Har en nära släkting med ganska långt gången alkoholism men är reltivt ung 40+. Hen har tom varit på 6 mån rehab men firade första dagen hen var fri med återgång till exakt samma mönster. För full att kunna prata ett vettigt samtal typ varje kväll, ramlar och slår sig, besök på akuten osv, ständig jour. Ja ni vet drillen.. Oron för att snart händer något när ingen är med.

Nu till frågan. Hur når man en person som byggt upp denna livslögn och likt en politiker aldrig ens nämner ordet dricka, alkoholist, full. Detta trots att barn, syskon, föräldrar gråter runt hen. Hen har inga problem, det är vi som har hittat på det. Fast hen är så full att hen inte pratar rent. Denna gåta gör oss tokig. Detta har pågått 5-10 år. Kanske längre men dolt. Sista 2 åren har den fysiska fasaden rasat totalt, DET SYNS, personen ser alkoholiserad ut. Trots detta fortsätter personen sitt eviga nekande. Besöken på akuten har också ökat i frekvens. Tilläggas bör även att denna person har alltid ansett sig lite fin i kanten, lite snyggare. Varför kan man inte släppa, och säga. -Ja, jag har problem. Inte ens med 4 promille. "Nä jag var lite sjuk, fattar inte vad som hände" Därför var jag på akuten. Spiralen går snabbt nedåt just nu.. Problemet är inte stödet runt omkring. Absolut förnekelse/verklighetsfrånskjutning.

Huskatten

Kan inte låta bli att kommentera. För frågan är ju så himla intressant! Hur fungerar egentligen personer som lever i så fullständig och total förnekelse. Tror de att om de blånekar tillräckligt länge så kommer allt det jobbiga (framförallt vår reaktion) att försvinna? Att ingen ser något? Eller att skilda regler gäller för dem, jämfört med oss andra vanliga sketna fylltrattar. Jag menar, 6 månaders behandling, det "drabbar" ju liksom inte vem som helst! Bara så där utan vidare. Typ.

Alltså är din släkting medveten om verkligheten, och allt handlar om ett kraftigt försvar? En ständig kamp för att upprätthålla en förträfflig fasad där alkoholproblem inte passar in i världsbilden. Eller, saknas den uppriktiga inre dialogen helt och hållet? Man undrar. I det här fallet är det kanske viktigare att din familj ser till att ta hand om sig själva först och främst, inte minst om det finns barn i unga år. Fröken fin-i-kanten eller herr snygg-och-proper bör kanske rent av lämnas att ta konsekvenserna av sitt drickande på egen hand. Då kanske polletten trillar ner, och det blir möjligt med förändring.

Ibland måste man faktiskt sätta ner tassen, tycker Huskatten.

Robzter

Jag tror smusslandet tagit över steg för steg, dag för dag, år för år och skapat detta monster. Vet faktiskt inte om personen tror på sina egna lögner lr inte. Ibland gör hen nog det, ibland inte. Det har nog varit alldeles för få konfrontationer innan det var för sent. Tänkte om någon har erfarenhet av samma hårda yttre. Har varit med om andra alkoholister, men dessa har tillslut erkänt i sina sämsta stunder. Inte ens i värsta sjöslag/ambulansturer har personen sagt -Oj, kanske jag blev lite väl full. Personen visar inget dagen efter, säger inget. Personen har helt enkelt slagit av/spärrat allt som har med denna lögn att göra. Inget får yttras om detta, varken av hen eller oss. Tassar, fötter, klövar, hovar inget biter. Tyvärr är döden, nästa. Tro mig, det har varit riktigt nära. Därför är man desperat.