Vi blev ett par för ca fyra år sedan, då jag var 19 och han 21. Han hade då varit nykter i ett halvår efter diverse missbruk och jag hade haft en väldigt svår tid då min mamma och pappa hade gått igenom en minst sagt tumultartad skilsmässa. Han kom att bli min absolut bästa vän, en underbar människa med ett stort hjärta.
Vi flyttade ihop ganska snabbt efter vi träffats då båda sökte ny bostad. Vi kunde prata om precis allt och stod varandra oerhört nära, allt kändes så otroligt bra.

Jag började inte tänka på hans drickande fören två år efter, då hade vi flyttat till ny bostad och skaffat hund och katt. Vid den tidpunkten drack även jag ibland så hans problem var inte så märkbara. Men ju längre tiden gick desto mer började jag själv dra mig undan alkoholen då jag bara mådde sämre av den och samtidigt började märka av mer negativa sidor av min sambos drickande.

På grund av egna problem började jag må sämre i form av ångest och depression, jag har tagit antidepressiva mediciner i snart fyra år, och började dra mig undan omvärlden allt mer.
Det var inte fören vi flyttade dit vi bor idag som jag verkligen började reflektera över sambandet mellan hans drickande och mitt mående.
Han dricker alltså folköl varje dag, även de dagar han ska iväg och jobba natt. När han sedan kommer hem på morgonen har han oftast hunnit dricka två eller tre folköl på tåget hem som tar ca 10 minuter. Väl hemma klunkar han i sig de resterande folkölen (köper alltid sexpack), äter och går och lägger sig.

Mitt liv har blivit så isolerat, jag har dragit mig undan från allt. De ända vänner jag har kvar är han och hans syster och p.g.a. min panikångest har jag så svårt för att träffa andra människor, till och med min egna familj.

Fram tills igår trodde jag att han "endast" drack folköl tills jag, som jag skrev tidigare, kollade hans kontoutdrag och fick se hans inköp på systemet. Mitt hjärta krossades. Jag har märkt att han varit mer berusad än han egentligen skulle varit efter några folköl men har trott att han "bara" druckit fler än han talat om. Men nu inser jag att han även dricker annat.

Han klarar inte av starksprit. De senaste gångerna vi druckit tillsammans (jag dricker ingenting nu då jag blivit anti alkohol) har slutat med att han druckit för mycket och sedan gått i sömnen och urinerat på golvet innan han lagt sig igen. Första gången fick jag en chock då jag trodde han var vaken och medveten om vad han gjorde. De övriga tre gångerna har jag varit likgiltig och bara fokuserat på att få golvet rent innan hunden går i kisset.

När jag skriver det här hör jag hur illa det låter. Det sjuka är att jag inte kan inse hur stört hans beteende verkligen är. Det här är min vardag, jag har vant mig vid hans dåliga humör, dagliga drickande och anklagande.

Jag känner mig så ensam. Om jag lämnar honom förlorar jag min bästa vän, då har jag ingen. Jag är också rädd för vad som ska hända med vår älskade hund som fyller två år nu i januari. Ingen av oss kan behålla honom själv p.g.a. arbete och ekonomi men tanken på omplacering får min mage att vända sig ut och in. Jag vill inte förlora honom också!

Förlåt för det långa inlägget, var bara tvungen att få allt ur mig. Jag orkar inte mer

Om du tänker dig själv som en person,och han som en annan om du klarar det.
Fokusera på att du faktiskt är en egen person trots att du på många plan är beroende av honom för att orka leva med tanke på din ångest och din isolering.

Om du klarar att separera dig från honom utan att gå sönder invärtes så har du kommit en pytteliten bit på väg.
Det är tyvärr det som ofta händer när man blir medberoende.
Man sitter på så många plan ihop med den andra personen och tror sig vara helt hjälplös om man skulle tvingas lämna.

Om du inte tänker tanken lämna än,utan bara försöker bygga upp dig själv så långt det går.
Jag kan dra en parallell.
Jag var i slutet av min relation med min aktiva alkoholist nästan oförmögen att göra minsta lilla sak för min egen skull.
Äta på restaurang,gå på bio,ha kul tom så enkla saker som att köpa något gott för egen del blev svårt.
Jag hade ingen rätt att må bra och om jag (fy på mig) nån gång lyckades så kom alltid skuldkänslor för att jag på något sätt lyckades må lite bättre.

Vi har som riktigt sjuka medberoende ingen rätt att få må bra,då kommer sankte per,gud eller djävulen eller bara livet att slå oss i skallen med något hårt.

Om du lyckas med detta första enkla( mycket mycket svårt,jag vet) att särskilja dig från honom på några punkter.
Kanske med att lägga in långpromenader med hunden,eller se en bra film eller vad som helst.
Då kan man efter ett tag uppleva några minuters välbefinnande och så att säga stärka det egna jaget.

Det är en mycket lång uppförsbacke och man trillar allt som oftast ned igen.
Men om du får till rutiner som du skapar för din egen skull och som inte har något alls med honom att göra och hans drickande så kommer du så småningom att ta några pyttesteg åt rätt håll.

Försök släppa allt som har med honom och hans drickande åt sidan.
Du behöver inte vända honom ryggen.
Men försök se det han håller på med som hans problem och att det ska beröra dig så lite som det bara är möjligt trots att ni bor under samma tak.

Så småningom kanske du får nya strategier för hur du ska bete dig när du eller han mår dåligt.
Du kanske tar din hund och går ut genom dörren när du ser att han är onykter.
Du kanske har någon väninna eller släkting som skulle ta emot dig någon timme så du får lite rast från det liv du lever.

Att lämna en alkoholist är mycket svårt och man sitter fast på så många plan.
Så mitt råd till dig är detta lilla,börja bygg dig själv och tro dig vara värd något mer,oavsett om du lever kvar i relationen eller inte.

Jag kan som parentes säga att igår bjöd jag två väninnor på middag(helt omöjligt förut) vi åt och drack och gick sen en pubrunda (helt omöjligt förut) Jag tog en taxi hem när kvällen var slut och sov med mina fina hundar i sängen.
Jag har också startat upp en ny relation nu efter över 1,5 år och mår förhållandevis bra.
Och vi levde tillsammans i 20 år.
Så det går,men det är tufft.
Läs gärna min tråd om du vill.
Lycka till och välkommen hit!

innertkaos

Tack för att du tog dig tid att läsa och svara på mitt inlägg, det betyder jättemycket för mig!

Det du skriver är precis som mitt liv ser ut nu. Jag vågar inte ta hem varken bekanta eller familj då jag skäms så otroligt mycket över min situation. Jag ägnar heller aldrig någon tid på saker som gör mig glad, handlar inte ens saker åt mig själv då vi har en tajt ekonomi och mycket av pengarna går till hans beroende.

Jag vet egentligen att jag inte har något med hans beroende att göra, det är hans problem, men det är så svårt att fokusera på något annat. Jag tar åt mig av allt han säger och gör tills mina skuldkänslor äter upp mig inifrån.
Det känns som jag bidrar till hans drickande och försvårar livet för honom. Jag vet t.ex. att han är ledsen över att vi inte är intima längre och jag tar på mig skulden då min sexlust är helt obefintlig i nuläget.

Jag är så arg och frustrerad på mig själv, så trött på denna jäkla "offerroll" jag spelar.

etanoldrift

Fina Ullabulla, som hittar de rätta orden!
Vi känner med dig ska du veta Innertkaos! Och det är svårt att veta hur man ska väga orden, för att du inte ska uppleva det som att vi "slår" på dig.. Det är ju det sista du eller någon annan behöver..
Kom ihåg bara, att hans drickande INTE är ditt fel!
Oavsett vad han säger (vad du halkar in i för tankar inuti..) så är det inte ditt fel!
Försök att ha det som mantra ett tag framöver. Ha en liten lapp i fickan.. Skicka ett litet meddelande till dig själv i telefonen, där det står!
Jag är bra precis som jag är och det är inte mitt fel!
Försök också att hitta någon att prata med (även om det känns motigt) Om du har kontakt med sjukvård eller liknande be att få prata med en kurator!
De brukar vara jättebra på att hjälpa till att bena upp saker..
Kram!

innertkaos

Tack för ditt svar.

Jag har kontakt med vården och har bett om att få gå på samtal. Inväntar just nu tid.

Tankarna bara snurrar i huvudet på mig..

malo71

...att du också hittat hit. Betyder mycket att kunna gå in och läsa medsystrars (och bröders också för den delen) livsberättelser. Tycker du har fått jättebra råd här ovan.
Som Etanoldrift säger – Du är inte ensam. Även om det känns så när man är mitt uppe i det.

Förutom att det skiljer en del i ålder :-) på oss så känner jag igen mig mycket i din berättelse.
Ditt mående hänger helt klart ihop med er relation.
Själv halvtidssjukskriven sedan en tid tillbaka. Började må dåligt när alkoholproblemen uppdagades (egentligen tidigare, men förstod inte varför då, mest en känsla av att nånting var "fel"). Har panikångest. Ständigt stresspåslag i kroppen. Kan inte sova.
Även isoleringen känner jag igen. Att man drar sig undan.
Orkar inte sätta på sig ett "happyface" och låtsas att allt är bra när det inte är det.
Chocken man får när man upptäcker att den verklighet man trott man levt i inte stämmer.
Har sagt till min sambo att det vore lättare om han vore en "konsekvent skitstövel" :-) men det är han ju inte.
Precis som du skriver kan han vara min bästa vän. Också.
Har dock efter en väldigt krokig väg bestämt mig för att lämna. Och det gör så förbannat ont.

Vet din sambos syster om hans problem? Du behöver någon att ventilera det hela med, att bära det själv är för tungt.
Bra om du får tid för terapi också.
Och så har du ju oss! :-)
Kram