Har varit jobbigt sista tiden med sonen som fyllt 17-år.
Hamnat i trubbel,blivit hotad,misshandlad två ggr.
Och i morse knackade det på dörren,då hade min granne hittat honom liggande utanför på parkeringen....och det var svinkallt ute.
Han var så full och kunde inte stå på benen.
Jag pratade med honom i telefonen kl 01:30,då var han hos en kompis och skulle snart lägga sig sa han.
Vad som hände sen vet jag inte.
Han sover fortfarande och tankarna far i huvudet.
Får såna flash back från tiden när jag levde med hans pappa.
Orkar inte med mer oro i livet,vill ha lugn och ro.
Är så besviken på sonen.
Känns så tungt och jobbigt att vara ensamstående med alla bekymmer och all oro.
Ska han bli som sin far?
Allt bara snurrar i huvudet just nu..

Ebba

Om du känner dig trött, bekymrad och orolig (vilket jag förstår), kan du tänka dig att vända dig till BUP eller ringa Alkohollinjen för att få råd och stöd?

Har du någon bra vän du kan prata med som kan stötta dig?
Kan du prata lugnt med din son om detta, Hur reagerar han?
Förstår han allvaret eller slår han ifrån sig?

Vad kommer detta få för konsekvenser?
Kommer han få lov att hålla sig hemma och komma hem senast tex elva nästa helg?

Och gör han som du säger eller struntar han i dina regler?

Jag förstår din oro och att du inte orkar mer oro...
Det är tungt att uppfostra barn och tonåringar och vara ensam i det, därför önskar jag att du söker och finner bra råd och stöd.

Kram till dig.

etanoldrift

17 år är en jobbig ålder, för både unga tjejer och killar.. Ingen vill ju vara utanför och man ska vara så "vuxen" som möjligt.. Vi som minns 5 - 6 åringarna tvärsäkra resonemang, när de pratade om saker som de egentligen inte hade en susning om, ska komma ihåg att 17-åringen gör likadant.. Med en stor skillnad, nämligen den inre osäkerheten!
En osäkerhet som de bygger upp världens pansar framför så det inte ska märkas..
Framför allt tror jag killar har svårare.. De ska ju leva upp till en mansroll som ingen vet hur den ser ut idag.. De blir grabbiga och macho och tyvärr ingår att "överträffa" varandra i diverse dumheter, för att bevisa att man "platsar".. Och tillsammans så blir ju också gängtrycket större. Ingen vill vara den som fegar..
Mycket "dumheter" sker nog för att man hetsar varandra i kombination med alkohol och andra droger..
Min egen grabb som hamnade i "fel sällskap" i slutet på och efter gymnasietiden sa, att det var lättare när han gick i grundskolan för då kunde han alltid låtsas skitbesviken medan han sa att "det går inte morsan är/blir GALEN.." (men morsans "nej" var väldigt bra att skylla på!)
Om det är en engångsföreteelse, så är det nog ingen större skada skedd för jag tror de flesta tonåringar någon gång druckit sig aspackade (och haft skyddsänglar)
Däremot är det illavarslande om han kommit in i "fel gäng" (och där har man som förälder tyvärr inte mycket att säga till..)
Har inget vettigt råd egentligen att ge, mer än att du inte ska predika om hans pappas alkoholmissbruk för honom.. DET tror jag är kontraproduktivt på många sätt..
Försök att ta det i "jagbudskapsform" och påpeka att i slutänden så är det bara han själv som kan välja!
Däremot tycker jag mycket väl att du kan ta hjälp (och passa på INNAN han blir 18, för efter det får du får du ingen som helst information från någon pga tystnadsplikten!) Sociala myndigheter BUP, ja vad som krävs!
Det är bättre att agera NU, om ett halvår kan det vara försent..
Styrkekramar

Har pratat med sonen om min oro.
Han är ångerfull och är aldrig dum eller otrevlig mot mig.
Men jag berättade om min oro och att jag förväntar mig att han är ärlig vilket han inte var igår när han gjorde som han gjorde.
Vi har en stark och fin relation efter allt jobbigt vi gått igenom.
Han har en jättebra kontakt på bup,hon skall ringa mig imorgon.
Har hennes privata nummer till och med,hon är fantastiskt stöd för både mig och sonen.
Hoppas hon kan få honom att få bort värsta ångesten han känt efter att ha blivit hotad.
Ja inte lätt att vara förälder......så tungt ibland.

Leverjag

Inte lätt alls. Jag fasar och har börjat få stå ut med vissa utekvällar och fester. Ett år yngre. Än så länge inget drickande som vi märkt av/känt. Hen tränar mycket och jag har berättat om beroendet, risker och skadorna som uppstår. Tagit mig själv som exempel på hur alkoholen sabbar livet. Har tidigt berättat om hur hårt det slår på unga hjärnor och ökar risken för beroende. Men, gruppen och trycket är hårt. Jag lider verkligen med dig. Vad faan gör man. Du verkar kunna prata med honom och det är ju jättebra. Du har bra kontakt med bup. Tror du han skulle behöva behandlingsprogram? Terapi, medicin och plan för att komma på rätt köl? Många unga här har blivit hjälpta av AA.

Styrkekramar

Ebba

Är du!
Som ser honom och finns <3
Jag blir glad över att höra att han redan har en kontakt på BUP som dessutom är bra.