Hej allihopa,
Detta är mitt första försök att nå ut till andra som lever i samma situation, jag hoppas kunna dela erfarenheter med er andra som lever/levt i likvärdiga situationer som jag.
Min man har alkoholproblem sedan 13 år tillbaka. Han dricker inte starksprit utan folköl, minst ett sexpack om dagen. På ett sexpack blir han lagom berusad för att dämpa stress och för att kunna sova menar han. På helgerna blir det oftast mer.
Till saken hör att han oftast blir snäll då han dricker, han är mer tillmötesgående och är positivt inställd till morgondagen, om han inte dricker en dag (pga. något viktigt dagen efter eller likv.) så blir han lättretlig, uppstressad och väldigt elak. Ofta stänger han in sig totalt, den enda kommunikationen som sker då är när han behöver något ifrån mig. Oftast blir han då elak och snäsig när han frågar.. Jag känner mig som en bortkastad vante..
Jag har försökt att få honom att inse att det är ett skadligt drickmönster som han har, att han inte äter tillräckligt, att han styrs och blir elak av sitt beroende.. Han väljer oftast att blunda för de negativa sidorna och vidhåller det positiva, dvs. att det är hans enda sätt att kunna tona ner stress, för att sova och ffa att han känner en meningslöshet i livet utan alkohol.. Ibland så är han mottaglig och kan erkänna att han faktiskt håller med, att han egentligen vill sluta dricka och att han verkligen vill ta tag i sitt liv - men detta förnekar han för det mesta efteråt. Eller så skyller han det på mig, att det är vad jag vill och inte vad han vill..
Det gör så vansinnigt ont, jag älskar honom så innerligt men jag kan inte låta bli att känna att jag försvinner någonstans mitt i det ombytliga humöret och elakheterna.. Jag blir irriterad och trött samtidigt som jag kan gråta hejdlöst på grund av känslorna som bubblar upp, hopplösthet..
Jag längtar innerligt efter ett förhållande där man kan leva som jämlikar, dela kärlek och glädje ihop.. Att det ska vara ömsesidigt att vilja vara med sin partner.. Att slippa bortprioriteringen på grund av alkoholen, slippa elakheterna..
Just nu så är han inne på sin 6e alkoholfria dag, han har stängt mig ute och sagt såna elaka saker.. Till exempel då han har lagt sin hand på mig kan han hastigt dra undan den och säga "nej föressten.. jag är inte intresserad.."
De senaste dagarna så har jag varit en diktator som lever för att styra, han tyckte att jag inte inser vad jag gör mot honom, han kommer att bestraffa mig mentalt, jag är oförstående, han har inget kvar att leva för osv.
Han har hållit upp några veckor vid några tidigare tillfällen (då han lovat mig att göra förändringar), men i slutändan så kommer han alltid till punkten att han börjar ställa ultimatum, att han vill kunna dricka (annars är livet inte värt att leva), att han ska dricka ansvarsfullt (efter ett drickschema t.ex.), att jag ska hjälpa honom att begränsa det osv. Allt för att få det att fungera..
Vi har testat massor.. Skillnaden mellan då och nu är min ork, jag har den inte längre.. Jag är psykiskt knäckt efter alla dessa år, jag orkar inte ta ansvar för hans drickande längre - samtidigt så kan jag inte leva med honom då han fortsätter att dricka.. Känslomässigt så kan jag inte föreställa mig ett liv utan honom heller..
Vad jag har förstått så kan man inte få någon annan till att sköta alkoholkonsumtionen, det måste komma ifrån dem själva?.. I hans fall så finns det en svag röst inom honom som vill, en stark som stärker det positiva med alkoholen, och sedan jag då.. Han säger själv att om det inte vore för mig så skulle han aldrig ens tänka tanken på att sluta då han inte ser något problem med hans drickande..
Vad gör man som partner? Stöttar och uppmuntrar avhållsamhet? Eller är det bättre att ge upp? Hur får man orken till att fortsätta kämpa?
Jag är tacksam för alla synpunkter, erfarenheter och tankar..
/ Slutkörd fru