Tack snälla gode gud att jag äntligen hittat en sida. En sida med likasinnade. Jag är 23 år tillsammans med en 6 år äldre man sedan snart 7 år tillbaka. Tillsammans har vi 2 underbara små flickor . Den yngsta kom för 2.5 månad sedan. Jag är så less idag . Ligger nu i sängen efter att äntligen ha kunnat få båda barnen att somna . Själv kan jag inte. Jag ligger här och funderar och funderar. Min partner dricker mycket. Särskilt på helgerna. Nu ikväll bjöd vi hit ett par gemensamma kompisar efter mitt önskemål. Vi skulle äta middag ihop och givetvis kom en manlig kamrat till min partner , han Bara dök upp o ringde inte som vanligt. Jahapp där var den parmiddag slut. Redan vid sju när maten serverades var min man full. Den sistnämnde oinbjudna kamraten brukar alltid ha med sig öl och dricker som många andra barndomskompisar min man har alldeles för mycket. Min man hade dessutom köpt på sig både öl o sprit .jag anade odåd redan när vi skulle handla fredagsmys år äldsta dottern då en schweppes lemon åkte i i korgen också. Jag har försökt i flera år att försöka få honom att sluta. Hotat med att flytta packat väskorna låtsats gå ut o snällt igen dörreb .. då har han börjat gråta och jag får skuldkänslor. Men det var innan det . Innan vi hade två gemensamma helt underbara döttrar. Nu kan jag inte bara packa väskorna. Jag vill inte skapa drama inför barnen. Nåja kvällen slutade med att han sluddrar o skulle hjälpa till o ta på äldsta pyjamas . Men jag vill inte att han onykter ska ta hand om barnen. Jag litar inte på honom . Jag vet att dom känner av att "pappa" är annorlunda. Jag vet det för att jag själv växte upp med en alkoholiserad far. Men jag hade valet om jag skulle dit eller inte eftersom min mamma var stark nog att flytta ifrån min pappa när jag bara var 3 år gammal. Och min mamma hon är min hjälte och min ängel. Hon har gjort allt för att vi ska känna oss trygga och hon träffade sedan min underbara styvpappa som varit min fsdersfigur i livet. Men jag vet också hur jobbigt det var när man väl valde att åka till sin riktiga pappa. Bråken fyllan panikångest. . Som tur är har jag kunnat öppna och prata ut om det och det har hjälpt mig. Det är värre nu. Jag älskar ju den han är när han inte dricker. Men när han dricker är han den mest dryga oattraktiva person jag vet. Påpekar jag detta om alkoholen när han druckit får jag till svar "jag gör väl det jag ska ändå eller hur?" Ikväll undrade han vad fan jag höll på med när jag öppet inför alla sa att han inte skulle ta en jävla droppe till och att han är pinsam. Kvällen slutade iaf med att jag rensade upp allt . Alla ölburkar i en kasse för barnen ska inte vakna upp och få se det här. Han la sig i soffan hämtade sitt täcke o sin kudde o däckade rätt snabbt på soffan. Jag gjorde mig färdig för att kunna söva båda barnen samtidigt och nu har jag legat här i sängen en långstund utan att själv kunna sova. Funderar o funderar hur kunde jag välja att sätta två underbara barn till livet med denna pappa (som faktiskt är helt underbar de dagar han inte dricker ) . Men som jag avskyr så dessa stunder. Dessa stunder då han vinglar o sluddrar o är allmänt ofräsch oattraktiv o äcklig. Jag ångrar inte mina barn det är inte det jag säger jag älskar dom mer än allt på jorden men jag ångrar pappan . Hur fan ska jag göra . Jag älskar ju honom också men jag orkar inte springa o plocka ihop ölburkar för att dölja hur det ser ut vissa dagar. Jag själv dricker inga mängder. Det var över 1.5 år sedan sist och jag skulle aldrig få för mig o dricka något när barnen är hemma. Känns som jag inte fått någonting sagt . Bara ett meningslöst långt inlägg. Men ack så skönt att få skriva av sig . Förlåt för ett långt inlägg men tusen tack för sidan så jag kan fortsätta läsa o få veta att fler har det som jag !

Fru å mamma

Jag känner igen mer än jag skulle vilja av det du skriver. Min man dricker också för mycket. Han vill också hjälpa till att lägga barnen och så när han är full, vilket är jobbigt, jag hade hellre sett att han tog lite avstånd.

Kompenserar dessutom genom att försöka vara ännu bättre make och far när han är nykter. Så jag känner också igen svaret 'Men jag städar ju å lagar mat å tar hand om barnen'. Som att det skulle berättiga en fylla i familjens närvaro då och då...

Själv har jag ingen annan erfarenhet av alkoholproblem. Men jag vet ju ändå att barnen märker och mår dåligt av det, trots att han inte är otrevlig och trots att de fortfarande är små.

Jag ångrar också deras pappa ibland...

Jag har också sagt att snart har jag fått nog, snart flyttar jag, vilket varit meningslöst. Men senaste gången menade jag det verkligen. Och nu är han nykter sen nyår. Det är väldigt jobbigt att 'ladda om' och satsa på förhållandet efter att ha (nästan i alla fall) bestämt sig för att gå. Men jag försöker. Är livrädd att när hans nyktra period är över så är vi tillbaka där vi var innan. Men jag känner ett litet hopp om att vi kan få det bra. Och jag håller benhårt fast vid tanken att om han börjar om igen så är det slut. Som kommentaren som jag fick i min tråd, man är ingen lycklig kärnfamilj om ena föräldern dricker för mycket...

Ebba

Vilket fint nick, får faktiskt lite tårar av det.
Det blir så tydligt att det inte "bara" handlar om dig & han utan två barn också.

Du är klok och stark.
Du tänker så rätt.
Vilken tur barnen har som har en skärpt mamma.

Men, att leva med denna oro och ilska som det ofta innebär att leva med när någon i en familj inte kan hantera alkohol är tärande och energislukande.

Och det vet vi ju alla att man behöver energi och sömn extra mycket när man har små barn <3

Man ska hjälpas åt och dela på ansvaret, man ska definitivt inte bli för full i närheten av sina barn.
Då brister man i sitt föräldraransvar.
Man får inte köra bil när man har druckit så det är egentligen helt sjukt att man får ta hand om barn när man har druckit...

Jag förstår att situationen är hjärtskärande jobbig och jag önskar att jag kunde ge ett råd som gjorde allt bra på stört.

Mitt råd blir: var inte ensam med dina tankar och bördan detta innebär. Försök att prata med någon om det. Ring alkohollinjen till exempel.

Så bra att du skriver här, det finns många kloka människor här som man kan få råd och stöd av.

Världens största kram!

mammatilltvåfina

Det stämmer precis som här. Min lagar mata o fixar o donar. Dagen efter han druckit mkt är han ofta sur och på dåligt humör eftersom att han är bakis. Då går det ofta ut över oss andra och jag undrar alltid dagen efter om vi ska behöva bli osams för att han låter sitt bakis humör gå ut över mig. Inatt kom han upp o väckte mig och bad faktiskt om ursäkt för hur han betedde sig igår och det är faktiskt inte så ofta han gör det. I alla fall inte samma natt det hänt. Däremot kan han komma dagen efter ibland och be om ursäkt . Men det spelar ju egentligen ingen roll eftersom man vet att snart samma sak kommer hända igen. Det är en jobbig situation att älska någon som har alkoholproblem eftersom jag hela tiden försöker intyga mig själv att det egentligen kanske inte är så farligt, att jag överdriver osv osv. Men vad skönt att din har hållt sig nykter sen nyår och att du är så bestämd att om han börjar igen så är det slut. Jag önskar jag kunde vara det jag också.

mammatilltvåfina

Åh tack vad rörd jag blir när du skriver så! Barnen är ju det allra bästa och vackraste jag har. Ja du har helt rätt det tär verkligen. På veckorna är han duktig o hjälper till . Han kan ta denn stora flickan så jag kan få sova eller kanske göra något som legat efter o inte redigt hunnits med. Men så kommer dom dagarna då han blir såhär. Han är en fruktansvärd martyr och vrider o vänder o kan bli som en 5 åring. Det blir helt plötsligt så synd om honom (tycker han) medan jag blir ännu mer uppretad o undrar om det är 3 barn jag har i huset ! Inatt bad han om ursäkt till mig. Sa förlåt om jag varit dum emot dig ikväll. (Ja det har han ju men för att slippa bråka vidare sa jag bara du har inte varit dum. Egentligen ville jag skrika en massa elaka saker till honom , men vad vinner jag på det när han fortfarande var onykter? Det är ju faktiskt bättre att diskutera när han är nykter. Vi får se hur detta ska sluta , jag vill inte att mina barn ska växa upp i det här och jag förstår inte att det ska vara så svårt för honom att förstå det. Sedan tror han givetvis att jag bara ger tomma hot om att flytta iväg med barnen. Tusen tack för svaret och jag tänker fortsätta skriva av mig. Det behövs nog mer än vad jag trott innan *

mammatilltvåfina

Åh tack vad rörd jag blir när du skriver så! Barnen är ju det allra bästa och vackraste jag har. Ja du har helt rätt det tär verkligen. På veckorna är han duktig o hjälper till . Han kan ta denn stora flickan så jag kan få sova eller kanske göra något som legat efter o inte redigt hunnits med. Men så kommer dom dagarna då han blir såhär. Han är en fruktansvärd martyr och vrider o vänder o kan bli som en 5 åring. Det blir helt plötsligt så synd om honom (tycker han) medan jag blir ännu mer uppretad o undrar om det är 3 barn jag har i huset ! Inatt bad han om ursäkt till mig. Sa förlåt om jag varit dum emot dig ikväll. (Ja det har han ju men för att slippa bråka vidare sa jag bara du har inte varit dum. Egentligen ville jag skrika en massa elaka saker till honom , men vad vinner jag på det när han fortfarande var onykter? Det är ju faktiskt bättre att diskutera när han är nykter. Vi får se hur detta ska sluta , jag vill inte att mina barn ska växa upp i det här och jag förstår inte att det ska vara så svårt för honom att förstå det. Sedan tror han givetvis att jag bara ger tomma hot om att flytta iväg med barnen. Tusen tack för svaret och jag tänker fortsätta skriva av mig. Det behövs nog mer än vad jag trott innan *

Ebba

Det kommer bli så bra det kan bli i slutänden om du fortsätter på detta spår - dvs inte accepterar och slätar över hans problem.

Då kommer du hitta rätt väg <3