Min man dricker sig redlös var 3:e månad ungefär. Då är det kaos; han skadar sig, rymmer hemifrån, mycket hot och klagomål gentemot mig.
Resterande tid vet jag inte, jag hittar mycket tomma ölburkar och för ett tag sedan även en liten påse amfetamin och vid ett annat tillfälle gräs.
Nu har det gått åtta år av den här skiten och jag är 32 nu, känner mig som 60. Gråter dagligen, så himla rädd för mer skit. Lider av PTSD, min psykolog säger att jag måste lämna för vi ska kunna behandla.

Dessutom kan vi inte få några barn. För få spermier, kanske en bieffekt av alkoholen. Inte har han gett upp den för det. Jag skäms för att säga att vi gjort IVF, det kändes som det normala att göra och jag vill så gärna känna mig normal.

Orolig, PTSD, banlös, gråter, olycklig, ensam. Det kommer inte bli bra. Jag har väntat på vändning länge, men nu är det säkert 80 allvarliga incidenter som jag bara accepterat. Efter första incidenten sa jag att du gör aldrig såhär igen för då lämnar jag! Sen hände det igen och igen och igen, jag gick ingenstans, red ut stormen, blev olycklig.

Men det kommer inte bli bra. Jag kommer inte bli lycklig. Jag måste ut. Hur gör jag? Efter såhär lång tid med en alkoholist är mitt människovärde så lågt. Hur har ni gjort? Jag vill så gärna känna mig älskad, och få barn. Kanske är det för sent när jag lagt så mycket tid på den här skiten.

Li-Lo

Det första jag slås är av är ditt val av användarnamn, sökande, så underbart hoppfullt och ansvarsfullt. Du har tappat tilliten till din partner och funderar på om den någonsin kan byggas upp igen. Det skrämmer dig att personens bruk av alkohol och andra droger utvecklas åt ett håll dit du inte vill följa med. Du beskriver att du just nu har svårt att se ditt eget värde. Du är värdefull. tack för att du valt att skriva här redan nu gör du skillnad för många! Jag hoppas att du kan finna stöd i andras trådar och att du fortsätter skriva här.

välkommen igen Li-Lo
Alkoholhjälpen & anhörigstödet