Hej! Jag är ny här. Jag har nyligen börjat att inse att mitt liv inte är normalt. Min sambo är alkoholist, ibland erkänner han det och ibland förnekar han att han har problem. Det är inte bara det att han dricker, han har ett fruktansvärt kontrollbehov. Jag gick nyligen med i FB. Jag har under alla år tvekat på att gå med eftersom jag vet att det skulle bli problem. Det blev det också. Nu har han tvingat av mig mitt lösenord. Han går igenom min telefon varje kväll och kontrollerar om jag har ringt eller tagit emot några samtal eller sms. Detta förnekar han dock fastän man kan se det på telefonen.
Jag ska tillägga att vi har bott ihop i drygt 22 år... Jag visste redan från början att han drack, men jag trodde att jag kunde hantera det. Det har under alla år varit problem. När han har varit ute (vi har nästan aldrig varit ute tillsammans) sitter jag hemma och är livrädd för i vilket skick han är när han kommer hem. Ofta har det blivit bråk och han har slagit sönder mycket i vårt gemensamma hem.
För ungefär åtta år sedan blev det ohållbart och jag bodde hos mina föräldrar i två veckor. Då drack han dygnet runt och fick läggas in på psyket. Dock lovade han ju guld och gröna skogar så jag flyttade hem igen. I höstas orkade jag inte mer och åkte till mamma och pappa igen. Jag flyttade även mina hästar. Tyvärr höll det inte att bo hemma hos mina föräldrar och jag hade ingen annanstans att ta vägen, så jag flyttade tillbaka igen. Vi äger ett hus tillsammans med tillhörande stall. Jag har hästar, hund och katter.
I somras blev det återigen ohållbart och jag bodde ett par dagar i min bil... Nu blev han mer våldsam än tidigare, och jag fick en hel del blåmärken. Jag var alltså så rädd att jag inte vågade åka hem. Han menar att jag får skylla mig själv för att han blir så arg, jag är alldeles för envis. Alltså är det inte han som har problem här, felet är helt och hållet mitt.
Jag har påpekat att jag vet om att han dricker i princip varje dag. Det förnekar han bestämt TROTS att jag sett det med egna ögon. Dessutom märks det så himla väl på honom så fort han har tagit en öl.
Han har dessutom börjat få en hel del hälsoproblem och är hos läkare flera gånger i månaden. De hittar inget fel på honom. Jag funderar på om det är hans rop på hjälp, att de ska upptäcka hans missbruk? Istället skriver de ut bl.a. Tradolan till honom.
Nu har jag börjat leta bostad. Jag kan inte bo i lägenhet eftersom min hund är uppvuxen på landet och kommer att sitta och skälla oavbrutet då jag arbetar. Jag har ev. hittat ett hus som jag får hyra, jag kommer även att få hjälp med att ha mina hästar där. Grejen är att jag inte vill lämna mitt hus och mitt fina lilla stall. Hästarna är för tillfället det enda jag lever för. Samtidigt känner jag att jag inte orkar längre. Jag vill bara vara ifred. Helst skulle jag vilja gå under jorden helt, men det är inte praktiskt möjligt.
Jag har en väldigt begränsad umgängeskrets, han har en förmåga att "stänga in" mig hemma. En gång har han t.o.m. sagt att han egentligen inte vill att jag ska jobba, det vore bättre att jag vore hemma hela tiden. Nu stör han sig väldigt på att jag använder sociala medier.
Är det normalt att han ska ha tillgång till alla mina lösenord och till mitt FB? Han vill ha full kontroll på allt jag gör. Är jag ute och går med hunden så ifrågasätter han om det tagit för lång tid, ex. om jag träffat någon granne och stått och pratat med.
Jag har börjat att bli så rädd nu, och jag har nog inga känslor kvar. Samtidigt är jag livrädd för att berätta att "nu flyttar jag" för jag tror att det blir ett helvetes liv. Sist jag bodde hemma hos mamma och pappa trodde jag han skulle ta livet av sig.
Jag känner mig fruktansvärt ensam...

du ska inte åka ensam och träffa honom! Du ska inte utsätta dig för den risken. Och faktiskt inte heller utsätta honom för en situation som han inte kan hantera. Bra att du har kontakt med kvinnojouren. De vet vad det handlar om!
Var rädd om dig! / mt

Dock inte så kul att läsa men jag håller med de andra. Var inte själv med honom han visar ju upp psykopat-drag. Öppet förhållande ja från din sida verkar det som. Skriv inte på några papper än utan se till att du får lite ro i själen. Ingen väninna du kan bo hos? Din man har allvarliga problem, inte du.... inte än men du måste lämna relationen. Massa styrkekramar från mig.

Livrädd

Först vill jag bara säga STORT tack till alla som följer mina inlägg och som bryr sig. Jag har aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att jag skulle hamna i en sån här situation. Jag har alltid trott att jag är stark och självständig. Tänk vad fel man kan ha!

Jag hade kontakt med kvinnojouren igår och de sa också att jag inte ska vara ensam med honom. Men det är inte enkelt att hitta någon som kan komma, särskilt som jag helst inte berättar för någon om hur läget är. Jag har tidigare berättat för hans syster, men han har förbjudit mig att säga något till henne nu och sist hon var hemma och pratade med honom verkade det som att hon mest stod på hans sida. Det var mest honom hon lyssnade på.
Annars vet jag inte om kvinnojouren hade så mycket nytt att säga. Det var mest lite heja-på-rop om att jag måste vara stark nu osv. Det är ju enkelt att säga.
Jag uppdaterade min nödväska igår innan han kom hem ifall jag var tvungen att försvinna fort.
När han kom hem säger han "jag har avbokat mötet på banken" och "vi måste ta bättre hand om varandra"... Så nu är allt alltså 'frid och fröjd' igen!? Han är nu läskigt övertrevlig.
Nu är jag livrädd för att han ska fråga något om huset jag ska hyra, han vill säkert att jag ska säga att det inte blir något. Det är två veckor kvar tills jag kan få tillträde dit.
Hade jag inte haft min hund och mina hästar så hade jag varit försvunnen för länge sedan, men de är ju mina "barn" och jag har alltid satt dem före mig själv. Det låter kanske knäppt och den som själv inte har djur förstår säkert inte hur jag kan resonera så, men djuren betyder allt för mig. Utan dem har jag ingenting.
Jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att "spela med" tills jag kan få huset. Sen vet jag inte hur jag ska bära mig åt för att tala om att jag faktiskt inte klarar av att vara kvar i förhållandet, och vad som händer då.
Jag har också börjat fundera på om det är något mer som är fel förutom alkoholen, eftersom han är så fruktansvärt oberäknelig. Han vet verkligen också hur han ska få mig att tvivla på mig själv. Ofta tror jag faktiskt att det är jag som är knäpp och inte kan uppföra mig...
Idag har han bestämt att vi ska ut och plocka svamp... Undrar hur mycket man klarar innan man tippar över kanten totalt?

Ursula

Hejsan Livrädd!
Han vek sig alltså, drog sig tillbaks. I det här läget ser jag tillfället för dig att ta del av mulletants underbara mening "Det är möjligt att ta makten över sitt liv". Det skulle vara en naturlig väg för dig nu, eller hur? Du har börjat gå en egen väg.
Du måste nog tänka om angående att aldrig yppa för andra. Jag vet att det är svårt eftersom jag är rätt reserverad själv, fast jag egentligen inte vill vara det.
Hur som helst, du fortsätter väl att vara vaksam? Jag skulle tro att hans hjärna går på högvarv för att återfå läget under (hans) kontroll.
Sköt om dig
Ursula

Blåklocka

Jag förstår verkligen ditt svåra dilemma och håller med övriga som skriver till dig;
- din man är faktiskt livsfarlig för dig.
- han har tagit ett stenhårt grepp om dig genom att utnyttja dina känslor för djuren.
- han har fått dig att tro att han ska ha tillgång till din FB.

Du måste våga utmana honom i att flytta till ditt hus. Då han märker att det är dig likgiltigt om hästarna får vara kvar( vilket det naturligtvis inte är) då tappar han makten. Dvs han har då inget du måste få av honom.
Jag förstår att detta låter jättesvårt och kanske tom omöjligt. Det är nödvändigt för dig att komma bort från honom. Han måste även förstå art han inte har rätt att kräva någonting av dig, dvs du får berätta vad du vill för vem som helst, du får flytta vart du vill osv.
Det bestämmer inte han!
Du kan känna detta och ta tillbaka makten över ditt liv.
Han har på alla sätt missbrukat " rätten" att få vara din man.
Du är värd någonting annat.
Stor kram och lycka till!

Du har tagit stora och många steg. Han har gjort drastiska förändringar i sitt beteende mot dig och som många skriver kanske för att han försöker ha kontroll. Vi är inte experter på våld på Alkoholhjälpen så därför känns det bra att du också tagit steget att ta kontakt med kvinnofridslinjen och därmed en kvinnojour.
Utifrån det du beskriver låter det som han kan svänga ganska kraftigt i sitt beteende och humör och att det går ganska fort. Klokt av dig att höra dig för med dem som arbetar med frågorna om vad som kan vara säkrast för dig.
Att inte göra stora förändringar utan att fråga om om råd kring hur du kan handskas med eventuella utbrott eller liknande.
Hoppas du finner stöd här, i din närhet och från kvinnofridslinjen.

Varma hälsningar
Rosette
Alkoholhjälpen och Anhörigstödet

SkåneTösen

Nej det är inte bara alkoholen som är fel. Långt ifrån. Många har det precis som du utan att det finns alkohloism eller annat missbruk inblandat.

Livrädd

Nu har det gått ytterligare en vecka. Han har inte frågat något om huset, han tror säkert att jag är "nöjd" med situationen som är nu. Han har blivit väldigt mycket duktigare på att smyga med ölen. Garagenyckeln har han alltid med sig, så jag har inte en chans att komma in där. Igår köpte han 3,5:or, säkert för att maskera andedräkten. Efter att jag gått och lagt mig hörde jag att han gick ut i garaget flera gånger. Jag kan inte bevisa det, men jag är säker på att han dricker varje kväll efter jobbet. Säkert inte så mycket, men det är tillräckligt för mig.
Han har gnällt hela helgen för att jag är på så dåligt humör. Jag försöker bara hålla mig lugn, men igår hade jag nästan panikkänslor. Jag tror aldrig att jag har mått så dåligt som jag gör nu. Jag bara väntar på att han ska explodera igen, och hur slutar det då? Jag är nog på det klara med att jag inte orkar fortsätta så här, men jag förstår heller inte hur jag ska ta mig vidare. Vi har alltså varit sambo i snart 23 år (det är lite mer än halva mitt liv) och jag har aldrig bott ensam. Jag kan få tillträde till ett hus att hyra om ca en vecka. Det är inget flådigt hus, väldigt omodernt men allting ska fungera. Det känns som att jag ska behöva ge upp allt jag har byggt upp och kämpat för. Vi har bott i vårt hus i drygt 20 år och renoverat det från grunden.
Jag är också väldigt orolig för hur jag ska ordna det för mina djur. Det hade känts betydligt enklare om jag inte haft dem, men de betyder allt för mig. Jag är rädd för att han inte kommer tillåta mig att ta med hunden, men det är på pappret min hund.
Jag förstår inte hur jag ska kunna ta med mig några saker, han kommer inte att tillåta det. När jag bodde i bilen i somras sa han att jag inte fick komma hem och hämta några grejor när han inte var hemma, då skulle han byta lås. Det är alltså mitt hus också! Nästan allt vi äger har vi köpt tillsammans.
Jag är så fruktansvärt trött, jag känner mig helt utmattad. Jag tappar hår och går ner i vikt. Jag har kompisar som säger att de ställer upp och hjälper mig, men jag vill ju klara allt själv. Jag är inte en sån som ber om hjälp. Jag vill dessutom inte att de ska hamna mitt i detta.
Just nu önskar jag att jag kunde försvinna från jordens yta.

Arg

Åh vad jag känner med dig.
Vilken hemsk tillvaro att leva i stress och oro hela tiden.
Va bra att du har nytt boende snart.Även om standarden inte är den bästa så får du lugn och ro.Du måste bort ifrån honom annars går du under själv.
Men ta hjälp av dina närmaste du kommer behöva det,dom kommer förstå om dom är dina riktiga vänner.
Jag tog hjälp av både lyckopiller och av nära och kära vänner annars hade jag aldrig fixat att lämna och ta rätt på allt.
Vi levde ihop i 28år,tyckte också det var hemskt att lämna huset och allt vi byggt upp tillsammans.Men när han blev förändrad av alkoholen och sedan var otrogen och personlighetsförändrad. Så fanns det ingen framtid tillsammans.
Hans oberäkneliga humör,alla lögner och svek i mångas år höll tillslut på att knäcka både mig och yngsta sonen.
Jag rasade 15kilo tappade också hår och hade sådan ångest.
Idag har det gått snart 2 1/2 år sedan jag stack från huset efter det att han hotat mig och sonen.
Köpte mig ett litet radhus och nu har vi lugn och ro, även om vissa dagar fortfarande är jobbiga och man undrar hur det kunde bli såhär.
Men det går att få sitt liv tillbaka och det har man verkligen rätt till.
Önskar dig all lycka till.Kram

Ursula

Tack och lov att du har kompisar som ställer upp och hjälper dig. !!
Det är generöst av dem och du har inte råd att rata dom i det här läget. Tvärtom, du behöver all hjälp utifrån som möjligt.
Du är trött men du är ännu inte i hamn så du kan inte vila än!
Jag vet inte hur du ska lösa problemet med dina djur och inte heller med huset ni äger tillsammans. Herregud, det är ju ditt hus också! Och om det finns papper även om hunden! Någon utomstående måste veta hur du skulle kunna gå tillväga. Ring t ex igen till Kvinnofridslinjen. På deras hemsidor står om möjlighet till hjälp i juridiska frågor, vill jag minnas. För det verkar ju som att en del problem du har är rena...alltså, du har inte nycklar till ditt eget hus. Du skulle ju polisanmäla om det var någon annan (än din sambo) som hade fått tag i nycklarna och bosatt sig i huset. Men nu är det din sambo och han bestämmer var och när du får vara i huset.
Ring till någon av dina kompisar.
En kram till dig/Ursula

Ensam är sällan, eller aldrig, stark. Du ska ta emot all hjälp du kan få av dina vänner och du ska vända dig till Kvinnofridslinjen för att få råd om hur du ska få ordning på allt praktiskt som måste ordnas. Jätteviktigt att du är i säkerhet!
Kram, kram / mt

Li-Lo

Jag vill börja med att säga att du är modig och klok som tar din oro på allvar. Du har haft det tufft under lång tid och det påverkar dig på många plan. Du skriver vid ett par tillfällen att du är en person som gärna vill lösa dina eventuella svårigheter själv vilket får mig att känna en stor respekt då du i detta fall göra annorlunda genom att be om stöd. Dina reaktioner är normala, många i liknande situationer bär sina berättelser och liv ensamma. Man vill skydda eller kanske slippa tynga andra. Samtidigt är det först då vi berättar som vi ger människor möjlighet att hjälpa vilket många mår bra av!

Det du redan gjort är att skriva här, du har talat med en vän, du har talat med en bekant som är polis, du har ringt kvinnofridslinjen och du har ordnat med annat boende.

Fantastiskt!

Och avgörande.

Vi på alkoholhjälpen ser att du fått många bra råd av andra användare och vi håller med. Att ha en nödplan och en packad väska är ett mycket bra råd. Att berätta för så många som möjligt som du litar på är ett annat mycket bra råd. Och framför allt att ha regelbunden kontakt med kvinnofridslinjen och att undvika att var ensam med honom.

Vad jag vill förtydliga just nu inför din flytt är att det finns skäl att vara extra försiktig. De ord du nämnt i samband med din partner är bland annat kontroll, tvång och vakta. Du berättar även att han är våldsam och ombytlig i sitt humör. Han har länge slagit sönder saker och nu har han gett sig på dig. Detta signalerar fara och personer med ett stort behov av kontroll i kombination med våldsamma tendenser kan eskalera sitt uttryck vid hot om förlust av just kontroll. Alkohol ökar risken.

Vad jag också vill säga är något Aeromagnus var inne på. Ibland får vi inlägg som berör och aktiverar vår oro på olika sätt. Naturligtvis har ni användare inget ansvar för andra användare eller någon plikt att skriva här men jag vill ändå nämna till er alla att när det blir ”tyst” i en tråd som handlat om hot och våld så oroar vi oss. Har ni andra idéer eller tankar om det?

Livrädd: Du är på väg nu, som du skrev i första inlägget det är en skillnad i relationen och du har nått ett vägskäl som innebär att du inte längre vill gå på den väg som din partner valt.

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Om jag förstod rätt så undrar ni om vi 'här ute' har tankar om oro när det blir tyst i en tråd där vi 'känner' att risken för våld är uppenbar. Det är subtilt och inte så lätt att formulera det jag vill säga, men mitt svar är Ja! Jag oroar mig när det blir tyst och jag vet att andra gör det också. Det har funnits tillfällen under de år jag läst & skrivit här när vi varit flera som närmast 'vakat över' nån person, när vi känt av akut fara. Det har hänt att vi kommunicerat med kvinnor som stängt in sig i badrum eller sovrum men haft svårt att komma till det avgörande beslutet att gå.
När en känner genom cyberkommunikationen att atmosfären är så laddad blir jag orolig. Och naturligtvis än mer orolig om det blir tyst. Då vet en ju inte vad som hänt. En gång skrev jag att det verkligen händer att kvinnor dödas i sina hem och den jag skrev till tackade flera gånger då det hjälpte henne till ett avgörande. Det är sånt jag inte gärna skriver men det är en sorglig verklighet att sånt händer. Nu blev det mycket och långt men det är frågor som ibland här tyngt mitt hjärta. Tack för er fråga, hoppas jag förstod den som avsett. / mt

Li-Lo

Tack för ditt inlägg och det är precis vad jag frågade! Vi som arbetar här har ett visst ansvar för vad som publiceras och arbetar ständigt för att göra forumet bättre, säkrare och hjälpsamt. Era erfarenheter och tankar är ovärdeliga i det arbetet.

vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Livrädd

Efter en "lugn" period blev det rejält bråk igår igen. Jag hade varit ute och ridit under kvällen, kommer in och hänger upp lite tvätt. Under tiden lyssnar jag på min ljudbok. Jag står ju ändå där ensam, så vad spelar det för roll? Då kommer han inrusande och börjar gapa om varför jag alltid måste gå med det i öronen osv. Jättesur för att jag har sysselsatt mig själv och varit ute och ridit, medan han själv bara har legat i soffan sen han kom hem från jobbet. Förmodligen i sällskap av ett flertal öl. Ska jag behöva fråga om lov om allt jag gör? Han tvingar mig återigen att sitta vid köksbordet för att lyssna på alla mina fel och brister. Allt är mitt fel, jag är så sur hela tiden och han har verkligen försökt visa mig hur mycket han älskar mig. ???? Jag fattar ingenting och jag blir vansinnig. Men ju argare jag blir desto värre blir det. Jag försöker gå därifrån, men då sliter han ner mig och tvingar mig att lyssna till hans anklagelser. Därefter är det garaget en timme ungefär, varpå han kommer in och är kramsugen och inte alls förstår varför jag vill vara ifred och sova.
Jag sitter här och funderar på hur jag ska få med mig tillräckligt mycket grejer härifrån + mina djur. Han verkar tro på fullt allvar att vi ska fortsätta så här.

Blåklocka

Förstår att du har ett helvete. Han är självcentrerad och ur balans ( understatement) av sitt drickande. Du visar att du vill vara själv och kan sysselsätta dig själv, i hans ögon så behöver du inte honom. Han känner sig dålig och skäms innerst inne över hur han är pga sitt missbruk. Det här är så jobbiga känslor för honom, så de trycker han undan så gott det går. En försvarsmekanism är ju att projicera sina dåliga känslor på någon annan. Det gör han mot dig, du ska också må dåligt liksom.
Du gör tyvärr det möjligt för honom att ha detta dåliga beteende. I hans sjuka värld är du ett hot mot honom. Ett råd, skit i honom lämna honom medan du kan. Han kommer inte att förändra sig och om han kommer till insikt så är det först dä du har lämnat....
Så tufft, jag förstår det, men just nu låter du honom hålla i taktpinnen. Hans enda mål är att få dig att känna dig dålig, ensam, beroende av honom och oförmögen att bli chef i ditt eget liv. Han tycker det är toppen att du tvingas till ett luv med honom pga djuren, det är hans sista halmstrå.
Beslutet ligger kort och gott hos dig.

Han försöker trycka ned dig mentalt och han beter sig som en översittare så jag hoppas för din skull att du kan lämna honom snart.

Ursula

Hej Livrädd.
Det primära är att du sätter dig själv i säkerhet. Ditt inlägg andas lite uppgivenhet, känns det som. Hoppas jag har fel.
Om du helt enkelt skulle lämna dina hästar tills du får tag på stallplats åt dem, hur skulle det funka? Skulle din sambo skada hästarna, tror du? Är det realistiskt? Är det det som får dig att tveka, att du misstänker att han kommer att skada dom? Hur uppför sig hunden mot din sambo när han är aggressiv mot dig? Försvarar hunden dig?
Du vill sköta det här utan att begära hjälp av andra men som jag ser det är det mycket svårt, ja omöjligt. Du har fått erbjudande om hjälp. Tag emot hjälpen!!
När du har flyttat, varför inte kontakta sambons syster igen och berätta allt för henne, även om sambon har förbjudit dig, och även hon 'står på hans sida', som du har skrivit. Hennes vetskap kan troligen hjälpa djuren. Hon kommer säkerligen att kontakta honom, åka dit och kollar av automatiskt hur djuren har det. Rent allmänt har människor lättare att polisanmäla misshandel av djur än när det förekommer i familjer. Precis som om att man är känsligare för djurs situation. Hon vet kanske ingenting om hans hälsotillstånd?
Men, som sagt, det primära är DIN akuta situation.
Sätt dig i säkerhet! Vänta INTE! Vem vet, kanske det slutar med att du får huset och stallet och det är din sambo som ger sig av. Han behöver ju inget stall. Han behöver vård.
Ursula

Att han fysiskt hindrar dig när du vill gå, sliter ner dig och tvingar dig att lyssna när han anklagar dig, att han är så instabil i sinnesstämning och inte alls förstår dina reaktioner från timme till timme... Det är allvarliga signaler. Vi är fler här som känner oro och ber dig ta signalerna på allvar! Ta emot hjälp och se till att du kommer i säkerhet!
I bästa välmening! / mt

SkåneTösen

att hindra dig från att ta dina saker och dina djur. Det är Sveriges lagar som gäller inte hans sjuka ideer. Jag uppmanar dig att ta emot hjälp och sätta dig själv i säkerhet först och främst. Sedan måste du nog koppla in polisen eftersom du inte kan få dina djur och dina tillhörigheter utan att utsätta dig för stor fara utan deras hjälp. Du måste nog också skaffa ett besöksförbud då människor som är funtade på det sättet som han är ofta går till extrema längder för att fortsätta plåga sina offer. Det är här är väldigt allvarligt. Ta dig därfrån först och lös resten sedan. Det finns väl stallplatser att hyra tex.