Jag är ny här och har läst igenom några trådar och häpnar av igenkänningsfaktorn i alla historier. I tolv år har jag levt med en man med missbruksproblem. Mest alkohol, men även tabletter och narkotika när tillfälle ges. Han missbrukade när vi träffades. Men jag trodde att han skulle sluta när vi började vårt gemensamma liv. Det var tolv år sen. Hjälp.

För snart tio år sen gifte vi oss. Vi har två barn. Vi har hus och sommarstuga. Gemensamma lån. Husdjur. För tio år sedan, ganska precis efter bröllopet, var jag nära att lämna honom. Men jag gick tillbaka. Jag har levt på hoppet i tolv år. Hoppet att han ska sluta, för han har lovat så många gånger. Han har haft nyktra perioder då allt varit bra. Han har erkänt sina problem, sagt att han ska försöka få behandling, men det har aldrig skett. Jag har trott på det varenda gång.

Jag har knappt några vänner kvar. Precis som många av er som skrivit i forumet har jag isolerat mig från vänner, bjuder nästan aldrig hem nån på grund av skam. Sista tiden har jag intalat mig själv att det inte är min skam, det är hans, och när folk hälsat på försöker jag verkligen att inte skämmas för hans skull. Men jag kommer på mig själv med att ljuga om att allt är bra, att vi har en ljus framtid och att vi är lyckliga.

I stort sett varje gång han dricker är jag inte vatten värd. Jag gör allt fel, är en dålig mamma, slö, bryr mig bara om mig själv. Sen får jag sitta och lyssna på om hur synd det är om honom. Jag har panikångest och får attacker. Jag är övertygad om att det är på grund av detta, men han kan inte se det. Han tycker ju att jag har det jättebra.

Han är charmig och karismatisk. De flesta som träffar honom tycker jättemycket om honom och säger att jag ska vara rädd om honom. De vet inte hur han är när han är full och det bara är han och jag. Till och med mina föräldrar har han lyckats charma fullt ut. De hade tagit hans parti om jag hade berättat. Trots att de vet om en hel del han gjort på grund av sitt missbruk.

Under alla dessa tolv år har jag tänkt lämna honom åtminstone två gånger per år. De gånger jag känt att jag inte kommer att orka lämna honom har jag försökt önska honom död. Att det inte skulle behöva vara mitt val att lämna honom. Att han dog och att jag fick sörja att han var borta för alltid.

Nu har jag precis börjat jobba efter semestern. Och vi har haft en bra semester! Men han har druckit i stort sett hela tiden, utom när han har kört bil. Men vi har haft det bra och efter alla turer kändes det som att vi hade hittat en fungerande relation och att jag kunde slappna av och låta mig själv vara lycklig. Två dagar efter vi kommit hem från stugan var jag ute på förmiddagen i något ärende. När jag kommer hem strax efter lunch är han full. Ensam med barnen. Sen bestod resten av den dagen av att han kastade så mycket skit på mig att jag helt ärligt trodde att jag skulle förintas, där och då.

Då kom insikten igen. Att jag måste lämna honom. Jag har sökt lägenhet och det känns fruktansvärt. Det jag går och ältar nu är inte att leva själv eller att sörja att förhållandet förmodligen kommer att ta slut här. Det jag ältar är att han inte kommer att fixa att bo kvar i huset. Jag sköter alla räkningar, internet- tv- och telefonabonnemang. Jag har högre lön än honom och fast jobb. Jag kommer att vända upp och ner på allt, mitt liv, hans liv, barnens liv. Men samtidigt förstår jag ju att jag måste. Jag kommer inte att överleva annars. Barnen ska inte behöva växa upp i den miljön! Han kommer aldrig att ta ansvar för sitt liv om jag inte släpper ansvaret!

Jag är livrädd nu. Jag behöver extremt mycket stöd i att jag fattat rätt beslut och i mitt liv finns bara två människor som stöttar mig fullt ut just nu. Vad jag vet. Eftersom jag har stött bort alla vänner. Jag tror att folk omkring mig ser mig som en stark och stabil person. Och det är väl den fasaden jag dagligen försöker leva upp till. Detta gör det ju såklart ännu svårare. Fy fan.

Ursula

Hej Otis!
Du gör rätt i det du gör nu.
Helt rätt.
Du skriver att det kommer att vända upp och ner på ditt liv, på barnens liv och på mannens liv men SE att det är hans missbruk som har tvingat er att leva upp och ner vänt. Det du gör är att vända det rätt. Det är bra att du har en fast inkomst, ni kommer att klara er. Det är värre för din man, skriver du. Men det är nu hans stora tillfälle kommer att ta itu med sitt missbruk. Han måste ta hand om sig själv. Du kommer att vara fullt upptagen med att ta hand om dig och barnen.
Han har förfört dina föräldrar så du får helt enkelt kräva deras stöd, säga typ " Är ni MINA föräldrar eller HANS?". Om de ändå tycks ta din mans parti får du säga, typ, att "Då kan ni glömma att träffa oss".
Jag tror att det verkligen ska ta mycket till innan de väljer bort dig, sin egen dotter, och så barnbarnen.
Missbruk förstör precis ALLT.
Du gör det enda rätta: försvarar dig och barnen. Och motar missbruket i grind.
En kram till dig. Framåt, finns ingen väg tillbaka.
Ursula

Otis

Tack för era svar. Kommer på mig själv att försöka ursäkta bort problemen, som jag gjort så många gånger förut. Han, som för en vecka sen, i fyllan och villan säger att han älskar grannen för att hon förstår honom, låtsas nu om som att allt är som vanligt. Säger puss puss i telefonen, frågar trevligt hur min dag har varit och gör matlådor till mig. Hur kan en människa växla så mellan ytterligheter? Och varför har jag så svårt att behålla den där känslan av jävlar anamma nu får det fan vara nog? Igår pratade jag med en äldre dam jag känner genom jobbet, jag blev förvånad över mig själv att jag faktiskt berättade hur det låg till. Hon var så bra och förstående och kom med bra råd. "Flytta." sa hon. "Antingen så inser han att han måste förändra sitt liv om han vill leva med dig i framtiden, eller så kommer ni gå skilda vägar. Hur som helst måste du visa att du inte tolererar hans beteende." Önskar jag kunde gå till en hypnotisör som kunde hypnotisera mig att strunta i mina känslor som gör att jag bekymrar mig mer för honom nu än för mig själv, tills jag blev fri.

Akvileja

Just det, ena dagen snäll och omtänksam, nästa dag, efter ett par glas så kommer en elak och hotfull människa fram. Att leva med en alkoholist är som att leva med två olika personer. Inte konstigt att man blir alldeles förvirrad, och skräckslagen, för man vet aldrig vilken av dom man kommer att möta nästa dag. Otis, du behöver ingen hypnotisör, det är inte dig det är fel på. Jag känner igen det du beskriver, jag lever själv i ett särbo-förhållande med en alkoholist. Tack och lov så kan jag alltså åka hem till min lägenhet när han blir för jobbig, men det är sorgligt samtidigt, för det blir ingen relation att bygga på. Jag hoppas att du hittar en lösning för din del. Han kommer troligen inte att ändra på sig, kanske om du sätter "hårt mot hårt", men du måste rädda dig själv ur detta.
Önskar dig all styrka.

vill måbra igen

Hej, är ny här men har läst mycket på forumet. Har själv bott ihop med en alkoholist som jag flyttade ifrån för 9 månader sedan. Vi hade varit tillsammans i 18 år men de sista 4 åren gick det utför med drickandet, bl a för att han jobbade så mycket att han blev utbränd och tog till alkohol för att må bättre. Det blev ohållbart, men det tog flera år innan jag insåg att jag måste flytta, det kallas medberoende, när hela ens tid upptas av missbrukaren och man inte har något liv själv. Så för din egen och dina barns skull, FLYTTA, det kan få din man att inse att han har problem och söka hjälp, om inte, så ge dig själv och dina barn ett bättre liv det förtjänar ni . En missbrukare går det inte att tala med så länge han/hon inte inser att han/hon har ett problem.
Lycka till.

Otis

Jag blir mer och mer övertygad om att det är rätt beslut att flytta. Nu står jag i lägenhetskö (det kan ju ta hur länge som helst) och så ska jag på visning på ett hus nästa vecka. Som tur är har jag fast inkomst och är inte ekonomiskt beroende av min man. Men läget känns ännu mer akut nu. Jag har ingen lust att åka hem efter jobbet idag.
Igår kväll kom jag hem ganska sent då jag lämnat mina föräldrar vid tåget. När jag kommer hem vid nio på kvällen är ingen hemma. Jag såg att barnens cyklar var parkerade vid grannen, så jag tänkte att de nog dyker upp snart, annars får jag gå och hämta dom. Men de kommer efter en liten stund, min stora storgråter och säger att pappa varit arg på henne och att han druckit öl, vin och sprit. Lilla ungen kommer strax efter, hon är inte upprörd alls.
Jag anar såklart oråd och vill gå och lägga mig så fort som möjligt så jag slipper konfronteras med en full make. Barnen sover med mig i stora sängen, vilket de gjort senaste året. Maken sover i eget rum. Och det känns ju tryggare i sådana här lägen, att vi alla är samlade på samma ställe. När vi står och borstar tänderna hör jag att han är i garaget och pratar i telefon. Jag hör att han är full. Vi skyndar oss, lägger oss i sängen och släcker lampan. Efter en stund kommer han med släpande steg, ropar högt mitt namn. Den där rösten! Fy fan vad jag hatar den där fulla, sluddriga, arga jävla rösten. Både jag och barnen säger åt honom att gå och lägga sig, att vi ska sova nu för vi ska upp till jobb och skola. Han sluddrar vidare och går upp. Försöker provocera mig hela vägen.
En stund går, sen slår han på musik på stereon. Högt. Klockan är då vid elva på kvällen. Vi har somnat, men jag och stora ungen vaknar så klart. Han försöker provocera mig igen. Försöker beordra mig att hjälpa honom hitta telefonladdaren. Jag stänger av stereon och går och lägger mig igen. Tre gånger till slår han på stereon och jag går upp och stänger av den varje gång. Jag förklarar att jag ska upp och jobba och att barnen ska till skolan, vi behöver sova. Han säger att han inte ska jobba. Ok. Jag går och lägger mig igen. Efter en stund kommer han ner för att hämta min telefonladdare. Jag ger honom den. Klockan är väl efter ett då.

Mig veterligen har han suttit uppe hela natten. Han börjar provocera mig direkt på morgonen, att vi inte har stigit upp i tid, att mitt beteende får honom att supa osv. Han säger till barnen att "mamma har inte tid med er, enligt henne har hon inga barn, hon är aldrig hemma" osv osv. Han säger det medan jag springer omkring och packar lilla ungens gympaväska.

Nu har jag lämnat barnen på skolan, pratat med dem och sagt att jag vill att de går till fritids idag efter skolan och stannar till jag hämtar dom. Jag är på jobbet. Jag kan inte riktigt tänka klart, men jag känner att jag inte vill åka hem igen. Att jag och barnen måste bo någon annanstans nu. Jag är så trött att jag mår illa.

Ursula

Håll i de där känslorna (och för all del även det där illamåendet, även om det också är av tröttheten)!
Det är detta som kommer att leda dig rätt, tror jag.
Det har jag ju sett på mig själv och läst i andras trådar: när det hemska sjunker in förlorar man fokus och förmåga till förändring.
Kram fylld med näringsämnen och energi till dig.
Ursula