Mina föräldrar hade en sån relation där det mesta kretsade runt min pappas livsvariga alkoholism (periodare) och min mammas psykiska sjukdom, Det har pågått under hela mitt liv. Jag har försökt hjälpa på alla de sätt jag kan och samtidigt leva mitt liv. När mamma slutligen gick bort 2016 var hennes största rädsla att alkoholen skulle ta över pappas fortsatta liv. Och där är vi idag. Han har druckit nonstop sen i julas och hamnat i depression kombinerat med ensamhet pga alkoholen. Han säger att han inte har något att leva för. Läget känns hopplöst och det finns inte heller någon hjälp att få från kommunen för en äldre person. Min pappa ska snart fylla 77 år. Jag bor långt ifrån min pappa, och vi hörs vid på telefon nu i coronatider. Är i valet och kvalet om jag återigen ska ta hem honom till mig så att han får piggna till och må lite bättre för att sedan åka hem och fortsätta dricka alkohol samtidigt som jag vet ju att det inte förändrar någonting. Jag älskar honom och det är så svårt att stå bredvid och se honom sakta ta sitt liv. Känner mig villrådig.

och välkommen hit till Forumet! Svårt det där att nästan vara som en förälder till sin förälder. Jag är det också, framförallt när det gäller min mamma som, liksom din mamma gjorde, lider av en psykisk sjukdom. Jag har också försökt att "rädda och göra konstgjord andning" under större delen av mitt liv. Dom senaste åren har jag valt att distansera mig och jag har tränat mycket på att släppa ansvaret till dom själva. Känner med dig så mycket för det är hemskt att stå vid sidan av och inte kunna göra något. Inget som är hållbart i längden i alla fall. Det jag skriver om att jag har distanserat mig är numera en skön och trygg känsla: jag bryr mig mycket om mina föräldrar men jag känner inte det där tunga ansvaret. Det är skillnad på empati och ansvar. Jag gick i KBT för att lära mig detta. Tyckte det var jättebra! Först var jag väldigt för att inte säga extremt obekväm med att titta på mig själv och prata om mig själv. Var ju van sen barnsben att fokusera på andra. Efterhand lossnade det. Då kunde jag också börja sätta upp gränser runt mig själv, var slutar mitt ansvar och var börjar andras. Om du läser ditt eget inlägg så märker du att det är fokus på din pappa, vad du kan göra för honom, hur han mår mm. Skulle du kunna skriva om dig själv på samma sätt? Typ hur mår jag egentligen? Vad behöver jag? Orkar jag ta ansvar för någon annan som är vuxen och borde göra det själv? Jag klarade det inte, visste inte vad jag behövde eller ville. Det stod stilla i huvudet när jag började i KBT, jag gled hela tiden över på andra. Och jag fick dåligt samvete för att jag koncentrerade mig på mig själv. Kanske skrev du ett inlägg för att få tips när det gäller din pappa. Mitt tips är att vända fokus till dig själv och börja ta hand om dig själv. För det sätter spår att växa upp som vi har gjort. Fortsätt skriva och läsa här! Läs dina egna inlägg och följ dig själv och läs runt i andra trådar. Finns mycket att lära här och så får man alltid stöd och pepp. Många kramar

Någon åldersgräns vad det gäller kommunens ansvar finns det inte. Däremot kanske man tycker att din pappa inte kan tillgodogöra sig viss behandling, men enskilda samtal fungerar ju för alla.

Undrar vad din pappa vill själv. Han verkar ju väkdigt ensam och på flera orter finns både Länkarna och inte minst AA.

Det du beskriver är ju skäl för att göra en orosanmälan till socialen då din pappa utsätter sig ju för allvarlig fara genom sitt missbruk. Vill bara berätta att om det skulle leda till tvångsvård så väljer man institution/behandlingshem efter personens behov och det finns väldigt trevliga ställen att vara på om man är äldre.

Men som sagt först erbjuds man frivillig vård i någon form och det kan även vara på något behandlingshem. Har du fått besked om att han är för gammal för att få hjälp med sina alkoholproblem? Har jobbat många år med det här och åldern har aldrig setts som något skäl till att inte få hjälp.

Känner helt och hållet igen mig i din beskrivning, har gått hos psykolog i flera år för att hantera min barndom, och problematik kring lämnande/döden/avsked. Min mamma blev sjuk när jag var ett par månader gammal och blev inlagd på psyket under 5-6 år, vilket skapade problem för mig. Jag valde som ung att distansera mig med hjälp av avstånd, det är 80 mil mellan mig och mitt föräldrahem, och det hjälpte till en början. (Jag är 53, har familj och ett mkt bra liv.) Min mor var väldigt sjuk både psykiskt och kroppsligt och han "tröstade" sig med alkohol. Ingen av mina föräldrar har varit aggressiva, snarare tvärtom. Deras situation var otroligt tärande, mamma kunde ringa varje dag för att prata om sina demoner, problem och önskningar. Men nu har hon fått frid och slipper plågas mer. Jag känner inte (längre) ansvaret att bära pappa på mina axlar. Det ansvaret kände jag alltid för dem bägge när jag var yngre. Jag vet att jag inte kan rädda honom från alkoholen. Men frustrationen att stå bredvid och se honom tyna bort är så stor. Han är den gamla stammen, så han frågar inte efter hjälp hos vården för det "pinsamma" problemet alkoholism. Hade han erbjudits hjälp hade han säkert tagit emot den, men han ber inte om hjälp och vill inte vara till besvär för något han själv åsamkar. Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Tycker gränsdragningen mellan att känna sig empatisk och påverkad av situationen samtidigt som jag vet att jag inte har ansvar för hans liv är så svår. Fick dock ett bra tips här, så jag har gjort en orosanmälan på honom nu. Har inga höga förhoppningar över att kommunen kommer att sträcka ut en hand, men jag har åtminstone agerat. Det är precis som om jag står bredvid en person som vill ta livet av sig och människor runtomkring bara tittar på. Vill jag vara en sån människa?

Tusen tack för tipset om orosanmälan! Jag har skickat in en sådan nu på direkten via kommunens hemsida.

Min pappas enda kontakter med samhället är vården dit han går för sina hjärtrelaterade problem. Vården har kunskap om att han dricker men har inte, vad jag vet, erbjudit något stöd. Pappa kan inte hålla något hemligt, det har han aldrig kunnat. Så om han hade blivit erbjuden hjälp via vården så hade jag fått höra det. Något från kommunen har vi inte hört, men orten som han bor i är liten, så de vet troligen om att han har problem. Hans problem har pågått i 50 år minst. Pappa fick alkoholrehab via sitt jobb, för 35 år sedan. Då gick han på antabus, hade allvarlig leverpåverkan, och kontakt med AA. Han har inte bra minnen av AA för han upplevde att det var så religiöst kopplat till kyrkan och han har aldrig erkänt att han är alkoholist. Han kan vara nykter, det har han visat efter det att han körde rattfull, fick uppföljning CDT, böter och alkolås på bilen under 1 år. Han trillar alltid dit, förr eller senare. Han skulle behöva tvångsvård eller komma iväg någonstans kombinerat med samtal, tror jag. Jag tror inte heller att han hade tackat nej till ett sånt erbjudande.

De kontakter jag har på kommunhuset i min gamla hemkommun säger att de inte har något för äldre personer när det gäller alkoholism. Men jag kan ju ha förstått fel, jag hoppas det.

mig massor i det du skriver! Känner mig ofta ledsen för att min mamma inte har orken och förmågan att göra sin röst hörd. Får ofta en känsla av att jag är den enda som bryr mig om henne. Utan mig hade hon varit helt försvarslös på något sätt känns det som Hon kan inte be om hjälp som hon inte riktigt vet att hon behöver. Min mamma och pappa skiljde sig när jag var vuxen. Då började pappa dricka. Tror inte han riktigt visste vad och vem han var efter 35 år med min mamma. Dom första 10 åren efter skilsmässan söp han, dom senaste åren har det varit ett lägre men dock "varje dag intag". Vi har haft mycket konflikter om det, han har vägrat erkänna att han har problem. Jag å min sida har försökt tvinga fram att han ska ta tag i sitt drickande. För två år sedan gav jag upp och jag har inte sagt ett ljud om hans drickande, inte tagit en konflikt om det. Blev så otroligt förvånad och glad före jul när han berättade att han slutade dricka i höstas och känner sig jättemotiverad och stark. Jag hoppas hans kropp inte har tagit allt för stor skada utan att han får många bra år nu. Jag är som du 53 år. Jag har tre fina vuxna barn som det har gått bra för. Mot alla odds har man fått ett mycket bra liv. Glad att höra att du också har fått hjälp att bearbeta barndom mm. Och va bra att du har gjort en orosanmälan! Kanske är det en utsträckt hjälpande hand din pappa behöver! Hoppas han får hjälp och också tar emot den. Som du säger, hemskt att stå vid sidan av när en människa som står en nära skadar sig själv. Kram

Bara så du vet att om socialförvaltningen inte kan erbjuda din pappa lämplig vård så får man köpa tjänsten. Så gör man i regel vad det gäller behandlingshem, men även samtalskontakt i någon form kan man köpa. När en anmälan inkommer till socialförvaltningen så är det deras ansvar att se till att din pappa inte blir allvarligt sjuk eller i värsta fall avlider pga sitt missbruk. Då kan du i princip släppa det hela, men det är ju inte lätt som anhörig.

Vi första kantakten med din pappa brukar man erbjuda frivillig vård och det måste han ju själv samtycka till. Googla lite på behandlingshem för missbruk så kanske du kan påverka honom.

Om han inte erbjuds något så har han rätt till ett beslut som man överklaga till förvaltningsrätten. Inget konstigt och behöver man hjälp så är socialförvaltningen skyldiga att hjälpa till.

Vad det gäller AA så är texterna inte anpassade efter vår tid kan man säga. Det är amerikanskt dessutom och skrivet för länge sedan. Det ska finnas någon klausul som säger att dom inte får ändras, men det handlar om gud så som man själv uppfattar det. Fördelen med AA är att du inte är ensam och du kan få en sponsor du kan kontakta vid behov. T.o.m när han besöker dig kanske det finns någon AA grupp att besöka.

Lycka till och som du säger det är viktigt att göra något och det kan ju faktiskt vara så att din pappa får några bra år.