Året som gått..
På nåt sätt känns det som viktigare det här året att få summera och knyta ihop de lösa trådar jag kan knyta ihop. Allt låter sig inte göras på en gång och då får jag ta tillflykt till sinnesro-bönen.. Att förändra det jag kan, och släppa taget om det andra.. Och att jag får hjälp med att se skillnaden..

Den förra julen, 2014, var mer eller mindre en katastrof, med en gubbe som först var ubersocial, och sedan satt och "kletade" i byttorna med julmat alltmedan han serverade sig själv vin... Jodå han frågade oss andra om vi ville ha, slog i och öppnade sedan en ny flaska (för det var ju så lite kvar och såg så snålt ut) Innan dess visste jag att han hällt i sig några starköl, så han var sas grundvallad redan innan barnen dök upp..
Nåja, förutom att han försåg sig ur byttorna med sina egna bestick och satt och pladdrade en massa så att sonen och hans fästmö gav varandra en del blickar, så blev han inte otrevlig just då.

Vid Kalle Anka, så meddelade han att han tänkte "vila på maten" och la sig på sängen och somnade.. Julklapparna delades ut, utan hans närvaro, eftersom han trots ett par små försök att få honom att delta, bara mumlade att han skulle bara vila en liiiten stund till (åtföljt av tunga snarkningar)

Jag skjutsade hem ungdomarna och lika bra var det.. När jag återkom så hade han hittat en flaska glögg som givetvis behövde smakas på.. Sedan kommenterade han att det var ett jäkla sätt att "utnyttja" oss för julmat och skjuts och sedan bara avvika, när julen var en familjehögtid och man borde sitta och samtala..
Efter att ha eldat upp sig lite till, så fräser han att det är nog lika bra att gå och lägga sig, för roligare än så här blir det ju inte..
Det blev det sedvanliga travandet från sängen och in till mig (som ville titta lite på TV) Och tjatandet om att jag nog också borde lägga mig.. (innan han så småningom somnade framåt nattkröken)

Nyårsafton, hade vi inga gäster, så han fick sitta och dricka i fred.. Alkoholen var slut redan vid 8-tiden och framåt 9- konstaterade han att det blir nog nyår ändå, och la sig.. (för ovanlighetens skull så somnade han och sov till 3-tiden på morgonen)
Efter helgerna, så försökte jag försiktigt prata med honom om att det blivit för mycket alkohol på sista tiden.. -Jo, det höll han med om.. men det berodde ju på helgerna.. ingenting annat.. Två veckor senare så var det klippt!
Aspackad, klapp kanon och lever rövare.. Otrevlig, ful i mun och arrogant på ett sätt som jag hittills inte sett så mycket av. Efter DEN natten hade jag fått nog!
Jag gjorde klart för honom att det fick bli ändring på det hela, annars så hade han ingen fru kvar längre!

Själv hade jag fram till dess druckit vin själv.. Motsvarande en liten flaska 3 - 4 dagar i veckan (jag hade redan då känt, att det var i mesta laget och det var hög tid att dra ner!) Sommaren innan hade jag nog varit uppe i en helflaska rose per eftermiddag/kväll 5 - 6 dagar i veckan.
Just då hade jag inga som helst problem att tvärsluta! Jag hade en helig ilska som gjorde att jag inte ville smaka en droppe i hans närvaro! (ja, måhända var det provocerande..?)
I vilket fall, så började han smyga med sin alkohol.. Han kunde komma hem med antingen en liten flaska vin eller ett par öl (för det var ju så lite) 3 - 4 gånger i veckan men var ändå misstänkt betydligt mer berusad.. Jag letade "gömmor" och jag räknade burkar och flaskor. Han var irriterad på att jag räknade ut, att han "alkoholmässigt" drack motsvarande en kvarter eller mer.. Vi började bråka mer och mer om hans alkoholvanor och jag irriterade mig mer och mer (jag såg ju ingen förändring)

Han tyckte, att såhär hade han ju alltid varit, så vad bråkade jag om.. det var ju jag som var "knäpp" (har du gått och blivit religiös, var en av frågorna?)

Sedan kom en resa, där han under själva resan höll sig i skinnet (eftersom han körde, då jag pga en ögonåkomma hade svårt med avståndsbedömningen)
Han tjatade sig till först EN box med vin (det var ju så billigt och NEJDÅ, han skulle inte dricka upp den själv.. Den skulle vi ha att bjuda på) Det blev så småningom 2..

Det tog 2 dagar innan han ansåg sig vara tvungen att "smaka".. Ytterligare ett par (och då hade han handlat hem starköl emellan) Innan jag hittade honom i köket, efter att ha tillbringat eftermiddan hos en väninna. Klapp kanon sitter han med vinglaset framför sig och när jag lugnt säger Jaha, du dricker vin.. Så fräser han: Ja än sen då.. är det förbjudet kanske?

Resten av kvällen var en mardröm, med en mindre blackout för hans del, "fylleångest" skrikande och gapande.. Han hade dessutom hunnit med att förneka att han druckit något vin alls.. "Bara två öl" Och blev ursinnig när jag inte trodde honom. Fullkomligt rasande dessutom, när jag vägrade att lägga mig, utan satt uppe i stort sett hela natten..
Smsade hans syskon, om problemet, varpå det framkom, att han haft dessa problem förut innan han träffade mig ( vilket gjorde att jag kände igen magkänslan jag haft i början..) Då han också smygsupit och det lett till skilsmässa.
Själv hade han hela tiden förklarat att han varit gift med en hysterika, idiot och fullkomligt paranoid människa som inte var klok på en fläck.. (nej jag trodde inte heller på det hon och barnen berättade om hans alkoholvanor..)

Morgonen efter (eller på förmiddan) konstaterar jag att det kanske finns max ½liter vin kvar i EN av boxarna.. Och när han sedan kommer uppklivande och håller en låg profil så säger jag att nu är det jag som skaffar en lägenhet och flyttar!
Jag minns inte ens vad han säger.. mer än att han frågar om han är tvungen att bli nykterist!
Ja, säger jag, det här går inte längre..
De påföljande veckorna blir inte ett dugg roliga.. Ömsom "hotelser" och utbrott, ömsom gråt och ångest och givetvis "förhandlingar" om en "acceptabel" alkoholmängd..
Eftersom han var såpass labil i humöret, så vågar jag knappt starta ett samtal. I början talade jag inte ens om var jag fått lägenhet. Jag bara smög iväg det nödvändigaste och gjorde mig beredd att ev. med hjälp av bekanta flytta det lilla av bohaget jag kunde få med mig..

Mycket anklagelser och skit fick jag kastat på mig de där veckorna.. Nej, jag mådde inte riktigt bra ens första veckan, även om han sa sig acceptera min flytt och därmed också ville ha skilsmässa. (för det var ju ingen mening att vara "gift" om man ändå inte fick nån sex, som han uttryckte det)
Det har vissa stunder varit svårt att slappna av, även med en egen dörr att stänga om sig. Egentligen har hans bittra inställning varit ett plus, för det har gjort att jag varje gång blivit påmind om varför jag valde att flyta!
Hans inställning till och hans "bild" av skilsmässan och separationen kan jag inte ändra på! Bara hålla fast vid min egen!
Idag inser jag att vi har helt olika bilder av vad ett äktenskap är och vad ömsesidig respekt innebär!
Jag har börjat jobba på min egen inre heder och min självrespekt!

Det har blivit en del konflikter, när jag vägrat backa, men efteråt har det känns bra att jag stod på mig!
Vissa saker har gjort att jag själv växt som människa och jag inser att jag har rätt att ha en egen åsikt och att välja vad jag behöver utsätta mig för!
Nej, jag behöver inte linda in saker eller stryka medhårs.. Jag kan välja att vara tyst! Men, jag kommer aldrig att kunna säga det en del människor "vill höra" om det egentligen är någonting helt annat de BEHÖVER höra!

Mitt ex, kommer således ALDRIG att få höra att jag skulle acceptera ett visst mått av alkoholintag för hans del, Eller att jag inte tycker att han har alkoholproblem (trots att han själv förnekar det!)
Jag kommer aldrig att tillstå att jag tycker att det är okej, att han trakasserar mina närmaste med telefonsamtal (även om han inte är otrevlig) på fyllan!
Jag skiter i hur många gånger han slänger luren i örat på mig, när jag ber honom söka hjälp för sin ångest på vårdcentralen istället för att ringa mig och underförstått hota med att göra sig själv illa för att han mår så dåligt.. (hittills har han ändå ringt upp efter max 3 dagar, och då har allt varit "precis som vanligt" och inte ett ord har blivit sagt om hans "tuppjuck"..)

Ja, kanske har det utvecklat en mer kallhamrad känslolös sida hos mig? En sida som börjar tycka att det nog är den vanliga "vargen kommer"- historien och att han troligen druckit ett par flaskor vin istället för en..?
För jag inser, att vad jag än gör, vad jag än säger, så gör det ingen skillnad för hans del! Kalla fakta är istället, att skulle han välja att försöka ta livet av sig, så kulle jag inte kunna hindra det (om han verkligen menar allvar) Om det är ett rop på hjälp, så måste han lära sig att ropa till "rätt instans"! I det här fallet vården! De är åtminstone där fortare än jag kan ta mig dit..

Det han försöker med, är att ge mig någon sorts "dåligt samvete" samtidigt som han får uppmärksamhet.. Samtidigt som han ändå är otrevlig.. Och i nästa andetag kan be en fara och flyga så långt åt helvete man kan komma.. (annars tänker han slå ihjäl en)
Jag är trött på att bli utsatt för detta drama och har tackat nej till andra dansen...

Istället tror jag att jag odlar lite egna intressen som får MIG att växa lite till ..
För året har varit två steg fram och ett tillbaks.. sidsteppande och krumbukter, regisserade av en sjuk människa..
Nu är det dags att jag får bestämma lite mer själv! Vill han dansa, så får han banne mig bjuda upp någon annan..

Ja det var en snabbrepris på min historia.. Har ni nytta av det så varsågoda!
Jag önskar ER ALLA, både medberoende och beroende ett gott nytt år! Jag tror på människan! Om man verkligen vill förändra saker så går det! Inte utan kamp (och en del har svårare..) Men jag tror att det ändå aldrig är försent!

Däremot behöver man inte stanna kvar och må dåligt i ett dåligt förhållande, präglat av beroende och missbruk! Det leder inte någonvart!
Man kan tycka om en människa, som finns bakom ett missbruk, men det är inte nödvändigt att leva i missbruket!
Och den enda som kan förändra den saken, är personen själv!

etanoldrift

Det är inte så vanligt med män på medberoendesidan (fast jag vet att ni finns!) Skriv gärna om dina upplevelser och om de skiljer sig från våra..?
Jag har annars erfarenheten att män lämnar sina beroende fruar/sambos/flickvänner, snabbare än vi kvinnor gör..
Hoppas att du får ordning på ditt liv nu!

Leverjag

Blev så glad att du skrev här. Inte glad för din skull så klart. Gud vad jobbigt och smärtsamt att leva med detta. Att se den man älskar supa ihjäl sig och vara en fullblodsegoist mot sin partner.

Hur länge har ni varit tillsammans/gifta? Det måste vara hemskt att kämpa så och få så mycket skit. Hur mår du nu? Går du och träffar någon eller i anhöriggrupp? Du känner till Al-Anon antar jag? Viktigt att bearbeta och prata med andra om sina upplevelser och känslor tror jag. All sorg, ilska, självförakt, hat, förtvivlan och annat som du kanske bör på. Så skönt att du har stöd i din syster.

Det var verkligen stora mängder alkohol för en normalstor kvinna. Vi kvinnor skadas också mer av motsvarande mängd pga av annorlunda underhudsfett har jag hört. Ja, när vi dricker länge och mycket får vi hjärnskador. Hjärnan krymper (nervceller och områden dör/förtvinar) och det vet man i dag då forskarna har kunnat se dessa skador. Det är inte längre samma person. Alkoholen tar över helt. Låter som hon var ett "hopplöst fall"som inte ville inse sitt missbruk i tid. Så tragiskt men bra att du tagit dig bort innan du själv gick helt under.

Skriv av dig och läs här. Du är extra värdefull i forumet som man för att visa hur djävligt det är att leva med en missbrukare oavsett kön. Hoppas du skriver mycket och startar en egen tråd. Läs gärna trådarna från de som varit här länge. Flera har nu nya trådar i "Det vidare livet".

Kramar

etanoldrift

Varför är alkoholreklam (i den mån den förekommer öppet) så glättig.. varför är alla bilder på avkoppling förknippade med alkohol? Det är ju på sitt sätt smygreklam..
Överallt ser man "semesterbilder" med svala drinkar, solnedgångar, där paret sitter med varsin drink i handen.. Hemma-hos-reportaget, där vinflaskorna förvaras synligt i ett ställ eller så får man en titt i den lilla mysiga"vinkällaren"
Inser att förr var det likadant med tobak/cigaretter.. Avslappnade vackra människor som rökte..( Fast numera ser man sällan sk "idoler" eller kändisar röka på bild.. Inte offentligt i alla fall..)
Aldrig hade de gula tänder, rynkor och glåmig hy.. Möjligtvis hade de Camel- och Marlboro-rökande männen ett väderbitet cowboy utseende..(som andades oberoende, frihet och manlighet..)
Kvinnorna däremot var alltid tjusiga, med håret i perfekta frisyrer sittande eller stående i tjusiga poser med en cigarett i handen.. ("sexiga", var väl det de skulle föreställa..)
Aldrig en sliten hemmafru (jag har växt upp med begreppet) med papiljotter i håret och bomullsrock och nerkippade tofflor..
Kan det vara så att vi så länge integrerat oss själva i den här reklamvärlden, att vi automatiskt förknippar vackra, framgångsrika människor med alkohol? På samma sätt som man förknippade vackra framgångsrika och coola människor med rökning.. ? Att de i ett senare skede bara blev KOL-människor bekymrade oss inte då..
Det som bekymrar mig, är allt arbete som läggs på att få folk att sluta röka.
Ja inte bara röka.. Ibland så jagar man "rökaren istället för röken!
Tänk om man kunde lägga lika mycket energi på att förebygga och "bota" alkoholrelaterad ohälsa?
Tänk om vi finge höra våra politiker debattera om hur man begränsar alkoholens framfart i landet, istället för att öppna upp nya möjligheter för Svenssons att hyra en skåpbil och göra en Tysklands-resa för att bunkra öl, vin och sprit?

Leverjag

Det är en hjärntvätt och det är en skam att Sverige inte förbjuder den sortens smygreklam och glorifierande av alkohol! Det finns ju ett litet dilemma då staten själva säljer och tjänar miljarder på miss- och bruket. Så djävla arg på det där. Våra barn och ungdomar "präglas" av den bilden liksom rökningen gjorde. Dessutom vet man sedan länge hur skadlig den är.

Dubbelmoral, idioti, feghet, morallöst, mordiskt, svekfullt, sadistiskt, dyrbart och så apdumt av våra politiker att inte ta tag i detta. Stoppa reklam och glorifiering av alkohol! Nu!
Håller med. Inför alkoholförbud på alla offentliga platser och i reklam liksom tobak och andra droger! Lyft fram samhällets kostnader och skadorna av alkohol överallt, varje dag. Hjärntvätta oss att avsky och äcklas av alkohol. Visa bilderna som läkarna ser av kroppar som förstörts av den. Jag är övertygad om att vi inte som tonåringar hade druckit hos fulla och inte heller att vi funnits med i detta forum.. Rädda våra unga medmänniskor.

Haleluja! Nu gick jag igång :-))

malo71

... om att det går att komma igenom detta. Tack för det.
Ska börja lyfta på mina "lager" också och se vad jag hittar :-)

etanoldrift

Kan jag inge hopp så är det mycket värt! <3 Tack malo71
Ja, Leverjag.. jag gick nog också igång.. mest efter att ha tittat lite på fb och sett en del bekantas "vintersemester-bilder" från varmare breddgrader..
Nej, jag är inte avundsjuk på resandet eller semestern. Jag unnar dem att koppla av.. Men varför i hela glödheta, måste det vara BAR-bilder, även som "bad-bilder"? Såg knappt en bild, utan ett glas eller en flaska.. URK!

Leverjag

För några år sedan var det glas och skål på var och varannan bild men nu sista året varit nästan ingenting i mitt fb-flöde. Tror att det blev lite skämmigt och många började tänka kring problemdrickande och det smittar ju om man vill tänka på sin sociala profil. :-)) En nedåtgående trend helt klart i mina flöden... Och det är ju positivt. Sedan kanske inte de dricker mindre men är försiktiga med att uppfattas fel i sina uppdateringar...

Kram fina, underbara forumsyster som med dina ord hjälper så många!
❤️❤️❤️

en virtuell tröstkram till. Under de år alkoholen var ett stort problem i vårt liv var sex 'motbilden', dvs han tyckte att jag överdrev oron för a-(miss)bruket och att mitt bristande intresse för sex var en orsak att trösta sig med öl och andra a-haltiga drycker. Jag har svåra sår beträffande sex i mitt förflutna och en onykter krävande man är inte den som väcker tillit och lust till närhet. Idag har vi en hög grad av närhet och intimitet i vår relation och nykterheten har varit/är avgörande för att vi kommit dit.
Kram och allt gott ❤️ /mt

etanoldrift

Jag passar på att gosa med den en stund i alla fall..
Ja, det där med sexualitet är något vi kvinnor fortfarande har svårt att prata om.. Vi förutsätter en massa istället..
Många män och kvinnor också föe den delen har inte förstått, att närhet inbegriper MER än bara ren penetrering..
Sex är så oerhört mycket mer än själva akten.. <3
Och för det krävs närhet, tillit och ömhet
stor kram tillbaks!

kramen var till dig. Tyckte du skrev om en mening som kändes som en virtuell kram... och ville skicka iväg en jag också. Kanske jag kopplade fel men oavsett så skickar jag gärna ett helt gäng kramar till dig ??? Du tillför mycket klokt och gott här och är aktiv med att svara. Det är så viktigt och tidvis kan det vara lite lamt på den här sidan. Vi kan ju vara tämligen utmattande vi anhöriga.... Jag känner så väl igen mig i dina tankegångar. Önskar dig en riktigt skön söndag! / mt

etanoldrift

Söndagsbetraktelse..
som börjar med en fundering över "känslan" som ibland skulle vilja vara mer förlåtande och storsint, men där ilskan ligger i vägen..
Ilskan stampar med foten och säger: "Det är orättvist"..
Ändå vet jag ju att livet inte av mig (inte subjektivt, utan objektivt) kan uppfattas som "rättvist"
Lika lite som när barnet ser ett annat barn mumsa på godis eller glass, tycker att det är rättvist, att inte ha själv, och inte få smaka.. Men det inte vet hur det ska bära sig åt, för att be om det..
Kanske är det därför många alkoholister är så snara att tycka att allt är "orättvist".. De vet inte hur de ska bete sig för att få frid.. För att be om förlåtelse, för att be om att få hjälp..
En hjälp de egentligen innerst inne både vill och inte vill ha.. För det innebär ju en förlust.. Både av alkohol och prestige..
Den där sista spillran av "stolthet" de skaffat sig som en sorts kuliss mot omvärldens fördömande..
Ungefär som "syndaren" som inte kan kliva in i en kristen gemenskap, innan de blivit "bättre människor".. ( och vi vågar inte öppet erkänna våra beroenden, förrän vi gjort oss kvitt dem.. eller åtminstone kommit en bit på väg)
Kanske är det också därför vi människor i våra egna huvuden "räknar ut" hur våra problem ska lösas och sedan presenterar den färdiga lösningen för Universum/Gud/ Alltet/Kosmos (eller vad vi väljer att kalla en högre makt) medan vi ber om hjälp med det som är så ofattbart stort att vi inte ser lösningen på det själva..?
Ofta innehåller vår "färdiga" lösning komponenter som pengar, en evig kärlek (i form av en viss person), ett visst arbete, en viss bostad, viktminskning på x antal kilon, fri från vissa "beroenden/vanor" som vi vet påverkar oss negativt (åtminstone vår ekonomi, våra relationer, vår hälsa..) etc.
Saker, personer, händelser som egentligen inte ens kommer i närheten av den Högre Maktens "näst bästa" för oss..
Dessutom är vi inte beredda att lyssna på de råd vi får om hur vi ska åstadkomma det här, utan vi sätter oss ner och förväntar oss att det bara materialiserar sig framför våra ögon (eller näst intill..)
Jag vet inte HUR många unga människor som varit i kontakt med spåmän/spågummor och sedan pausat sina liv, när de fått beskedet, att de ska möta den stora kärleken de drömt om..
Istället för att fortsätta att leva, har de satt sig ner och blivit overksamma för "prinsen/prinsessan" ska ju ringa på dörren..?
Men livet är lite som en IKEA-möbel.. Vi kan handla hem den (tom få den hemkörd) få paketet inburet, men sen måste vi själva montera den! Bestämma var den ska stå och kanske fylla den med något?
Likadant för de beroende (för man kan vara beroende av många saker här i livet!)
Det räcker inte att erkänna att man ÄR beroende, för att "suget"/begäret/ ovanan ska försvinna!
Och som medberoende så räcker det inte att prata med den beroende och tro att problemet är löst.
Här har man i princip bara fått upp ditt paket i kundvagnen.. Det återstår många moment innan man passerat kassan och fått möbeln färdigmonterad och på plats.
Kanske får man börja om, vända någon del och skruva tillbaks flera gånger innan man lyckats (trots att man tycker att man följt anvisningen till punkt och pricka!) Kanske behöver man också hjälp med vissa saker?
Och ibland händer det faktiskt, när man väl monterat klart och fått allt på plats, att upptäcker att det inte blev särskilt lyckat eller ens passar.. (i vilket fall blev det inte som man tänkt från början.)
Då återstår egentligen att ge bort, sälja eller skicka vidare om man inte ska gå och reta sig resten av tiden...

Tack för kramarna mt och stina <3

Leverjag

Ja, det stämmer alltför väl in på många rosa skimmer som passiviserar oss och förblindar oss. Att våga se att det behövs hjälp och kanske blev helt fel trots att man gjort enligt manualen är inte lätt... Bli vuxen på riktigt liksom.

Kramar bästa du ❤️

innertkaos

Tycker om din jämförelse av livet som en IKEA-möbel, det stämmer precis. Trots det är det så otroligt svårt att själv ta åt sig och verkligen göra något åt sin livssituation, man har nött ut de där gamla furumöblerna för länge sedan men är rädd för förändring.

Det är egentligen sjukt att man ska behöva någon sorts "uppenbarelse", en avgörande händelse, för att inse att det är dags att förändra sitt liv trots att man redan långt tillbaka egentligen insett vad som måste göras. Jag går själv och väntar på den där "uppenbarelsen" som någon form av räddning, en sorts bekräftelse av att det jag känner är rätt.

Tack för ditt inlägg!

etanoldrift

Jag har själv funderat över det här med avgörande händelser.. Ja, vi behöver ha någonting som liksom "rättfärdigar" vårt uppbrott, trots att det egentligen funnits minst tusen anledningar tidigare.
Jag tror att det kommer när vi väl "bestämt oss". För det är precis som om vi behöver någon sorts "startskott".. Den där sista droppen, som vi kan peka på och säga oss själva att precis DÄR, drar jag strecket! HIT, men inte längre!
Ska försöka ta med funderingen i boken jag håller på att skriva ;-)

etanoldrift

Vad gäller det här med beroende och medberoende, så är det svårt att peka ut vad som är hönan och vad som är ägget..
Blir vi beroende för att vi är medberoende.. Eller är vi egentligen beroende pga uppväxt etc, så att vi blir medberoende?
Svårt att säga och jag tror att det är lätt att börja stirra sig blind på detaljer, istället för att börja jobba med själva problematiken..

etanoldrift

Jag tror att det är, när viljan att hjälpa, börjar ta över ens eget liv, så att man till slut inte kan sätta gränser och avstår från att göra saker man själv vill, av hänsyn till den beroendes mående..
När man ständigt oroar sig och inte kan släppa tankarna på vad som händer om man inte är där och "hjälper till"..
När man fixar, trixar och ordnar det man själv tror, är för den andres "bästa" (trots att de själva inte bett om det och inte vill!)
Det är ju faktiskt så, att du kan leda en häst till vatten, men du kan aldrig tvinga den att dricka?!
Man gör sig själv "oumbärlig", så att den andre aldrig får ens en chans att prova själv..
Jag fick några fina ord av en synnerligen oortodox och mänsklig präst en gång. Han sa:
- Vi kan vara svårersättliga för varandra, Men kom ihåg, att ingen av oss är oersättlig!
Det har fått mig, att både vara rädd om de människor jag har omkring mig, men också att våga "släppa dem fria" . För hur skulle de annars kunna växa, om jag ständigt tar ifrån dem ansvaret och därmed "omyndigförklarar" dem?

etanoldrift

I grunden så är mitt "belöningssystem" beroende av många olika saker..
Vi människor får ju endorfinkickar av en massa saker, allt ifrån häftiga upplevelser till olika ämnen.
I mitt fall har jag klart identifierat saker som jag snabbt är/blir eller riskerar att bli beroende av (och vissa som jag undviker av självbevarelsedrift)
*Nikotin
*Alkohol (räknar mig numera som nykter alkoholist)
*morfin/kodein/ starkare sömnmedel/lugnande (alltså inga "uppåttjack") Undviker i möjligaste mån och upplyser alltid sjukvården om att jag har beroendeproblematik/mår fysiskt dåligt av dem. Vilket hittills respekterats!
*Spel (gäller både "sällskapsspel" på fb och vanliga kasinospel/lotter på nätet) Och det är ett kapitel som verkligen höll på att ända med förskräckelse innan jag fick hejd på det (JA, det ger abstinens, inte tu tal om saken!)
*Socker/snabba kolhydrater. Går att undvika, så länge jag fortfarande har nikotinet.. Då är jag helt enkelt inte sugen..
*shopping (där är det numera ganska lugnt) Bläddrar ALDRIG, ens på skoj i nätshoppar nuförtiden!
*häftiga upplevelser/riskupplevelser (där sätter kroppen numera stopp!) Ja, jag ÄLSKADE snabba adrenalinkickar.. Att de i längden var både utbrännande och livsfarliga hade jag väldigt liten koll på.. (men jag lever fortfarande, vilket jag är tacksam för )

Det finns säker fler som jag ännu inte kommit i kontakt med.. Det mesta har jag kontroll över (inbillar jag mig) Men det känns som jag ibland bara byter ut ett beroende mot något annat..
Så är det med nikotinet (och så var det med alkoholen) Drar jag ner där, så ökar intaget av socker/snabba kolhydrater.
Och troligen beror det på att jag inte kommit till kärnan med VAD som fick mig att börja använda det.. Och att jag inte hittat något tillräckligt intressant och nyttigare att byta ut det mot! (tyvärr är kroppen för trasig efter några krascher, för löpning och liknande)
Och att det handlar om samma receptorer i hjärnans belöningssystem..
Nej, jag dricker inte alkohol längre.. Jag passar mig rätt noga (för i grunden mår jag inte bra, så det känns inte längre "värt" det)
Nikotinet kan jag än så länge inte avstå ifrån.. Nej , jag röker inte längre, vilket numera blivit rätt krångligt, men jag använder fortfarande nikotin!
Jag är inte ensam om det, för jag har bekanta, som tuggar nikotintuggummi sedan massor av år tillbaks.. Själv använder jag e-cigarett och snus..
Trots att det är i det närmaste luktfritt och jag verkligen inte slänger prillor omkring (är väldigt diskret) så får en människor omkring mig moralpanik och skäller ut mig, för att jag är så "onyttig"..
Det är lite skrattretande, när samma personer sedan tar två extra kakor till kaffet och beställer en lightsoda till sin hamburgare med extra allt , medan de berättar om sin senaste bantningsupplevelse.. Eller suckar över att de måste hinna gå ner i vikt till thailandsresan för att komma i bikinin..
Ja, vi ÄR varandras speglar och därför ser vi heller inte våra egna mönster. Kanske är det därför vi gärna speglar dem på andra..
Allt det vi tror oss ha sett hos vår omgivning (som vi retar oss på och tror oss sakna) är förmodligen det vi har en bit av hos oss själva om vi bara vågar titta efter :-)

etanoldrift

En av mina gravt alkoholberoende ( bäst att använda en omskrivning för ordet A****ist, så jag inte trampar någon känslig på tårna) sa när hans sambo sedan 15 år lämnade honom för gott, pga av hans sjukdom.
Nej, jag kunde inte göra annorlunda.. Jag orkade inte ta tag i mitt missbruk, för det är vad det är (han vågade kalla saker vid deras rätta namn och var ingen sämre människa för det)

Mina känslor hade kunnat döda henne, för att få ha henne kvar, men mitt förstånd förstår varför hon gick.. Vi hade båda gått under annars..

Man blir så lätt egoistisk och försöker kräva att andra ska ha eller äga samma känslor som man själv känner.. Och det är ju möjligt.
Du kan aldrig kommendera fram kärlek! Om du tror det, så är det inte kärlek du får!

Ja, jag har mött människor, som skiljt sig efter en lång sjukdomsperiod, just för att sjukdomen tog så mycket av deras kraft att kärleken tog slut.. Den ene hade stannat kvar av "dåligt samvete och sympati"
Rädd för omgivningens fördömande (man lämnar väl inte en dödssjuk människa?)

När den sjuke väl återfick hälsan eller när vändningen kom så sprack förhållandet.... I en del fall, blev den "friske" allvarligt sjuk istället i utbrändhet..

Jag har faktisk en bekant som stod på självmordets gräns, efter alla svikna löften under mer än 20 års tid för hon trodde att enda sättet att lämna som återstod, var att ta livet av sig, för att inte bli anklagad för att "svika"

Vi kan aldrig döma någon annan vare sig de dricker på ett oförståndigt sätt och inte vill sluta, inte förmår söka hjälp, inte förmår i sin sjukdom att behandla sina närmaste på ett bra sätt..

Vi kan heller inte dömma de anhöriga, vare sig de stannar kvar tills de själva går under eller om de lämnar..
Vi har inte varit i deras kroppar och vi vet inte vilka känslor det väcker!

Ett vet jag i alla fall.. Känslomässig utpressning är ALDRIG okej!

Att tvinga någon annan att stanna, fast de vill gå är aldrig okej!
Det är detsamma som att försöka tvinga någon att ha känslor de inte längre äger..

Du äger bara dina egna känslor! Och det är bara DU som har makten över dem!
Det är bara du som kan bestämma om du vill bearbeta dina upplevelser och känslor eller om du väljer att älta och svepa dem om dig för tid och evighet..

Kom bara ihåg att ingen annan person kan känna exakt samma sak som du gör!
Vi kan försöka förstå efter egna erfarenheter, men vi kan aldrig "känna" som någon annan gör..

Och vi kan aldrig tvinga någon annan att känna som vi "vill"...

Din fria viljas yttersta gräns, går där en annan individs yttersta fria vilja tar vid!

Trollis

Hej E!
Att inte våga ta ordet alkoholist i sin mun, är väl ytterligare ett förnekande kan jag tycks. Om det är rätt eller fel får ju var och en bedöma.
Du har iaf gett mig såååå mycket insikter och jag har lärt mig massor av dig...och många andra här inne. Har just läst boken djävulsdansen, och som du själv skriver att man äger rätten till sina egna känslor så har både du och den boken fått mig att känna efter ordentligt. På både gott och ont ? för mig är du en mentor i detta forum, fortsätt med att dela med dig TACK ?
Kram?