De dryga två åren som vi känt varann har varit så mycket fram och tillbaka, så många gånger. Jag var en förälskad idiot som blev gravid nästan med en gång när vi möttes, och i mitt förälskelserus såg jag inte det som borde varit så tydligt - han är alkoholist. Nu har vi en undebar liten dotter som är helt fantastisk på alla sätt och vis, men jag är så olycklig.

Min sambo dricker sig inte full mer än en gång i veckan, som regel på fredag eller lördag, men det är få dagar som han inte dricker något alls. En vanlig vardagskväll blir det i vart fall ett par öl och på helgen vin och öl. Han ljuger om hur mycket han druckit, han har gömt tomflaskor för mig, han har kissat i sängen när han varit full. Han går inte att lita på; en sväng för att möta ett par kompisar för en öl innan middagen resulterar i att han kom hem dyngrak, etc etc. Han har gjort många saker som är mycket värre också.

Men alltid dagen efter är han ångerfull, ska ta tag i sina problem, vet att han är alkoholist, vet att han borde sluta dricka helt. Men det händer aldrig något. Nu har det gått så långt att min tolerans för honom har blivit närmast icke-existerande. Jag är sur och ofta på dåligt humör, och då är det ju såklart jag som får skulden när det blir dålig stämning hemma. Känner mig deprimerad och orkar inte hålla kontakten med vänner. Ingen i min familj eller mina vänner vet hur vi har det hemma. Men det som oroar mig mest är självklart vår dotter. Jag är själv uppvuxen med en pappa som var (är) alkoholist, och kunde aldrig i min vildaste fantasi ana att jag skulle få barn med en sådan man. Men det har jag ju, och innerst inne önskar jag inget annat än att vi ska kunna leva tillsammans som en lycklig familj. Men ju längre tiden går desto mer börjar jag inse att det nog inte kommer att bli så. Den enda gången jag och min sambo kan ha en konstruktiv dialog runt hans problem är typiskt dagen efter att han varit full. Men när vardagen kommer och han borde ta tag i det och gå till AA/läkaren/kontakta behandlingshem, sluter han sig som en mussla, vill inte prata och anklagar mig för att skapa dålig stämning och bråk när jag försöker ta upp problemet.

Jag inser innerst inne att jag måste gå. Men klarar inte av tanken på att jag ska leva ensam med min dotter och att hon ska växa upp i ett skilsmässohem. Mår dåligt också när jag tänker på att hon ska behöva vara ensam med honom varannan vecka/helg eller vad det nu blir. När jag är hos henne hela tiden så vet jag ju att hon är trygg och att jag är där för henne, oavsett om han är full eller ej. Det ekonomiska är också en del i det hela, tragiskt nog. Har en bra utbildning och tjänar hyfsat, men bor i en huvudstad där bostadspriserna är alltför höga. Dessutom har jag ingen familj i närheten, så ingen som kan avlasta eller hjälpa till i vardagen.

Just nu känns allt så hopplöst. Hur ska jag tänka och vad ska jag göra för att förbättra min situation?

Blueeyes

Hej!
Att du tagit dig hit är en bra början. Jag har inte så mkt erfarenhet utan håller själv på med en separation. Pga barnen är det tufft men jag känner att de vill ha en glad mamma.
Du kommer få massor av stöttning och många goda råd här.
Jag känner spontant att det är bra att din dotter är så ung. Mina är snart 5 o 9 år. Kommer bli svårare att förklara.

Kolla med försäkringskassan vad du kan få i bostadsbidrag. Går att räkna på själv på hemsidan.
Jag tipsar även om att genom din komun komma i kontakt med någon att prata om. Jag gjorde det för första gången igår. Mycket skönt.

Styrkekram!

Dis

Tack för ditt svar Blueeyes! Jag läste din tråd igår, du är stark!

Jag känner också att det är bra att min dotter är ung, ja. Men situationen måste ändras innan hon förstår för mycket av det som händer här hemma. Jag märker på mig själv hur mycket jag ändrats det sista året. Från att varit en postiv och glad person som älskar livet så jag jag blivit sur och bitter. Precis som min mamma var i så många år. När jag växte upp så fattade jag ju inte hela bilden heller, utan tyckte alltsom oftast att mamma var elak mot pappa och alltid skällde på honom. Nu förstår jag precis hur hon har haft det.

Blueeyes

Nu sitter jag på nålar och väntar på att bli godkänd av nya hyresvärden. Sååååå nervös. Och livrädd. Hur ska varnen ta detta och vad sja vi säga? Men samtidigt så vet jag innerst inne att det är för mitt och barnens bästa. De förtjänar en glad mamma som orkar.

Jag tycker du ska ställa ett ultimatum. Om du är beredd att genomföra det. För din dotters skull (och din naturligtvis) så tycker jag att du ska börja kolla på lägenhet. Begär sedan att slutar inte han så flyttar du. Men då gäller det att stå fast vid det. Det kommer att bönad o be, förhandlas och hotas. Men med all den info som finns här inne så var det nästan komiskt när han gjorde saker. Jag tänkte då för mig själv stt ' haha de hade rätt. Drt stämmer ju på pricken'

Det kommer troligtvis inte att ändras om du inte ger det ett ultimatum men då kan det även istället bli värre. Flytta fu med din dotter så kanske han skärper till sig.

Lycka till.

Dis

Ja, jag tror att du har rätt. Ingenting kommer att ändras om jag inte ställer ett ultimatum och faktiskt genomför det om han inte ändrar sig. Just nu är jag dock inte beredd att lämna honom bara sådär. Planen är att få mig ett nytt jobb (med en högre lön) innan jag gör det. Jag vill vara säker på att jag kan ge mig och min dotter ett gott liv och jag vill helst köpa min nya bostad. Bor inte i Sverige och här finns inga billiga hyresrätter, bara privat uthyrning som kostar lika mycket som att köpa tyvärr. Jag vill helst att vi ska kunna bo kvar här i området med närhet till dagis, vänner och, ja, min sambo. Helst av allt vill jag bo kvar i vår gemensamma bostad men har inte råd. Så under tiden försöker jag göra det bästa av situationen och svälja en del kameler.

Hemma med dottern som är sjuk idag och väntar på att sambon ska komma. Hur mycket kommer han att dricka ikväll? Förra fredagen blev han så full att han satte på ugnen för att värma bröd mitt i natten, och glömde stänga av den. Jag kände en skum lukt och hittade en förkolnad fralla där inne. Själv sov han utan att märka nåt alls, med avbrott för att gå upp och spy i handfatet. Fy, jag blir så äcklad alltså. Dagen efter var han såklart megaångerfull, men nu har det ju gått en hel vecka så då brukar det mesta vara glömt från hans sida.

Lider med dig. Kan han inte söka hjälp hos sjukvården? Problemet är väl att han inte vill ha hjälp misstänker jag. Har du någon att prata med skulle nog hjälpa dig en hel del.

Dis

Nej, han vill som du misstänker inte ha någon hjälp. Han erkänner att han har problem, men samtidigt bagatelliserar han dem. Igår kväll hade vi faktiskt ett bra samtal och han öppnade sig och berättade om tidigare episoder när han druckit för mycket och gjort bort sig rejält. Detta utspelade sig för 15 år sen. Och vad har ändrats sen dess? Frågade jag retoriskt.

Problemet är att han inte vill ge upp alkoholen helt och hållet även om han fattar att han borde. Han har provat ett läkemedel (kommer inte ihåg vad det heter) som i bästa fall gör så att man klarar att begränsa sitt drickande till en "normal" nivå. Det funkar inte på honom, det får honom bara att dricka lite långsammare, full och odräglig blir han likväl.

Ja du då blir det tuffare. Gan har inte viljan att förändra. Tyvärr kommer han ju fortsätta supa och du kommer få ett medberoende om du inte redan är uppe i ett.

Dis

Ja jag är medberoende. Läste djävulsdansen i höstas och kunde kryssa av på alltför många punkter. Tror att jag har insett att han inte kommer att ändra sig, men det är svårt att acceptera. Svårt att inse att vår lilla kärnfamilj inte blev som jag hade trott.

Han blev inte full igår. Vi delade en flaska vin och han drack några öl. En tidig kväll och en god natts sömn. Han klev upp med vår dotter kl 06 och väckte mig till frukost kl 09. När vi har det så är det lätt att glömma det onda. Men det ligger hela tiden och skaver inom mig. När blir nästa onda episod? Det händer när man minst anar det.

Cecilia

Hej Dis!
Jag hade nästan kunnat skriva ditt inlägg själv, med undantag av att jag bor i Sverige. Jag har en niomånadersbebis med min sambo jag varit tillsammans med i knappt två år. Blev också kär och gravid snabbt. Uppvuxen med en alkoholiserad förälder och starka känslor av skam och misslyckande att inte lyckas skapa en välfungerande familj själv. Om du är intresserad skulle jag gärna vilja kommunicera privat med dig på mail eller någon chat. Kram

Dis

Hej Cecilia

Så tråkigt att höra att du också lever med en man som är alkoholist. Jag vill gärna komma i kontakt med dig. Du kan skriva till mig på (## tagit bort epost adress. /admi##).

Kram!

Dis

Då är påsken över för denna gång. Vi hade en hel vecka ledigt och skulle ha det sååå mysigt. Hade egentligen planerat att bara vara hemma, men han blev så rastlös av bara tanken att han bokade in oss på en färja med övernattning till Danmark. Och vad finns det i överflöd där, jo, alkohol såklart. Första kvällen gick helt OK, vi var trötta och la oss tidigt. Andra dagen var värre. Han startade med första ölen på en uteservering innan lunch och sen var det igång. När vår dotter hade somnat i vagnen på båten på kvällen var han redan på väg att bli berusad. När vi hade ätit klart fick jag praktiskt taget tvinga med honom till hytten, och då var jag ju såååå elak som inte lät honom ta "en öl" ensam i baren innan han la sig. Han fick ändå i sig tillräckligt för att vakna vid ettiden på natten för att spy på toaletten....Dagen efter åt vi frukost och sen tog han en öl i baren innan avstigning. Jag blev skitsur och ledsen. De enda som satt där för att ta en återställare efter en hård natt var ett gäng slitna äldre gubbar och tanter...och så min sambo.

Resten av långfredagen var stämningen inte precis munter. Han bad såklart inte om ursäkt, det gör han aldrig, men han erkände att det var dumt att ta en återställare när vi var på familjetur och sa att det skulle han inte göra igen. Lördagen helt okej. Vi besökte hans mamma. Jag drack lite vin men han körde. Hemma på kvällen drack han vin och öl men blev inte full, dock salongsberusad. Söndagen helt okej. Så i dag brakade helvetet lös. Han var på dåligt humör (inte druckit sen lördag kväll) och frågade mig upprepade gånger varför jag var sur. Jag var inte det, men är väldigt ofta lite nedstämd då jag funderar och tänker mycket på oss och vår situation. Sa detta till min sambo. Han blev ännu mer irriterad och drog ut på en cykeltur. Kom hem och luktade öl. Blev förbannad när jag kommenterade det. Senare utvecklade detta sig till en diskussion där det slutade med att han bad mig om att lämna honom då jag ju bara är olycklig och sur hela tiden. Jag försöker gång på gång förklara att anledningen till att jag är ledsen och nedstämd är hans drickande som han inte vill göra något åt. Han hävdar dock att det inte gör någon skillnad och att jag är lika sur oavsett. Jag vet ju inne i mig att det inte är sant, men alla konflikter som vi har haft runt hans drickande har fått mig att bli den sura och ledsna personen. Jag känner inte igen mig själv!

Nu ligger han på sovrummet och jag sitter i vardagsrummet. Egentligen borde jag väl vara glad. Han ger mig ju en öppning till att dra, till att befria mig själv. Men det jag vill är ju att han ska bli nykter och att vi ska leva tillsammans! Men jag förstår ju att han inte vill bli nykter. Enda sättet för oss att leva tillsammans är om jag accepterar och tolererar hans drickande, men jag klarar inte det. Vi har ju inget nära band till varandra längre. För varje gång som han dricker känner jag att min avsky bara växer och blir större. Så jag borde vara glad att han gör det lätt för mig. Men jag känner det bara som ett stort svart hål inne i mitt hjärta. Rädd och ensam.

Blueeyes

Hej!
Jag förstår hur du känner det. Men jag kan av egen erfarenhet säga att det är först nu det händer ngt. Nu när jag har flyttat. Nu som hannär beredd att sluta (dock bara i 30 dagar först) och han vill gå till typ föräldra/äktenskapsrådgivning då vi ser om det finns ngt kvar att bygga upp detta på.

Det är många blandade känslor. Klart jag i grund o botten älskar honom. Men de känslorna är bortputtade av äckel oro frustration ensamhet och ledsenhet bla. Frågan är hur mkt som finns kvar. Han vet å andra sidan inte om han vill ha tillbska mig eftersom jag svek honom så genom att lämna.
Ja tiden får utvisa vad som händer. Det jag ville säga är att lämna är det bästa och jobbigadte beslutet jag tagit. Det är lugn o ro vinga funderingar på hur kvälken blir. Luktar det alkohol? Hur många burkar fanns det egentligen osv.

Jag tycker det låter som om du alvarligt ska överväga en separstion. Iaf en tillfällig.

Kram på dig o håll oss uppdaterade. Vi är många som tänker på dig.

Så bra att ni skriver och stöttar varandra! Jag kan inte låta bli att säga att 30 dagars nykterhet för att förändra ett alkoholberoende är lika med ingenting. Läs på de andra sidorna här, om ni har kraft och ork, där har jag lärt mig mer än nån annanstans om kampen mot missbruket, hur jäkla svårt det är även hos den som har en egen motivation.
Så bra av er att se och inse hur verkligheten ser ut - det första och kanske viktigaste steget, och sen sätta ner foten!
Håll taget och fortsätt stötta varandra! / mt

Dis

Så skönt det måste vara för dig att äntligen se en förändring. Känner mig verkligen igjen i det du skriver om att kärleken forsvinner tillsammans med alla brutna löften och svek. Jag älskar min sambo men har ingen tillit till honom. I och med att han alltid prioriterar alkoholen är det omöjligt att bygga upp tilliten. Enligt honom är det nu upp till mig om vi kan få det att fungera igjen tillsammans. Upp till mig att sluta vara en bitch som bara skäller och grinar om vartannat. Han fattar inte att allt jag vill är att vi ska kunna vara tillsammans, men han måste göra ändringar! Jag är inte heller perfekt, självklart inte, men jag KAN INTE leva det liv vi har nu.

I morse sa han att nu är det slut, han orkar inte med mig och min "humörsvängningar" längre. Orkar inte höra på mina utskällningar, se mig gråt och vara deprimerad. HAN gör alltså slut med MIG! Han har i och för sig sagt detsamma förr och alltid kommit krypande tillbaka till korset, men denna gång tror jag faktiskt att han verkligen menar det. Å ena sidan sitter jag här med en jätteklump i halsen och magen, förtvivlad över att han inte vill ha mig längre. Men jag vill ju inte ha honom heller! Eller, jag vill ju det, men bara den nyktra, omsorgsfulla och kärleksfulla personen. Han har sagt och gjort så mycket som jag aldrig trott att jag skulle acceptera från en man.

Men hade det inte varit för vår dotter hade jag varit long gone. Som jag skrivit innan så är jag bekymrad över min ekonomiska situation och mina möjligheter till att köpa egen bostad. Tjänar helt okej, men bostadspriserna har gått upp nåt helt enormt de sista åren. Har i alla fall kontaktat banken för ett möte så jag kan få veta vad jag har för möjligheter. Till er som undrar varför jag inte kjan hyra så finns det ingen fungerande hyresmarknad här. "Alla" äger sin bostad och vill man hyra kostar det i stort sett lika mycket som att betjäna lån + hyra. Då kan du aldrig vara säker på hur länge du kan bo kvar på samma ställe. Jag vill ge min dotter och mig själv trygghet!

Har inte heller något nätverk runt mig. Min familj bor i Sverige så där är ingen hjälp att få. Hans mamma bor ca en timme bort, men hon börjar bli gammal och har därför inte ens vågat vara barnvakt till vår dotter. Så kan inte heller räkna med hjälp från min sambos sida av familjen. Jag har också funderat runt att flytta tillbaka till min svenska hemstad, där jag har mamma, pappa och syskon. Men som arbetsmarknaden ser ut vet jag inte vad jag skulle kunna få för jobb. Har jobbat i ett stort företag de senaste åren och har mycket fin erfarenhet, men de jobb som kan vara aktuella för mig finns helt enkelt inte i en svensk medelstor stad.

Det kommer att bli svårt, helt klart. Många tankar som snurrar runt i huvudet nu! Uppskattar alla som skriver till mig och uppmuntrar mig! Just nu är ni de enda jag har. Har inte berättat for någon hur vi har haft det här hemma. Till helgen ska jag och min dotter besöka mamma så då får ju familjen veta i alla fall. Men är liite nervös över att prata med henne om detta. Hon och pappa skildes för bara ett par år sen efter 30 år tillsammans. Då hade han varit alkoholist i många år......Så jag vet inte hur mamma kommer att reagera på allt detta :(

Hej! Det är fint och se hur ni stöttar varandra. Jag vill samtidigt varna lite för att lämna ut sin epost här på forumet eftersom den kan fiskas upp och användas till saker som man inte vill. Jag har därför tagit bort epost adressen i denna diskussion.

Vänliga hälsningar
/magnus
alkoholhjälpen

Blueeyes

Hej!
Hag tror han gjorde slut för han vill vara den som tar beslutet. Det ger honom lite makt.
Nu är det lite svårt det här med bostad. Jag har kontakter i usa, australien och portugal och tyskland. Om du nu råkar beginna dig på mågot av de ställena får vi se om jag kan hjälpa dig. Utan att lämna ut info till allmän beskådan.
Hoppas det går bra pä banken.

Ta hand om dig nu!

Blueeyes

Ha! Insåg nu vart du befinner dig ?! Om det nu är i den svenska så har jag kontakter där med. Som tidigare har hyrt ut och till 'vettiga' hyror.
Kram

Dis

Det betyder så oerhört mycket att du skriver och bryr dig!

Jag är inte orolig över att inte ha någon stans att ta vägen, det löser sig alltid. Är spänd på vad banken kommer att säga.

Kram till dig!

Dis

Nedåt hela gårdagen. Vi sa nästan ingenting till varandra på hela kvällen. Jag drog till gymmet efter att dottern somnat, så otroligt skönt att komma iväg lite. Hoppades nästan att han skulle sitta hemma med en öl när jag kom hem igen, så att det kunde stärka mig i mitt beslut, men han såg på TV och drack ett glas vatten (!). Blev ledsen när han fällde en kommentar som fick mig att tänka på oss i en av våra ljusa stunder och gick och la mig. Somnade till slut. Så i dag när vi vaknat och gått upp så var det plötsligt som att allt var som vanligt igen. Han frågade om vi inte kunde vara vänner. Ja, jag är inte ovän med dig, sa jag, men vi måste prata på riktigt om detta! Ja, men inte i dag, sa han. Kan vi inte bara ha det fint i dag? Så himla typiskt honom! Han är färdig med att sura och då ska alla andra också vara glada, kåta och tacksamma! Han har svalt ilskan och insett att han trots allt inte önskar att göra slut med mig. Och jag känner med en gång hur jag blir svag, svag och får förhoppningar om att saker och ting ska bli bra igen. Men hur kan något som egentligen aldrig varit bra, blir bra igen?! Jag försöker att stålsätta mig och läsa på forumet för att bli påmind om att saker och ting är precis som förr, och att ingenting kommer att bli annorlunda så länge han inte är motiverad till att sluta dricka.