tillfriskna så kommer de dit då de måste inse hur de sårat den / de de älskar. Förstår dig fullständigt. Utan försoning tror ja inte det går o bygga en fortsatt relation.

Backen123
9:e steget

Som Morgonsol skriver så tror inte jag heller att man kan gå vidare i en sund relation utan upprättelse. Min man hae gjort stegen, tycker han själv men det har han inte. Han har inte tagit ansvar för sina handlingar och därför lever han med skuld och skam och därför pendlar jag mellan hopp, förtvivlan och sorg. Det är hemskt jobbigt och tar väldigt mycket energi. Min man är nykter sedan 4mån, mina barn mår bra och just nu ska jag ingenstans men jag vet att när jag väl tagit steget på riktigt kommer jag få det bra, så tänker jag. Nu råkade min man ut för en otäck bilolycka för 1 1/2 v sedan, så jag får skjuta på beslutet lite, hade satt julen som stoppdatum för beslut, men nu blir det kanske midsommar 😉

5barnsmamman
Håller med er alla, har

Håller med er alla, har kämpat många år med tanken att gå och sedan hitta rätt tillfälle, min man dricker inte varje dag men dock varje vecka, mina tankar har varit över allt, ångest över att lämna, tanken på om jag kunnat göra något annat mm.

Har sedan ett år egen lägenhet men fick flytta hem förra hösten då han drack och körde om kull med sin motorcykel, låg på sjukhuset i två månader opererades flera ggr och de trodde inte han skulle klara sig, han blev dock bättre och kom hem i rullstol, jag flyttade hem och tog hand om allt. Nu är han ur rullstolen och jag bor åter igen i min lägenhet och nu har drickandet börjat igen fick åka och hämta barnen förra veckan två ggr pga att han druckit.

Han är ömsom snäll och vill ha mig tillbaka och blir elak i tonen när jag inte svara som han vill.
Ringer smsar mina vänner då han tror att jag hittat någon annan. Han spårar mina foton för att kolla varit jag är och hotar med att slå ihjäl en manlig bekant jag har om han ser honom.

Han har t.o.m. dragit på oss två socialanmälningar ang barnen pga hans drickande.
Hela min semester har jag haft fullt jobb att gå på möten på alkoholrådgivningen med barnen pga honom.

Bara liten bit av vad som händer i mitt liv just nu, trots detta så har jag sån ångest å rädsla över att skriva under och fullfölja skilsmässan nu när betänketiden gått ut. Lever på hoppet att få tillbaka mina känslor för honom och att vi kan bli en fin familj igen, men samtidigt vet jag att jag kommer sitta i skiten igen om jag skulle gå tillbaka. Har tagit mig så här långt och känner sen skön känsla att komma hem i min lägenhet. Måste bara väga släppa fullt ut för min och barnens skull.
Har aldrig trott att jag skulle hamna i den här medberoende fällan så hårt, är en stark och bestämd person i vanliga fall, nu tvivlar jag bara på mig själv och känner mig elak som person, mår skit fast jag inte gjort något.

Lycka till i ert kämpande, tror att det få som kan gå tillbaka och få ett underbart liv efter det man gått igenom.

Bestemor
Utan upprättelse

Det, är ju så sant! Hur ska man kunna gå vidare som ett par när den som sårat och sargat inte tar sitt ansvar och verkligen reder ut det som har hänt!?
Jag känner att det är avgörande och det som fått mej att tappa hoppet. Efter mer än 20 år! Inte ett förlåt, jag ångrar mej...inte en enda gång! Sånt skär i hjärtat. Då finns varken insikt eller kärlek.

Självomhändertagande
Faserna

Det är intressant att läsa. Och jag minns själv frågorna. Nu då? Jag har inte barn. Jag kunde inte skaffa det med honom då jag upptäckte hans missbruk när jag hade jobbat klart med mig själv och med min tidigare psykiska ohälsa.
Men jag kunde inte bara kasta ut honom, för jag ville inte låta han hamna på gatan. Det är upp till varje människa hur långt en ska gå. Jag valde bort vännerna som sa "kasta ut honom" men då behöver jag tillägga att det var "vänner" som inte fanns för mig när jag var deprimerad. Och idag flera år senare så kan jag se hela spektaklet med nya ögon. Jag läser om beteenden och jag har förstått sådant som jag inte förstått tidigare. Eftersom jag kämpade själv hela tiden, med mitt eget mående.

Jag är glad att jag valde att arbeta med mitt medberoende och även om det tog mig 6 år att han skulle säga "jag vill göra slut" och att han flyttade så var det precis så som var det bästa enligt psykologen som hjälpte mig.

Jag visste inte då att det var det bästa. Men nu vet jag. Han anklagar aldrig mig. Vi är vänner och vi har en god kommunikation. Vi talar endast i telefon eftersom vi bor långt från varandra vilket är jättebra. Jag hör att han dricker ibland och jag låter det vara så. När han kommer "igång" så får jag höra mer. Jag förstår att han kommer aldrig att jobba med sig själv och om han ska träffa en kvinna så behöver hon också missbruka.

Det är ingen vaken människa som vill känna hans alkoholångande andedräkt eller göra allt jobb och stå för all försörjning.

Han har ingen insikt att se vad det innebar för mig som försörjde honom i 10 år. Och att jag sålde värdesaker till slut för att få råd med mat. Men det är faktiskt bara mitt fel och inte hans. Och jag behövde den lärdomen. Dessutom så kan jag tycka att det är jätteskönt just nu. På att inte kunna köpa det där huset jag tänkt köpa senare i livet, typ nu. Jag får liksom börja om från början.

Men jag är frisk. Frisk i kroppen och själen och även frisk från mitt medberoende. Jag älskar han som en vän. Och ibland glömmer jag bort att jag behövde honom en tid. I en tid när jag behövde utmanas. Och det har jag blivit. Ordentligt.

Och jag tänker. Att det är just de utmaningarna som ni har just nu. Ni har dem för att livet är utmanande. För alla. Det är bara det att alla pratar inte öppet om det.

Det borde vi göra. Vi borde kunna prata om medberoendet som förkylningar. Vi borde kunna prata om ångest och psykisk ohälsa som cancer.

Vi borde kunna prata om våra situationer i vår vardag och där andra lyssnar utan att lägga sig i. Jag tror på att prata högt. Till rätt person och då oftast en professionell.

För vi kan ju inte prata hur som helst på vårt arbete eftersom vi ska leverera och det passar inte. Eller?

Och vi kan ju inte prata hur som helst där vi bor för "vad ska grannarna säga" ? Eller?

Ja, vad ska andra säga. Och då tänker jag. Att andra har ju sina bekymmer. Alla har sina bekymmer. Sin oro. Sin ångest.

När ska detta forum bli en självklar ventil i samhället med träffar.

Varför inte?

Behövs det inte?

Jag hade behövt det och en del av er här skulle jag vilja träffa en dag. Men det är som det är.

Det finns en anledning att det är anonymt.

Jag tror bara och hoppas att fler ventiler behövs. I samhället.

Där vi inte dömer eller värderar. Utan bara är. Som vi är. Och accepterar och släpper taget.

Alla får göra sina egna medvetna val.

Och det Oslo är bara du som kan komma fram till det på egen hand.

Och du ska igenom din process. Det är faser. Du har gjort ett stort jobb redan nu. Grattis till styrkan.

Då kan jag säga. Du kommer att få det liv som du vill ha. Genom att du valde som du gjorde. Det första steget.

Ta en dag i taget. Andas. Gå på yoga och låt kroppen berätta för dig hur den mår.

Du hade inte kommit till denna fas om du inte gjort det tidigare steget.

Det är när en tar bort och skalar av som det märks. Hur det är. Och det är inte alltid kul.

Men jobbet är den inre resan och samtidigt vara en mamma till tre under 6 och du har hem att ta hand om. Och så han där som vill nu. Vara nykter.

Ta professionell hjälp. Gå i kurs inom mindfulness tillsammans om det passar. Acceptera och släpp taget. Så svårt. Ändå inte. Övningar ger färdighet. Det blir enkelt. På sikt. Eller enklare. Att välja. Öva på Tålamod. Och tillit.

Inom mindfulness så tränar vi våra viktigaste förmågor som är;

Uppmärksamhet. Medkänsla med sig själv och andra. Medvetenhet.

Det är en resa och den bör få ta den tid det tar. Ett förhållningssätt till livet.

Det är min största gåva jag gav mig själv. Och allt handlar om nuet. Andningen just nu. Varje andetag är ett nytt andetag. Varje ögonblick är ett nytt ögonblick.

Öva öva öva.

Och din kropp kommer säga hur det känns. Att öva på mindfulness kan vara en guide hur du vill ha det.

Och tid har du. För du bryr dig om dina barn. Det är därför du väljer att låta honom bo hos er. För att du vill att han ska vara en nykter och en bra pappa till era barn.

Om du sedan kommer på att han inte är den du vill leva med. Ja, då får du ta ställning till det.

I din takt. Och du behöver hitta din takt. Hur du vill ha det.

Lycka till!