Jag växte upp med grönavågenföräldrar. Vegetariskt och hälsosamt. Nykter miljö. Är själv en äventyrare som måste gå ett steg längre än alla jämt... när föräldrarna genomgick en brutal separation, stack jag hemifrån. 15 år.. bodde runt i olika städer. Mkt festande, men drack aldrig ensam. Min far började strax efter 40 att dricka och är idag 25 år senare kraftigt alkoholiserad och förlorat 3 familjer.
Trots all ilska och besvikelse över hur alkoholen tagit min far. Inser jag nu att jag är i allvarlig risk själv. Har maxat sedan ung. Flytt besvikelsen över separation och svek av föräldrar genom att tidigt bilda egen. Slitit som ett djur med barn, två husrenoveringar, studier utomlands och en karriär mot alla odds. Rädlan att en dag relationen kraschar (har levt med ekonomisk, mental och fysisk misshandel i 17år) har drivit mig till kraftig överprestation för att kunna försörja mig. Han har skött min bokföring så har inte haft koll... så här på andra sidan skilsmässan, klarar jag mig bra. Men 3 år efter är det fortfarande kaos titt som tätt. Känner mig strypt och kontrollerad.
Tillsammans drack vi för mkt. Vår energi var aldrig trygg. När jag är med barnen själv nu, håller jag en mkt lägre alkoholprofil än innan. Men jag känner att min kropp och mitt psyke tagit stryk.. tål inte lika mkt. Ångest.. rädslor. Balanserar för mkt alkohol med extremt hälsosam mat och mkt träning. Inte många som tror detta om mig.
I grunden handlar allt om rädslor tror jag. Att tvingats vara för duktig. Inte lita på att stöd eller hjälp finns.... Alkoholens dimma är mjuk och skön..... en stund. Nu siktar jag på helt vit i 3mån. Förra v drack jag 7/7. Skit! Men nu satsar jag målvedvetet igen...