Efter otaliga löften om bot och bättring, efter att ha hittat gömda flaskor på de mest uppfinningsrika ställen, efter att ha blivit ljugen rakt upp i ansiktet gång på gång av kärleken i mitt liv brakade jag ihop totalt i höstas. Tillit och trygghet är så otroligt viktigt för mig, utan den rasar marken jag står på.

Sambon har, sedan mitt ras, skött sig hyfsat.
Åtminstone vad jag sett.
Från att konsumerat MINST en bag in box rödvin samt en liter whiskey i veckan, har konsumtionen plötsligt gått ner till något litet glas whiskey och kanske en flaska vin fre-lörd. Och han pratar dagligen om hur duktig han är och hur skönt det är att inte dricka i veckorna.
Men, jag har väldigt svårt att hitta tillbaka till någon tillit.
Nu när det varit jul och nyår har jag ju sett den berusade varianten av min sambo igen, och honom vill jag inte ha i mitt liv.
För att få rätt på mitt mående och en nystart på nya året föreslog jag några dagars miljöombyte genom att åka till vår stuga. Sambon tyckte det var en bra idé och sa ganska omgående att han skulle ta vin med sig. Jag sa blankt nej. Med tanke på vår historia tycker jag att jag varit ganska tolerant när jag inte sagt något om drickandet på helgerna. Och nu hade vi ju ett bra tillfälle att hitta tillbaka lite till varandra. Utan alkohol.
Eftersom vi skulle åka på lördagen var han ju då tvungen att dricka vin på fredagen så han kommer hem med en påse från Systembolaget med tre flaskor vin i.... men TVÅ kvitton (som jag "råkade" hitta). Varav ett är på en flaska gin! Det visar sig att han lämnat kvar den i bilen för att smuggla med den till vår stuga!

Alltså, jag mår riktigt dåligt (är sjukskriven) som ett resultat av alkoholen och medföljande svek och lögner.
Stugvistelsen var ett steg att stärka vår relation.

Hur tänker karln???
Han påstår att han älskar mig, men agerandet tyder på att han älskar något annat mer...

Är jag för naiv?

etanoldrift

Hej malo71 och välkommen!
Nej, jag tror inte att du är naiv.. inte nu längre.. Men du vill ha svart på vitt att din man bedrar dig med fröken alkohol!
Ja i det fallet stämmer din intuition!
Av det du berättar så har han ett typiskt beroendebeteende och jag skulle på rak arm säga att han är alkoholist!
En alkoholist är ofta expert på att slå blå dunster i ögonen på sina närmaste (Nej, de skäms inte ett dugg för att ljuga en rakt upp i ansiktet)
Att du hittat gömmor förut tyder på det.. Och jag är ganska säker på att han förbannar sin slarvighet att ha glömt kvittona kvar i påsen!
Mitt ex betedde sig på liknande sätt.. Gömde alkohol (dock ej starksprit, vad jag vet) på en massa ställen.. Han kunde visserligen redovisa en liten del av det han köpt hem, men aldrig allt!
Däremot blev han alltid mer berusad, än han borde ha blivit av den mängd han till synes konsumerade..
När jag via kontoutdragen kunde gissa hur mycket alkohol han handlade 6 dagar i veckan, så slutade han att betala med kort på bolaget.. Det han inte tänkte på var, att hans kontanturdrag på automaten bredvid bolaget ökade i samma omfattning.. (Ja, jag tror att de är "dumma i huvet"!)
Frågan är, Hur har du tänkt att gå vidare? Eller tänker du acceptera hans drickande?
För DU kan inte få honom att sluta, såvida han inte själv inser att han är beroende, vill sluta och söker hjälp!
Vi är så många här som vet att den enda vi kan ändra på är oss själva och de förändringar vi gör är bara sånt som rör vår egen person!
Om han vill ha hjälp, så visst kan man som anhörig stötta, men att få någon annan människa nykter fungerar inte..
Jag föreslår att du läser bland våra trådar, både för att förstå att du inte är ensam och för att få lite råd och tipa.. Fortsätt gärna skriv, för vi "medberoende" (det betyder INTE att man dricker själv!) behöver få respons.. Ta kontakt med AA eller alanon som har särskilda grupper för just anhöriga
Kram

malo71

Tack Etanoldrift för dina kloka ord. Det du skriver om intuition är så sant.... trots att han varit "duktig" nu så säger min magkänsla och intuition mig hela tiden att något är fel. Tror att anledningen till att jag mår så dåligt är att jag går emot min magkänsla, jag är inte sann mot mig själv.
Han har också viftat med kvitto nu under "duktighetsperioden" för att bevisa att han inte köpt något mer än det han påstår. Men det bevisar ju uppenbarligen ingenting egentligen, vilken osis att han missade ginkvittot... :-p
Jag älskar honom, men jag är ju inte/kan inte vara den jag önskar vara i hans sällskap.

Tycker följande - för dig säkert välbekanta - ord är så kloka:
Jag är jag för att jag är jag
Du är du för att du är du
Men om jag är jag därför att du är du
så är jag inte jag längre.

Ska försöka ha det som ett mantra när jag börjar tvivla på mig själv.
För så här vill jag inte ha det längre.

Kram

etanoldrift

Lita på din magkänsla! Den har väldigt sällan.. . eller nästan aldrig fel..
Du verkar ändå vara medveten om var du vill och vad som är DU.. Och det är bra!
Sedan blir det givetvis jobbigt ändå..
Jag minns själv, när jag började känna att jag "begränsade" mig själv på grund av mannens drickande Och det var inte roligt!
Det tar tid att hitta tillbaks till sig själv, även om man är medveten om det. Det blev lite som ett osynligt fängelse...
Varje person har en fri vilja! Det är sant..
Men den fria viljans yttersta gräns går där en annan persons fria vilja tar vid!
Fortsätt att vara du!
kram

innertkaos

Jag befinner mig i samma situation som du gör nu. Har dock inte konfronterat min sambo om hans kontoutdrag som visar på inköp på systemet nästintill varje gång han är i stan, men jag kan nog inte hålla masken så mycket längre.

Jag förstår dig i din orkeslöshet och uppgivenhet. Det är så tufft att hela tiden slitas mellan hopp och förtvivlan, det känns som huvud och hjärta ska explodera när som helst.

Om du behöver någon att prata med är jag en av många här som gärna lyssnar.

malo71

Så rätt du har innerkaos … känns verkligen som om huvud och hjärta ska explodera!
Även om det är jobbigt att konfrontera, så tror jag att det måste till, om inte annat så för att lätta lite på just trycket. Alla jobbiga tankar som oroar och stressar... Har själv känt mig som en tryckkokare mellan varven.
Tack innertkaos och etanoldrift för era svar. Vilken tröst och hjälp detta forum är!

Jag har till sist fått ur mig att vi ska separera, så till helgen flyttar han ut. Ytterst motvilligt.
Den här sista lilla "vita" lögnen och ginsmuggelförsöket blev droppen.

Får väl säga att han tog beskedet sådär...
Han sjukskrev sig från jobbet och på en vecka har han dragit ner en flaska whiskey, en flaska vodka. lite rom och ett otal flaskor vin.
Jag har tittat på honom när han berusad suttit och kräkt ur sig massa dumheter och då har jag varit såååå fullständigt övertygad om att jag tagit rätt beslut.
Sedan....
Så blir han bräcklig, sårbar och liten. Sen lugn och sansad. Det går att resonera. Och jag ser den man jag blev kär i. Han finns ju!!!
Och så blir jag osäker igen. Tar jag ett beslut jag kommer att ångra resten av livet nu?

Men... försöker krampaktigt hålla fast vid att jag inte VILL leva med den oro och otrygghet det är att leva med någon som dricker och ljuger... men vacklar rejält.
Ger jag efter ännu en gång så känns det som jag sviker mig själv. Har bara tappat i självförtroende och självrespekt för varje gång jag ställt ultimatum men inte orkat/vågat fullfölja...

Men var hittar man orken och kraften?

etanoldrift

Ja du Malo..
Enligt en alkoholists sätt att reagera, så är det han gör fullkomligt "normalt".. Har man problem, så dränker man dom i alkohol.. Och försöker också på det sättet ge lite dåligt samvete (kallas känslomässig utpressning) typ: Se här vad du får mig att göra..? Nu är jag ju tvungen att dricka ännu mer..
Det de inte inser, eftersom de sällan inser att det är just alkoholen som är problemet (om de är inbitna "förnekare"..) Min fd, hittar på den ena fantasifulla anledningen efter den andra. Från att han var en "dålig älskare" (ett försök att försöka framhäva sig själv som "hingst") till att jag hade hittat en ny.. Jag hade blivit "religiös".. Jag hade fått psykiska problem, eftersom jag hade grävt ner mig för mycket i en massa "new-age- trams" eller så umgicks jag med fel vänner (ultrafeminister som inte tålde att folk var lyckligt gifta och därför satte en massa griller i huvudet på mig..)osv..
Nu vet jag ju att ingenting av detta är sant! Och ärligt talat, även om folk lyssnar, så tror jag inte att de heller tror att det är sant..

Hur hittar man då tillbaks till sig själv?
Ja, första biten, trots att man mår dåligt, är att förlåta sig själv för att man tillåtit sig själv att bli illa behandlad.. För att man inte tidigare fått upp ögonen eller orkat bryta sig loss eller ställa ultimatum.
Försök hitta någon du kan prata med! (ofta så isolerar vi oss som medberoende) Se om du hittar någon AA-grupp i din närhet! Det finns många som säger att de mår bättre, bara av att få bekräftelse på att de inte är konstiga eller ensamma..

Och glöm inte för ett ögonblick att du varken är ensam eller den enda som kan påverka DITT liv!
Försök hålla fokus på dig (det han gör, säger eller hur han mår är HANS ansvar! Och ingenting du egentligen kan påverka eftersom han måste fatta sina egna beslut!)
Ta en dag i taget, ett litet steg i taget.. Bara genom att ha börjat läsa och skriva här, har du kommit en bit
kram

malo71

... för att du läser, peppar och kommer med goda råd!
Jag är väldigt förvirrad känslomässigt. En mix av kärlek, dåligt samvete, sorg och ilska. Allt på en gång.
Känslomässig utpressning är precis vad det är...
Har flytt hemmet tills han lämnat, orkar inte med mer känslomässiga berg- och dalbanor.
Ena sekunden tycker jag han är finast på jorden för att i nästa inte alls känna igen honom.
Nu är det ju synd om honom eftersom jag ställer till det så här, så nu måste han dricka extra mycket för att dämpa sin ångest.
Fattar jag inte det?!?! Suck....

Min sambo får (precis som din tydligen) också en klart misstänksam och missunsam läggning när han är under alkoholens inflytande. Gud bevare om han inte får stå i centrum, om jag berömmer någon annan för nått bra han/hon har gjort är det genast kritik mot honom, grannfrun och jag är "lesbianer" bara för att vi är hyfsat (eller har varit i mitt fall) handlingskraftiga och inte är rädda för att ta i om det behövs, säger jag att jag tycker att någon av hans kompisar är trevlig är jag genast intresserad av denna kompis. Bara som exempel... Det gäller att tassa på tå, men nu är jag trött på det...

Har gjort ett uppehåll men ska besöka al-anon denna vecka igen för att hitta lite styrka samt läsa dina rader Etanoldrift när jag känner att jag vacklar i mitt beslut...

Stor kram och tack än en gång