Hej alla!
Jag har suttit här och läst trådar i flera timmar. Jag är imponerad av den visdom och medmänsklighet som finns här. Själv har jag svårt att se mig själv som något annat än en stor idiot just nu. I mars hade jag två år nykter och valde att fira det med ett par flaskor vin. Så höll jag upp ett par veckor innan nästa gång. Därefter blev det tätare mellan gångerna och större volymer. Nu sitter jag här med ångesten och känslan av värdelöshet. Sedan i onsdags har jag druckit tre liter starksprit och två liter stark cider. Och inte har jag ätit något heller. Det är dags att jag tar det här på allvar. Jag har varit alkis sedan 1989 och bara gjort två uppehåll, det första i sju år och så nu det här sista i två år. Jag har skött jobbet dock, har begränsat drickandet till ledig tid. Men nu börjar pensionen närma sig och paniken kommer som ett brev på posten. Om jag tar ett återfall som pensionär, när jag inte längre har ett jobb som begränsar mitt drickande, kommer jag att överleva? Jag har provat det mesta under min karriär, AA, psykiater, KBT, Antabus etc. utan något långvarigt resultat. Jag blir mer och mer övertygad om att jag måste hitta boten inom mig själv.
Förlåt om jag skriver osammanhängande, jag är inte van.

Gunda

Älskar jag på sommaren. På vintern är jag milt sagt inte så kär i mitt boende.
Sommaren då kan jag odla grönsaker och blommor, på vintern blir jag mest inne, har problem med ryggen och livrädd
för att ramla på isgatorna här omkring. Men lite hjälper det att ha skor med dubb under.
Just i dag blåser det som bara den, men jag är så otroligt glad denna blåsiga dag. Äntligen har jag berättat för min man om
mitt drickande och det var nog det bästa jag gjort någonsin.
Ville bara berätta lite om mig, vet inte om du läser min tråd?
Du har varit en av dem jag följt från första stund jag kom hit, så klart några fler också. Den här gruppen har hjälpt mig
så långt som jag aldrig någonsin skulle komma.
En fin första advent önskar jag dig.

heueh

Levande, jag har funderat en del på det där och kommit fram till just det; att få uppleva våren i sin helhet måste vara zen så det bara skvätter om det. Att jag sedan råkar vara förtjust i snö är ju ingen nackdel heller, genom att flytta nu slipper jag den dötrista senhösten och får förhoppningsvis uppleva knastrandet under fötterna, stillheten och en stjärnhimmel som jag inte sett på länge.

Visst läser jag din tråd Gunda, faktum är att jag läser allt som skrivs här och i Det Vidare Livet. Ytterst sällan kommenterar jag i andras trådar dock, det beror till lika delar på min långsamma hjärna och mitt dåliga självförtroende. När jag väl har klurat ut något jag tycker är bra att skriva, är det alltid någon annan som har skrivit något bättre. Ofta tänker jag att gräddan av klokhet, empati och vidsynthet är samlad just här, i det här forumet. Vi skulle bilda ett parti tycker jag: SAP, Svenska Alkoholistiska Partiet (om nu inte den förkortningen hade varit upptagen). Då blev det helt säkert ordning på det här landet.

Gunda

Tack för dina ord till mig. Jag blir glad att du läser mina rader, känner själv att jag svamlar på och försöker sätta ord på det jag känner och gör, försöker hitta mig i den här villervallan.
Att du skulle ha dåligt självförtroende känner jag inte av i ditt skrivande, du är klok och har erfarenhet på många plan.
Så sträck på dig, du är en förebild för mig och du har klokskap.
Ha en skön advent!

inga maskiner som klarar sig utan uppskattning och bekräftelse ! Vi mår bra av det !

Jag saknar "Gilla"-knappen vi hade tidigare där vi kunde uppmuntra direkt vid genomläsning och jag har bett....näe, tjatat om att få tillbaka den. Enl skvallret finns det ett hjärta att trycka på men hos mitt konto är det tomt.

Jag gör som jag gjort ibland och anmäler mitt egna inlägg här så nån i admin läser och ger oss Gilla-knappen åter !

heueh

Åtminstone inte om jag måste sätta upp dem själv. Jag har inget emot att titta på resultatet av andras vedermödor, det kan vara riktigt fint ibland, men i mitt hem finns det inte spår av julpynt, utom möjligtvis en burk pepparkakor. Jag skyller på min mor; hon var julfanatiker. Vårt hem såg ut som något ur en Disney-film, julstjärnor, tomtar, ljus och julbockar överallt. Mattor byttes, sofforna fick överdrag med julmotiv, hade vi haft råd hade hon tapetserat om hela huset med tomte-tapeter. Grannarna var överväldigade och tyckte det var fantastiskt, men dom behövde ju inte leva i eländet, dom snubblade inte på den infernaliska tomten som absolut måste stå i dörren till köket och vara i vägen. Men det var inte det värsta.

Varje år skulle jag kläs ut till tomtenisse. Eftersom jag växte som ett ogräs sydde hon en ny kostym varje år, komplett med vitt fluff, luva och näbbskor. Jag kände mig som en av de där katterna man ser på internet, utklädda till oigenkännlighet. Katter har åtminstone förnuftet att sluta röra sig när deras ägare sätter på dem någon löjlig utstyrsel, jag lät mig övertalas. Sista gången jag var mottaglig för hennes argument var jag tretton år gammal. Föreställ er hur det känns att som tonåring smyga omkring ute i snödrivorna, utklädd till pajas, släpande på en säck med klappar, desperat spejande åt alla håll för att försäkra sig om att grannarna inget ser. Som tur var bodde vi ute på landet och det var långt till närmsta granne.

Och så var det fotografierna. Självklart togs det massor med fotografier, dom hamnade i ett speciellt julalbum som låg i en låda och utgjorde ett konstant hot mot mitt liv. På den tiden var vi välsignat förskonade från sociala media, så allt jag behövde göra var att oavbrutet flytta runt den där djävulska pärmen så att hon inte kunde hitta den när mina kompisar kom på besök. Att försöka få henne att förstå hur mitt redan då minimala sociala liv skulle påverkas om någon av mina vänner fick se de där bilderna var som att försöka stoppa ett godståg med ett tygskynke. Hade Facebook funnits då hade hon garanterat startat ett konto enbart för att lägga ut de där bilderna, hon hade accepterat alla vänförfrågningar och jag hade gått till sjöss.

Ha en fin måndag allihop.

träningstanten52

Och äntligen mår jag så mycket bättre att jag ser mig omkring och bryr mig om mig själv och mina kära döttrar. Ha en bra dag och läser gärna dina skriverier!

Gunda

Här är julen litet mellanting, Ljusstakar ska upp i fönstren 3 tomtar ska ställas upp och ute lyser några små ljusslingor. Det blir nog så detta år, tanken är att vi inte ska vara hemma på jul så varför pynta för spökena, tror inte de brys sig.
Jag har inte ett enda kort på min grundfamilj när vi firar jul. Min far söp upp pengarna så det fanns inga pengar till en kamera. Lite sorg är det, det finns nog 2 bilder på mig fram till 15 års åldern.
Tyvärr hade vi inte råd att ha kamera då vi fick vårt första barn heller jag och mannen, vi var för unga och hade för dåligt betalda jobb.
Men nu i den digitala världen så har vi massor med kort på oss, barn och barnbarn. Det är en gåva att få ta kort på dem och ha och titta på.

Hej, vi har uppmärksammat ditt inlägg och ska se efter vad som kan ha blivit tokigt med att du inte kan ´"gilla" med hjälp av att trycka på <3.

Bra att du skriver och talar om!

Vänligen
Rosette
Alkoholhjälpen

heueh

på engelska och har inte samma negativa klang som det svenska uttrycket gammaldags. Jag vill inte gärna kalla mig gammaldags, jag har trots allt ett Facebook-konto och en smartphone. Jag skriver visserligen aldrig något på Facebook och jag använder bara telefonen för samtal och ett och annat sms, men ändå; det ger mig epitetet "modern man". I vissa avseenden. När det gäller dofter däremot... För mig är dieselolja en fullt acceptabel fragrance för en vuxen man, men finns det några sådana deodoranter? Nix, det finns alla tänkbara varianter med namn som omöjligt kan vara avsedda att beskriva doften, som för övrigt knappt går att särskilja från varandra. Föreställ er min glädje när min lilla affär äntligen har insett detta. De har dumpat diverse deodoranter i en stor låda och satt upp en skylt "luktar ok - billigt". Bara att stoppa ner handen, rota runt på måfå och komma hem med något som faktiskt luktar helt ok. Tycker jag.

Min son kommer hem från vad Julia Caesar brukade referera till som "Amörrka" idag. När jag var barn och min far var på tjänsteresa såg jag alltid fram emot hans hemkomst, mest för att han brukade ha med sig någon liten present till mig. Ungefär så känner jag mig just nu, min son har säkert med sig någon liten gåva, förhoppningsvis en kaffemugg. Jag samlar på dom, mer specifikt den sorten som är i rostfritt stål och har ett skruvlock på sig, så man kan släpa den med sig vart man än går, på äkta jänke-vis. Det började för många år sedan; Starbucks började växa fram i USA och om man kom in med en av deras kaffemuggar i näven så betalade man halva priset för kaffet. Så varje gång jag åkte dit köpte jag en ny mugg, med tiden blev det en ganska imponerande samling och nu kan jag inte sluta. Jag har nog ett femtiotal; med tiden tänker jag fylla en vägg med muggar.

Min hund lär sig fort. För fort ibland. När det gäller något som är till fördel för honom så går det på en mikrosekund, är det något som jag vill att han ska göra så är han obildbar. Ibland kommer han och sätter sig bredvid mig och pratar; jag kan bara beskriva det så, det är en serie ljud i olika tonlägen och längd som gör att det låter som ett odefinierbart språk. Det kan vara att han har slut på vatten, är sugen på något eller vill gå ut. Ett par gånger på senaste tiden har det där råkat sammanfalla med att det är dags att gå ut, så nu börjar han en halvtimme innan, sätter sig och pratar, jag säger "nej, det är inte dags än", han går iväg men återkommer två minuter senare och pratar vidare som en riksdagsledamot. Suck.

Ha en härlig dag!

Gunda

Att läsa lite humor.
Hoppas sonen hittar en mugg som du inte redan har. Jag såg en dag då jag var på centralen att där har de också öppnat en Starbuks, Inte så ofta jag är i den landsänden så den kan ha funnits där länge, utan att jag vetat. Men gott kaffe har de, det går inte att komma ifrån. Men jag såg bara de där dyra muggarna i hårdplast, blev lite besviken, så det blev en kaffe i pappmugg.
Sen din hund, haha jag vet verkligen hur det är när de vet hur de ska prata med en och titta en djupt in i ögonen och se till att man smälter omedelbart.
Pratar för fullt gör mina två också, slår på matskålen och tittar stint på mig gör tiken hon är nästan som en människor ha ha.
Hannen har verkligen stort ordförråd men allt fattar man ju inte, men han tycks tro det.
Älskade hundar, vad gjorde jag utan dem, blev gammal och sur kanske, nu hjälper de mig att slippa bli sur, men gammal ja det kan de inte göra nått åt.
Kram på dig och ha en härlig dag du också.

heueh

så dåligt organiserad, så hade jag aldrig tvingats lära mig att vara flexibel. Det kommer väl till hands nu till helgen; min äldste son har bestämt sig för att komma ner och hjälpa min yngste son att installera ett nytt kök i hans lägenhet. Det innebär att dom lär vara fullt upptagna hela helgen samt att dom, på söners vis, kommer att fråga mig om råd hela tiden. Samtidigt har jag ju en del att packa; ungefär allt känns det som. Som tur är kommer inte flyttgubbarna förrän på tisdag, så det ger mig lite manöverutrymme. Jag får helt enkelt packa det jag hinner och ta resten i efterhand. Det är inte som att jag har tidsnöd, jag har hela december på mig, men jag är ju så fruktansvärt, hemskt, väldigt sugen på att komma upp till det nya huset och bara börja bo.

Sonen dök mycket riktigt upp med inte bara en, utan fyra muggar igår. En av dom har påtryckta julmotiv, så nu har jag ytterligare en juldekoration att ställa bredvid pepparkaksburken. Det roligaste är inte muggarna, utan det faktum att han tänker på mig när han är på resa. Eftersom han inte dricker kaffe så har han egentligen ingen anledning att traska in på något kafé, ändå gör han det, för min skull. Det känns gott inombords. Idag kommer han dessutom att bjuda på lite underhållning av "vad var det jag sade"- typ. Vi behöver få ner en stege från min lägenhet till hans, och eftersom det inte finns en chans att få in den i min lilla sportbil så har han anmält sig som frivillig till att bära ner den, till fots. Det är inte mer än en dryg kilometer, men det som känns lätt i början på en sådan promenad brukar vara rätt tungt när man kommer fram. Det ska bli kul att se hans försök att upprätthålla en glättig fasad vid ankomsten.

Tisdag som sagt. Ursprungligen hade jag tänkt att flytten skulle ske nu på fredag, men så kom jag att tänka på hur idiotiskt det vore att utmana ödet på det viset. Att låta mina första nätter i det nya huset vara på en helg skulle mycket väl kunna visa sig vara ett katastrofalt misstag. Bolaget är visserligen en bit bort, men inget är omöjligt för en sådan som jag. Så jag försökte flytta till måndag i stället, men det ville inte flyttfirman, så det blev tisdag. Även städfirman tog hellre flyttstädningen på en tisdag, med motiveringen att dom inte vet hur många anställda som dyker upp på måndag morgon. Jag antar att det är den där måndags-influensan som är så vanlig nuförtiden.

Ha en fin dag allihop!

Li-Lo

Det är många som verkligen berikar detta forum. Ja alla faktiskt. Just idag och just nu vill jag säga att du är din egen unika kopp med ett generöst och hoppfullt innehåll. Tack för att du är här. Dina texter resulterar ofta i ett leende med botten i allvar och medmänsklighet.

Li-Lo
Alkoholhjälpen

heueh

Idag blir jag husägare. Inte för att jag inte har ägt hus förut, men det här är det första jag köpt där urvalskriterierna har varit mina, bara mina. Det första köpte vi baserat på närheten till jobbet, att det fanns bra dagis och skolor i närheten, samt det faktum att det var tillverkat på den husfabrik där min svärfar jobbade. När jag köpte hus nummer två hade min hustru gått bort så köpet baserades på att mina föräldrar skulle flytta in och hjälpa till med barnen, det gick att bygga om till ett tvåfamiljshus. Och så naturligtvis närheten till jobbet, skolor etc. Den här gången har jag gått helt och hållet på vad jag vill ha, utan några kompromisser. Herredumilde vad jag längtar.

Jag har kollat att pengarna finns på kontot flera gånger, och jag ska kolla en gång till idag, bara för säkerhets skull. Jag ska ju inte flytta in i dag, bara hämta nycklarna, men jag har ändå plockat ihop ett litet paket av det nödvändigaste; kaffebryggare med tillbehör, toapapper och en handduk. Jag har inte så mycket plats i min bil, så det får bli det allra viktigaste. Eftersom min son behöver bilen på förmiddagen kommer jag inte iväg förrän efter lunch, så det lär bli en av de längre förmiddagarna i mitt liv. Jag kommer ihåg mina bakfyllemorgnar på jobbresor, någon timme på morgonen vandrade jag runt, runt i rummet i ett fåfängt försök att nyktra till nog för att åtminstone kunna stå upp under dagen utan att svaja som ett grässtrå i storm. Denna förmiddag lär jag också vandra i cirklar, fast av en annan anledning.

Jag var faktiskt lite smart igår, det är jag stolt över. Eftersom jag inte kan få hem några flyttlådor i min lilla bil så var mina fina glas ett bekymmer. Hur packar man lövtunna glas utan att de kommer fram i flisor? I en stor kastrull naturligtvis! Jag bäddade in dom i t-shirts, tejpade fast locket och voilà! Skyddade från valhänta flyttgubbar och andra destruktiva naturkrafter. Som tur är har jag få glas men många kastruller, så nu kan jag flytta med lugn i sinne. På sätt och vis. Det är mycket kvar, jag kom just på att jag inte har gjort någon adressändring än; det lär behövas har jag hört. Och så måste jag ha någon form av skylt att sätta på brevlådan där uppe. Och så var det ju.... Nej, nu får jag sätta igång.

Ha en bra dag!

Gunda

Hör hur förväntan pirrar i dig och du är verkligen värd att då ditt fina hem. Tänkte säga att du får skicka bilder Ha ha men kom på att det här är ju inte fb.
Så du får gärna berätta lika målande om huset och platsen så vi andra får se en inre bild av hur det ser ut :-)
Kram på dig och ha en fin dag.

heueh

törs jag nog, i skrift, erkänna att jag överskred hastighetsgränsen mer än en gång i går. När jag väl satte mig i bilen efter lunch så kunde det inte gå fort nog. Jag kom fram några minuter innan damen anlände, så jag hann ta några bilder att visa dom på jobbet. Tomten är dryga hektaren stor, man kör av från en större väg in på vad som verkar vara en skogsväg, helt omärkt. Eter något hundratal meter öppnar sig en portal i växtligheten in till min fastighet. Det första huset man kommer till är en gammal skola, byggd runt sekelskiftet. Det är den gamla sortens byskola, faluröd med vita knutar, utsprång och tillbyggnader åt alla håll och kanter, såpass att det är svårt att bilda sig en uppfattning om hur planlösningen egentligen ser ut.

På den tiden hade skolorna utedass och vattnet hämtade man från en brunn med handpump på gården, så det finns varken vatten eller avlopp indraget. Och tur är väl det, för det finns ingen värme heller. Min mor har berättat att på den tiden turades eleverna om att gå till skolan extra tidigt för att tända i kaminerna i varenda rum, så att det var någorlunda drägligt när lektionerna började. Det är ett bonushus som jag inte har en aning om vad jag ska göra med. Damen har berättat att hon tidigare har hyrt ut någon av skolsalarna som samlingslokal för den lokala yxkastar-föreningen. Deras möten måste ha varit extremt konfliktfria föreställer jag mig, man startar inte passionerade argumentationer med folk som kastar yxor omkring sig som hobby.

Lite längre in på tomten ligger så bostadshuset, det har varit lärarbostad en gång i tiden och innehållit tre små lägenheter, nu är det en stor bostad. Bara undervåningen är fullt tillräcklig för mig, på sätt och vis. Å andra sidan kan jag erbjuda mina barn en fullt utrustad semesterbostad, komplett med kök, badrum och egen ingång. Varmt och gott var det också, damen har på gamla människors vis valt att hålla en tropisk värmenivå inomhus. Så jag vet med säkerhet att värmepumpen fungerar alldeles utmärkt. Eftersom hon flyttar till en betydligt mindre bostad har hon lämnat en massa grejor kvar, så efter lite rotande hittade jag en liten plastgran och två adventsljusstakar, så nu är det jul i mitt hus. Det var svårt att åka därifrån så för att tydliggöra hur nära det faktiskt är köpte jag en liter mjölk och ställde i kylen. Jag kommer att äta min första frukost där uppe innan bäst-före-datum är passerat. Kan inte vänta!

Ha en härlig dag!

Gunda

I din röst, ja du hör jag tycker jag hör din röst när du skriver, :-)
Roligt att läsa om ditt paradis, hoppas du kommer att finna ro och
att ni båda hunden och du kommer att trivas med livet framöver.
kram

heueh

Jag vet inte hur många gånger jag hört just de orden komma ur min fars mun. Han hade en fast förankrad uppfattning om att allt är genomförbart, om man bara stoppade in tillräckligt mycket tid och svett. Och de allra flesta gångerna gick det faktiskt alldeles utmärkt, även om han, när han började komma upp i åttioårsåldern, hade en anings aning av övertro på sin fysiska förmåga. Hursomhelst, jag minns när jag var runt tio år gammal och han fick för sig att mura en fem meter hög skorsten, alldeles själv. Han började med att tillbringa en hel del ledig tid på byggarbetsplatser med att iaktta murare samt irritera dem med dumma frågor. Till slut tyckte han att han kunde tillräckligt och satte igång.

Material inhandlades och så bar det åstad. Jag skulle naturligtvis hjälpa till, jag var ju praktiskt taget vuxen och kunde köra skottkärra med flera tegelstenar i. Byggställningar var för dyra; en lång stege kunde räcka gott tyckte han. Projektet var ambitiöst och innefattade, förutom själva skorstenen, också en stor öppen spis utomhus som skulle fungera som grill av spansk typ under sköna sommarkvällar. Inte för att han någonsin hade varit i Spanien, men han hade läst böcker och tidskrifter och sett bilder. Vi kom en bra bit upp på det stora imponerande valvet som utgjorde eldstaden, sedan rasade alltihop. Skam den som ger sig sade far och så började vi om. Slutresultatet blev förvånansvärt bra, själva skorstenen har visserligen en bula på mitten som får den att se lite gravid ut, men den står där än, femtio år senare.

Jag har ungefär samma filosofi, får jag medge. Kanske är det gener, kanske är det en hel barndom fylld med indoktrinering, men jag har en tendens att alltför lättvindigt ge mig in i projekt som jag inte vet om jag tar mig igenom med flaggan i topp. Hittills har det gått bra, där finns naturligtvis floppar som jag föredrar att tala tyst om, men det mesta har jag, med hjälp av långa nätter och helger, lyckats genomföra. Det jag har framför mig nu tänker jag inte ta lätt på dock. I morse gick jag igenom allt det som kommer att gå snett om jag skulle ta ett återfall där uppe i det nya huset. Jag känner mig visserligen väldigt trygg och stabil just nu, men det kan aldrig skada att ha både livrem och hängslen på. Förberedelse är framgångars moder.

Jag ska åka upp dit idag igen, och det finns en chans att, beroende på väglaget, jag blir kvar över natten. Än har jag ingen tillgång till internet där uppe, så det kan bli så att mitt pladder lyser med sin frånvaro i morgon bitti.

Ha en fin dag allihop!