Periodare

115 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Kampen
Periodare

Vad är en periodare. Min man har druckit oroande mycket i ca 20 år. Ibland väldigt mycket oftast dagligen. Han klarar sin vardag och har skött sitt jobb (har funnits misstankar han fick blåsa under en period) För fyra år sedan lovade han familjen att sluta eftersom det blev väldigt destruktivt och sårande. Det höll i 8 månader. Sedan började han dricka öl till helgen och han har successivt trappat upp drickandet igen. Från maj tills nu har han druckit ca 3 boxar a' 3 liter plus 10-15 öl i veckan. 50 cl 7,0%. Han blir inte full på ett otrevligt sätt, klarar av att träffa barn o barnbarn korta stunder utan att de märker hur mycket han druckit. (Tror jag) (vill de märka något)?
Jag fastnar i rollen med att stryka över o kompensera. Försöker få allt att verkar bra... Det tar verkligen energi från mig och i går lovade han att han inte skulle dricka mer. Om han klarar det i några månader är han periodare då? Tror jag ställer dumma frågor men jag får inte ihop vad som är rätt o riktigt.

aeromagnus
Perioder?

Han är inte periodare han verkar vara en beroendeperson. Barn märker mer än man tror men de är kompensatoriska det är ju pappa. Han måste ha en vilja att sluta själv, en genuin vilja. Han är fast i alkoholberoende.

Kampen
tack för ditt ärliga svar.

tack för ditt ärliga svar. Han är fast i ett beroende och jag är fast i ett medberoende. Det är så fruktansvärt svårt. Jag vet vad jag vill men har inte kraften att göra valet. Jag tycker jag ställer till det för barn o barnbarn
Jag har så mycket energi och livsglädje när jag lämnar hemmet, när jag kommer hem vissnar jag..

aeromagnus
Egen erfarenhet

Själv varit periodare blev alkoholist och nu nykter alkoholist. Vet hur han fungerar. Kräv att han söker hjälp börjar med antabus och aa. Blev min räddning.

Kampen
Uppehåll

Dagen efter mitt förra inlägg slutade han dricka. Sa själv att det blivit för mycket. I samma veva fick han en kallelse från doktorn som vill ha ett besök. Han äter medicin mot högt blodtryck o hjärtflimmer. Vill inte vara misstänksam men tror det var därför han slutade.
Idag pratade han om att köpa alkoholfri öl och frågade vad jag tycker. Ska jag tycka det är bra???

Citronfjäril1
Kampen - Det är inte du....

....som ställer till det... Det är ju din man.... Dina barn lär ju med säkerhet veta hur det ligger till och kommer säkert stå bakom ditt beslut att lämna, OM du nu skulle komma fram till att det är vad du vill...
Låter som hans uppehåll med A har med doktorn att göra.

Li-Lo
Hej Kampen

Du undrar lite om din partner är "periodare". Periodare är inte en diagnos som man använder sig av i vården. Kanske är det inte så viktigt att sätta en etikett på vad som är vad utan mer fundera på vilka problem alkoholen medför. Det är bra att han har kontakt med vården för där finns hjälp att få oavsett eventuellt beroende eller ej. Nu har han berättat för dig att han vill köpa alkolfri öl, det låter som att han vill förändra sina dryckesvanor och dricka mindre. Det är inte konstigt att du är osäker på hur du ska tycka eller vad du ska göra nu. Jag hoppas att andras erfarenheter kan vara till stöd för dig nu.

Berätta gärna hur det blev.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Kampen
Tack för respons. Det betyder

Tack för respons. Det betyder mycket. Han har ett långvarigt missbruk bakom sig och han har i perioder gjort uppehåll. När han börjar dricka igen så blir det alltid väldigt mycket. Jag känner ofta oro för att det värsta ska hända. Tyvärr har han blivit personlighetsförändrad och vill oftast bara vara hemma. Inte ens umgås med barn och barnbarn. Det är ju alldeles rätt att man inte behöver sätta etikett på vad som är vad. Alkoholen har medfört stora problem. Jag tänker att jag ska vara nöjd med att han är snäll och omtänksam mot mig. Egentligen känner jag mig nästan kvävd för jag lever ett liv som jag inte riktigt vill. Men jag tror inte jag någonsin kommer att förändra något. Jag har det bra men dåligt.
Jag behöver någon att prata med och bolla alla tankar. Hoppas forumet orkar med lite "gnäll"
Just nu är det uppehåll med drickandet och jag borde känna mig glad för det. Tyvärr är det svårt för jag vet att han kommer börja igen. Så här har vi haft det sedan -93.

aeromagnus
Hur står du ut?

Ditt liv kan ju inte vara speciellt roligt när den du älskar konstant ärrar dig och ni inte kan leva ett vanligt liv. Träffa andra, resa, shoppa ja ha allmänt roligt. Det kan man förändra om du verkligen vill.

Sisyfos
Kampen, du kämpar

Jag är från beroendesidorna. Har haft kontroll på drickandet en längre period och jag är livrädd för den personlighetsförändring som a skapar. Du skriver att han en period blev destruktiv och sårande. Han drar sig undan. Besatt av alkohol, det är så man blir.
Du skriver också att du ställer till det för barn och barnbarn... Vet du, dina barn är vuxna nu. Det är dags att prioritera dig själv. Ja, det kan absolut innebära att de könner att de måste ta ansvar för pappa eller att de kritiserar dig, men på nåt sätt måste du ta hand om dig själv. Bra att han slutar och högt blodtryck är ju vanligt när man dricker för mycket. Han föreslår a-fritt - ja, det funkar för mig. Men det finns de som det triggar. Tycker inte alls att du ska känna dig glad för att han inte dricker... Tillåt dig att känna dig förbannad, besviken och ledsen när han dricker. Han har en sjukdom, det ska man ju veta. Och den eskalerar. Han måste stoppa, men när det gått så långt som det gjort för honom kan han verkligen behöva stöd. Hoppas att doktorn uppmärksammar drickandet.

Kampen
Tänk vad det betyder mycket

Tänk vad det betyder mycket att "prata" här på forumet. Jag känner mig så ensam och det blir så att man bär så mycket tankar, oro, rätt och fel. När jag läser vad jag skriver och vad ni svarar blir det på något sätt verkligt för mig. Jag har skyddat och kompenserat slätat över och gått vidare så många gånger så det nästan känns som att det är så mitt liv är. Jag blir Ledsen när jag förstår att jag inte har den mentala kraften att förändra så som jag skulle vilja. Jag har en styrka och det är att jag har lätt att anpassa mig. Jag tänker att min man kommer fortsätta med sina återfall men att jag ska göra det som jag vill och trivs med. Det du skriver aeromagnus, resa shoppa och umgås. Jag har ett behov av att leva.
Så skönt att du skriver att man får vara förbannad besviken och ledsen Sisyfos. Det är ju så mycket skuld och skam och därför lägger man locket på sina egna känslor.
Det här är en process och jag är glad att jag tagit mod till mig och börjat skriva här.
Det känns varmt och tillåtande....

Ullabulla
jag läste i

Kvinnor som älskar för mycket:
Så länge vi har en beroende människa att konentrera oss på,å dåligt över och ojas över.
Så slipper vi jobba med oss själva och våra problem.
Så länge går vårt eget mående säker för att vi ska ta tag i det.

Det är en sanning som gäller för i alla fall mig.
Nu när jag kommit ur relationen med en alkoholist så har jag stora problem att njuta av livet då jag inte är van eller värd det.
Det ör det svårt att leva ett lugnt vardagsliv dr inte mycket händer.
Ja känner att jag gärna vill skapa drama där inget drama finns just för att få känna uppleva och slippa fokusera på mig själv.

Så det är tunga insikter man får om sig själv och sitt eget liv när man till sist kan lyfta blicken lite.

Kanske du kan lyft på locket lite i det som innan allt detta skenade iväg kunde ge dig glädje.
Vare sig det var filmer, laga mat promenader eller vad som helst så kanske det kan vara en väg att lägga lite extra fokus på det.
Just att det är för din egen skull och inte någon annans tror jag kan vara viktigt.

Kampen
Börjar igen

Ullabulla, det är så rätt att man gömmer sig bakom problemen. Det är stora, svåra och tunga saker att börja rota i. Min man fick besked av läkare om att göra en kontroll eftersom han har högt blodtryck och hjärtflimmer. Då slutade han dricka ungefär tre veckor innan läkarbesöket. Proverna var ok sa han. Nu har han börjat att dricka dagligen igen. Han dricker dagligen ca 1fl vin och några starköl. Han dricker oftast i smyg, möjligtvis en öl när jag är med. Han köper vin i Box som han har gömt i ett skåp. Är inte otrevlig inte synligt påverkad kan egentligen inte klaga på honom.
Men han kan aldrig köra bil, vill inte ha socialt umgänge och knappast träffa barn och barnbarn.
Jag vet att jag hade levt mycket mer socialt och aktivt och det kan göra mig ledsen att inte orka välja mig själv. Det är tufft att vända upp och ner på allt. Äktenskap, sälja hus, dela bohag, barn, barnbarn, vänner. Ja jag gömmer mig.. 😢

Kampen
Fortsättning

Kan man gnälla här 🤔 Forumet är fantastiskt att läsa med alla inlägg. Det ger styrka och hopp. Det som är jobbigt är att det är så svårt att förändra sin situation. Vet egentligen inte varför???
Jag förstår att jag är inne i en process som började för 6-7 år sedan.
Att leva med en person som dricker minst 4 st 3l boxar vin 10 öl (7%) i veckan är jobbigt.
För min del kan jag känna att jag har tolererat, låtsats att inte se och inte ifrågasatt så tydligt som jag kanske borde.
Det har gått så långt nu så att jag har förstått att mina känslor för honom är på en vänskaplig nivå. Jag har bestämt mig för att föreslå att vi ska bli särbos. Vi har barn och barnbarn så att lämna honom helt och hållet skulle bli svårt. Jag är rädd för att jag ska bli bitter och ledsen om jag inte tar ansvar för mitt liv. Jag har 5 år kvar i yrkeslivet, jag har en god hälsa, jag har massor av energi och lust att uppleva livet. Jag vill kunna träffa mina underbara barn och barnbarn ofta.
Min man och jag gör nästan ingenting tillsammans. Han "hänger på" ibland om jag planerar för något.
Själv vill han bara vara hemma, sitta i sin fåtölj och titta på tv. Han går fram o tillbaka till garaget där han förvarar en del av sin alkohol. Helst vill han att jag ska sitta bredvid vilket jag gör ibland. Men det är så fruktansvärt tråkigt. Jag kan känna mig orolig över att han ska bli sjuk när jag inte är hemma. Han tog ut tidigare pension. När jag är hemma så upptar det så mycket av min tid att grubbla, kolla och känna av stämning. Jag känner mig ledsen och på dåligt humör, men egentligen är jag en glad person. Hur hänger det ihop?

Kampen
Livet är inte bättre

Men jag mår något bättre tror jag. Jag känner mig starkare mentalt. Jag har börjat prata om livet jag lever med en underbar arbetskamrat. Jag har också berättat för min chef och fick fantastiskt stöd. Det känns väldigt bra men det ökar min insikt och jag ifrågasätter mig själv. Jag förstår att jag kommer göra en förändring, behöver lite tid tid och att alla helger är över.
Mannen har ökat sitt drickande till en Box 3l minst 5 dagar i veckan. Dessutom blir det några 7% öl också. Hur klarar han detta. Han blir inte odrägligt full, han tål så mycket. Däremot luktar han starkt av alkohol. Inte så konstigt.
Känner att jag har en ständig stress eftersom jag har så stort kontrollbehov över hans drickande.
Dessutom är jag orolig för att han ska dö. Jag inser att vill jag ha en förändring så måste den börja hos mig. Man kan inte förändra en annan människa om den inte vill

Kampen
Processen

Livet rullar på ungefär som vanligt. Oron är som en dålig följeslagare. Hjärnan är ockuperad, stor del av dagen går åt till att fundera och tänka om om inte fanns hur skulle allt vara då?
Googlar på allt som handlar om beroende missbruk riskbruk alkoholskador osv osv. Det suger energi. Varför upptäcker inte läkarna något? Är min man Stålmannen? Hur mycket tål kroppen? Har förstått att så länge man tål mycket alkohol så är inte levern skadad. Han dricker i snitt 20 glas/dag. Börjar tidigt på dagen. Det som mest märks är personlighetsförändring.
Jag vet inte vad jag ska vänta mig. Tänker att jag måste sätta hårt mot hårt och funderar på att vi ska bli särbo.

Ullabulla
Många långa timmar går åt

till att påbörja en förändring som räcker längre än alldeles under huden.Ibland kan man göra konkreta saker för sig själv,eller förändringar i vardagen sm liksom förändrar det yttre.
Tex bli särbos,lyckas släppa kontrollen på drickandet osv.

Men den riktiga kampen som jag beskrev ovan i ett tidigare svar,den som handlar om dig och ditt liv den börjar först när du bestämmer dig för det.
Så länge du vill och har lust så kan du fortsätta att "supa" på din man och må dåligt över hans drickande och det elände det skapar för er båda.

Men när och om du klarar att rikta om fokus mot dig själv och försöka hitta igen den glada flickan som du en gång var då kommer förändringen på allvar igång. Det handlade i mitt fall inte så mycket om exets drickande eller inte.

Det handlade om mig,mitt mående och att jag likaväl som han gömde mig bakom hans mående och drickande.
När vi till sist gick isär var det helt nödvändigt.
Känslorna var om inte slut,så åtminstone väldigt tilltufsade och relationen hade inte mycket kvar att ge någon av oss.

Men den sorg och den vånda jag har upplevt sen vi gick isär har inte varit att leka med.
Det har inte varit lätt och jag har ibland i riktigt mörka stunder längtat tillbaka trots att jag vetat vad som väntar.
Men i det var jag trygg,jag visste vad som förväntades av mig och jag hade en roll att spela.

Ta små mikrosteg utifrån det mönster du har idag.
Tex. Denna vecka ska jag fullkomligt strunta i hur många dunkar vin han häller i sig.
Han är ju alkoholist och det är vad en alkis gör,dricker.
Det är inget att jaga upp sig för så länge de är aktiv i sitt missbruk.

Denna vecka ska jag: kolla vad väninnan från högstadiet har för sig. Köpa hem ett broderi.
Baka en riktigt lyxig chokladtårta och bjuda barnen på.
Vad som helst som tar fokus från det som upptar så mycket av din tid i dagsläget.

Det var tips från coachen för idag och lycka till:
Det är en sån härlig känsla av frid och välmående när man lyckas lyfta blicken bara en liten smula från den vardag som ibland nästan tar kål på en.

Dionysa
Inget mer jidder!

Själv har jag på allvar satt ned foten nu. Jag kräver att få ha det lugnt och trivsamt i mitt eget hem och är inte beredd att bli trakasserad av någons okynnesdrickande längre. Om han inte kan låta bli att dricka, så måste han söka vård. Det är mitt absolutat krav från och med nu. Precis som han får acceptera att han inte kan köra bil med alkohol i kroppen, så får han acceptera att han inte får förstöra våra liv, vår sinnesfrid. Så enkelt... är det. Inget mer jidder!

Kampen
Tröskeln

Ullabulla och Dionysa tror ni om någon vet hur skönt det är att bli bekräftad i sina tankar.
Jag vet ju, jag förstår men jag måste också vilja och våga stå upp för mig själv. Jag är inte riktigt där än men jag börjar närma mig.
När man fullföljer tanken blir det väldigt definitivt.
Jag står på tröskeln.
På något konstigt vis behöver jag känna att min omgivning ska tycka det är bra även för dem. Vågar inte riktigt släppa på fasaden. Snart......

inteok
När jag läser dina inlägg

När jag läser dina inlägg känns det som att det är jag som skrivit det. Vi är i samma sits och det känns hemskt att skriva, men det känns skönt att man inte är ensam. Hoppas du hittar tillbaka till den den glada person du är, för den finns kvar.

Dionysa
Mitt & ditt liv

Ja, så svårt är det - samtidigt så enkelt: jag har rätt till mitt liv!! Du till ditt. Men låt oss bara inte förpesta vår andras liv!! Din frihet börjar där min slutar.

Kampen
Samma sits

Man tror verkligen man är ensam. Det är stärkande att läsa här på forumet och även skriva av sig ibland. Någon bryr sig.

Kampen
Tar sats

Jag kom på mig själv med att jag tänkt arga,ledsna,uppgivna,glada och hoppfulla tankar i den ordningen. Livet har följt tankemönstret. Ibland är man arg, ledsen,uppgiven,glad,och hoppfull. Det kan man tycka hör till livet. Men inte dessa känslor dom pendlar så och är ofta så kraftfulla. Oj vad det sliter.
Jag har bestämt mig för att sätta mig själv i främsta rummet. Vad vill jag? Vad tycker jag är viktigt? Hur vill jag leva?
Jag har i perioder levt ett liv som jag egentligen inte vill. Jag har skämts och haft skuldkänslor. Då försöker man släta ut och kompensera man ljuger för att sanningen är så smutsig.
Det nya året tänker jag ska bli mitt år. Jag tänker ställa rimliga krav, och att han måste ta hjälp utifrån. Jag ska inte "hota" med skilsmässa för det kan jag inte leva upp till. Jag ska bara ta min plats i livet. Jag har pratat med barnen och jag känner mig förberedd.
Då berättar han för mig att han ska börja ett sundare liv, ta tag i sin hälsa. Gå ner i vikt, börja motionera och sluta överkonsumera. (4 bag-in-box och ca 15 öl 7,2 i veckan.
Eftersom vi haft detta problem i ca 25 år i varierande grad och han tidigare velat ändra livsstil tror jag han behöver hjälp. Jag ska följa min plan och ta samtalet
Jag önskar oss ett bättre liv

Kampen
Hur är det möjligt

Han slutade dricka alkohol efter nyår. Hoppet kom tillbaka. Denna gången ska vi klara det. Vi vill ju försöka leva ihop. Vi börjar planera hur vi tillsammans ska hitta tillbaka. Vi vill leva hälsosamt. Han går ner 15 kg i vikt. Lever på nutrilett i 14 dagar. Får diskbråck och väldiga smärtor. Får behandling med mycket smärtlindring opiater och paracetamol. Får klåda och utslag på rygg och bål. Smörjer med kortison. Får allergimedicin. Äter fortfarande alvedon 650mg 6 tabletter/dag. Har börjat dricka igen. Smygande. I lördags var han full. Dricker 1-2 öl och 1-2 glas vin varje dag. Bryr sig inte och nonchalerar farligheten. Säger att jag överdriver. Det här är jobbigt. Vad kan jag göra? Den här gången känner jag en annan oro, alkohol och medicin är ingen bra kombination.

Kampen
Hur är det möjligt

Han slutade dricka alkohol efter nyår. Hoppet kom tillbaka. Denna gången ska vi klara det. Vi vill ju försöka leva ihop. Vi börjar planera hur vi tillsammans ska hitta tillbaka. Vi vill leva hälsosamt. Han går ner 15 kg i vikt. Lever på nutrilett i 14 dagar. Får diskbråck och väldiga smärtor. Får behandling med mycket smärtlindring opiater och paracetamol. Får klåda och utslag på rygg och bål. Smörjer med kortison. Får allergimedicin. Äter fortfarande alvedon 650mg 6 tabletter/dag. Har börjat dricka igen. Smygande. I lördags var han full. Dricker 1-2 öl och 1-2 glas vin varje dag. Bryr sig inte och nonchalerar farligheten. Säger att jag överdriver. Det här är jobbigt. Vad kan jag göra? Den här gången känner jag en annan oro, alkohol och medicin är ingen bra kombination.

Kampen
SOS= skuld, oro, skam

Jag blir så arg på mig själv. Jag är så velig jag är så ambivalent jag är så osäker jag är så full av skuldkänslor jag är orolig jag skäms osv osv
Jag tycker inte alls att det är lätt att ffatta beslut. Jag vill inte leva så här, jag längtar efter känslan av frid och ro. Men jag har varit gift med min man i 45 år, vi gifte oss väldigt unga.
Jag har dragit ett tungt lass förstår jag i efterhand. Han orkade inte med stor familj under en period av sitt yrkesliv. Flyttade helt enkelt ifrån oss. Jag hade fullt upp med våra barn och deras liv. Jag fattade verkligen inte då att jag inte behövde ha det så. Jag skämdes och vi var en härlig familj utåt. Vi är fortfarande en härlig familj, men lite naggade i kanten. Han dricker i perioder och nu är jag orolig eftersom han också tar värktabletter. Han är nöjd med sitt liv, han älskar mig men han vägrar inse att han har stora problem. Han vill INTE höra talas om det.
Varför ser inte doktorn på blodprover att han har ett missbruk?
Jag vill inte vara medskyldig om han blir sjuk eller rent av dör. Levern tar ju skada av medicin och värktabletter.
Jag fattar att ingen kan fatta beslut åt mig men jag behöver göra av med mina tankar.

Kampen
Ledsen

Jag är ledsen och trött. Alkohol är ett j-a skit. Mannen bryts ner och Han ser inte orsaken
Han har värk i kroppen. myrkrypningar i benen, ryckig gång, 5 kronors stora eksemliknande utslag på hela kroppen som kliar fruktansvärt är trött och omotiverad. Dricker varje dag.
Kan man ringa anonymt till läkaren och berätta??

lizzbet
Kampen...

Det kan du göra, men läkaren kommer inte att "tvinga" din man till någon behandling... Du har fastnat där på tröskeln verkar det som? Dags att kliva över den nu!

Kampen
lizzbet

Så SANT, det är ju så det är. Jag har fastnat på tröskeln. Jag tror många av oss gör det. Tyvärr. Hela tiden måste man välja pest eller kolera. Eller så är det en osäker tillvaro att börja tänka på sig själv.
Jag är någonstans mittemellan.,
Jag låter inte mannen längre hindra mig från att göra det jag vill. Men samtidigt så blir man smärtsamt påmind i sin tvåsamhet.
Jag har kompromissat mycket med mig själv.
Det är svårt att lämna någon som inte mår bra och som definitivt skulle må sämre om jag skulle tänka bara på mig själv.
Det är så svårt och jag tror (för jag vet inte) att jag hittat en kompromiss som jag kan leva med. Känner mig inte olycklig och ledsen på samma sätt längre.
MEN jag har drömmar om hur livet kunde sett ut. Så kampen fortsätter.
Forumet här är så bra att läsa och skriva i, man blir lite bekräftad i den annars lite osynliga värld man lever. Man känner sig inte ensam och man kan hitta lite kraft att gå vidare.
DU satte fingret på min tillvaro, jag har fastnat. Ska jobba vidare på det 🙏🏻

Kampen
Barnbarn

Idag har jag en heldag med barnbarnen. Mannen gjorde andra val

Kampen
Blev dubbelt

Blev dubbelt

Sidor