Tänk att redan som barn fick jag lära mig att ignorera många upplevelser, känslor, behov, revidera dem till vad jag borde tycka, vilja, känna.

Sedan hade jag personlig kris under blomstrande New Age tider. Då ville personer jag sökt mig till lära mig att "lyssna till mig själv". Va fan! Jag hade ägnat mitt liv åt att låta bli! Trodde det var nödvändigt, att det var så man "tog sig fram".

Det var väl närmast min stolthet att jag kunde köra över mig själv och stå över mina känslor och behov. Annat upplevde jag som barnsligt redan under första skolåren. Ja, jag var en osynlig flicka. Tyst. Lydig. Inte till besvär. Det viktigaste!!

Några ambitioner i övrigt har jag aldrig haft.

Men jag tror det här har varit i samband med andra människor, skolan, och inte minst min far, vars uppskattning man kunde vinna som flicka desto mindre man existerade, typ. Men mitt inre liv har kunnat blomma liksom, och mina privata intressen.

Men fortfarande håller jag på att försöka tänka om mina upplevelser och känslor till något lämpligare och kanske mer önskvärt, snyggare, ibland. Det sker utan att jag är riktigt medveten om det.

Men så sitter man och slappnar av, som nu på småtimmarna, och känner plötsligt: Näe. Jag känner ju faktiskt så där som jag gjorde där i början.... Och det där var verkligen en för jävlig situation, det håller jag fast vid!

...och HON är min svägerska och hon är rolig och käck, kompetent och vaken, men det hjälps inte...jag känner mig inte nära och familjär här! DE är kanske nästan de enda jag har, men lik förbannat känner jag så här.

Ja, för mig är det här med andra människor svårare än livet med mig själv. Samhörighet - jag har ingen vidare någonstans. T o m föräldrar döda. Men de var nog inte heller lösningen för mig, i o f s.

Jag har mina syskon och en man, men ibland känns allt som främlingskap. Men jag har också en son, ett spirande liv. En utveckling, pågående, och leklust som bara finns där, ur ingenstans - Och jag är självklar i det barnets liv!

Rosa Pantern

Skulle kanske behöva förändra någonting. Känner mig inte säker på min relation. Kan föra fram en del anledningar, men vad tjänar det till? Om jag verkligen vill ha det bättre, skulle jag kanske börja med mig själv. Brukar vara det som gäller...

Men! Det kommer att involvera min man det här, och jag vet inte om jag är beredd att ta steget.. Det handlar om att involvera honom i ansvaret för vår son, så att jag kan få någon tid för mig själv - vilket jag känner lite behov av.

Kräva lite grand för min egen del.. Svårt för mig. En svårighet som gjort att jag levt ensam större delen av mitt liv - då behöver jag inte ge avkall, eller stå upp för att jag behöver något!

Kämpa för egna behov i en relation, det känns trist. Borde inte kärleken unna varandra? Jag har unnat honom tennis och båtköp och hans frånvaro med båt-mekande och annat är självklarheter.

Själv får jag inte support ens att fylla min "egentid" med fönsterputsning.

Somliga har så lätt för att ta för sig, att andra anpassar sig är naturligt. De seglar fram med sådan självklarhet.

...medan jag någonstans undrar om det verkligen är riktigt rätt att jag finns till.

Tack för dina inlägg. Det låter verkligen som om du befinner dig i en situation med mycket frustration och andra starka känslor. Du vill ändra på något men det är svårt att veta exakt vad du behöver göra. Det är ett jobbigt läge. Men jag tror att du är något viktigt på spåren när du skriver att du sannolikt behöver börja med dig själv, och kanske då inte genom att förändra dig, men genom att fundera på vad du faktiskt vill och hur du vill ha det. Kanske börja med att skriva ner viktiga behov för dig.

Mycket av vårt beteende är inlärt sedan tidigare och har man erfarenhet att ha behövt anpassa sig mycket till omgivingen som barn är det lätt hänt att det blir svårt att göra även som vuxen. Men det går ändå, med lite träning och acceptans till att man på vägen kommer att behöva stå ut i en del obehag. Det kan också vara klokt att fundera på om du skulle behöva något slags samtalsstöd på vägen, det finns i så fall många bra alternativ.

Det är ledsamt att läsa om du ifrågasätter ditt värde att finnas till, kanske att de funderingarna kan minska lite om det blir tydligare för dig hur du skulle vilja ha det och sen hittar till en tillvaro som bättre möter dessa.

Allt gott,
Miriam Alkoholhjälpen

Rosa Pantern

Tack Miriam!

Håller på att samla kraft för att återta något av det som tidigare var en viktig del av mitt liv, och som jag längtat efter, men inte "fått rum med" i mitt liv, p g a litet barn:-).

Och p g a att pappan inte ställt upp på mig. Och jag blir stolt-sur, och ber honom aldrig om hjälp nästan...jo, när vi/jag skulle tvätta fönster ställde han upp och tog hand om pojken. Det var mitt förslag...faktiskt.

Men min personliga önskan om någon egen tid, törs jag inte besvära med - ännu.

Men tanken att jag ska skapa mig lite egen tid på något sätt, är väckt, och att jag inte ska ge upp sådant som känns viktigt för mig i mitt liv.

Jag förtröstar på den tanken tills vidare.

Där fick ett gammalt bibliskt ord betydelse för mig också!

Rosa Pantern

Idag bad jag om en 25 minuters springtur, och min sambo ställde upp på att vara med vår son!

Härligt! Kände mig som nyutsläppt på grönbete!

Senare bad sambon om en tjänst, helt utan förvarning. Mitt i lunchtid för sonen, men jag packade kvickt ner en matsäck, och övertalade vår kille med lock och pock.

Då säger sambon plötsligt att det måste bli om två timmar. Det visste han inte först!

Jag muttrar lite surt, kan inte hålla tillbaka det.

Då springer han högröstad efter mig och anklagar mig för att alltid vara sur så fort jag ska hjälpa till, och att han minsann kan packa upp matsäcken åt mig igen, att han aldrig ska be mig om något igen, och jag ska få gå och "lalla på".

Det är liksom inga proportioner i hur han bemöter mitt lilla sura, känner jag.

Det ligger kanske mer bakom det, för honom?

Precis som det gör för mig.

Och aldrig mötas de två, så länge man inte vill försöka förstå den andre, utan bara rättfärdiga sig själv.

Så länge man inte vill försöka nå varandra själsligen / på riktigt.

På allvar.

Min sambo upplevde en svår barndom i hemmet, där dracks det och levdes om och begicks övergrepp.

Jag kan känna att han går på "på ytan", överreagerar som idag, istället för att lyssna.

Jag försöker se något samband, men det kanske handlar om någonting annat.

Det blir automatiskt att jag först riktar blicken mot den del i hans liv, där jag vet att det var en skadlig tillvaro för honom, då som barn.

Och som naturligtvis format honom.

om ursäkt för att jag inte läst in mig i din tråd men jag reagerade på din första mening här ovan : ".......min sambo ställde upp på att vara med vår son!"
"Ställde upp" ???????
Hur bra är din relation med barnets pappa ? Dricker han ? Eller "bara" svårt medberoende från barndomen ?
Kommer du från ett missbrukarhem ? Isf känner du kanske igen dig i detta : http://www.accentmagasin.se/missbruk/gomda-bakom-rollerna/

Jag kanske bara rör till det för dig och då ber jag återigen om ursäkt.

Kram !

Rosa Pantern

Hej Adde, och tack för tipset om länken!

Nej, jag har inte växt upp i missbruksfamilj, men visst var det en svår situation för mig som barn - av olika skäl - och jag skulle tyvärr kalla mig tapetblomma utan tvekan.

Det handlar nog om kränkt rätt till egna känslor, tyckanden och vilja som barn. Skadad självkänsla och tvivel på sitt värde som den man är.

Min sambo däremot hade en uppväxt med missbrukande föräldrar, så -Tapetblomma möter Rebell....! Vi säger oss själva att det inte hänt om vi varit yngre. Han hade inte sett mig.

Han är nykter sedan fem månader. Jag har inte upplevt mig särskilt medberoende, men jag har alltid som person haft svårt att kräva och förvänta mig, och även svårt att veta vad jag KAN förvänta mig.

Men det är klart, jag ÄR förvånad att han inte ägnar vår son mer tid och djupare Intresse!

Sitter och tänker att en relation kan vara som en outtalad förhandling, vad accepterar man, var når man sin gräns? Har aldrig klarat av ens att pruta...

Klart jag ska hamna i nån vrå här också, med en annan person som har klart för sig vad han vill och inte vill.

Men jag älskar framförallt vår son, och att få ta hand om honom är ändå det största i livet just nu.

Så får vi se vad som sker!

Rosa Pantern

Det är något med rollfördelningen hemma. Pojken vaknar på natten och gnäller efter mig, samtidigt som mannen klagar och ropar på mig.

Han behöver sova när han ska jobba, och sova när han har ledigt.

Hallå!

Jag går upp och tar hand om nedkissningar, mardrömmar, kräkningar vare sig jag jobbar, vabbar eller är "ledig".

Men jag ser det som ett ansvar och en plikt, och gör det med kärlek till barnet.

Ännu finns ingen frustration som hindrat den omsorgen.

Vi är väl ( läs min man) av den gamla sorten, kring 50 strecket och från Norrland. Och arbetet är det som ger störst bekräftelse i livet, tror jag. (Ja, kanske inte för mig...)

.....

Rosa Pantern

Idag känner jag mig bara ledsen.

Har vabbat en vecka, men jobbade idag. Lite instängt.

Vill springa i skogen och ta hand om mig själv igen, saknar det jättemycket! Det var vad jag gjorde innan min älskade son kom till världen.

Idag behöver jag en tro känner jag, om någonting om meningsfullhet...

Konstigt, det är nu jag verkligen har en uppgift med mitt liv. Mitt barn.

Kanske är jag på något sätt uttröttad, batterier oladdade.

Mitt inre brukar vara muntert, trots allt, men inte idag.

Liksom utan orsak.

Rosa Pantern

Han är missnöjd med vårt leverne ihop! Ironiserar över att jag har mycket att ta hand om, och har tråkigt. Jag städar och tar hand om sonen mm. Och finns inte för honom.

Ska han göra något är det med svordomar. Vet inte om han inte förstår min sits, eller förstår och tycker det är rätt?

Jag säger ju att det är tröttande för mig att alltid vara tillgänglig, men då menar han att jag inte alls behöver vara det, utan har skämt bort 2,5 åringen...

Phu...

Han har krävande, rätt egoistiska förväntningar, tycker jag.

Hur får man rätsida på det här?

Vad jag känner nu är ett tryck, ledsnade och brist på luft.

Ursula

Självklart kommer barnet i första hand. Det kan inte vara annorlunda. Skulle vara intressant att höra vad din man menar med att skämma bort...märkligt att han engagerar sig endast lite i sonen (som du har skrivit). Rädsla? Tag hand om sonen som du har gjort hittills. Tycker jag. Din man kanske hänger på till slut. Det dröjer inte länge så är det sonen som söker efter pappan.
Kram kram

Sökte upp din första tråd, tror den hette "Vägval" och även i den funderar du mycket över relationen, inte "bara" alkoholen. Jag får bilden att du och din man har olika grundvärderingar om många saker i livet, att ni har olika uppfattning om sånt som är viktigt för dig. Sånt blir tydligare när det kommer ett barn med i bilden som tar sin del av tiden. Det här verkar inte din man ha förmåga att inse och han har säkert inga goda modeller utifrån det du berättat om hans barndom. Tror du fortfarande att hans nykterhet är "påtvingad och motvillig" (vita knogar)? Fortsätt fundera över vad som är viktigt i ditt liv och fortsätt skriva så att du kommer till din egen klarhet. Allt gott / mt

Rosa Pantern

Tack för era svar, Ursula och mulletant!

Det, att sonen en dag kommer att vakna för sin pappa och söka sig till honom tar tyvärr den här pappan helt för givet.

Han är medveten om det, och bryr sig därmed inte om att odla deras relation något vidare.

Bekvämlighet.....eller rädsla?! Det innebär ju lite ansträngning och känslomässiga utmaningar att närma sig barn.

Tålamod kan också behövas, att stilla sig, sätta undan sitt eget behov av att döva.....känslorna....med ständiga aktiviteter och ljud.

Att inte låta sig drabbas av obehärskade känsloutbrott också.

Det där är mina associationer till den här far - son relationen. Vet inte om jag träffar rätt heller.

Som det är nu söker sig pojken mest bara till mig, vi har så mycket - fantasilekar, delade upplevelser, jag såg och var med...

Lite synd om pappa.. Han betyder inte såå mycket som pappa idag. Han har valt fel, tror jag, då han passar på att vara bekväm tills allt kommer till honom ändå.

...men kanske är det hans sätt att hantera ett djupt sår!

Och jag fortsätter att leva i det till synes trygga, det vi har nu. Men överraskas emellan åt av reaktioner och beteenden från mannen, som inte känns riktigt och okej i min värld.

Fast det är ändå en "varm" man, och han som är pappan till vår fantastiska;-) son.
Ja mulletant, jag fortsätter att tänka och känna efter...

Rosa Pantern

Läste just lite i Muränans tråd, och fick en ledtråd till min man, av Lena Nyman.

...så sorgligt att som liten faktiskt bli övergiven!

Det kan man bli på olika sätt...

Min man blev det också, rent fysiskt övergiven. Han är idag självständig och dominant, men vill dock inte gärna ge mig utrymme för något eget. Han vill göra saker tillsammans, om så det gäller att döda tiden. Jag vill dock inte döda tiden!

Så här långt fram på livets stig som vi är, vet jag inte om man bör kalla det personlighet eller skada i själslivet?

Själv har jag haft en skada i själslivet? som yttrat sig motsatt, som ett behov av att dra mig undan, vara självständig och må bra "på egna premisser" liksom. Det är satt ur spel nu.

Det knepiga kan vara att en av oss är så social/ utåtriktad/ vill vara så väldigt samman, och den andra (jag) tycker det är för intensivt och längtar efter helt ensamma stunder.

Han är visserligen ett stöd att ta sig ut och iväg, men kan samtidigt vara krävande i det.

Och jag hatar hans sätt att platta till mig ibland. Just då är jag redo att gå min egen väg igen!

Kanske är jag för känslig, för stolt, vet inte... Å andra sidan är vi ännu kvar tillsammans, så mer snarstucken har jag inte varit!

Ärligt talat är jag rädd att jag själv är den av oss som bär omkring på mest oläkta sår inombords. Jag är/blev en ensamvarg.

Hej Rosa Pantern,

Har läst i din tråd och det märks ganska väl att du känner att du inte får eget utrymme och andrum. Att du kvävs och trycks ner. I alla fall, tycker jag att det känns så när jag läser. Jag tänkte leka hobbypsykolog som vanligt... Läs om du vill. ;-)

Tänker så här. Din man förefaller ha svåra upplevelser bakom sig. För att hantera dessa, så har han blivit dominant, hård, kontrollerande och ibland även elak och med ett behov av att trycka ner någon annan. Det kan vara ett sätt för honom att känna att han har kontroll - både över sig själv och andra. Det kan vara ett sätt/en strategi som han (omedvetet) utvecklat för att "hålla ihop sig". Om han inte har kontroll över dig, så tappar han kanske kontrollen över sig själv och då "faller allt".

En sådan personlighetstyp, vad jag förstår, söker sig ofta till partners som är hans motsats. Någon som är undfallande, mjukare, "snällare" i sitt sätt. En person som gärna utplånar sig själv och sina egna behov. En person som vill vara till lags, ställer upp osv. En person som kanske känner igen sig sedan tidigare i att bli kontrollerad, förminskad, tillplattad. En sådan person som kanske pga av sina tidigare erfarenheter och upplevelser känner hans beteende som det normala. Kanske är du en sådan person?

Om två av dessa motsatser träffas, så kan de sugas mot varandra som magneter. Lika mycket som de egentligen stöter ifrån varandra som motsatta magneter. Dragkamp. Maktkamp. Vad jag förstår så förstärker dessa personligheter med tiden varandra och tyvärr gärna varandras "sämre" sidor. Mannen blir alltmer kontrollerande, dominerande, elakare. Den andra partnern än mer servande, undfallande och allt mer och mer till lags för att blidka mannens kontroll och dominans. En ond spiral helt enkelt.

Vet inte alls om det här är vad som händer hos er. Och förlåt att jag sitter och reflekterar fritt på det här sättet i din tråd. Men det kanske, kanske kan vara något att fundera på. Eller inte. Hur eller hur, så kanske det är läge för dig att prata med någon utomstående. Det känns som att du behöver stöd i att orka stärka dig själv. Du kan inte förändra hur din man är, men du kan förändra dig själv.

Jag funderar också på om hans aviga inställning till sonen också kan hänga ihop med detta. Sonen tar din uppmärksamhet från honom. Han känner säkerligen att han tappar i kontrollen över dig, genom att du ägnar dig åt sonen. Då blir sonen till slut ett hot mot honom. Jag gillar inte riktigt det här...

Jag har själv levt med en extremt kontrollerande, svartsjuk och dominerande man. Hur mycket jag än försökte göra bra, så var det ändå aldrig tillräckligt. Det gick helt enkelt inte att göra något tillräckligt bra för honom. Allt kunde vändas till något dåligt. Vi drogs till varandra från början som genom en urkraft. Men den kom också att förgöra oss i en ond nedåtgående spiral. Men nu behöver det, som sagt inte vara så för er. Tycker bara att jag känner igen tendenserna...

Tänker också att ditt behov av ensamhet och utrymme sannolikt förstärks av hans dominans. Jag kände i mitt tidigare förhållande att jag KVÄVS om jag inte får space. Jag flydde tvåsamheten och då blev han än mer kontrollerande. Ju mer jag försökte andas, desto mer försökte han kväva mig och det blev bara värre och värre.

Ta hand om dig. Fortsätt gärna skriv här. Låt honom inte stänga in dig och stå på dig i att du har rätt till minst lika mycket utrymme som han. Varför skulle du vara värd mindre?

Kram till dig

Rosa Pantern

Tack snälla Muräna! Känner att det ligger saker i det du skriver!

Jag är nog inne i en skör period nu. Vet inte varför det händer nu, men plötsligt tappar jag fokus på det jag gör, utan vidare, eller har gråten i halsen utan vidare.

Kanske ålderskris eller så dyker anledningen upp..

Tack och kram

Rosa Pantern

Hej! Det lackar mot jul. I dag blev jag lite stött när jag blev tystad just när jag pratade, av sambon. Erkände att jag blev sur, och därmed ansågs jag lagt ribban för helgen. Vresig, otrevlig karl blev han då. Han menar att det är mitt fel, att jag är tråkig och grinig...

Gissar att det egentligen sker i ett samspel.

Men visst, jag är ingen lustigkurre som person.

Längtar efter att bli väl behandlad, men gör mig väl inte förtjänt av det.

Det finns personer som får en att befinna sig väl, jag vet det. De ger mycket, bryr sig och visar det.

Jag är ingen sådan, allt för tillbakadragen, men jag är ändå noga med andra människor i regel.

All hans irritation på mig, är det jag som inte håller måttet i relationen? Eller kan det vara jullovet som spökar? frågar jag mig. Vet verkligen inte.

Rosa Pantern

Nedtryckt och mästrad känner jag mig. Jag vill inte ha det. Även om han kan så mycket mer och vet så mycket mer.

Vill inte vara fin av mig, "fin i kanten", men jag känner inom mig att.....jag inte gillar hans sätt, attityd.... Kan han älska mig, gilla mig, när han talar till mig så? tänker jag.

Men han har haft med sig det där sedan vi träffades redan, då och då.

Rosa Pantern

Vår son är mer eller mindre mammig, ja jag är hans trygghet.

Förstår det kan kännas konstigt för pappan, för han har tagit för givet att han inte ska behöva anstränga sig för sin son.

Och det hjälper inte son - far när pappan efter ett försök att nå fram som misslyckas, tappar humöret (verbalt).

Sedan tycks han inte tåla negativa känslor. Ett barn kan bli trött och grinigt efter en lång dag, men då ondgör sig pappa över gnället istället för att ta hand om situationen.

En annars mogen man...

Han är trött på mig också, att jag försummar oss, vår relation.... Det förvärrar allt.

Jag är mycket inkännande, han mer auktoritär. Vi ser lite olika på uppfostran därmed, ÄR olika i uppfostran!

Han tänker regler och stopp, jag är mer i stunden och försöker få det smidigt här och nu.

Sen är jag emot för mycket godis, medan han skolar in pojken på olika slags godis och envisas med chokladkalendrar, fastän jag är emot.

Nåja, älskar vi varandra? Jag var så lycklig åt honom, men det var svårt att lämna en del intressen. Kände genast att den här mannen inte var den som kompromissade. Att han visste hur han ville ha det, och jag kunde foga mig eller tacka nej till det hela.

Tråkigt jag inte kan göra honom lycklig, men för mig känns det också som det har med visst beteende från honom att göra. Vissa saker får en att inte orka öppna sig, och kanske känner han lika dant. Jag blir en kritiker för honom om jag påpekar något jag inte gillar. Och jag känner som att han typ tappat hoppet om mig. Kris, en långsam, långdragen kris....

Fick det tipset på en föreläsning.
Om man vanligtvis gör på ett visst sätt,tystnar smäller i en dörr eller gör något annat konstruktivt :) som inte för situationen framåt.
Istället tänker,hur brukar jag göra och gör alltså tvärsemot.

Om han nu "anklagar" dig rätt eller felaktigt för att inte släppa in honom eller ge honom utrymme i ditt liv. Att du så att säga fjärmar dig från honom och ini din egen bubbla(nu tolkar jag bara det du beskrivit) så kanske du istället ska lägga dina känslor på bordet för honom att beskåda.
Utan anklagelser.
Eller bara gå fram och ge honom en stor kram och le mot honom när du egentligen bara vill kapsla in dig ytterligare.

Mönster är ju svåra att bryta och du kanske i dagsläget inte riktigt vill kasta in handduken?
Och som du vet,honom kan du inte förändra,bara dig själv.