Hej, nu är jag här igen - med samma fråga...

Fattar jag ett rimligt beslut nu, när jag väljer att gå? Eller är jag känslokall och cynisk som inte ger vårt förhållande en chans, nu när min man är motiverad att vara helnykter?

Han har en historia av långvarig "helgalkoholism" samt drickande på semestern och ytterligare ett par perioder per år. Nu riskerar han sina dyrbara körkort om han dricker mer och är hårt kontrollerad att han tar sin antabus.

Jag undrar hur sannolikt det är att han ej återfaller igen. Det vill jag inte vara med om! Vi har ett litet barn också.

Det handlar väl om att jag är rädd mitt beslut att lämna honom, att jag söker bekräftelse på att det säkert eller nog är rätt!

Något klokt ord till mig?:-S Tack...

och lämna dörren öppen om han tar tag i sitt liv.
Börja bygga upp dig själv och ditt liv med dina egna behov.
Som du säger så kanske du inte heller har gett er chansen,men varför skulle du det?

Om du kan bygga på dig själv och han på sitt håll så kanske ni båda är starka nog att mötas igen om kärleken fortfarande finns där när ni är klar med respektive arbete.
Skitenkelt...men lycka till

Bedrövadsambo

Håller med Ullabulla. En sak i taget. Du först. Styrkekram ❤️

Rosa Pantern

Står fast vid att han bör flytta.

Det dricks i arbetsveckan. Han säger sig ha kontroll, kunna sluta när han vill. Isf ett dåligt VAL att dricka, säger jag. Medhåll av honom.

Tjafs inför sonen. Provokationer. Ilska i mig, över sånt han säger, och hela fyllebeteendet.

Så här var det, ja!

Nu borde jag säga- drick inte hemma, antar jag.
Men vart skulle jag komma med det? Till mera ordtjafs och ilska.

Och så är jag lite rädd om honom, skulle göra ont att ha honom "på gatan".

Hur kan jag uttrycka mig? Vill inte blanda in soc i första taget, då är det kört med hans yrke.

Jag kan inte "kasta ut honom" heller, rent fysiskt...

Så grubblar jag i natt.

Det finns inga fler "chanser" att ge. Du har varit tydlig med ditt budskap, att du bryr dig om honom, om ert barn som går i första rummet (borde göra det för honom också), att du måste lyda dina egna egna behov, ta hand om dig själv för att kunna ha något att ge. Allt hänger ihop och han måste samarbeta, kompromissa, ta hänsyn om han är seriös. Ta hjälp om så behövs.
Tycker du det låter som något?

att du inte kan hjälpa honom till AA. Han måste göra sitt eget val. Kanske också att han vet att AA innebär ett självhjälpsarbete, att han måste kapitulera inför sitt beroende/missbruk och "släppa" de vita knogarna. Jag instämmer helt med det Dionysa skriver här ovan.
Dessutom - det krävs ju mycket mer än nykterhet för en bra relation. Nykterhet kan vara nödvändigt, för en missbrukare, men det är inte tillräckligt för ett bra liv.
Det kan vara så att du måste söka stöd och hjälp för att få honom att inse att han måste flytta.
Kraft & styrka till dig / mt

Bedrövadsambo

Du ska inte "hota" med något som du inte tänker verkställa. Då blir det bara tomma hot och precis som småbarn kommer han att låta det rinna av sig. Har du sagt att han måste flytta måste du stå på dig, även om det innebär att han hamnar "på gatan". Han måste ta konsekvensen av sitt drickande. Och han måste kanske ännu djupare ner i skiten innan han själv vill ha en förändring.

Rosa Pantern

Tack för era svar! Känner mig ensam. Vi är nog överens om att han ska flytta, men han har ännu inget nytt boende. Nu är han nykter igen, och har varit världens frommaste och bästa ett tag. Och där står jag och är sammanbiten och lite bitter... Och väntar på att få starta om, inte för att jag tror det blir dans på rosor.

Rosa Pantern

Borde kanske förvänta mig mer, kräva mer av livet, för det brukar bäl vara då saker händer? Man triggar igång sitt eget liv. Med positiva förväntningar är man en positiv människa, som får positiva svar tillbaka. Men - utan att skylla på min man - jag kan känna mig ganska otillgänglig och avslagen, som en apparat utan anslutningar.

Kärleken som jag väntade på så länge i mitt liv kom till slut, och nu vill jag inte ha den!! Känner mig ensam igen, som jag gjort så mycket i mitt liv tidigare. En annan kärlek, på ett annat sätt, för mig, finns den??

Man måste orka vara medskapande antar jag. Orka, våga, tro. Vilja, hoppas.

Men jag går händelserna i förväg nu med dessa funderingar, sprungna ur tvivel och ensamhetskänsla.

Det som måste hända nu är vår separation, och det i hans nykterhet. Full kan han ju inte ta itu med någon flytt. Ska inte förutbestämma ett återfall, men mentalt är jag inte med längre hur som helst.

Dis

Jag blir väldigt berörd och känner igen mig inså mycket. Har flera gånger den sista månaden trott att vi är eniga om att vi ska separata. Men han kommer alltid tillbaka, ångerfull över hårda ord, säger att han vill göra "allt" (vad det nu innebär) för att få det att funka mellan oss. Jag vill egentligen separera. Är färdig, inget mer att ge. Jag har gått sönder så många gånger att jag inte tror att det går att reparera igen. Men det fattar han inte. Allt ligger på mig - också ansvaret för hans mående vid en eventuell separation. Vet att han skulle hantera det extremt dåligt. Har också ett litet barn mitt upp i allt.

Rosa Pantern

Det är konstigt att känslorna tar slut fast de finns kvar - jag ser samma person med de egenskaper jag beundrar, samtidigt som det är helt stopp någonstans i känslolivet! Men kanske har det att göra med, dels tillitsbrist, och dels att egna viktiga behov är hotade, eller negligerade.

Nu har vi kommit så långt att det finns en bostad som väntar, och en planerad flytt för honom. Så skönt att vi ror det iland på ett civilicerat sätt, som det verkar! Men visst känner jag mig beklämd ändå över hans livsstil/beroendet och att det blev så här.

Under resans gång har jag i stort sett trott att jag aldrig behöver en man igen, har varit så less... Men nu känner jag hur jag far in i dagdrömmar och fantasier emellanåt, kanske för att klara det här steget. Suger näring ur en fantasi om framtiden en stund, och lever på de känslor den skapade i mig - längtan, hopp, glädje...

Men om jag ska förankra en sådan dröm i verkligheten, ja då är jag väldigt osäker, rädd, självtvivlande.

Ska försöka låta bli ge de negativa tankarna företräde. Istället vänta mig något av livet. Ta vara på det lilla, men också söka det speciella, just det som skulle berika mitt liv.

Rosa Pantern

Är det jag som ställt till med det här? -Att han inte längre kan hålla dig till helgerna, utan måste "ta ledigt" rätt var det är. Mår han dåligt av att vi ska separera, så att han inte kan hålla dig ifrån, för det? Kanske, men det är ju inte hela sanningen.

Det gör ont när han hemfaller till lågvattenmärkena iaf.

Men jag måste för min del ta tag i mitt liv och göra det bra, skulle vilja vara "lycklig", ihållande lycka önskar jag mig!?

Bedrövadsambo

Hur rätt det än är så är det förstås en enorm sorg att separera. Man sörjer det man hade i början, och det som aldrig blev. Och sorg hanterar man olika. När man väl bestämt sig tror jag på snabba ryck, även om det också är smärtsamt.

MCR

Han hade hittat en annan. För en som vill fortsätta i sitt beroende hittar anledningar.

Att fira. Att sörja. Vill man så gör man. Och det är alltid självvalt. För vi alla har ett val.

Och jag är glad att du har valt dig.

Eller kunna välja... Det handlar om styrka. Alkoholberoendet kan vara så starkt så personen väljer att fortsätta missbruka. Trots alla tråkiga konsekvenser hen får. Jag fortsatte att dricka tills min chef fick vetskap om det. Min sambo fortsätter trots att han nu mister familjelivet och allt vad det innebär. Jag kan inte göra något åt hans val. Kanske inte han själv heller just nu.. Jag vill ha ett liv i nykterhet och att mina barn ska få trygghet. Sambons liv är hans ansvar mitt liv är mitt ansvar. Styrka och energi till dig kram...

MCR

Jo. Jag förstår att sjukdomen har en i sitt grepp. Att det som skapar stress, ångest, skam och skuld också blir det enda botemedlet. Så därför fortsätter den beroende att ta sin medicin. Sen leder till mer stress, ångest, skam och skuld. Som bara kan botas med mer. Och det är inget enkelt att ta sig ur.

Andra dödliga sjukdomar är också svåra att bota själva. De flesta cancerpatienter tar emot behandling och väljer inte att säga att jag klarar nog av att lösa det här själv.

Jag ser det då som man har ett val. Att ta hand om sin sjukdom. Att bekänna sig maktlös inför den och sedan göra något åt den.

Och vi som finns här har gjort så mycket för att få de beroende att ta emot hjälp.

Men jag fattar att det är svårt.