Jag är så himla ledsen och vet inte vad jag ska göra.

De senaste månaderna har varit magiska efter att ha träffat mannen i mitt liv. Mannen jag vet att jag vill leva med i resten av mitt liv och som jag kommer vara så lycklig med. Honom jag kan prata med om allt.
Härom kvällen grät jag inför honom och berättade om min uppväxt med en alkoholiserad pappa. Jag sa att jag inte vill att mina barn ska ha det så.
Min pappa var ändå en lite mer "städad" missbrukare. Han skötte jobb osv men när det väl dracks så dracks det ordentligt. Han var även väldigt snäll början var full, mycket för att visa oss andra att det inte bara är negativt att han dricker.

Berättade allt det här för min pojkvän som tröstade mig.

Ett par dagar senare kom jag hem till honom då han hade suttit och druckit med en kompis via Skype, inget jättekonstigt tyckte jag. Men sen slutade aldrig drickandet. Han ville ha mer och mer och jag kände igen min egen pappa i honom och varningklockorna i mitt huvud började tjuta.
Det här är en person som behöver ta det lugnt med alkohol, tänkte jag...
Vi gick ut till en pub och träffade vänner då han drack lite till.
Vi gick hem i natten och till slut låg vi och skulle somna. Han märkte på mig att något var fel, han hade märkt det hela kvällen.
Berättade för honom om dessa varningklockor som jag hörde när van drack. Då bröt han ihop och grät. Han visste precis vad jag snackade om. Han grät över alla han gjort besvikna genom sitt drickande. Hans föräldrar har sagt till honom samma sak, att han borde sluta dricka. Han grät för att han för första gången faktiskt tog till sig det jag sa. Han lovade att aldrig mer dricka, att det egentligen inte är någonting han vill och att det sista han vill är att göra mig ledsen.
Jag tror honom. Jag tror att han verkligen vill och kan sluta helt.
Men jag är livrädd. Livrädd över att han inte kan hålla det han lovar.
Vill aldrig lämna honom för han är mitt allt.
Jag vet bara inte vad jag ska göra. Jag kan stötta honom så mycket jag bara kan men jag kan inte sluta tänka på hur jag ska göra OM han inte klarar det.
Jag har redan haft ett liv med ångest pga alkohol. Det är inget jag vill ha i framtiden och framför allt vill jag inte att våra framtida barn ska uppleva detta.

Vad ska jag göra? Jag kan prata med honom om allt men just nu vill jag inte göra honom mer ledsen över att han sårat mig.
Hur ska jag göra? Hur ska jag känna?

Blåögd

helt lätt, men för mig kommer varningsklockor att han ger dig löftet under fyllan/bakfyllan. De kan då bli mkt sentimentala och i stort sett lova allt man ber om. Har han eget boende och jobbet kvar så kanske det är lättare att bli nykter om han verkligen vill för det räcker inte med endast insikten. Har du läst något om medberoende, du har ju själv växt upp med alkoholism och det är lätt att man fortsätter sitt mönster som man så väl känner igen. Lycka till och styrka till dig!

Pyret

Tack för kommentaren! Jag sa till honom att han inte får lova någonting och sedan inte hålla det. Och att han längre fram måste lova mig igen då han inte är alkoholpåverkad. Är också medveten om medberoende. Vill verkligen inte vara sån och försöker hela tiden hålla problemet öppet på något vis. Vill inte dölja eller mörka det på något vis. Det är bara så frustrerande att jag inte kan göra mer än att stötta. Ibland skulle man bara vilja springa loppet åt dom. Men en sak är säker, efter denna upplysning har jag definitivt bestämt mig för att aldrig mer dricka själv. Inte en droppe. Ska aldrig dricka inför honom framför allt. Vi har det för underbart för att alkohol ska sabba det

Blåögd

kan man ana sig till vissa mönster. Har han barn han inte träffar, finns ett jobb, eget boende och nyktra vänner? På dessa och fler saker kan man söka ledtrådar om hur aktiv han är. Har du själv barn behöver du tänka även på dessa. Har just tagit mig ur två år med en alkoholist och hade jag lyssnat in vad han verkligen sa så hade jag nog inte blint slängt mig in detta, läs även andras trådar så kanske du kan få mer tips.

etanoldrift

Hej Pyret!
Du frågar hur du ska känna.. Just det, bestämmer du faktiskt själv över.. För det är iingen annan av oss som kan känna åt dig. ( vi får ju alla olika känslor inför olika saker och händelser, beroende på alla våra tidigare erfarenheter) Så på den specifika punkten kan jag inte ge dig något annat råd än att titta på dina känslor och försöka se vad de bottnar i..
Har man väl varit i kontakt med missbruk och medberoende så är man givetvis rädd att hamna i de här situationerna igen..
A och O i ett förhållande är en ärlig kommunikation och dialog! (och då menar jag i NYKTERT tillstånd!)
Sedan tycker jag definitivt att du ska lyssna på dina inre varningsklockor! (hur förälskad man än är, så brukar de inte ha fel..)
Säger din intuition att det är något som inte riktigt stämmer, så är sannolikheten mycket stor att det stämmer..
Det är såå många av oss som efteråt känner, att hade vi lyssnat på "magkänslan" så hade vi inte suttit där vi sitter idag!
Läs, fundera och skriv..
Kram

Mysan

Ingen mer än du kan bestämma hur du ska göra!

MEN...frågar du mig, sä säger jag AVSLUTA er relation om han inte står för vad han säger!!!!
Önskar jag gjort det, va särbo i ett år med en kille som söp kopiöst mycket...vi pratar lätt 2st 75or var helg plus öl o cider....

Utsätt dig inte för det, han är säkerligen underbar när han e nykter, men det finns underbara killar som inte har alkohol problem...

Kram/ Mysan

etanoldrift

Stina har rätt! Alkoholister kan vara väldigt "teatraliska", när de söker sympati.. Alltifrån "tjurighet" och tystnad (de bestraffar gärna med tystnad) Till gråt och klagan över hur de blivit behandlade.. Blir de sedan fyllesentimentala så finns det knappt gränser för hur ömkansvärda de kan vara..
Det ska man naturligtvis inte gå på!
Om det ska utlovas nykterhet, så ska det också hållas! Mer än bara några veckor!

Pyret

Fast kan man alltid säga så? Förstår precis vad ni säger och tar till mig allt. Men någonstans undrar jag vilka man ska ge en chans? Ska man döma ut alla med dessa problem? Just nu har han visat att han verkligen vill och ska sluta. Han har bl.a. på egen vilja läst mycket om beroende och pratat med sina vänner och hällt ut all öl han hade hemma. För mig skiljer det sig otroligt mkt från min pappa som aldrig riktigt kunde erkänna problemet. Samtidigt som jag har en oro över att det inte kommer funka. Jag kommer inte lämna honom, så länge han visar att han verkligen menar allvar. Jag vet att ett liv med honom, utan alkohol, skulle göra mig helt otroligt lycklig. För vi hör ihop. Det bara är så. Samtidigt känner jag att det lika gärna hade kunnat vara jag med problemen, ska man aldrig få en chans? Just nu känns allt väldigt bra, men vill att ni ska veta att mitt val just nu inte är fruset i sten. Skulle jag lämna honom nu så skulle jag bli så otroligt olycklig och alltid undra hur vi skulle haft det. Lika väl som att jag skulle ångra att jag inte lämnade tidigare om han nu skulle få stora problem. Vi är studenter båda två, 25-årsåldern och sköter både skola och jobb. Men han har nog insett att ungdomstiden med alkohol är slut, festen är slut. Han är just nu väldigt motiverad med träning och är på väg in i hälsobranschen. Hoppas ni kan ta till mitt perspektiv också, vet att ni är väldigt beskyddande om varandra här inne och jag är så otroligt tacksam för er som läst och kommenterat. Kram till er alla

Pyret

Fast kan man alltid säga så? Förstår precis vad ni säger och tar till mig allt. Men någonstans undrar jag vilka man ska ge en chans? Ska man döma ut alla med dessa problem? Just nu har han visat att han verkligen vill och ska sluta. Han har bl.a. på egen vilja läst mycket om beroende och pratat med sina vänner och hällt ut all öl han hade hemma. För mig skiljer det sig otroligt mkt från min pappa som aldrig riktigt kunde erkänna problemet. Samtidigt som jag har en oro över att det inte kommer funka. Jag kommer inte lämna honom, så länge han visar att han verkligen menar allvar. Jag vet att ett liv med honom, utan alkohol, skulle göra mig helt otroligt lycklig. För vi hör ihop. Det bara är så. Samtidigt känner jag att det lika gärna hade kunnat vara jag med problemen, ska man aldrig få en chans? Just nu känns allt väldigt bra, men vill att ni ska veta att mitt val just nu inte är fruset i sten. Skulle jag lämna honom nu så skulle jag bli så otroligt olycklig och alltid undra hur vi skulle haft det. Lika väl som att jag skulle ångra att jag inte lämnade tidigare om han nu skulle få stora problem. Vi är studenter båda två, 25-årsåldern och sköter både skola och jobb. Men han har nog insett att ungdomstiden med alkohol är slut, festen är slut. Han är just nu väldigt motiverad med träning och är på väg in i hälsobranschen. Hoppas ni kan ta till mitt perspektiv också, vet att ni är väldigt beskyddande om varandra här inne och jag är så otroligt tacksam för er som läst och kommenterat. Kram till er alla

etanoldrift

I det fallet kan du bara gå på din egen magkänsla.. Visst finns det de som verkligen tar krafttag och lyckas!
Och det är ju inte vi som skriver som kan bedöma.. det kan bara du som har den här personen nära..
Jag tycker att alla är värda en andra chans! Vi som varit med här har ju också gett våra sambos/män och parners många chanser..
Tar han den nyktra vägen tillsammans med dig så önskar vi er stort lycka till! ( för vi vet också att det finns de som klarar en sån här grej)
Men låt det inte rinna iväg och blir för många "återkommande chanser" för då är risken stor att du om några år sitter som medberoende till en beroende..
Lyckospark på vägen så länge och skriv gärna och berätta hur det går! För vi älskar också att få höra när det går bra för någon <3

Så bra att du hörde varningsklockorna, att du 'ser' det du vet från din bakgrund, att du direkt talade klarspråk med din pojkvän och att han inte förnekade, slätade över.... Så mycket som känns förhoppningsfullt har jag sällan läst i ett första inlägg. Sen instämmer jag också helt med de varningsord som mina medsystrar skrivit härovan.

Det är ett tufft jobb att bryta ett missbruk - och framförallt att inte börja igen - men din pojkvän har alla möjligheter förutsatt att han själv vill.

Du har alla förutsättningar att fortsätta växa till en vuxen kvinna som lever i medvetenhet om dina behov och sätter dina gränser. Så klokt att du var ärlig från början. Bara fortsätt så! Med tanke på din bakgrund som "vuxet barn" kan du testa Al-Anon. Där finns många med den erfarenheten.

Håll taget! Läs här och fortsätt gärna att skriva! Varmt lycka till / mt