av nejnejnej

nejnejnej
tors, 2020-11-26 - 00:12

Min man missbrukar flera olika typer av piller som han köper olagligt. Han har i perioder sagt att han vill sluta med dessa men inte klarar av det. I höstas blev han inskriven i ett program som ger honom subutex i sprutform mot hans missbruk. Problemet är nu att han har börjat missbruka piller igen vid sidan av detta. Sprutorna ges 1 gång i månaden vilket är enda gången han blir testad, vilket gör att han undviker att åka fast. Han säger också att detta är något han vill göra i resten av sitt liv. Han tror att han kan göra det 'kontrollerat' men det är naturligtvis en omöjlighet. Vi har ett fyraårigt barn och jag är så rädd att vårt barn ska börja förstå att hens pappa ofta inte är normal, även om han är snäll och kärleksfull mot henom, men dock 'konstig' ibland. Han säger att han vill separera och bo i en egen lägenhet i vårt lilla samhälle, men jag är rädd att vårt barn blir utan sin pappa då, då han inte kommer kunna bli nykter på egen hand de dagar han ska träffa henom. Jag älskar min man men inser att detta liv inte är möjligt att fortsätta med, för mitt barns och min skull. Allt känns så tungt. Ville bara skriva av mig.

nejnejnej
tors, 2020-11-26 - 14:52

Igår hemsk stämning, prat om piller och sug precis hela kvällen. Jag gick i panik och låste förrådet där han förvarar sitt knark. Vi hade gjort en deal att han skulle hålla sig nykter ett par dagar så vi kunde prata i lugn och ro om framtiden utan att han var påverkad. Men såklart ville han inte hålla den överenskommelsen. Jag inser att det är typiskt medberoende att försöka kontrollera hans intag, men jag är så desperat av att få träffa min nyktra roliga man och prata med honom och känna igen hans tankar. Nu växlar han mellan emotionellt avstängd och arg (när jag uttrycker åsikter om hans intag). Han blev mycket arg av att jag låst. Han blir aldrig våldsam men han säger elaka saker. Försöker dock hålla det ifrån vårt barn och hen verkar inte orolig eller rädd (sitter ex gärna i pappas knä osv).

Imorse sa han förlåt och att vi ska försöka hitta en väg som fungerar även för mig....... sen sa han att han behöver ta ett piller. Jag orkade inte ytterligare en konflikt, gav honom nyckeln. Jag kan inte hålla på och försöka begränsa hans intag. På tisdag blir han förhoppningsvis testad på sin beroendeklinik, hoppas då att han har räknat fel och att se ser resterna.

Jag är så själsligt trött av att försöka parera dessa kast. Och jag är så ledsen över att min omtänksamma kärleksfulla man verkar så långt borta.

Kennie
tors, 2020-11-26 - 21:40

Vad tungt att se någon brytas ned av missbruk och sakna den fina person han har varit.. Finns det släkt eller vänner till honom som kan hjälpa dig? Tyvärr är det nog svårt att få honom att sluta om han inte har insikt om sitt problem, men om ni är flera som konfronterar honom kanske det kan så ett frö.. Var rädd om dig och ditt eget mående, bra att du börjat skriva här.

nejnejnej
tors, 2020-11-26 - 21:57

Tack för din kommentar <3 Det finns anhöriga som bryr sig men tyvärr blir han oerhört arg på mig när jag pratar med dem, och det går ut över barnet då han i påverkat tillstånd söker konflikt (verbalt) med mig även när hen är i närheten. Meningen att de ska komma på besök i helgen men vi får se om jag får möjlighet att prata lite med dem. De vet om att han är i beroendevård men vet inte att han nu börjat missbruka på sidan igen. Känns också som de litar så mycket till att jag ska "fixa detta" på något vis. Men jag är helt maktlös, såklart. Hans missbruk började långt innan vi träffades, sen verkade han ha det under kontroll under våra första år och när barnet föddes. Men det senaste året har det eskalerat. Det är väldigt sällan något dramatiskt, mer att han är lullig, sluddrar, pratar om konstiga saker, somnar i soffan mitt på dagen, sådana saker.Det tär på mig och jag märker att barnet som annars haft en jättefin relation med honom blir lite undrande, pappa går liksom inte att lita på.

Idag har han spelat fotboll med barnet i trädgården, lekt, varit en jättefin pappa. Sen nu på kvällen blir han irriterad, fräser för minsta lilla. Jag misstänker att han har abstinens och låter det gå ut över oss. Så trött, så trött, så trött. Det var inte såhär livet skulle bli.

nejnejnej
tors, 2020-11-26 - 21:59

Det känns som jag borde varit stark nog att gå första gången jag insåg att han var missbrukare. Men jag älskar ju honom, den friska han som också finns där. Ibland tänker jag att jag kanske överdriver, inbillar mig? Han fungerar ju för det allra mesta, är en fungerande pappa, pratar med släkt och vänner, jobbar. Men samtidigt vet jag ju att det inte är normalt att sluddra och ha konstiga ögon och prata om saker som aldrig skett (antar att han hallucinerar då, eller har drömt något han upplever som verkligt).

Åsa M
tors, 2020-11-26 - 23:33

Du är verkligen ingen skurk! Det är bara mänskligt att vilja hjälpa den man älskar men jag tror också det är viktigt att man hjälper sig själv. Inget blir lättare av att man .möjliggör den andres beroende, det har jag lärt mig...
Du måste fundera på vad du är beredd att acceptera. Och på vilket liv du vill att ert barn ska få. Kan han inte vara nykter är det ju inte bara hans eget liv som han förstör.
?

nejnejnej
fre, 2020-11-27 - 14:17

... Att jag närmar mig nån slags brytpunkt. Inser att mannen snabbt gått in i svår missbrukssjukdom. Hans beroendebehandling verkar ha gjort allt värre, triggat det.

Kanske blir det nödvändigt att lämna om han inte vill sluta. Och det tror jag inte han vill. Hur ska jag våga låta honom träffa vårt barn ensam? Kommer jag nånsin kunna träffa nån som passar mig så bra, när han är nykter? Så många tankar som snurrar.... tyngd över bröstet. Det känns hopplöst.

Citadell
fre, 2020-12-11 - 21:39

nejnejnej. De gånger han pratar om saker som aldrig skett kan vara vanföreställningar. Det är omöjligt att tala med en person om att detta inte är sant eller verkligt eftersom de tror fullt och fast på att det har hänt. Deras hjärna är kidnappad. Läs på om tablettmissbruk så kan du se om du känner igen det du upplever och erfar. Det jag har märkt är att personen ifråga också blir känslomässigt avstängd. Det är mycket sorgligt och obehagligt. I detta tillstånd är de inte förmögna att visa en enda gnutta empati. Då är det bra att vara på avstånd. Ta hand om dig! ?