Hej igen, har varit borta här ifrån ett tag. Jag och min man har tillslut bestämt oss för att skiljas och jag har behövt gå in i min egen "bubbla" ett tag. Gemensamt beslut och även om det är för djävligt tungt är det till det bästa.

Nu är det lördagnatt och vi båda har varit ute på olika håll och kom hem vid midnatt. Jag gick och la mig men vaknade nyss med en klump i magen, mycket stress och oro nu. Han är nere dyngrak på golvet. Jag tvekar inte en sekund på att jag gjort rätt val men det gör så ont att se någon jag älskat i halva mitt liv falla mot botten. Hur orkar man med det? Eller i mitt fall är ju svaret "nej det orkar man inte", det är därför vi skiljer oss. Jag vet att jag inte kan förhindra fallet, det är hans val att dricka eller hans sjukdom, kalla det vad man vill... Vet att jag borde fokusera på mig... Men det gör ont. Ser det inte så mycket som medberoende utan snarare som medmänsklighet. Det är smärtsamt att se någon gå sönder och supa bort sitt liv. Hur orkar ni andra?

Jag känner din smärta både i det du skriver och mellan raderna. Måste tänke efter.... och ärligt, jag vet inte hur jag skulle ha orkat. I synnerhet nu, när jag har en glad, nykter man känns det omöjligt.... Ta stöd utifrån om det blir för tungt.
Varmaste kramen ? / mt

etanoldrift

Hej Mrs Mary!
Vi är nog starkare än vi tror.. När du så småningom tittar i backspegeln, kommer du istället att tänka: "Hur stog jag ut"?
Ja, ibland är det enda vettiga vi kan göra, att lämna det sjunkande skeppet. Det ger oss mycket skuldkänslor, eftersom vi hela tiden frågar oss, Kunde jag ha gjort mer, kunde jag ha gjort något annorlunda?
När vi innerst inne VET, att svaret är Nej!
Det är den där lilla men viktiga biten i sinnesrobönen som vi medberoende eller "empater" behöver ta till oss!
Vi ska förändra det vi kan, Och släppa taget om det vi faktiskt inte kan påverka! (och hoppas att vi någonstans får hjälp att reda ut skillnaden!)
En annan människas känslor och inre, är något som vi varken kan eller får bestämma över!
Det enda vi kan påverka, är hur detta påverkar våra egna känslor och välbefinnande.

Är du "Älskad" i det här förhållandet? Eller är du "behövd"? Det är nämligen inte riktigt samma sak!
Är det bara du som "älskar", medan din man är den som bara "behöver"?

Ja det är mina funderingar när jag läser det du skrivit
I mitt äktenskap som jag lämnade för snart 5 månader sedan, upptäckte jag att min fd man blandade ihop det här med älskad och behövd! (och ärligt talat, det gjorde jag också..)
Han ringer fortfarande och säger ibland att han "saknar" mig..
Men det är inte för att jag är speciellt "älskad" (för jag tror inte att man kan älska en annan människa, om man inte älskar sig själv!) Utan för att jag är "behövd".
Som ett "bot" mot ensamhet, som någon som tar hand om, hans känslor, praktiska bekymmer, sexliv och som en fasad i den sociala statusen...
Sorgligt nog för hans del, så har jag börjat älska mig själv så mycket, att jag inte längre vill utsätta mig för hans lögner, fyllor och svek.. För fagra ord, utan handling, har ingenting med kärlek att göra!
Ja, man kan väl lugnt säga, att sista spillrorna av det rosa glaset i mina "rosaskimrande glasögon", börjat trilla ut.. Så jag står faktiskt undrande över hur i hela friden jag kunde gå på så mycket konstigheter, under så lång tid och ständigt förlåta och sedan låta honom göra om samma sak, gång på gång.. Hur stog jag ut?
Kan nog bara förklaras med att även våra (vi medberoendes) hjärnor blir kidnappade av alkoholen, även om vi inte dricker själva.. Det är någonting med mönstret, som blir hypnotiserande..
Det är nästan som när man ser en orm hypnotisera sitt byte, och det sitter kvar, utan att röra sig, fastän det kunnat fly...
Kanske är det så, att vi empatiska människor, i alltför hög grad väljer att fokusera enbart på de få lyckade fallen? Så att vi till slut blir orealistiska i våra förväntningar om nykterhet...?
Vi glömmer ofta bort att vägen dit, har varit kantad av mycket kamp och många bakslag och att separationer ofta krävts, för att den beroende verkligen ska förstå att det är allvar! (och tyvärr många vill inte inse det ens då)
Välkomstkram/ e

Än att faktiskt leva kvar i eländet.Men nu när jag kommit ut på andra sidan så har jag vunnit så många fördelar och mår så mycket bättre.
Du har en tuff tid framför dig,men precis som du beskriver,att stanna i detta elände är ju heller inte rätt eller riktigt mot någon av er.

Det du kan tänka om det går är:
Skulle min man som förmodligen nånstans fortfarande älskar mig vilja att jag också går under?
Skulle han vilja att jag mår så dåligt som jag faktiskt gör just nu?
Skulle han inte hellre vilja att jag mådde bara en aningen bättre om han fick fråga sitt nyktra jag alla dessa ovanstående frågor.

Sen att han är så sjuk som han är just nu kan du ju som du listat ut inte göra ett skvatt åt.
Du är förmodligen också mycket sjukare i medberoende/kalla det vad du vill än vad du inser just nu.
Det är just den resan som tar på krafterna så oerhört.
Från detta att försöka hjälpa en som frivilligt drunknar.
Att gång på gång dra upp dom från botten så de får lite syre för att sen se dom kasta sig ut igen.
Det är omänskligt och ovärdigt.

Du kommer så småningom att se klarare på hela situationen och det lilla halmstrået att han faktiskt vaknar upp ur sitt elände och på fullaste allvar tar tag i sin situation finns ju kvar.
Då har du ju fortfarande en grundkärna av kärlek kvar och inte bara förakt som många hyser till sin alkoholist.
Då kanske något finns kvar för er båda att bygga på.

Dvs hoppet att ett vi skulle finnas där framme höll mig precis ovanför vattenytan.
Sen fick jag själv under resans gång sakta gång på gång inse att:
Nej,han vill eller kan inte just nu nyktra till och vilja leva sitt liv nykter och det gör att jag måste fortsätta på min livsväg.
Jag väntade i nästan ett år innan jag till slut hade kraft nog att mentalt bryta den sista länken och rikta mig ut från honom och ett nytt liv där han inte längre ingick.

Forumet var ett jättestöd för mig under den tiden.
Dalarna som jag sjönk ner i var långt under den nivå jag hade förväntat mig.
Min sorg var stor att se att han fortsatte välja sin livsväg med alkohol och vad det gav för konsekvenser för mig.
Men att med jämna mellanrum kunna se på situationen i hela sin prakt utan att blunda gjorde att jag så småningom sakta byggde upp mig själv.

Fortfarande faller jag ibland ned i djupa hål.
Han håller fortfarande lite kontakt trots att jag sen ett halvår lever i en ny relation.
Det kanske måste få vara så ett litet tag till, då jag ju fortfarande känner största sympati och önskar honom allt gott.

Stort lycka till och ta alla redskap som finns för att förhålla dig stark till detta.
För det är inte lätt någonstans men förmodligen det enda alternativ som är vettigt för dig i dagsläget.

etanoldrift

Vi kan under livets resa upptäcka, att människan vi trodde var vår tvillingsjäl, inte är möjlig att leva ihop med, trots att vi älskar honom!
Jag kanske låter "hård" ibland, men jag har inga arga eller hatiska känslor för min fd. Jag önskar honom ett gott liv, däremot kan jag inte "fixa" hans liv åt honom..
Jag insåg, att jag skulle dränka mig själv i mina försök att få en motsträvig beroende med noll sjukdomsinsikt nykter! (på slutet blev han tom en smula aggressiv. Inte fysiskt med verbalt!)

Önskar er båda goda nyktra liv <3/ e

Mrs_Mary

Varför kan jag inte sudda inlägg som hamnat dubbelt?

Mrs_Mary

Vi kunde sätta oss ner och ha ett bra samtal igår om det praktiska, börja göra en plan för att sälja huset mm. Hade messat på hemvägen om att jag ville att vi skulle sätta oss ner. Och han avbokade faktiskt sina kvällsplaner!

När jag kom hem såg jag det fulla vinglaset och kände tveksamheten. Men det var uppenbart det första och det blev inte heller mer. Inte ens efter att vi pratat och jag hade trott att han skulle "behöva slappna av lite och tänka på annat". Han var klar i huvudet och vi kunde prata som vuxna människor.

Vi är ju överens om uppbrottet, även om det så klart är en pina att gå igenom. Men det känns skönt om han kan hålla ihop så pass att vi kan lösa det praktiska. Ni vet ju själva hur ofta man blir besviken och planer grusas i sista stund när man lever i en missbruksrelation. Det hjälper ju inte direkt till att han är konflikträdd, då blir spriten lätt en utväg. Men jag behöver ljusglimtar i vardagen. Igår var en, när det kändes att det här (skilsmässan) klarar vi av. Ikväll ska jag ut på afterwork med kollegor. Då ska jag tänka på annat.

etanoldrift

Vad skönt att höra att du kan koppla av mitt i det svåra!
Konflikträdda är vi nog lite till mans(och kvinns) även om en del döljer det bakom en fasad av aggressivitet..
Den som är beroende är ju ofta "känslomänniska" och både bedövar och förstärker sina känslor med alkohol..
Jag läste nyss "Berras" fina betraktelse i en annan av forumdelarna och den säger mycket..
Realistiskt sett, så kommer det ändå att vara lite av en berg och dalbana, men det brukar det vara även när ingen alkohol är inblandad.
Jag önskar dig stort Lycka till i den här processen!
kram / e