61år , vuxna barn och många barnbarn . Trivs jättebra på mitt jobb . Villa , husbil och bra ekonomi .Utåt ett behagligt och bra liv . Men under fasaden finns en man som har ett alkoholberoende som pågått i många år . När jag ser tillbaka så började det redan i unga år för honom . När periodvis arbetslöshet och personliga sorger kom så ökade drickandet. Som hans fru så har jag under alla år skyddat och även ljugit för hans skull . Bråk , skrik ,hot och försoning har varit en stor del av vårt liv tillsammans. Har även levt skilda åt pga detta , han tog hjälp och gick en tid på beroendemottagning och fick stöd och hjälp . Flyttade ihop efter 6 mån i tron på att han nu fått insikt och verkligen förstod att han måste ändra sig . Jag har nu levt i denna bergodalbana i 30 år ! Förnekelse och skam . Naturligtvis har vi haft många jättebra perioder , annars har jag inte orkat . Barnen är nu vuxna och har mer o mer slutat ringa och komma . Jag förstår att det beror på hans drickande och uppträdande i onyktert tillstånd . Barnbarnen är inte alls medvetna att morfar dricker då han har varit väldigt noga med att inte visa detta för dom . Sista åren har drickandet förändrats till att bli ännu mera och han drar sig undan och vill helst bara vara hemma . Han har blivit sur , gnällig , bitter och trött . På något sätt hade jag slutat kämpa och tänkte att det kommer att sluta med en katastrof . Att han super ihjäl sig eller någon olycka och då blir jag fri . Såå hemska tankar egentligen men när man inte har kraft att ta sig ur så går tankarna in i väldigt underliga banor . För 6 år sedan köpte vi husbil , något som vi båda drömt om . Barnen tyckte det var toppen . Då kommer pappa att hålla sig nykter .Han älskar sin husbil och att köra runt i Sverige . Det har faktiskt fungerat väldigt bra under sommarhalvåret då vi åkt mycket .Men i vinter har jag haft en magkänsla av att hans drickande blivit värre , han är otrolig att dölja och manipulera så jag kunde inte få honom att erkänna eller tycka att han drack för mycket . Till saken hör också att vi bråkar inte alls längre eftersom jag låter honom vara ifred med sitt drickande ! Lugnast så för mig . Jag lever mitt liv och gör fortfarande massor med roliga saker , reser träffar barn och barnbarn . Har många vänner och känner mig omtyckt och respekterad på jobbet .Men så händer DET !!! Förra lördagen skulle jag åka till jobbet , då säger min man " Jag skjutsar in dig för jag vill åka ut och kolla en del saker på husbilen , så hämtar jag dig när du slutar . OK , bra tänker jag då blir det en lugn helg .Jag jobbar till 15:00 , tog lite tid för mig att avsluta dagen men tänker att jag ringer och säger att jag är lite försenad . Då ringer det och jag svara , det är min man . Han säger " jag kan inte komma , sitter på polisstationen och har åkt fast för fyllekörning !!!!! Just då och där stannade livet !!! Jag fattade ingenting , började skaka och ville kräkas . Samlade ihop mig och fick veta var bilen stod . Gick dit och hämtade den for hem . Han skulle höra av dig när jag kunde hämta honom . Jag satt chockad och försökte fatta vad som hänt . Hur dum kan man bli , hur kan man utsätta sin omgivning för detta . Han har kunnat skada någon under resan , han tänkte hämta mig med bilen och köra onykter . Hur kunde detta ske ! Nytt telsamtal och dags att hämta honom . Utanför polishuset står min man och en polis och väntar . Polismannen lämnar bilnyckeln till mig , jag frågar .Hur mycket ? 0,94 promille !!! Hur i helvete tänkte du ??????? Körkort indraget 1år. Böter . Och hur ska det bli med jobbet ? Han måste ha bil i jobbet så enda chansen är Alkolås . Jag har alltid varit en problemlösare och fixare men nu är min gräns nådd!!! Denna vecka har varit hemsk , han satt chockad på soffan i 2 dagar och försökte ta in vad han gjort . Alla jobbiga samtal till barn , arbetsgivare och vänner . Skammen när man läser i tidningen om rattfull man i 60årsåldern fast i blåskontroll . Tankat snurrar hela tiden , jag känner mig medskyldig . Jag har anat men inte sagt ifrån . Idag ska jag försöka få honom att inse att han behöver hjälp för att ta sig ur detta . Barnen har redan sagt det . Jag behöver också hjälp , ska få anhörigstöd . Kan inte säga vad detta kommer att leda till . Jag har inte än fått styrkan att säga att jag går min väg och nu räcker det . Kanske det blir så , men en sak vet jag Aldrig mer utsätter jag mig för detta . Jag är värd något bättre . Nu börjar en tuff och jobbig resa , många tårar . Men förhoppningsvis leder det till ett lyckligt , sunt liv . Om jag blir ensam eller om vi blir två om resan återstår att se . Nu ska jag äntligen ta kommandot över mitt liv ! Kram till alla er som kämpar .

Ebba

Jag blir väldigt berörd.
Vackert, hoppfullt, sant och sorgligt.
Allt på samma gång liksom...

Jag går ofta på AA-möten och har träffat väldigt många människor som åkt fast för rattfylla.

Jättefina och kloka människor som jag aldrig skulle ha kunnat ana ha alkoholproblem.

Jag har hört många berättelser om hur det kändes att åka fast, det verkar för många pendla mellan en skam så stor att man inte förstår hur man ska klara att leva vidare och faktiskt: lättnad!

Som att det äntligen är över.
Jag fick stopp på mitt alkoholberoende/missbruk för 20 månader sedan och JAG är väldigt glad och tacksam över att det fick ett stopp.

Det var som att jag var styrd av en slags magnetisk kraft till alkohol.

Hur som helst, Du skriver och beskriver så klokt det hela.

Jag önskar dig fortsatt styrka, kraft och mod att göra vad du tror blir bäst för att du ska kunna må så bra som möjligt i ditt liv!

Kram Ebba

Djävulsdansen

Hej Maggen!
Så lustigt det är.. Vi känner inte varandra och trots det delar vi en liknande historia med alkoholberoende man, barn, villa och husbil. Min man är dock yngre än din, 45 år. Ja det är smärtsamt och gör så förbannat ont att leva med en alkoholist. Ständig ångest och klump i magen innan man vet hur dagen ska bli. Jag har i perioder mått så dåligt och fått söka hjälp pga min mans drickande. Själv är jag 41 och undrar om det är såhär mitt liv ska se ut? Jag som trodde jag var stark med skinn på näsan.. Hur har jag hamnat och stannat i detta? Jag har ju hela tiden haft valet att gå. Min man är nog vad man kan kalla en periodare. Kan va nykter långa perioder och sen pang. Detta året har saker och ting blivit värre, drickandet och lögnerna har ökat. Jag väntar också på en katastrof.. Vad ska hända nästa gång? Min man har blivit tagen redlös av polisen och hamnat i fyllecell, legat inlagd pga skador på tarmar och gjort bort sig inför släkt och vänner. Efter det gjorde han en behandling och jag hoppades så. Men efter ett tag var det dags igen. Alla dessa lögner svek har satt sina spår och jag tvivlar på om jag någonsin kan lita på honom igen!? Vill jag ens dela mitt liv med honom efter allt som har hänt? Jag har kämpat så länge för att komma i första hand men alkoholen har alltid kommit förre och det gör ont, förbannat ont. Borde gå.. Mitt förnuft säger det men mitt hjärta säger något annat. Åren rinner iväg och snart har mitt liv passerat..
Kära Maggen jag känner så med dig och hoppas din man tar itu med sina problem så ni kan få ett fint liv tillsammans. Mer om mig kan du om du vill läsa i mitt inlägg från igår. Jag finner styrka av er andra här på forumet. Skönt att få dela med någon som förstår. Varm kram

Djävulsdansen

Hej Maggen!
Så lustigt det är.. Vi känner inte varandra och trots det delar vi en liknande historia med alkoholberoende man, barn, villa och husbil. Min man är dock yngre än din, 45 år. Ja det är smärtsamt och gör så förbannat ont att leva med en alkoholist. Ständig ångest och klump i magen innan man vet hur dagen ska bli. Jag har i perioder mått så dåligt och fått söka hjälp pga min mans drickande. Själv är jag 41 och undrar om det är såhär mitt liv ska se ut? Jag som trodde jag var stark med skinn på näsan.. Hur har jag hamnat och stannat i detta? Jag har ju hela tiden haft valet att gå. Min man är nog vad man kan kalla en periodare. Kan va nykter långa perioder och sen pang. Detta året har saker och ting blivit värre, drickandet och lögnerna har ökat. Jag väntar också på en katastrof.. Vad ska hända nästa gång? Min man har blivit tagen redlös av polisen och hamnat i fyllecell, legat inlagd pga skador på tarmar och gjort bort sig inför släkt och vänner. Efter det gjorde han en behandling och jag hoppades så. Men efter ett tag var det dags igen. Alla dessa lögner svek har satt sina spår och jag tvivlar på om jag någonsin kan lita på honom igen!? Vill jag ens dela mitt liv med honom efter allt som har hänt? Jag har kämpat så länge för att komma i första hand men alkoholen har alltid kommit förre och det gör ont, förbannat ont. Borde gå.. Mitt förnuft säger det men mitt hjärta säger något annat. Åren rinner iväg och snart har mitt liv passerat..
Kära Maggen jag känner så med dig och hoppas din man tar itu med sina problem så ni kan få ett fint liv tillsammans. Mer om mig kan du om du vill läsa i mitt inlägg från igår. Jag finner styrka av er andra här på forumet. Skönt att få dela med någon som förstår. Varm kram

Maggen

Hej softjessi ! Tänk att våra liv är så lika , med svek och skam .Åren går fort , plötsligt står man där och funderar hur kunde det hända . Man har gått med tunnelseende större delen av tiden , många gånger för att överleva känslomässigt . Jag är inte rätt person att ge råd , men både du och jag och alla som lever i ett destruktivt förhållande är värda såååå mycket mer . Vi måste sluta vara martyrer och ta kommando över vårt eget liv . Idag har jag talat om hur jag känner för min man . Inga hemligheter , inget drickande , jag tänker inte tiga längre . Jag ska gå på anhörigstöd , den dag jag ser att min man inte håller sin del av vår överenskommelse kommer han att ta emot hjälp och behandling . Båda jag och barnen har sagt " nu räcker det , inga mer lögner " Konstigt nog verkar han lättad och lugn . Enligt honom finns det inga alternativ längre , han måste ta sig ur detta . Fantastiskt att han insett detta men jag tror inte att han förstår hur tufft det blir . Han vill pröva själv , men har lovat att gå i behandling om han känner att det blir för svårt utan hjälp fr tex beroendecentrum . Till dig min vän vill jag bara säga . Ställ krav , han har ingen rätt att förstöra ditt liv . Du är värd så mycket mer än det som du får idag . Vänta inte tills du blir 60 år och nästan hela livet har passerat . Mitt velande och feghet har fått stora konsekvenser på våra barns liv . Livet kan vara underbart , med så mycket glädje och möjligheter . Du är fortfarande ung , ge dig själv chansen . Jag önskar av hela mitt hjärta att du vågar börja ställa krav och tro på dig själv . Även om det tagit många år för mig så vägrar jag tro att det är försent . Vi är kämpar , annars skulle varken du eller jag vara där vi är idag . Jag tror på dig , ta för dig , du är värd varje sekund av lycka ❤️ Kramiz

Djävulsdansen

Maggen! Ja åren rinner verkligen fort.. Det är först nu när jag skriver ner mina tankar och känslor som jag på allvar förstår hur mitt liv ser ut. Så skönt att skriva av sig!
Jag vet att jag förtjänar mer, att livet har mer att ge men jag har så svårt att överge hoppet. Hur tokigt det än är efter så många svek. Skönt att din man kommit till insikt. Jag hoppas så att du får det liv du förtjänar! Du skriver om dina barn.. Det har jag så vansinnigt dåligt samvete över.. Allt dom tvingats stå ut med och uppleva för att jag varit dum att stanna. Hur förlåter man sig själv för det? Jag pratar öppet och mycket med mina barn som är 17 och 20 och dom klandrar mig inte. Men det gör jag.. Min man har ju varit på behandling men verkar inte förstå vidden av sina problem eftersom han trillar tillbaka i gamla mönster om och om igen. Alla löften, lögner, vin, öl och spritflaskor står mig långt upp i halsen. De senaste dagarna har gått åt till att antingen vara tokarg eller ledsen.. Stämningen är spänd och mannen lever i sin bubbla med ångest och alkohol. Trots att jag gråter och förklarar att jag inte står ut mer väljer han att köra ner i affären och köpa några folköl.. Beror väl på att bolaget är stängt. Var är han? Mannen jag gifte mig med! Han som skulle skydda mig från allt ont och ge mig trygghet? Istället gav han mig den otrygghet jag känner idag och hans ångest blev även min.. Tack för dina kloka rader Maggen! Dom värmer och tröstar! Önskar dig en fin påsk! Kram

Djävulsdansen

Glömde säga.. Jättebra att du ska få anhörigstöd! Jag var själv på en anhörigvecka och det gav massor. Vad för typ av stöd ska du få? Jag vet att jag borde uppsöka någon grupp eller gå i samtal men kraften finns inte där just nu. Men det kommer! Jag ska skaffa mig verktyg och mod att få det liv jag vet att jag förtjänar! Ett liv där jag inte behöver tävla mot alkoholen och alltid förlora ❤️

Fembarnsmamman

Har varit inne och läst i detta forum i snart 4 veckor för att söka lite tröst.
Mitt liv är väldigt likt era, så jag tog mod till mig att skriva mitt första inlägg.
Jag är 43 år och har levt tillsammans med min 42-årige man i 24 år. Tillsammans har vi 5 barn med åldersspannet 3-21 år. Trots att de växt upp med en alkoholiserad pappa har de formats till de snällaste, klokaste och duktigaste barnen. De är mitt allt.
Själv dricker jag ej, så det har alltid funnits en nykter klartänkt person hos dem. Förstod tidigt i förhållandet att det var alkoholproblem, men jag trodde nog att kärleken till mig var starkare, men så fel jag hade. Vi var så olika, och är än idag. Jag som är uppväxt och fostrad i ett lugnt och tryggt hem med massor av kärlek hamnade i det här...
I 24 år har jag haft ett helvete till och ifrån. I berusat tillstånd blir han till 99% arg på mig och det har varit mycket psykisk terror. Jag har fått fly mitt i nätterna (till fots då jag inget körkort har) med barn i famnen och resten i släptåg. Trodde aldrig att han skulle fortsätta när han blivit pappa,
för han är en väldigt barnkär person, men när jag fick fly med vår förstfödde son endast 5 veckor gammal förstod jag att det inte skulle sluta så enkelt.
Ändå har jag gång på gång förlåtit honom och tyckt synd om honom när han gråtit över allt han ställt till med. Han har även gjort bort sig bland våra vänner många gånger.
Jag har försökt få honom att gå på AA men det har alltid ratats. Visst har han försökt att sluta ett antal gånger men det har bara varit någon vecka sedan har vi varit där igen...
För fyra veckor sedan hände en fruktansvärd händelse här hemma, så en av de större barnen fick lov att ringa polisen (ja det låter förjävligt, jag vet) Polisen hem till mitt hem?!?!? Men det kanske var vändningen i vårt liv.
För så helt plötsligt hamnade vi på familjeenheten på soc...
Men då hade redan mannen sökt sig till AA och varit på möten varje dag sedan händelsen, så de tyckte ju att han var
SÅ duktig.
Fastän de fick höra utav både honom och mig att vi levt med hans missbruk i 24 år så frågade de mig inte jag ville ha nån hjälp eller stöd, de bara erbjöd honom mera hjälp, som om det var han som var offret. Kände mig helt tom inombords efter mötet.
Och nu när jag läst i forumet här förstår jag att anhörighetssöd är minst lika viktigt.
Så nu går vi här hemma, och ska vara glada å tacksamma för att han försöker sluta dricka, men vad ingen vet är att vi andra går å mår pyton efter allt som varit. Som tur är har jag och barnen alltid kunnat ventilera allt med varandra så vi får väl vara våra egna terapeuter.
Tack alla ni som delar med er av era liv, det stärker många av oss läsare❤️

Välkommen! Så bra att du skriver! Så som du blivit bemött ska det Inte gå till. Det är oprofessionellt i högsta grad. Både du och barnen borde få anhörigstöd värt namnet. Det måste finnas en instans där du kan tala om det. Du kan också ringa alkohollinjen, kontaktuppgifter finns här på sidan. Önskar dig och familjen en lugn påskhelg! / mt

Djävulsdansen

Jag har precis som du nyss vågat mig på att skriva något här i forumet.. Jag har i perioder läst väldigt mycket och funnit styrka i andras berättelser. Jag vet precis hur du menar när du skriver att man hoppas och tror att A ska älska en mer än han älskar alkoholen. Vetskapen att det inte är så gör ont! Fysiskt ont! Ensam, förnedrad står man kvar med en önskan om att bli vald. Men i en relation med alkohol tycks man alltid bli bortvald. Så galet att finna sig i det! Hade någon annan levt i en liknande relation hade jag idiotförklarat dom som stannade, sagt åt dom att lägga benen på ryggen och springa långt och fort för att dom förtjänar bättre.. Det saknar logik! Varför stannar jag själv? Varför anser jag inte att jag förtjänar bättre? Hoppet! Det där förbannade hoppet som vägrar överge en! Kärlek! Jo jag älskar min man.. Hur man nu kan älska någon som orsakar en så mycket smärta. Fint att läsa om dina barn! De är ju det käraste man har. Trots att min man aldrig varit våldsam mår jag fruktansvärt dåligt över att mina barn tvingats stå ut med detta.. Inte veta om pappa är nykter eller full, kan man ta hem kompisar eller inte? Turer till sjukhus pga alkoholrelaterade skador, fyllecell närpolisen hittade honom redlös på byn, alla gånger han ramlat runt här hemma och stört vårt liv och vår vardag och trott att han varit rolig. Alla lögner och svek! Min son har utåt sett slutat bry sig men självklart bär han mycket besvikelse inom sig. Min dotter utvecklade tidigt ett form av medberoende då hon gick hem från skolan för att titta till pappa och la tid på att hitta spritgömmor. Inget barn ska behöva bli förälder till sina föräldrar! Det vore lätt för mig att säga till dig att inte acceptera terror och våld. Att tvingas fly från sitt hem med barnen mitt i natten. Många är de gånger jag har tänkt för mig själv att snälla slå mig! För när och om du gör det har jag en anledning att gå. Men jag är kanske inte så tuff och stark som jag tror!? För jag trodde ju inte heller att jag skulle stanna med en man som satte alkoholen först. Tråkigt att höra att du inte fick hjälp! Kräv det! Vi är trasiga och behöver hjälp att läka. Har du läst djävulsdansen & bli fri från ditt medberoende? Om inte så gör det.. Bit för bit trillar saker på plats. Jag precis som du finner styrka och kraft att ta del av allas berättelser här inne. Tillsammans är vi starkare! Önskar dig en fin påsk
Stor kram

Fembarnsmamman

Tack för boktipset, ska försöka orka läsa den framöver men just i dagsläget är det för jobbigt. Två av våra barn har också visat sig vara medberoende, den ena kollar procent på ölburkar trots sina 10 år och den andra brukar vara den som kan få pappan i säng när det varit stökigt.
Det har inte varit fysiskt våld mot oss personligen (men mycke' psykisk) fast inventarier har fått en del "stryk". Och jag har också likt dig tänkt att " slå mig, så är det mycket enklare att få ett slut på det.
Och jag har full förståelse över att mina närmaste vänner har fått svårt för honom med tanke på allt han ställt till med.?
Tack än en gång för stöd och omtanke?

Fembarnsmamman

Kommentaren ovan var egentligen ett svar på ditt inlägg till mig lite högre upp i kommentarsfältet, men det hamnade inte där?