Medberoende

50 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Missan
Medberoende

Min man har druckit för mycket i över 20 år. Vet inte hur jag stått ut i alla år. Vi har 4 barn tillsammans.. Det har väl varit bra emellanåt. Han sköter sitt jobb. På något vis förtränger jag det .. Skjuter det framför mig tänker att det blir nog bra till slut. Men efter 20 år kan det bli bra? Barnen har flyttat hemifrån bara en 17 åring kvar. Tror jag har skyddat dom ganska bra. Han har haft ett hett temperament o varit arg många gånger men aldrig slagit. Men han blir tjatig,larvig och ibland elak. Visar inte öppet att han dricker utan gömmer flaskor. Jag har ibland hällt ut sprit ( då blir han vansinnig) Går och kollar hur mycket han dricker osv. Han vet att han har problem säger han men vet när det är dags att sluta... Hur länge ska jag orka?

aeromagnus
Hej!

Ja hur länge kommer du orka? Om man läser mellan raderna har du kapitulerat sedan länge. Måste vara jobbigt med allt kollande för du vet ju hur han blir. En fråga som du själv måste fundera på. Vill jag leva så här resten av mitt liv? Att förändra hans beteende att dricka ja det fixar du inte, han måste själv knäcka koden. HAn verkar sakna vilja att sluta dricka/minska sitt drickande. Jag tycker du skall söka upp al-anon, dett är AA fast för medberoende/personer som lever med en som missbrukar.

Missan
Medberoende

Tack för ditt svar.Att jag har orkat är för att det är bättre i veckorna. Kan inte dricka så mycket när han ska jobba. Förr jobba han mycket hemma hade alltid nya projekt med huset.( drack då också) Nu kollar han tv o går upp o lägger sig kl 20.(Måste kunna köra bil dagen därpå )Han säger inte mycket utan är lugn... På helgerna går han upp tidigt o går o smygsuper. Han kan jobba med nåt o sen går han o sover ett par timmar. Pratar mycket ,irriterar sig på småsaker o vill diskutera. Blir ofta arg. Barnen vet om hans problem o tycker det är jobbigt.Men svårt att prata med dom om problemet ( det är ju deras pappa)Släkten o vännerna vet.Han skämmer ofta ut sig inför dom. Har några få vänner kvar.Han vill helst inte umgås med någon. Blir vi bortbjudna på nån större fest så dricker han nästan ingenting o vill gå hem tidigt.( när jag har som roligast) Han kan skärpa sig ibland om vi ska åka iväg nånstans o han kör dit. Men vill hem så fort som möjligt...Jag känner att jag tycker om honom när han är nykter men inte när han dricker...Jag ringde till en alkoholklinik en gång.Först började jag gråta men tillslut kunde jag berätta. Det kändes skönt. Jag fick avbryts samtalet då han kom hem. Har sen inte riktigt orkat ta tag i det igen. Kände att jag skulle må så dåligt o bli så ledsen. Känns skönt att skriva här.Det kanske kan ge mig kraft att söks hjälp.

aeromagnus
Dela är bra

Dela saker med andra är bra man minskar sin ryggsäck. Jag tycker dock att du ska prata med någon om detta. Jag är själv nykter alkoholist så jag vet hur din man tänker har gjort samma saker själv är nästan som att läsa om sig själv. Jag vet hur snabbt det kan förändras. Även om du tycker om din man så är ju inte hans beteende så bra för er. Få vänner, skämmer ut sig isolering mm mm jag förstår inte själv hur min fru stod ut med mig. Allt Vänder för mig när hon ställde ett ultimatum. Mig eller spriten. Jag valde min familj. Personligen tycker jag inte inte du ska nöja dig med ok veckodagar.

Missan
Finns det hopp?

Härligt att höra att du valde din familj. Jag har hotat att lämna honom men det är som om han vet att jag aldrig kommer att våga göra det. Han säger ofta att han inte kan leva utan mig o att jag stått ut i alla år. Jag tänkte att jag skulle lämna honom när barnen var stora om han inte bättra sig. Dom är det nu men jag är fortfarande kvar. Jag trivs så bra med livet i övrigt. Har underbara barn o även små barnbarn nu. Ett jobb som jag trivs med.Några nära vänner( dom vet o frågar ibland hur det är)Känner att jag inte orkar med att skiljas o sälja hus o allt vad det innebär. Men ändå vill jag inte ha det så här. Varför förstör han vårt liv vi skulle kunna ha det så bra? Man bli också så hemmablind ser inte alltid att han druckit. Andra ser men inte jag. Känner mig så lurad ibland.( Därför jag går o kollar om det minskar i hans flaskor...)

Izzy
Hej Missan!

Jag vill bara säga att jag känner igen mig ii nästan allt du skrivit. Jag tänkte också som du att jag skulle vänta tills barnen blev stora, men det blev aldrig rätt tid punkt. Det blev jul, midsommar, någon fyllde år osv o då kunde jag ju inte göra det. Men till slut blev det bara för mycket o jag stod inte ut längre. Känslorna hade också försvunnit. Så jag tog steget tillslut efter mer än 20 år! Det är jättejobbigt men jag har inte ångrat det. Det är ca 11/2 år sen nu. Mitt ex drack inte bara på helgerna utan nästan varje kväll även om han skulle jobba tidigt. Han blev en hemsk person när han drack! Han valde spriten! Jag gav honom så många chanser men han kunde inte sluta och han dricker fortfarande. Du ska inte stå ut med hans beteende, du är värd bättre!
Kram Izzy💛

Ursula
Hej! Du frågar varför din man

Hej! Du frågar varför din man förstör ert liv när ni skulle kunna ha det så bra. Jag tror att din man tycker att han har det bra som han har det.
En sak förvånar mig, du säger att du blir hemmablind och inte ser när han druckit. Menar du verkligen det? Jag ser direkt på min man. Det räcker med att han t ex har mungipan på ett speciellt sätt eller hur han håller händerna, så förstår jag. Önskar att jag inte såg.
Det var strongt av dig att ringa till alkoholkliniken.
Du har i alla fall ett rikt liv, eller hur? Jag måste göra mitt liv lite mer socialt. Jag skulle kunna tänka mig t ex att börja på Alanon för att få lite väninnor, några möten har jag inte den minsta lust med. Men fördelen med Alanon måste ju vara att ingen hoppar i taket om man nu skulle vilja diskutera sin käre make!
/Ursula

Missan
Så svårt när det växlar...

I veckorna är allt mycket lugnare. Vi kan småprata lite... Ikväll drack han nog bara nån öl men lade sig tidigt som vanligt. Tur jag har min hund att promenera med. Får se hur helgen blir. Ibland blir jag rädd att jag ska älta för mycket. Problemet finns ju där hela tiden. När jag vaknar på natten... på morgonen. Inte så mycket på jobbet men när jag kommer hem. Försöker släppa tanken han ska inte förstöra mitt liv. Jag vill ta vara på livet ha roligt träffa vänner mina barn /barnbarn, resa osv Vet inte hur länge jag kan förtränga hur vi har det. Tänker ibland att jag kanske borde säga nåt på jobbet om jag klappar ihop en dag...

Ursula
Hej Missan!

Hej Missan!
Ältar och ältar...jag förstår vad du menar men nu har jag i princip slutat att älta. Vet inte hur det kommer sig. Har ingen lust. Det känns lite som om vi lever på randen till en katastrof, jag vaktar alltihopa för de nästan vuxna barnen som går/ska gå sina utbildningar. Min man går på AA-möten och sköter sig hyfsat. Det gäller att bibehålla honom i skick (vad det låter).
Jag är så tacksam för mitt jobb, vill aldrig gå i pension.
Jag är mest avtrubbad, mitt liv har blivit så konstigt. Ja, håller med dig, man vill inte få sitt liv förstört.
Kan du inte gå på något Alanon-möte?
Kram/Ursula

Missan
Hej Ursula!

Känner igen mig när du skriver att du lever på randen av en katastrof o vaktar dina barn. Tänker att det händer nåt till slut att spriten gör honom sjuk. Tror han är sjuk ibland har blivit avtrubbad av spriten. Ser bara sina egna behov tänker inte på att han sårar både mig o barnen. Så var han inte förr... Helgen har varit sådär.Vi har varit på vår stuga.Han har packat det viktigaste ( för honom)i sin väska 3 små flaskor sprit + en påse öl.Är lite rädd att åka ut dit ensam med honom eftersom jag aldrig vet hur han blir o vilket humör han är på. Men vi har släktingar bredvid som vi kan träffa. Sen har jag hundarna att gå långa promenader med. Älskar att vara där. Iallafall några dagar... Ikväll när vi kom hem lade han sig kl. 8 fastän vi är lediga imorgon.Pratade med 17 åringen idag om pappa o hans problem. Hon märker ju också fast vi inte brukar prata om det. Hon är så förnuftig. Vet inte om det är rätt att prata med henne? Men hon är ju berörd också eftersom hon bor hemma.Tror jag ska försöka prata med någon på AA som många råder till.

Hjärtat2016
Åtrerfall

Hej! Jag har nu levt ihop med en man som dricker och missbrukar i snart sex år. Han har misshandlat mig psykiskt med ord som inte är sunda för någon. Han lägger sin skuld på mig och sticker iväg när han ska till. Det har pågått länge nu. Jag flyttade till slut, och då var han inte nådig. Han lyckas alltid manupelera mig tillbaka. Säger att han aldrig träffat nån som mig och att han inte vill leva utan mig osv. Att han ska sluta osv. Jag tog avstånd ifrån honom för två år sedan, var nästan på väg att gå vidare. Då ringde han upp mig, sa att han skulle in på behandling i månad och att han ville ta sig ur sitt missbruk. Jag fick panik, men han lyckades övertala mig att stanna. Jag bodde kvar i mitt och han började sakta flytta in saker hos mig. Vi hade det bra. Han gick på NA möten, plockade bort vänner som inte var bra för honom osv. Jag gick på meddberoende vecka som han bjudit in mig till och fick insyn på hur sjukdomen fungerar. Bestämde mig här för att stå emot och sätta gränser för mig och hur jag inte ska ta hans ilska. Han ville att vi skulle vara tillsammans och bo i ett annat land ihop. Han flyttade lite före och pendlade lite fram och tillbaka. Lika här, det var hans beslut att göra det. Vi hade vist varit osams när han tog det. Jag frågade honom hur han hade tänkt få mitt förtroende när han bestämde det. Nu när han hade tagit tag i sig.Det var inte så viktigt, det viktigaste var att han var nyckter. Den gick jag på. Jag trodde ju på honom, Han ringde både morgon och kväll för att ge mig sitt förtroende. Det kändes som om det var ärligt. Jag sa att jag ville att han skullevara ärlig emot mig om han kände eller tog ett återfall. Han valde att göra det, nästan nyckter i ett år. Han berättade det och sa att det inte var värt det och var snabbt hem til mig denna gång. Åkte på behandling i en vecka och tog nog inte in mycket där, kändes som om han träffade nya vänner. Det var bra, riktigt bra i två veckor efter det. Han började ta avstånd, ge mig små pikar men ville ändå ha mig vid sin sida. Jag tänkte att jag kunde låta honom vara lite själv och sa att jag åker över till en vän. det skulle jag inte har gjort. Allt brakade löst, han fick sitt bråk som han strävat efter i ett par dagar. Han gjorde slut med mig, nåt som han alltid gör och som vi även har pratat om. Vet inte hur många gånget jag har blivit illa behandlad och hem körd till dörren. Ren förnedring. Jag har inte hört ifrån honom än, men jag såg honom åka förbi mig häromdagen. Det har han gjort förut oxå. Allt som hände nu, var som om ingenting hade hänt, gick tillbaka två år i tiden. Det som var på väg mot rätt riktning, tänk vad ett återfall kan göra. Jag vet att han kommer att dyka upp, igen, men den här gången måste jag stå emot hans manupulering. Han är en jätte fin människa när han inte missbrukar. Jag såg förändringar, men jag såg också att det var långt kvar på den resan. Jag viste vad som var på gång innan han gjorde det. Jag bara teg och tog skiten igen... Jag mår så dåligt nu och jag tänker inte ta mer.. :(

Rosette
Välkommen Hjärtat2016!

Du berättar att du levt med en man i sex år som har alkoholproblem, han kan psykiskt misshandla dig och manipulera dig. Du har sett förändringar hos honom under dessa år, att han inte vill ha det såhär, samtidigt låter det som det har gått lång tid och du börjar må riktigt dåligt av det här, du behöver ta hand om dig, och se vad behöver du för att må bra i ditt liv. Du har börjat med att berätta här på forumet och det ger oss här chansen att ge dig stöd. Finns något mer som du tänker kan vara en hjälp för dig i din situation?
Fortsätt gärna skriv och läs här!
Vänliga hälsningar
Rosette
Alkoholhjälpen&Anhörigstödet

Hjärtat2016
Tack för att ni finns!

Jag ska nu tänka på vad som är bäst för mig, jag vill inte leva så här mer. Det kommer ta tid och jag vet att det inte är över. Han kommer att försöka igen och då måste jag stå emot. Så trött och orkeslös efter dom här turerna. Tack för ert stöd.

Missan
Deprimerad av alkoholen

Hej har inte skrivit på ett tag. Läst lite ibland.Känner att jag måste skjuta på problemet för att orka... I veckorna är han så tråkig. Han går ut o in mellan boden o huset. ( går ut o dricker) Kan ibland börja tjafsa om något( beroende hur mycket han druckit)Sitter sen vid tvn till kl.20 då han går o lägger sig( tittar på tv där) Vid kl.21 sover han...Suck! Det är sommar o jag vill inte gå o lägga mig.Jag går ut o går eller påtar i trädgården umgås med dottern. Man kan hitta på massor på sommaren spelar ingen roll om man jobbar.Njut av livet o sommaren säger jag till honom. Näe han har inte semester...Det är ensamt att vara gift med en alkolist även om jag försöker hitta på saker.På helgerna är han mer sällskaplig men då dricker han för mycket o blir jobbig, tjatig...

Missan
Vad gör jag nu då?

Det var ett tag sen jag skrev. Har varit inne och läst en del och även kommenterar andras inlägg.Första veckorna på semestern var jag helt inne på att ta tag i problemet efter semestern.Pratade med mina barn för att dom skulle veta hur jag tänkte. Dom höll med och tyckte det var bra att ta tag i det.(Pratade även med min bror som undrade hur det stod till med honom.)Jag hade tänkt att få honom till en läkare och att jag skulle prata med någon. Nu har dom två senaste veckorna varit rätt hyfsade. Vi har varit mycket i vår sommarstuga träffat barn o barnbarn. Han har hållt på o byggt på vår nya gäststuga o jobbat mycket med det.Han har varit ganska trevlig både mot mig och andra. Jag vet att han druckit en del. Han har alltid med sig 3 st 50 cl starkspriti sin väska o ca 6-8 starköl.(flaskorna gömmer han bland sina kläder) Men jag märker inte direkt att han druckit men han stinker ju sprit förstås... Men efter några dagar så blir han plötsligt tyst o vresig, trött, deppig och går o lägger sig. Orkar inte snickra... Jag antar att spriten är slut då.. Han vill åka hem och bunkra upp... Fast det säger han ju inte utan han måste hem o duscha.... Under vårt liv tillsammans har ha ofta dragit igång olika projekt för att han behöver något att göra. Det har varit stora renoveringsprojekt. När jag varit tveksam har han sagt att det är bra för hans "problem" att han har nåt att göra. Då har jag gått med på det. Men det blir ju aldrig bättre för det. Nu har han inte velat göra något hemma på flera år utan det har varit stugan. Han fungerar faktiskt bättre när han har något projekt på gång men han kan ju ändå inte avstå...

Rosa Pantern
Ja, det är svårt när det

Ja, det är svårt när det växlar, som du skrev någonstans. När man emellanåt står öga mot öga med "det friska", möjligheterna...den som verkar vilja eller försöka någonting bättre.

Och det gemensamma kan vara tungt att bryta upp. Och man anar en hård period innan allt är ordnat och klart och man alls kan landa i den nya situationen, liksom...

Min man gav upp alkoholen sedan fyra månader, p g a jag verkligen "gjorde slut" samt han riskerade sitt körkort (vilket kan varit det viktigaste/:-?).

Vi lever kvar tillsammans och trivseln är högre nu. Men ännu mera tid och stabilisering i det nyktra livet ger jag oss, för jag vet liksom inte hur en relation ska vara - och lever kvar i tveksamhet..

En del i mig är lite för skeptisk och cynisk för att gå ihop med den del av mig, som hängivet gav sitt hjärta till den här mannen.

P.s. Det hjälpte föga att varna, uttrycka ultimatum.. Först när jag faktiskt säger att jag bestämt mig för att gå, slutar han.

Missan
Tillbaka på ruta ett...

Hej... det var ett tag sen. Sista veckanpå semestern tog jag mod till mig o ringde till alkoholmottagningen. Berättade om min man.(Det var jobbigt svårt att prata blir ledsen emellanåt) Hon säger att det är inte mycket man kan göra när han inte själv vill. Bestämde dock att skicka hem papper till mig som jag kunde visa honom......... Han fick själv syn på brevet och undrade om jag blivit sjuk eller nåt? Jag sa att det var till honom... Visade var det var. Han tar brevet och säger att jag gjort bort mig. Vaddå jag tycker du behöver få hjälp att sluta/ minska du mår ju inte bra säger jag osv ..... ....Nu har det gått 2 veckor och han har inte sagt ett ord om detta samtal. Vart han gjorde av brevet vet jag inte heller.... Han fortsätter som förrut. Jobbar o går o smådricker när han kommer hem. Klipper gräset är annars placerad vid tv. Lägger sig kl.20. Helgerna är han gladare. Vi åker till vår stuga. (Han gömmer 3 st flaskor 50 cl starksprit och 6 starköl bland kläderna i hans väska.)Där ute jobbar han med vår gäststuga.Blir lite tjatig emellanåt men sköter sig hyfsat när han har något att göra........Vi har kräftskiva med släkten barnen med respektive och har det ganska trevligt. När vi är ensamma pratar vi inte så mycket med varandra. Det är så mycket som blivit förstört mellan oss. Han kallar mig ofta idiot osv Skriker till mig jag ber honom vara tyst o sluta skrika....Känner att jag mår bättre när jag skjuter upp problemet o inte ältar så mycket. Inte kolla hur mycket han druckit. Göra saker som jag vill o tycker om,men vi har ju ändå ett problem som kvarstår.....

Blåklocka
En öm punkt

Hej!
Jag tycker att det var bra gjort och modigt av dig att kontakta alkoholmottagningen.
Det var ju ingen konstig reaktion från din man heller, då han såg brevet. Jag tror du får tänka att varje påminnelse, påpekande som din man erfar om att han är en alkoholist, det är något han gör allt för att gömma undan inför sig själv. Den så vanliga reaktionen att våra alkoholberoende anhöriga lägger över all skit de känner på oss. Jag har bestämt mig för att då min man skriker att jag är allt från en subba till ett psykfall och allt däremellan, då bemöter jag det med " va bra, men jag pratar inte med dig nu".
Det de säger till oss tänker jag mig att det är till sig själva de säger detta. De gör ju allt för att gömma undan, hålla ifrån sig osv just själva faktumet att de super ihjäl sig och på vägen dit förstör alla viktiga relationer osv.
Detta är ju en fasansfull upptäckt såklart. Bättre då att gömma undan, skylla på den på alla sätt och vis galna kärring som förstör livet för dem.
Försök tänk på det här sättet.
Bestäm därefter om du vill/ kan/ tänker vara en mänsklig soptunna.
Jag bestämde mig i lördags för att det tänker inte jag vara.
Detta talade jag om för min man då han var nykter på lördagmorgon, efter ett suparrace sedan i onsdags.
Jag talade om att jag pratat med min son samt har en gräns, 1/10 då lämnar vi min man.
Sen gick sonen och jag ut ett par timmar.
Igår kväll åkte mannen iväg på ett AA- möte. Detta är så mot alla hans " principer". Väl hemma igen så talade vi för första gången utan den vanliga skiten med alla försvar.
Med min " berättelse " vill jag ge dig hopp och kraft genom att försöka ändra ditt focus bort från din alkoholist till man, han är i förnekelse och gör allt för att hålla det jobbiga ifrån sig.
Göm inte undan det du ser, känner och tycker för att skydda honom. Lägg tillbaka " soporna" där de hör hemma.
Stor kram!

Missan
Förnekelse...

Tack Blåklocka för ditt svar. Det är otroligt skönt att bolla tankar o få råd av er i detta forum. Det är svårt att prata med andra som inte förstår hur det är. Även om några av barnen är vuxna vill man inte lasta dom för mycket... Det är ju ändå deras pappa.Jag har också märkt att det är ingen idé att käfta emot när han är dum o börjar dra igång tjafs osv. Säger att jag inte vill prata med han när han är så o ber han sluta skrika.... Din man har väl ändå kommit till insikt eftersom han går på AA möten. Det är ju bra... Kram!

linker
Hej Missan!

Jag har under några år skrivit mycket i min egen tråd som anhörig. Nu har tillvaron blivit bättre men jag läser ändå ofta andras berättelser. Din historia är nästan exakt som min. Jag har gått igenom allt det där. Aningen som blir till visshet: han, min man, är faktiskt alkoholist?! Förnekandet. Skammen. Anklagelserna. Ältandet. Vad ser de vuxna barnen? Vad märker grannarna? Mina egna kluvna identiteter och masker.
Hans ilska då jag tog kontakt för att få hjälp. Alla försök som inte ledde någonstans.
Det har varit många svåra år men nu har vi funnit någon slags balans. Så sakteliga har läget ändrats och han har fått en egen insikt. Drickandet har inte upphört men numera är det inom rimliga gränser. Min ängslan kommer alltid att finnas, det går inte att glömma somliga händelser.
Men jag tänker också att av våra 40 år tillsammans har 30 år varit bra. Det är dem jag vill minnas.

Missan
Ovisshet..

Tack linker för ditt svar. Skönt att det ändå blev bättre för er. Just nu är det ju lugnare även för oss. Han mår bättre när han har något att göra... Han dricker fortfarande ungefär samma mängd men är ändå "hyfsat"trevlig då. Men kärlekslivet har liksom upphört... Jag tycker ju fortfarande om honom när han är nykter men inte den personen han är när han dricker. Det är så mycket som blivit förstört. Just nu vet jag inte hur jag ska göra. Måste fråga honom vart han gjort av brevet?Om han har tänkt göra något åt det? Än har jag inte vågat ställa ultimatum familjen eller spriten?Barnen säger att om vi skiljer oss kommer dom inte träffa sin pappa så mycket. Det är ju jag som ställt upp för dom i alla år... Har ingen aning hur det är om fem år? Har vi skilt oss eller har han blivit sjuk av sitt missbruk? Han kanske är död? Kommer jag att orka ? Jag kanske blir sjuk? Nej nu börjar jag fundera för mycket igen... Kramar!

Missan
Varför medberoende...

Är vi en speciell typ av människor som blir medberoende? Mina egna funderingar...Som ung var jag blyg o tyst och hade ett dåligt självförtroende.När jag då blev förälskad i min man var jag jättelycklig att han blev kär i mig också.Vi var unga bara 18 o 19 år.Han bestämde mycket o jag hade svårt att ha en egen åsikt.Jag har alltid varit för snäll o har väl aldrig satt ner foten. Med åren har jag fått ett bättre självförtroende och i mitt jobb får jag ofta beröm. Min man är ju inte alltid så snäll när han druckit men jag tar inte åt mig så mycket längre.Men till frågan är det vi som är lite veliga o har svårt att säga ifrån som drabbad av medberoende? Min man säger själv att ingen annan tjej hade stått ut med honom utan sparkat ut honom för länge sen...

Missan
Söka hjälp?

Det var ett tag sen. Månaderna rullar på... Allt är som förut. Han dricker i smyg. Går ut i boden o klunkar.Starköl o sprit. Helgerna börjar han redan innan jag stigit upp. Ibland är han glad,larvig,tjatig,jobbig. Ibland irriterar sig på allt,deppig,skriker o kallar mig allt möjligt. Promenerar med hunden tidigt ibland även går o köper tidning. Sen oftast vid tvn. Ibland kan han fixa med något. Veckorna jobbar han o sitter sen vid tvn. Mån o tis dricker han oftast bara nån starköl. Sen börjar han med även sprit på ons o den resten av veckan. Går ut och klunkar några gånger innan han går upp o lägger sig kl. åtta.Vi pratar inte så mycket med varandra. Jag känner att jag är så besviken på honom. Att det ska behöva vara så här. Jag sitter inte vid tvn utan fixar med saker eller är iväg på något. Först senare på kvällen kan jag sätta mig där. Jag försöker prata med honom om han inte kan söka hjälp. Men då blir han bara arg o ber mig vara tyst. Jag ska inte bry mig. Vi kan sälja huset o skaffa oss varsin lägenhet säger han. Min bror tucker att jag ska söka hjälp som medberoende. Men jag vet inte. Är rädd för att jag bryter ihop då.....När jag pratar med folk om problemet blir jag oftast ledsen.(även nu börjar tårarna rinna) När jag skjuter upp problemet o försöker vara positiv, inte räkna flaskor, göra saker för mig själv eller med vänner då mår jag bra. Är glad o trivs med livet. Men när jag pratar om det o börjar älta så är det bara det jag tänker på och jag mår dåligt. Förstår ni vad jag menar ? Deppar man inte ihop helt o hållet då när det blir sånt fokus på problemet?

Tösabiten
Missan

Det du skriver är precis så som jag känner och har det. Man går runt med en slags ångestkänsla hela tiden. Man vill inte ha det så här men orkar inte ta tag i det när man inte får någon respons från mannen som inte ser vad han håller på med. Önskar jag kunde ge dig tips och råd men jag vet inte själv vad jag ska göra.

Missan
Medberoende

Tack Tösabiten!Det är så skönt att vi är fler i samma sits känner sig inte lika ensam då...Jag har nu pratat med några nära vänner till oss. Mannen där säger att jag inte ska ställa ultimatum om jag inte kan hålla det... Det är nog sant. Än är jag inte så stark men jag har ändå blivit starkare.Jag vill ju egentligen fortsätta livet med min man men jag vill ha honom nykter. Hur ska man få honom att förstå det? Han vill ju inte sluta dricka... Jag vill ha en man med drömmar liksom jag. Inte nån som säger att han ändå snart ska dö. Jag frågade honom om han inte har något medlidande för oss. Att vi mår dåligt för han dricker. Det har jag slutat med sa han då...I eftermiddag har vi varit på en tillställning med släkt/ vänner. Han hade som vanligt druckit innan vi kom dit. Han var lite jobbig o larvig.Jag skäms lite för honom. Det slutar med att han åker hem före mig o dottern. När han åkt kan jag slappna av på något sätt behöver inte oroa mig hur han uppför sig... Funderar på om jag ska sätta en tidsgräns. Ge honom tid till sista juli 2017 att förändra/ sluta sitt drickande. Har han inte gjort det går vi skilda vägar???Då har jag tid att ställa in mig också.Det är så svårt att hitta rätt tillfälle. Vill inte förstöra julen nu...

Missan
Hur länge orkar man?

Att det ska vara så svårt att göra något åt sin situation. Jag blir så trött på mig själv... Jag hade tänkt prata med honom efter jul. Ge honom tid att skärpa sig/sluta med alkoholen fram till sista juli. Ställa ultimatum om då ingen förändring sker.. Vi har pratat en det men han vill ju inte sluta. Nu har han börjat säga att om han ska sluta dricka så måste vi sälja huset annars går det inte. Jag fattar ingenting? Men det är väl det han vet att jag inte vill sälja huset... Jag sa det till honom om han får mig till att säljs huset så vill jag inte flytta in i en lägenhet med honom. Utan då får vi skaffa varsin lägenhet.. Helgen har varit jobbig. Han har haft många roller skrikigt o kallat mig allt möjligt. Larvig o tjatig, försök till närmanden. Kommit inmed blöta hundar ( efter snöväder) o slängt sig vår säng kl 7.30 på morgonen när jag ligger o sover...Sen tar han nyckeln o säger han ska låsa in mig... Bata på skoj men ändå jag får ju lite panik o rusar upp o tar hand om nyckeln.. Han bara skrattar o tyckte det var jätteroligt. Sen gick han ut igen. Jag bars skakar efteråt.. Jag tror inte han skulle göra det men ändå...Sonen var hemma i helgen o då var han dum mot honom... Nu har jag precis fått veta att han börjat må dåligt efter det som hände i lördagsHan har pratat med sin syster om det. De har nu tänkt att skriva ett brev till sin pappa ev också ta kontakt ned hans arbetsgivare.. Det känns jobbigt men det kanske är det bästa. Men jag känner mig så dålig att jag inte klarar av detta att mina barn måste göra det. Att det är mitt fel som inte sagt ifrån. Ikväll har det varit en vanlig måndagkväl o jag skulle kunna tro att jag drömt alltihop om helgen.... Han är lite tyst o småpratar lite är trevlig o helt normal. Men det är ju bara måndag o hans kropp klarar sig utan alkohol ikväll o troligen imorgon med. Sen fram mot ons ...

Missan
Sökt hjälp..

Har svårt att komma i säng om kvällarna. Det är så lugnt o skönt. Brukar lyssna på musik o så funderar man ju en del... goglar på problemet osv I morse bestämde jag mig för att ringa igen till alkoholmottagningen o be att få träffa kuratorn där. Jag försökte samla mig men det gick inte. Började skaka i hela kroppen... Tog en promenad med hundarna innan det var dags för jobb. Väl på jobbet pigg o glad barnen är ju bara så underbara. Där glömmer jag min alkis till man nästan allafall... Hade en tanke att försöka ringa mottagningen när jag var hemma på rasten senare på dagen. Har bara en halv timmes rast så då hade jag inte så mycket tid o fundera utan bars ringa snabbt o få en tid...Sagt o gjort men det räcker bara att människan i andra änden svarar så bär inte rösten mig....Samlar ihop mig till slut o lyckas ändå prata en stund. Ska gå dit o prata nästa vecka.Får se hur det går... Fredagkväll medberoende som jag är går jag o kollar vad han druckit. En 35 cl starksprit o en starköl. Konstigt nog märktes det inte så mycket på honom. Han var inte dum ikväll men lade sig kl.21. Han har också fyllt upp en flaska till morgondagens +att det står 5 påsar starköl med 8 burkar i varje....Suck...

Muminmamma
Bra att du ringde!

Har läst dina inlägg och dom du kämpar. Så bra att du ringde och gör detta för dom egen skull.
Känner så igen detta att leta och se vad som har druckit och vad som finns på lager. Min man gick också och la sig kl 21. Sitter uppe med de yngsta just nu. Dags att natta, men det är så tyst och lugnt. Att slippa alla hårda ord en stund.
Ta hand om dig. Kram!

Missan
Att våga..

Tack Muminmamman för ditt svar. (Ibland får man inga kommentarer på det man skriver.)Blev så glad att du skrev.... Helgen har varit ganska lugn. Han har druckit men ändå varit ganska trevlig lite dumma kommentarer förstås... Sonen ville inte komma hit i helgen( det känns tungt) Jag försöker få kontakt med honom o ev. gå en promenad. Har också ringt till min svärmor o berättat hur läget är. Dom trodde att han skärpt sig..Är lite nervös över samtalet på alkoholmottagningen. Om jag bryter ihop eller hur det går. Ibland kan jag prata om det /ibland inte.Jobbigt för dig med små barn jag har ju också varit där...Men då fattade jag inte att han var alkoholist. Så blåögd jag var och hur han har lurat mig många gånger...Jag känner nu att jag ändå lärt mig en del om alkolism sen somras när jag gick med här.Jag har köpt en del böcker o även goglat en del. Men ibland tänker jag att jag lägger ner för mycket tid på detta istället för att göra saker jag tycker om som jag gör för min skull.Jag mår bäst när jag lyckas att släppa tankarna ett tag o göra nåt för min egen skull.. Kram på er...

Kaeljo
Tror att man behöver...

Hej,
Jag tror att man behöver googla och läsa och känna igen sig. Jag vet inte om du läst min tråd, men så gjorde jag också, läste och läste. Det var nog en del som gjorde att jag till slut tog steget och lämnade. Det var en lång process för mig, tog flera år inna jag verkligen bestämde mig. Men att jag läste och kände att jag inte var ensam gjorde att jag till slut började berätta för en del nära vänner och då fick jag några personer som jag vågade prata med. Jag gick tog till slut också kontakt med missbruksmottagningen här i min stad och fick komma dit och prata med en kurator några gånger. Det var för mig något helt nytt, men var verkligen helt fantastiskt att få sitta där och gråta och prata med någon som visste precis vad det handlade om. Detta ledde också till att jag började i en anhöriggrupp. Det var verkligen magiskt, att få sitta där och plötsligt möta andra i exakt samma situation.
Jag vet nu att jag har gjort rätt beslut, men är fortfarande medberoende, tror jag. Vill fortfarande kolla det jag har möjlighet till, Det finns många stunder som jag fortfarande får för mig att jag gjort fel och saknar mitt gamla liv, men egentligen vet jag att jag inte orkade leva som jag gjorde. Jag blev verkligen deprimerad.
Lycka till Missan.

linker
Svacka

Som jag har skrivit här förr så har mitt liv sett ut ungefär som ditt, Missan. Så länge jag jobbade fick jag kraft och glädje där och jag kände att jag fyllde en positiv funktion. Då privatlivet var för jävligt fick jag ibland ta till både sömnpiller och psykopharmaka för att klara av att hålla masken på jobbet. Och det funkade. Men nu är vi pensionärer. Efter några tillspetsade situationer - fall i trappor och på toilett, tillkallande av ambulans och t o m polis - insåg även han att han måste få hjälp. Jag hade då börjat se mig om efter annat boende. Han fick utskrivet Nalpraxon ovh mådde till en början väldigt illa av den. Men supandet har minskat och han tappar inte längre kontrollen. Jag har också känt stöd av samtal men en kurator på Anhörigföreningen. Dock, före jul märkte jag att drickandet ökade och jag tvingade honom att uppsöka kliniken igen, denna gång med mig. Han hade då i smyg slutat ta medicinen.
Detta var förra veckan och jag hade väl något slags naivt hopp att vi skulle gå därifrån med en gemensam vilja och motivation. Jag ser fram emot saker vi ska kunna göra när allt är bra igen.
Träffa vänner, vara med barnbarn, ut och resa. Ingenting vill han. Jag lagar frukost, han äter den två timmar senare. Sen ägnar han sig åt tidningen i två timmar och därefter är det dags för vår gemensamma promenad. Detta tycker han är ett stort steg han har tagit, och visst det är väl bra.
Vi går hem och fikar och skriver en köplista. Jag ägnar mig t ex åt att sy och läsa ljudbok eller att träffa vänner och barnbarn. Jag har ett eget umgänge och egna intressen.
Han åker iväg och handlar. Först tar han en tur i källaren och samlar ihop tommaölburkar 3,5. När han kommer tillbaka ska de nya sexpacket ställas in i källaren. Och så lagar han maten. Vi äter och tittar på Tv och går sen och lägger oss i olika rum. Jag kommer ofta med förslag om att göra något nytt men hans intresse är svagt. Det är väl bra som det är. Om han märker att jag riktigt riktigt gärna vill att vi ska göra något tillsammans segar han på svaret så länge som möjligt. Visar jag då besvikelse upplever han det som press och svara med total tystnad.
Jag vet inte hur mycket av den här känslokylan som beror på alkohol eller om det är ett personlighetsdrag eller helt enkelt klassisk härskarteknik. Hamnar lätt i affekt då jag känner igen mönstret och drar upp hemska historier från förr. Ska du ge mig dåligt samvete säger han då.
Jaaa, han borde ha jävligt dåligt samvete, han har gjort mig så illa - inte fysiskt men så mycket oro i magen, hjärtklappning, sömnproblem, spänningsvärk i nacken och nätter då jag har gråtit.
Och jag önskar så att han någon gång kunde ge mig ett erkännande och ett ärligt menat förlåt!

Sidor