Idag vågade jag äntligen tala om för min man att det får vara nog nu. Vi hade gäster igår och som vanligt blev han väldigt full. När gästerna gått hem skulle han börja plocka med disken och jag bad honom låta bli för att han inte skulle slå sönder några glas. Som en trotsig barnunge gjorde han tvärtemot vad jag sa och slog naturligtvis sönder ett av mina (våra) vi glas. Jag gick då och lade mig för att han inte skulle starta ett bråk och säga elaka saker till mig vilket han ofta gör när han fått i sig den mängden han fick i sig igår. Han sover i ett annat rum när han har druckit, vilket jag är glad att jag fått igenom.
På morgonen idag sa jag att nu får det vara nog. Jag orkar inte leva i detta mer. Han flinade bara och sa att ett glas var väl inte så farligt. Men för mig blev det det glaset som fick min bägare att rinna över. Hans första reaktion var han sa att han kan väl flytta om det är så. Jag frågade om han hellre flyttar än tar tag i sitt problem, då kan han åtminstone erkänna att han har ett problem. Det gjorde han efter att jag redogjort för honom vad jag hittat på en sida på internet. Där stod det om man dricker lika många öl som han gör om dagen så är det lika mycket som ungefär 120 helrör starksprit om året. Alltså skulle han dricka ca tre helrör i veckan. När jag översatte hans ölkomsumtion i sprit började han förstå att han inte bara tar en öl då och då.
Jag berättade även att hans svåger skämtar om hans drickande och kallar honom alltid alkisen när han ringer och att hans söner himlar med ögonen åt honom när han pratar rappakalja när han har druckit. Sedan ska vår tonårsson ta hem sin flickvän för första gången nästa weekend. Jag berättade för min man att sonen var nervös för att hans pappa skulle göra bort honom genom att säga något dumt inför flickvännen. Det verkade också göra lite ont.
Nu har han lovat att minska ner och bara ta lite på helgerna (idag dricker han öl 7 dagar i veckan). Jag vet att man inte ska hoppas för mycket men att han lovar försöka är i alla fall något. Håller tummarna för att det ska bli bättre. För jag orkar inte längre......

Tösabiten

Jag berättade för mina barn, eller mina tonåringar i helgen. Eftersom jag var så ledsen i helgen märkte min son att något var tokigt. Jag tog mig mod och berättade för honom. Han förstod, och undrade vad han kunde göra. Men på kvällen bröt han ihop och berättade om sin rädsla att vi skulle skiljas. Det är detta som gjort att jag har hållt tillbaka. Vill inte röra upp saker och ställa ultimatum för då är jag säker på att det slutar i skilsmässa. Nu är sonen också ledsen och orolig. Jag berättade senare på kvällen för min andre son och han förstod precis. Han vill hjälpa mig så mycket han kan och var så förstående. Det känns bra att ha pratat med dem, men samtidigt gör det mig ont att den yngre blev orolig.
Fick höra av en vän vars man jobbar på min mans jobb att min man har berättat på jobbet att han gjort det till en sport att hinna dricka så mycket som möjligt i garaget innan jag kommer. Han måste alltid skynda sig för att jag inte ska komma på honom. Men som sagt jag vet ju redan.... Detta gjorde mig ont att höra. Ser han det hela som en lek? Fattar han inte att han gör sig till åtlöje om han säger sådana saker? Samtidigt hade en jobbarkompis undrat om han inte mår riktigt bra. Det gör han nog inte för vi har inget bra förhållande just nu. Vi pratar inte med varandra, gör inget tillsammans. Vi bara bor i samma hus. Det är allt.

Tösabiten

Jag är glad för din skull och hoppas det kommer fortsätta gå bra att hålla upp för din man. Men han har ju fattat att han har problem. Min man tycker ju det är jag som har problem. Han mår prima och njuter av livet. Så fort jag pratar med honom blir han tyst och till slut går han. Jag når honom inte. Jag vet att min man väljer ölen om jag ställer ultimatum. Han säger alltid när jag tar upp detta att han i te vill göra mig illa. Han tycker det är bäst om jag flyttar. Han ser inte utvägen att han skulle kunna sluta dricka. Det alternativet existerar inte. Inte än i alla fall.

Blåklocka

Hej, ja det blev en vändning till slut då min man tog till sig hur illa han är ute om han väljer alkoholen. Vi har nu under de senaste veckorna pratat mycket och på ett ärligt sätt om hur han druckit vad detta har gjort med honom, med oss och hur det kommer att bi om han väljer att fortsätta dricka. Vi har ju tidigare också haft diskussioner om att han har en stor alkoholkonsumtion osv, men vid tidigare tillfällen har han liksom inte tagit det till sig hur illa det verkligen är.
Jag tror att det som var avgörande den här gången var att jag inte lindade in orden öht, jag sa precis det jag såg nämligen att min man håller på att supa ihjäl sig, att han ljuger, att han dricker oerhörda mängder vin i smyg, att jag inte står ut med detta och att om han väljer att fortsätta så nej då får han göra det utan mig.
Han har sagt nu i efterhand att han inte kunde sluta själv förrän jag ställde allting på dess spets. Jag frågade hur han trodde att jag inte hade märkt att han supit i smyg och det sa han att han någonstans hoppats att jag skulle konfrontera honom med- han hade inte kraften själv säger han- att verkligen ta tag i problemet utan mitt ultimatum.
Jag tycker du har gjort helt rätt som berättat på ett ärligt sätt för era barn. Det är nog befriande för dem, trots att de kan bli oroliga och rädda såklart. Men jag tror ju att de är det ändå, fast utan att kunna sätta ord på det.
Då dinbson uttrycker rädsla för att ni ska skiljas, så kan du ju säga precis som det är, att du faktiskt också är rädd för att det kan bli så. Att allt hänger på om din man fortsätter att välja alkoholen. Inte för att utöva press genom barnen, utan för att verkligen lägga upp saker och ting i ljuset, saker som ju alla i familjen ändå ser och är med om och som påverkar alla på ett negativt sätt.
Du är jättemodig och snart kommer du att känna så som jag gjorde, " nej, nu fan är det nog! Nu tänker jag inte vara med i det här längre. Jag är värd någonting mycket bättre!"
Kram och kämpa på!

Tösabiten

...för dina ord. Det är så skönt när någon tar sig tid att skriva och kommentera. Jag tror, precis som du skriver att man kommer till den där brytpunkten tillslut, men att man kanske måste "växa" in i allt som händer och sker. Det tar tid att fundera, tänka och ta beslut. Känns som att det måste mogna fram. Jag är så glad att jag har pratat med mina barn. Det känns skönt att de vet och förstår.
Jag kommer komma till en punkt då jag orkar ta tag i allt, men just nu är det babysteps. Men än en gång. Tack för stödet! ❤️

Tösabiten

Idag sa jag ifrån igen. Inget har hänt de andra gångerna men idag kändes det som om jag nådde fram till honom. Han frågade mig om han tyckte att han skulle ut och jogga en sväng. Jag sa att det inte är så bra att jogga när man druckit dagen innan. Han frågade om jag tyckte söndagar var en dålig dag för jogging då. Jag svarade att för din del är det en dålig idé måndagar, tisdagar, onsdagar, torsdagar, fredagar, lördagar och söndagar. Sedan tog jag upp hur mycket han dricker. Naturligtvis nekade han men eftersom jag räknat burkar så hade jag full koll på hans veckokonsumtion. Han försökte neka men när jag berättade att jag visste att han stod i garaget och smygdricker så blev han lite lam. Idag var jag stark. Så fort han försökt få saker och ting till mitt fel sa jag bara att jag var påläst, insatt i alkoholism och att jag är stark och vet att inget av detta är mitt fel. Jag talade om för honom om hans veckokonsumtion och smygdrickande och att han var alkoholist och att han aldrig klarar sluta utan hjälp. Han bad nästan mig om hjälp. Men jag svarade bara att han måste inse att han har problem och att han måste vilja sluta. Han föreslog en vit vecka och jag svarade ett vitt år. Han frågade mig då om jag tyckte han skulle bli absolutist och då sa jag ja, annars klarar du aldrig sluta.
Jag mår så bra idag. Fick en släng av medberoende när han tog ett glas vatten till kvällsmaten, tyckte nästan synd om honom. Men kag bet ihop.
Jag har aldrig fått honom att lyssna förut. Han går alltid när det blir obehagligt, men idag stannade han. Lyssnade och svarade. Jag berättade om min ångest och hur jag mår. Då blev han sur och frågade om allt var hans fel (vi har inget direkt samliv just nu) och då klarade jag av att säga ja - det beror på dig. Just idag mår jag bra. Hur länge? Blir det mer av smygandet nu? Fixar han detta? Jag vet inte men det är i alla fall en början. Vi kom längre denna gång än de andra gångerna. Håll tummarna!

Jag håller tummarna! Så bra att du inte föll för 'förslaget' en nykter vecka, månad eller tre månader. Han behöver vara nykter minst ett år. För min del tror jag att den som varit ordentligt fast i missbruk måste göra valet att bli nykter, välja bort alkoholen och hitta meningen i ett nyktert liv. En längre tids nykterhet ger klarare tankar och nya insikter även för honom.
Jag lever kvar med min numera nyktra man och har gått igenom ungefär det där du beskriver. Jättemycket insikter (om alkoholismens helvete) har jag fått genom att läsa på missbrukarsidorna här. Många fina människor som kämpar.
Du är så bra på gång, nu ska du 'bara' hålla taget! / mt

Tösabiten

Det kändes riktigt bra, men jag ropar inte hej än. Men jag känner att jag har samlat mod och tankar ett tag. Vi har en tuff tid framför oss. Jag ska försöka hålla i. Jag hoppas precis som du skriver att han ska få andra tankar om han klarar hålla upp ett tag och kan se lite nyktert på sitt beteende och att det inte är så normalt som han tror. Idag är det hans nyktra dag nummer två. Tror han har klarat det trots att jag varit iväg hela kvällen.

Starkt gjort. Ja ett vitt år är nog den rätta melodin. Kan ju bara säga av egen erfarenhet att avhållsamhet är rätt väg att gå. Och du Tösabiten ingenting, 0, Nadal INGENTING är ditt fel. Det är inte du som lyfter glaset, blir askalas, bakas. Han har en sjukdom som kallas alkoholism och den måste behandlas.
Vill bara ge dig ett råd och som kan vara svårt för dig som är medberoende att följa och det kan jag förstå. När du pratar med honom så döm och värdera inte hans agerande utan spegla. Frågor hur tänkte du här? Vad menar du nu?
Ha en fin kväll.
Kramar från
Aeromagnus

Tösabiten

Det datumet var mitt senaste inlägg skrivet. Då trodde jag att min man hade fattat att han har problem och vad jag tyckte om det. Det gick så bra i början. Han drack inget på en hel vecka. Han började träna och satte upp mål att gå ner i vikt. Men vad hände? Tre veckor senare, fredag kväll och vi är på ruta ett igen. Nästan i alla fall. Ikväll har han fått i sig 6 starköl, några 7,2 och alla 0,5 liter det blir ju 9 st 33 cl. Dessutom lägger vi på två stora glas whiskey. Och än är inte kvällen slut. Han har hållt sig ganska bra på vardagarna. Kanske 1-2 öl måndag-torsdag. Det är en klar förbättring, men samtidigt har helgerna nästan blivit värre. Precis som om han måste ta igen veckornas ölranson. Mådde mycket bättre i början då jag trodde att en förändring var på väg. Nu är oron och mitt inre ältande tillbaka. Sitter i smyg och letar annat boende. Inser tyvärr att jag inte kommer ha råd att bo själv. Vet inte var jag vill bo. Tänker inte lämna mitt nuvarande hem innan mina barn flyttar ut. Så det finns tid att fundera. Samtidigt kan jag bli lite arg på mig själv. Ska jag må dåligt några år till? Men ni som är mammor och har läst mina tidigare inlägg vet varför jag gör så här. Jag älskar mina barn mer än livet själv. Är bara så otroligt besviken. Känner mig inte längre älskad. Jag känner heller ingen åtrå för min fyllegubbe längre. Hemskt att säga det men känner nästan avsky när jag ser honom komma med sina öl i näven.

Missan

Hej Tösabiten.. Vi tycks tänka likadant. Det har gett mig mycket att vars inne o läsa på forumet. Men visst ibland ältar man för mycket. Jag känner att jag mår bättre när jag skjuter problemet framför mig. Vill han fortsätta supa bort sitt liv o sin hälsa så låt han göra det. Han vill ju inte sluta. Jag försöker tänka på mig själv.Jag vill göra det jag vill. Förra hösten var jag på en resa med två av mina barn med respektive. Det var härligt. Vill gärna göra det fler gånger. Min man vill inte resa ( o jag vill inte resa ensam med honom o han ska dricka där) Men du må tro att han haft det jobbigt den veckan utan mig... Jag har också börjat sjunga i kör joyvoice. Det är jättekul. Han går ju ändå o lägger sig tidigt om kvällarna så då kan jag ha nåt att se fram emot.) Veckorna är ändå ganska lugna han dricker inte lika mycket då. Han säger inte så mycket. Sitter vid tvn. När jag sätter mig där går han o lägger sig. Får se hur helgerna blir nu när vi inte åker till vår stuga längre. Det finns ju jobb att göra på vårt hus också men han har inte haft lust med det. Vi lever ihop men ändå inte... Känner ingen lust när han dricker. Alkoholen hsr förstört så mycket.. Vi skulle kunna haft det så bra!Men varför kan jag inte lämna honom? Vet inte .. Orkar inte dra igång det. Vill inte flytta från huset. Skulle kännas som ett misslyckande. Jag skulle bli så ledsen... Så jag får väl stå ut med det. Ibland är det hyfsat ibland är det för jäkligt.Jag har mina fina barn o barnbarn. Släkt o vänner ett jobb jag trivs med.Mina hundar att gå sköna promenader med. Det jag saknar är ju nån att dela det med. Jag vill ju inte dela det med en alkolist ... egentligen.

Tösabiten

Vad skönt att du har börjat göra saker för din egen skul Missanl. Sedan är det väl inte bra att du skjuter allt framför dig. Men vet du vad? Det gör jag med. Orkar inte heller ta tag i det. Jag saknar också någon att dela allt med. Vi lever i samma hus jag och min man, men mer är det inte. Trivs ganska bra på veckorna nu när han nästan helt slutat dricka då. Men vi har glidit ifrån varandra. På helgerna blir han den person som jag hatar och det hänger med känslomässigt för mig på veckorna.
Som jag skrivit tidigare tänker jag inte flytta innan mina barn har flugit ut. Men ibland vet jag inte hur jag ska orka de åren som finns kvar. Andra gånger känner jag att jag vill kämpa och få honom nykter och leva ett bra liv tillsammans. Upp och ner. Men jag gör lite som du Missan, jag skjuter det framför mig. Tänker att han kanske bryter upp med mig p g a att vi glidit ifrån varandra. Då slipper jag.... Ja ni ser ju hur knasiga tankar jag har, känner mig mentalt slut och orkar inte göra något åt det nu. Ursäkta ett rörigt inlägg men det speglar mig rätt bra hur jag mår just nu.

Tösabiten

Min man har gjort en förbättring. Från att ha druckit i stort sett varje dag, dricker han nu bara på helgerna. Detta har hållt i sedan jag skrev sist. Veckorna känns mycket lättare när jag inte går runt och undrar hur mycket har han druckit en helt vanlig onsdagkväll. Men helgerna är fortfarande jobbiga. Kom just hem, sent en fredsgkväll, och möts av en riktigt full person. Han låtsas om som om han inte druckit så mycket, men det går inte att dölja. I morgon kväll blir det antagligen samma sak. Så trist när någon måste dricka varje helg. Men kanske ska jag vara glad åt det lilla? Alkoholfria veckor är ju bra. Vad tycker ni?

Du märker en stor förbättring hos din man, dricker nu inte under veckorna. Samtidigt kan det bli mer under helgen och det känns inte bra. Du funderar över om du ska "nöja" dig med detta. Att göra en livsstilsförändring med alkoholen kan ta lite tid och det är vanligt att det kan gå lite upp och ner.

Samtidigt finns inga klara riktlinjer för hur det ser ut, det är olika för olika personer. Bra att du reflekterar och känner efter vad som känns bra för dig och inte. Det låter som att du vill prata med honom om detta, vad som skulle kännas bra för dig och ett nästa steg.

Hoppas forumet kan vara till hjälp, fortsätt gärna skriv och läs här!

Vänligen
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

starfighter

Nu är jag ny och har inte hunnit läsa alla trådar...
Håller med dig Tösabiten, vilket är värst? när man kommer hem från jobbet ögonen står i kors på sambon, anklagelsen mot mig direkt, vad du är sur!
Jag var inte sur tills jag klev in och såg att du är full...Jag har INTE druckit en enda droppe....nähe...inte?
Jag är inte blind och inte dum. Är trött på att ha en lallande otrevlig idiot hemma, varje kväll. Nu dricks det oftast bara 3,5 på veckorna . med kombination, lite mat o gärna en del Alvedon. Jag tycker att ett 6 pack dvs 3 liter 3,5 (plus det jag inte ser) är för mycket.
Jag vet inte vilket som är värst tycker det är lika illa när de dricker öppet eller smyger...man kan inte vara så törstig att man rusar in och knäcker en burk för att klunka i sig....( jag hatar för övrigt ljudet av burkar som öppnas)
Och det är sant man önskar ingen annan detta.....men svårt att ta sig ur...jag är inne på mitt 13 år med min sambo.....Orkar inte mycket mera.
Och varför ska jag orka? det är inte jag som är sjuk .. eller jo jag blir det av detta. Magen en katastrof, ångest över att åka bort, ångest att jobba kväll vilket jag gör varje vecka, alla pengar slut osv---

Välkommen hit till forumet! Det låter verkligen som om du är- och varit i en slitsam situation med din sambo under en lång tid. Du skriver tom. att du själv börjat få kroppsliga symtom och oroar dig en massa, av helt begripliga skäl.

Det är jättebra att du kommit hit och börja skriva, för många är det ett bra stöd och en stor hjälp. Till att börja med kan ett första viktigt steg vara att beskriva för både sig själv och andra hur man har det och det verkar ju vara precis det du gör nu, längre fram kanske även annat typ av stöd utifrån vara dig till hjälp. Så fortsätt skriva här, du är långt ifrån ensam om att känna som du gör.

Varma hälsningar,
Miriam Alkoholhjälpen

starfighter

Tack!
Ett ord betyder så mycket på vägen, att man inte står ensam.
Att trots besvikelser gång på gång så finns det ett ljus någonstans, det finns ett liv för mig också!
Med kärlek, innerlighet och en nykter sambo ?

Tösabiten

Här skriver man katiga rubriker om att man säger ifrån. Sedan att min man har gjort framsteg. Jo tjena! NOT! Den här veckan har han druckit tis-fre (det är fredag nu). Då har han fått i sig starköl: 8 st 33 cl och 7 st 50 cl plus ett glas whiskey. Det är ju bara vardagar förutom idag. Jag orkar inte med detta. Kanske har han visat mig ca 4 av dessa. Resten har druckit i smyg. Nu ligger han i gästrummet och snarkar. Lyckligtvis har jag sett till att vi har delade sovrum. Jag nästan hatar honom när han dricker och denna vecka har han bara låtit bli att dricka på måndagen. Ni förstår ju hur jag undviker honom! Ikväll försökte han börja bråka lite. Men jag sa åt honom att jag vägrar diskutera saker med honom när han druckit och efter tre tillsägelser lugnade han ner sig. Hatar mina helger för då blir han alltid full. På vardagarna är han påverkad men inte direkt full. Men nu stundar snart julen. Då är det konstant fylla. Någon mer än jag som är glad att det inte är så många lediga dagar mellan jul och nyår? Vill lämna honom men som jag skrivit innan så gör jag det inte innan mina barn har flyttat hemifrån. Det gör att jag lever olycklig med stor ångest. Hur länge orkar man? Känner mig så ensam eftersom ingen annan vet. Skönt att skriva av sig lite.

En hand

Jag vill börjar med att säga att jag är lite ovan att föra den dialogen jag nu kommer ge mig in i, och hoppas att du/ni har överseende. Jag är inte ute efter annat än att hjälpa och förstå. Min egen situation är att jag har vuxit upp med alkoholism runt omkring mig. Med det sagt;

1. Din man är alkoholist. Känner du att du kan acceptera det? Eller skulle du behöva ha en lite mer nyanserad bild av alkoholproblem för att kunna diskutera din mans situation?

2. Dina barn. Det finns få saker som är viktigare för barns välmående än deras föräldrars välmående. Självklart behöver de mat, och en säng att sova i, men efter det är det är det absolut bästa du kan ge dem, ditt eget välmående. Det finns i princip inga undantag. Barn är fantastiska på att anpassa sig till nya situationer och miljöer. Att du lämnar din man kan ev. vara den största gåvan du kan ge dina barn. Detta kommer ifrån egen erfarenhet samt de många fall av motsatsen jag sett i mitt yrke och liv.

Nu vet jag inte åldern på era barn, men är de äldre än kanske 2 år så känner de redan av allt som du och din man försöker dölja. Visserligen dels din mans alkoholism, men framförallt dina egna känslor för honom och hans problem. Även om det känns okej på ytan är det en väldigt bra väg till ett rätt förgiftat levende, för dig, men också för dina barn. Alla utom din man kommer känna av det. Han med, men det kommer vara sekundärt, då alkoholen förvränger och kastar om det han "känner är viktigt".

Tro mig, min pappa drack när jag var 3-4 år, och jag har många minnen från den tiden, som jag har pratat med min mamma om. Mitt medvetande ang. min pappas (och mammas) problem från när jag var liten chockerade henne när vi pratade om det många år senare.

Nu är du både stark och klok, det är uppenbart från dina inlägg här. Men kontentan är denna; du gör INGEN en tjänst genom att inte göra det DU behöver för att DU ska vara lycklig, nu och alltid. Inte om en vecka, månad, år, 10 år ("När barnen flyttat").

-DU mår dåligt
-Dina kan må mycket bättre (Du mår ju dåligt, självklart känner de av hur sin mamma mår, även om de inte visar det..)
-Din man/sambo behöver ta hand om sina problem själv. Ska jag vara hård så hjälper du inte honom alls tyvärr.

Jag hoppas jag inte varit för hård här nu, men tro mig, ditt välmående är FÖRSTA prio. Du måste bara inse det, först då kommer du kunna vara den mamma du vill (och dina barn förtjänar), samt leva det livet du vill och förtjänar.

Kram.

Tösabiten

Du är inte för hård. Jag vet innerst inne vad jag behöver göra. Mina barn är 17 och 19 år och jag har satt in dem i problemet. De vet, men tycker inte de märker av det så ofta. Antingen är de inte hemma eller så är de på sina rum. Första gången vi pratade om det så trodde de att det var normalt, att alla pappor drack dagligen och i de mängderna. De hade också föreställningen att en alkis är en person som sitter på en parkbänk eller utan för bolaget med ett helrör i en påse.Men det har jag berättat att så är det inte. Min yngste son har 1,5 år kvar på gymnasiet. Sedan tror jag att han ska plugga någonstans. Då tänker jag bryta mig loss. Han har gråtit så många gånger när vi pratat om hans pappas problem och han vill inte vi ska skiljas. Därför sätter jag mig själv och min lycka åt sidan, för att han ska vara glad. Min andra son jobbar sitt första år men ska söka till skola efter sommaren. Så om 1,5 år är vi själva och då kan jag stå för ett ultimatum: Sluta eller jag lämnar dig. Idag kan jag inte lämna och således inte stå för ett ultimatum. Jag skulle inte ha problem med att om det var han som lämnade. Men jag vill inte flytta ifrån mina barn och de vill bo kvar här i vår lilla by. När det väl är dags så kommer jag lämna denna byn. Jag flyttar antingen efter någon av mina söner eller så flyttar jag hem dit jag kommer ifrån. Detta är min plan och den gör att jag står ut, men jag vet att jag inte mår bra i nuläget.

Missan

Hej Tösabiten Jag känner som du... Det är inte så lätt att våga ta steget att ge ett ultimatum. Man måste ju våga hålla det. Det gäller att vi blir starka. Jag känner att jag har blivit starkare genom att gå med i detta forum. Har förstått att vi är många i samma sits o läst om alkolism o förstår nu hur det hänger ihop. Men det är inte lätt det är ju en berg o dahlbana att leva med en alkolist.Det finns ju forfarande en del fina stunder emellanåt.....Det jag är mest rädd för att ta steget o lämna o att jag ska börja må så dåligt.Lämna hus o allt bli ensam att styra med allt. Som det är nu är det inte bra men jag kan ibland blunda för det o ändå känna lycka för det jag har med barn o barnbarn mm. Jag har ändå tänkt att försöka ställa ultimatum efter jul. Att han 7 månader på sig att sluta helt eller minska sin alkoholkonsumtion. Jag vill stödja honom i detta.( han behöver säkert stöd utifrån för att klara det) Barnen har också tänkt att skriva ett brev till honom o ställa ultimatum /eller säga upp sin relation med honom.... Ingen aning om han väljer oss eller spriten. Det jag känner är att väljer han spriten så följer jag barnen... Kram till dig.