Kan man förlåta? Vi har nu tagit ett rejält snack med maken. Samlades i familjen och pratade. Han tog mest åt sig av att anställda pratar, att våra barn far illa och gråter när pappa är full bryr han sig inte om. Han lovade i alla fall att vara nykter i ett par månader och jag bad honom att söka hjälp men han sa inget om det överhuvudtaget. Så vi har lugn och ro ett par månader framåt i alla fall. Efter fyllorna kring nyår har han varit retlig, stingslig och minst sagt inte särskilt rolig att vara runt omkring. Har sagt saker som sårat mig väldigt mycket medan han anser att han haft rätt eftersom han blivit "provocerad" att säga det.
Igår blev han tyst och mest chockad över att våra anställda sett att han dricker och tycker att det är obehagligt.
I morse började han gnälla om allt. Nu skulle hela familjen ändra inställning till livet, alla ska sluta med allt från datorer (jag är beroende, sjukligt beroende av dator och mobil enligt honom) vi ska sluta med socker för han har diabetes, vi ska inte dricka mer läsk heller av samma orsak. Han har gnällt över allt och ingenting tills jag sitter här med en klump i magen och tårar i ögonen. Går in i köket, sätter på musik och gråter tills någon av barnen kommer in och då låtsas jag som ingenting.

Hur går man vidare? Han ligger i en säng i ett av barnens rum (barn med funktionshinder) och där har han legat stora delar av dagen. Jag lagar mat och städar, handlar och försöker att hålla mig undan för att inte bli ämne för hans ilska. Just nu tycker jag inte om honom. Är det nåt fel på mig? Just nu kan jag inte tycka om honom alls. Varför är han så elak mot mig? Som om han njuter av att göra mig ledsen? Han säger att det är inte så men när jag ser honom i ögonen ser jag förakt och ibland hat. Särskilt när det gäller alkohol. Han drack mycket redan när vi blev tillsammans, han är känd bland alla för sitt missbruk men det är jag som är the Bitch in Town som inte låter honom supa ihjäl sig? Kan man förlåta?

Du berättar att ni nyligen haft ett samtal med din man som nu bestämt att vara alkoholfri några månader. Samtalet hade effekt men nu är det en tråkig stämning hemma där du försöker hålla dig undan samtidigt som du tycker de känns orättvist och är arg för att han inte kan se sin del i det.
Det du berättar låter tyvärr inte ovanligt och det kan vara så att humöret beror på abstinens, att sluta eller minska på alkohol kan innebära en hel del svåra saker som många här säkert kan intyga och förhoppningsvis blir det lättare med tiden.
Frågan är vad du behöver just nu, och vad du kan göra för att ta hand om dig själv?
Ni är båda i era processer, fast parallellt och behöver säkert olika saker. Bra att du skriver här på forumet och delar med dig, det ger oss här chansen att ge dig stöd. Läs gärna runt och se vad andra skriver och skriv gärna flera gånger, ibland kan det ta lite tid innan man får svar.

Varma hälsningar
Rosette/Alkoholhjälpen

Nickanna

Förut har det bara varit jag som tagit upp problemen, hans syskon någon enstaka gång. Det här var första gången så många var engagerade. Men löftena är desamma som förut. Samma löften han gett till mig men jag hoppas att det bara beror på att han är lite chockad över uppmärksamheten och att det inte bara var jag som tyckte samma sak hela tiden. Jag har fått tid på kommunens alkoholrådgivning nästnästa vecka och ska också få gå i anhörigterapi. Han har inte nämnt med ett ord om att ta hjälp någonstans ifrån. Det är det som får mig att tro att den här gången är lika verkningslös som alla de andra gångerna han lovat att börja dricka som vanligt folk. Jag tror inte han kan det helt enkelt. Hans syskon har samma problem men de har hittat strategier och hans pappa har supit till sig en alkoholdemens. Min make är sjuk i flera följdsjukdomar men förnekar att de har med alkoholen att göra medan det är glasklart för alla omkring honom.

Leverjag

Du har startat en tråd. Så bra. Lider med dig vännen. Det är inte lätt att leva med en alkoholist, som tvingas hålla sig nykter. Låter helt klart som han inte riktigt har insett vad hans problem är och vad det gör med honom. Han avgiftar sig och kommer må risigt ett tag. Dåligt humör mm är vanligt. Inte kul att det ska behöva gå ut över dig. En alkoholist som vill sluta och förstår vad hen måste ta sig igenom kan be om förlåtelse för sina utbrott och dåliga humör.

Hur är er relation för övrigt? Hur är han mot dig annars? Kan du resa bort ett tag och hålla dig borta från honom. Det som sårar så mycket nu är svårt. Kommer du kunna berätta för honom när han lugnat ner sig?

Tänkte så här: kan du inte skriva vad som händer nu, vad han säger och gör och hur det känns i dig närmaste tiden? En dagbok? Kanske kan du låta honom läsa någongång. Kanske han kommer till insikt då. Om inte annat så tror jag det är jättebra att du skriver av dig så du får ut lite av allt det du nu känner. Kan också vara bra att gå tillbaka till om och när du behöver.

Se till att äta, sova och gå promenader. Ta hand om dig och fundera på vad du behöver i ditt liv för att må bra. En dag i taget.

Han har ju uppenbart problem och man undrar varför han vill supa ihjäl sig. Vet han ens själv? Man kan inte tvinga en alkoholist att sluta. Det vore nog bra om han tar stöd utifrån. Man kan hoppas du kan prata med honom när han varit utan ett tag, annars måste du nog fundera om du vill vara kvar med honom. Det är svårt att tycka om någon som sårat för mycket/för många gånger. Risken är att du blir bitter, arg och olycklig.

Skriv och läs här. Många som kämpar i sina liv med sina alkoholister eller fd.
Kram

etanoldrift

En nyss konfronterad alkoholist, är som ett getingbo.. Mycket surr och stingslighet.. (troligen av ett sårat och skamset ego!)
De vill naturligtvis inte bli överbevisade om sin alkoholism/sitt beroende.. EN person, kan de avfärda (och trycka ner..) Men när utomstående börjar tala med dem om deras problem så måste de ju till slut någonstans inse att det ligger något i det som sägs..
Fast det gör dem sällan trevligare i humöret.. Och ibland inte ens mer benägna att sluta dricka!
Det finns en del av dem som trots vetskap, fortfarande väljer flaskan!
På din beskrivning Nickanna, låter det som om din man skulle behöva komma till ett behandlingshem..
Jag vet inte om detta är möjligt, men du skulle behöva få ledigt från din "alkoholist" ett tag.. Det är faktiskt ett heltidsjobb att ta hand om en beroendesjuk! (med alla deras nycker)
Hoppas att du klarar de här två veckorna, för du behöver också stöd och hjälp!
Kram

Nickanna

Precis så känns det. Eller ett minfält. Minsta lilla fel och han fäller ihop käftarna som en ilsken krokodil.

Nä, det är inget fel på dig. Tycker snarast att det är en sund reaktion att inte tycka om honom nu. Han beter sig inte ok och det är rent idiotiskt att dricka med diabetes. Har det gått så långt att ni samlat ihop er och konfronterat honom så borde han söka hjälp. Känns inte som han har någon sjukdomsinsikt.

Hoppas att du får stöd i den här processen och att han kommer till insikt. Lyckas han vara nykter ett tag nu så går det kanske bättre att prata med honom, men du behöver stöd. Önskar dig all styrka.

Leverjag

Som du skrev i en annan tråd. Du börjar inse tror jag... Ilskan kan ge dig kraft men behåll den inte för länge...

Fortsätt skriva av dig och undvik konfrontera nu. Hela dig och Fundera ut din plan i lugn och ro.

Härifrån får du varma kramar?

etanoldrift

Ger dig samma råd som Leverjag! Jag fick själv det rådet för lite mer än ett halvår sedan av goda vänner som också varit medberoende (och av ett par nyktra alkoholister som idag försöker hjälpa andra)
Ta en dag i taget, fundera över hur du ska gå vidare och skriv här.. Vi ska försöka stötta dig så gott vi kan!
Kramar från mig också!
PS.. Hans ilska beror i grund och botten inte på dig! Det är inte du som är orsak till hans sjukdomar som kommer av alkoholmissbruk. Det är inte du som tvingar honom att dricka!

Nickanna

Han anklagar mig för att ljuga, ha dragit ihop hans familj bakom hans rygg och jag får inte svara klart på frågorna och då blir det därefter och då blir jag en lögnare. Vad jag än gör just nu så blir det fel. Väldigt fel. Vet inte hur jag ska stå ut och jag måste, jag måste jobba i eftermiddag med honom och det går bara inte. Det finns inte att jag klarar av det så vad gör jag?

etanoldrift

Känner igen en del av det där.. (är du säker på att han inte druckit?) Det kan också vara obalans i blodsockernivåerna, för det gör en del diabetiker väldigt aggressiva..
Försök så gott det går att hålla dig undan! inte svara emot i onödan så han inte går till handgripligheter (har du möjlighet, så spela in det han säger! Så kan han inte neka i efterhand)
Om det blir riktigt otrevligt med hot eller att han försöker ge sig på dig handgripligen så tycker jag att du ska anmäla!
Tveka inte inte då! Han har ingen rätt att trakassera dig, vare sig fysiskt eller psykiskt.

Jag skulle tro att han känner sig inringad och inser att han inte kan fortsätta att supa som förut.. Det han inte kopplar, är att det är hans egna handlingar som har lett fram till detta. Att det faktiskt är konsekvensen av hans drickande..

Mitt ex blev också väldigt otrevlig, i början av vår separation.. Det var också mycket beskyllningar (paranoida föreställningar om både det ena och det andra) gap och skrik samt underförstådda hotelser om "stryk"..
För min del så blev inget av det verklighet (gudskelov) Men jag hade en "katastrofväska" packad, med det nödvändigaste (ombyte av kläder, pengar, pass, laddare till telefon, busskort, mediciner och bankdosa)
Råder dig att göra i ordning en sån, för även om du inte behöver använda den, så har den en lugnande inverkan i och med att man slipper rusa runt i ett trängt läge och packa..
Styrkekramar!

Å, det låter så jobbigt!
Tycker inte att du ska försöka förklara mer än: "vi bryr oss om dig och är rädda för att du ska supa ihjäl dig". Du har gjort helt rätt. Skönt att du ska gå anhörigstöd nu.

Leverjag

Tänker på dig Nickanna...

Andas stora, lugna, djupa andetag 3-4 ggr minst flera gånger om dan så lugnar du kroppen och tänker bättre. Berätta hur det går för dig och var rädd om dig!

Kram

Nickanna

ilska på mig och då tog den slut för honom. . Jag är så slut som människa och känner att jag tassar på tå nu för att inte göra honom arg och för att jag har varit med om för mycket sista tiden för att egentligen orka med. Litar inte på mig själv alls utan känner mig trött och oförmögen att tänka klara tankar. Hoppas på en lugn dag, han verkar må bättre efter att han fått kräkas ur sig sin ilska på mig.

Alvis

För ca en månad sedan så gick jag på mitt första möte för vuxna barn till alkoholister. Jag upptäckte en stark gemenskap som jag aldrig känt förut eftersom när ordet gick runt å deltagarna öppnade sina hjärtan så pratade dom om mig (kändes det som) Jag har IOM detta förstått att jag har en massa karaktärsrsproblem som kommer från att ha vuxit upp under dysfunktionella förhållanden. Det är en otrolig lättnad att få svar på varför jag är som jag är och ibland gör som jag gör. MEN jag blir också så otroligt arg! Det som min alkoholist till mamma utsatte mig för som barn lever kvar i mig och skapar problem för mig även i vuxen ålder. Och då hon ännu är aktiv i sitt drickande idag så har jag otroligt svårt att känna att jag någonsin kommer att kunna förlåta. Jag vill så gärna förlåta, men nu under min process, att upptäcka så mycket skit hos mig själv (kontrollbehov, isolering, svårt att veta vad jag känner, att jag känner mig som en bluff, social fobi och att jag försöker styra andra och tom livet osv) gör att jag knappt vill prata med henne för att jag är så arg.
Så till frågan jag så gärna vill ha svar på; kommer jag någonsin kunna förlåta och få en lugn och kärleksfull relation till min mamma. Och kommer jag kunna få lugn i själen igen? Mvh Alvis