Så är det dags...
I morgon åker jag hem till en tom lägenhet.
Min sambo flyttar ut.
Sedan jag lämnade för två veckor sedan har han konsumerat åtskilliga liter sprit.
Det har varit höga berg och djupa dalar när vi pratat. Jag har fått de finaste ömhetsord i världen samt blivit kallad de hemskaste saker...
Han har lovat att sluta helt med spriten bara jag kommer hem. Och när jag nekat har han tröstat sig med nått drickbart.

Men herregud, vad jag kommer att SAKNA den han är när han inte dricker!!!
Och vilken lättnad det kommer att bli att slippa ångesten, oron och misstänksamheten...

Hur kommer jag att må? Vet inte.
Ett nytt liv väntar...

malo71

Känns som jag hoppar utan fallskärm. Men man kan ju landa i nån mjuk buske....
Tack för dina ord Jonan och stor kram tillbaka.

etanoldrift

Någonstans när vi bryter upp, så inser vi ändå att det inte är från samma person som vi blev tillsammans med. Inte samma person som vi en gång förälskade oss i..
Ja livet ÄR föränderligt och egentligen är inte vi heller samma personer..
Den personen "då" får vi aldrig mer tillbaka (oavsett om de lyckas bli nyktra eller ej!)
I vissa fall, kan en del efter lång kamp få tillbaks en ny person, att lära sig att älska och få tillit till.
Men i många fall så inträffar inte det.
Vi kan sörja det liv vi drömt om, men vi kan inte få det tillbaks. Vi måste helt enkelt skapa oss ett nytt liv! (det är det ju ingen annan som gör åt oss, och det ska ingen annan göra heller)
Börja med små steg! Du har ett helt nytt orört liv framför dig!
Skit i att ta med dig ryggsäcken med tråkigheter och gamla uttjänta mönster! (och framför allt, önska dig inte tillbaks till något som, handen på hjärtat, visade sig destruktivt och icke fungerande)
Tacka för det som var bra! Släng det som var dåligt Ta lärdom av det du gått igenom!
Du har ju gjort ALLT vad du varit kapabel till med dom förutsättningar och den kunskap du haft!
Du har helt enkelt inte kunnat göra annorlunda, med dom förutsättningar du haft!
Fortsätt gärna att läsa och skriva! För som medberoende så tar det ett tag att bena ut sina egna mönster.. (tyvärr blir man inte kvitt alla sina medberoendemönster bara för att man på det ena eller andra sättet blir kvitt alkoholisten)
Om inte annat så slipper man sitta fast i en liknande relation i framtiden...
Lita på magkänslan och inse att livet har sina dalar och uppförsbackar, för att vi ska kunna njuta av resan utför! Utan de tråkiga och gråa stunderna skulle vi inte veta vad som var riktigt roligt..
gonattkram kära kämpar! / e

malo71

,,, i form av en riktig störtdykning. Men långt ifrån landat.
Tack för uppmuntrande läsning Stina och Etanolen. Hoppas att tiden gör sitt så jag kan känna vad ni känner.
Jag trodde ändå att jag skulle känna mig lite handlingskraftig när jag kom hem. Men är helt apatisk och blir helt slut minsta lilla jag gör.
Hans "flytt" bestod av att han tagit med sig lite kläder.... allt annat är kvar. Han ska hämta resten "senare".
Smutsigt och rörigt överallt.
Inser att detta blr en lång och smärtsam process.
Han skickar sina fina små sms och jag vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på.
Försöker krampaktigt hålla fast vid det som inte fungerade och hur illa jag tog åt mig av hans drickande. Men det är minsann inte lätt.
Har mått så dåligt med panikattacker, hjärtklappning och ständig ångest.
Hoppas innerligt att detta lägger sig så småningom nu.

Kram på er mina kämpande medsystrar.

etanoldrift

Ja, visst är livet en berg och dalbana.. Djupa andetag och spänn fast säkerhetsbältet, så du inte tappar ditt mål ur sikte :-)
Du har goda chanser att klara det här också!
Se bara vad du gått igenom hittills? Och här är du, egentligen fast besluten att lyckas..
Ja på "elitnivå" gör det ont många gånger.. Liksom det gör ont att föda barn.. Likväl tycker vi ändå att det var mödan värt, när vi står där på andra sidan!
Gå ut och andas och bryt ner ditt "arbete" i små steg!
Skaffa sopsäckar och plocka ner allt "löst" som tillhör honom, så du slipper ha det flyta runt. Ställ det i förrådet om du kan!
Ja, han tror fortfarande att bara du "lugnat ner dig" så kan han komma tillbaks.. (kanske förväntar han sig tom att du ska tigga och be honom att återvända?)

Och JA, det lägger sig så småningom! Glöm inte djupandas och ta en promenad.. Var snäll mor dig själv!

Stor påse styrkekramar! / e

Mrs_Mary

Mitt tips är att fokusera på en minnesbild eller en händelse som hände när det var som värst, så fort jag börjar tvivla. För det är så lätt att tappa fokus. Kram!

Blåögd

att det är jobbigt när de inte flyttar ut ordentligt, har det likadant fast han är borta för ca 2 månader sedan. Det jag gjort är packat allt och ställt i ett förråd och försöker att inte lägga energi på ilskan att prylarna inte tas bort. Har han sin adress hos dig så kan man ta kontakt m skattemyndigheten så folkbokföringen ändras.

malo71

Onekligen en berg och dalbana ja. Fredagskväll ensam... var är den där sköna känslan av sinnesro jag trodde skulle infinna sig? Var är lugnet inombords?
Känner mig så ångestladdad och känner en oändlig sorg och saknad... Det är så tomt.
Tänker på allt det fina vi hade... men så läser jag dina ord Mrs_Mary och...bra! Får mig att minnas även det dåliga.
Och anledningen till att jag sitter här är ju att jag inte orkade med livet i den form det var, med lögner och svek. Och oro och ångest.
Får väl sparka mig i rumpan. Bara jag som kan forma mitt liv nu. Har gjort som du Blåögd och packat hans saker och ställt ut i förrådet, men jäklar vad det gör ont... Sörjer vad som kunde varit.

etanoldrift

Ja, vi har en förmåga att försköna det som varit.. att slipa av kanter och otrevligheter.. Rätt som det är tänker vi : men såååå illa var det väl ändå inte..?
Jo, varje gång jag går tillbaks och läser och ser vilket helvete jag lämnade, varje gång jag påminns om den där klumpen i magen så jag knappt kunde andas, för att jag inte visste om han skulle lägga sig och somna eller om han skulle studsa upp och ner som en gummiboll, komma in och stirra på mig, kalla mig för en massa otrevliga saker och råskälla..
Då tycker jag ändå att det var rätt beslut!
Men visst har vi all rätt i världen att sörja det vi TRODDE, kunde ha blivit.. Fast ändå, handen på hjärtat, så skulle det inte ha blivit ändå?!
Det tar tid att vänja sig, det tar tid att bli kvitt allt det där som "medberoendeproblematiken" präntat i oss..
Dåligt självförtroende, självförebråelser, skuldkänslor, mindervärdeskomplex, hukande och jasägande för husfridens skull..
Men vi behöver inte ta hand om allt på en gång.. Ta ett nytt litet steg då och då räcker gott..
Ta hand om dig själv nu och skäm bort dig med något som du tycker om. Det är du VÄRD!
kram/e

malo71

...för att du påminner mig. Att knappt kunna andas, att hela tiden vara på sin vakt, lynnigheten.... ena sekunden är allt underbart och fantastiskt för att i nästa sekund hitta fel på det mesta. Alla skuldkänslor, tassande på tå och känslan av att tappa bort sig själv.
Har beställt lite nya möbler och ska försöka fixa lite här hemma.

Önskar dig en finfin dag och tack för att du finns!

Kram