Periodare

115 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
lizzbet
kampen...

Jag vet att det är JÄTTESVÅRT och att man känner sig som ett svin, att han/hon kommer må ännu sämre om man prioriterar sig själv, MEN det är inte så. Du kommer med största sannolikhet må bättre, troligtvis även han, då han eventuellt inser att han måste ta tag i sin sjukdom. Att stanna är inte att hjälpa, men det så det känns...

Skånskan
Periodare..

Hej
Är det värt att tro att han skall ändra sitt planerande av sitt drickande? Var 6:e v tar han 4 dagars supande och trappar ner efter det och trappar upp.
Säger bara att han vet om sina svagheter.. jag är beredd nu att ta klivet med skiljsmässa och försöka vara vänner och göra saker då han är nykter el klippa banden helt. Svårt, hållt på så här 10 år, sköter arbete , men alkohol är prio 1, stor helger är hemskt, jul påsk sem, jag har svårt att vara glad. Mitt vi begränsas och jag har 20-30 år kvar. Någon som orkat gå igenom detta och kan man va vänner? Mina känslor är borta, men han är far till vuxen dotter och barnbarn . Det är nig nu när jag reflekterar .

misty65
Känner igen mej.

Hjälper att läsa andras inlägg. Förstår att jag inte är ensam i sånt här. Intressant att läsa hur andra gör. Din man är väldigt lik min man. Följer mer och mer trådar.

misty65
Följer din tråd

Precis så är det för mej också. När jag lämnar hemmet har jag mycket energi och livsglädje. Men hemma säckar jag bara ihop. Blir orolig och rastlös. Så skönt att läsa andras trådar.

Kampen
Tiden går

Läste vad Ullabulla skrev 14 december 2016 och inser att all förändring börjar hos mig själv
Jag äger alla mina val och beslut.
Därmed inte sagt att det är lätt. Jag lever kvar i samma situation, mannen ligger snarkande bredvid mig.
Snart lägger jag mig i ett annat rum.
Under året som gått har jag tagit små steg framåt, jag är ärlig (nästan) alltid, säger vad jag vill och gör vad jag vill. Har tagit ett steg mot att ta hjälp utifrån, träffat en psykolog en gång.
Men jag gör ändå inte vad jag innerst inne vill. DETTA ÄR EN PROCESS.
Jag vet att jag vill leva resten av mitt liv utan denna man men klarar INTE ta steget. Känner sån skam och misslyckande. Varför 😭😭😭😭
Jag har inte misslyckats..
Jag har jobbat hårt för att hålla uppe en perfekt fasad och det känns så jobbigt att allt är just det, en fasad..
när jag känner att tiden är inne kommer jag lämna. Då tror jag att jag kommer må mycket bättre av att inte
Kontrollera kompensera, dölja, ha koll, skämmas, känna oro och ilska m.m m. m

Ullabulla
Det är ett segt klister

Att ta sig loss ur invanda mönster.
Oavsett om du lämnar eller inte så har du troligen mycket jobb med dig själv kvar.

Tänk inte så hårt på att lämna kanske.
Tänk mer på att göra bra saker.
Steg du redan börjat ta.

Då blir din stig tydligare och du vet med större säkerhet var du vill gå.

Ibland blir slutmålet för stort och man kan inte se möjligheterna här och nu.

Sen allt ljugande och uppräätthålande av fasader är ju perfekta saker att börja öva på att släppa på?

mulletant
Läser din tråd Kampen

Och känner igen så mycket. När du skriver att du står på tröskeln påminns jag om att det var vad jag sa, skrek, till min man säkert hundra gånger... 'Jag står på tröskeln..... fattar du?'. Men han fattade inte förrän jag gick ut och stängde dörren efter mig. Vi har också ett långt liv bakom oss men före det hann jag vara gift några år. Ett lugnt äktenskap men utan kärlek. Jag har en ögonblicksbild av hur jag stod i vardagsrummet och tänkte att jag är 23 år och detta kan inte vara livet. Sen levde jag ännu ett år med bilden av att jag stod på en trampolin.... och så hoppade jag.

Jag tror de inre bilderna är viktiga, att de kan visa vägar och vara målbilder.... eller först målbilden kanske? Min trampolinbild började där i vardagsrummet i insikten att det här kan inte vara mitt liv. En lägesbestämning, här står jag.... jag hade då ett litet barn och tjänade en tredjedel av hans lön. Jag ville ha kvar vår bostad och kunna ta hand om barnet förstås. Han var mycket på arbetsresor och då testade jag att leva mest på gröt för att se om jag skulle fixa det. Sen hoppade jag! Men även den gången kom den avgörande stunden plötsligt.

När jag gick ut ur detta hemmet, steg över tröskeln, hade jag länge sökt ett eget hem i lugn och ro. Aktivt tittat på lägenheter. Det blev ingen lägenhet, det blev bättre, lugn och ro här där jag ännu är kvar. Just nu när jag skriver tänker jag att min målbild har varit så viktigt trots att jag är kvar. Att leva i lugn och ro, ha en trygg plats där jag kan andas, tänka, känna, prata fritt. Det har styrkt mig inifrån att stå fast vid mitt krav på nykterhet. Under en ganska lång tid behövdes den målbilden för att hålla fast vid det som var mitt krav. Ett nyktert liv. Kärleken fanns där ännu, det är viktigt att tillägga, det var alkoholen som trasade sönder allt.

Du skriver att det är en process. Så rätt! Just så här, som nu, har läsandet och skrivandet här på forum bidragit till min process. Så ofta har jag bara börjat... och så har skrivandet fört mig fram till medvetenhet, insikter om mig själv. De är avgörande. Det har varit och är kärnan i processen, att se mig själv, förstå lite mer om vad jag vill, vem jag är, hur jag vill leva. Ordet 'jag' som en del, kanske grunden, i en sund egoism där jag tar ansvar för mina behov, mina önskningar, mina val. Där är vi nu, båda. En spännande resa, ibland ensam, ibland gemensam, ibland så svår, alltid spännande.

Ja, jag tror att inre bilder är viktiga. En inre kompass som också ger vägledning om rätt och fel mot mig och andra.

Tack Kampen för dina ord om tröskeln! De gav mig input till dagens tankar och skrivande. Det blev ganska flummigt, här i din tråd. Tack för utrymmet! Jag önskar dig ett gott slut på året, en lugn nyårsaftonskväll, och ett riktigt Gott Nytt år! / mt

Kampen
Att synas

Tack för er feedback, det betyder så mycket. Att leva i skammen och skulden och samtidigt vara den som ska göra så inget syns eller märks är ensamt och tungt.
Jag säger som nästan alla säger, forumet är en ventil där man blir förstådd. Ullabulla det kändes skönt när du skriver att jag inte ska focusera så mycket på att lämna. Det är ett så svårt beslut men känns som att det är en förväntan om man ens yppar en liten del av sin vardag. Jag känner att jag blir starkare och att jag mer och mer väljer mig själv och vad jag vill göra. Kanske lättare att acceptera att livet är krokigt.
Att ha inre bilder mulletant det är min drivkraft. En av mina inre bilder är att jag inte ska knäckas, jag ska leva ett gott liv och göra det jag vill. Jag klarar det ganska bra nuförtiden, MEN ibland känner jag mig så ensam.
Jag har focuserat mycket på hälsa och tar dagliga långa promenader.
Men återigen när inte barn o barnbarn är här hemma känner jag mig väldigt ensam 😪
Efter en intensiv julvecka med familj ska vi vara ensamma idag.
Dagen ska vara till att
Åkoppla av=titta på tv och dricka.
Jag har tagit en lång skogspromenad och det ska bli en runda till.
Gott nytt år kära medsystrar och medbrödrar

Renée
Skogspromenad


Jag känner med dig i din svåra situation
som du beskriver här.

Ser även den positiva bild du målar upp;
att du ska få leva ett gott liv och göra det du vill.
Det önskar jag dig.

Gott Nytt År

Nordäng67
Gott nytt år till dig också!

Har läst din tråd, tack för att du delar med dig! Har du funderat över vad du är för din man? Och om du är det du vill vara för honom? Har nyligen avslutat ett förhållande med en alkoholist! Vet du, jag kände mig som hans sällskapsdjur! Jag skulle vara där när han drack för att han inte skulle känna sig ensam! Han sa gärna stora ord om kärlek (kan inte leva utan mig mm) men gjorde aldrig minsta lilla i handling! Det räckte så gott för honom att det var han och jag på helgerna! Du och jag gumman, sa han! Efterhand räckte det för mig också att det var han och jag eftersom han alltid sa och gjorde pinsamma saker! Kände mig till slut isolerad med honom och hans flaskor! Jag sa till slut nej tack till att vara hans ”hund eller katt”! Nu lever jag igen, jag orkar, jag skrattar och jag känner mig lugn i själen! Kram och styrka till dig!

Kampen
Omtake

Det slår mig att just få omtanke som man får här på forumet stärker åtminstone mig.
Alla skriver om hur viktigt forumet är och det är det verkligen.
När jag läser tillbaka i min tråd känner jag att jag kommit en bit på väg
Känner mig inte längre som ett offer, jag vet att jag har VAL.
Att ta BESLUT är däremot svårt och en lång process.
All input man får här av all respons är så givande
Jag tar till mig
Att
Inte focusera bara på att lämna, att göra val för mig själv och bli starkare
Mina mål ich inre bilder
Vad är jag för min man???
Nordäng67 det träffade mig rakt i magen. Ja vad är jag, en sällskapsdam??? Ett husdjur??
Ja vi är inte äkta makar eller far och morföräldrar tillsammans. Ledsen jag blir när jag inser det.
Men jag gör numera mina val och lever ett liv som aktiv yrkeskvinna, glad mormor och farmor
Ett annat liv är ensamhet i tvåsamhet. Tyvärr har jag inga vänninor mer än goda arbetskamrater. Jag tycker trots allt att jag mår bättre 1 januari 2018 än 1 januari 2017.
Men jag bär på hemliga drömmar om framtiden
Styrkekramar till alla mina med systrar och bröder

Kampen
Tro på sig själv

Är det någon som varit på någon form av kurs i syfte att må bättre?
Jag funderar på My Skarsgård, någon som vet.
Jag har förstått att man kan inte ändra på någon annan människa.
Men jag kan stärka mig och känna lust till livet. Det är så mycket jag vill. Bara en sån sak som att inte åka direkt hem efter jobbet utan sätta mig på ett fik eller den där stärkande promenaden, utan skuldkänslor.
Låter banalt, men jag börjar ta plats

Kampen
Att stärka sig själv

Jag funderar vidare och varje gång jag tar någon kontakt utanför min personliga zon blir jag stärkt.
Jag tänker nu att jag lever med en sjuk man som man hela tiden måste anpassa omgivningen för att det ska fungera optimalt.
Typ om man har diabetes eller någon annan anpassningskrävande sjukdom.
Jag behöver bli stärkt för att orka fortsätta leva så, tror nämligen inte jag kommer förändra min situation.
Vi har det ju bra emellanåt också.
Han säger ofta att jag är navet, att han är ingenting utan mig. Sorgligt och kravfyllt för mig. Inte längre smickrande.
Ibland tänker jag att livet fördelar ansvar över vad vi kan bära.
Tror jag kan bära mitt bekymmer bra men jag behöver bli än starkare
Jag behöver prata och ventilera mina tankar. Ibland känner jag mig så tom, värdelös och rotlös eller att allt som blir fel beror på mig.
JAG VET att det inte är så. Det är känslor.
Ibland är jag så stark lycklig och euforisk
Andra människor uppfattar mig som ett energiknippe, glad och problemfri. Ständigt på gång. Det kostar att hålla uppe fasaden. Och hur ska andra förstå.
Känner ni till om det finns något som skulle vara upplyftande i form av kurs
Har testat att prata med en psykolog men det gav ingenting. Klickade liksom inte

Kampen
Systemet

Nu är mannen på väg till systemet för att köpa en baginbox och 7-8 öl 7,2. Men han har inga problem, det är bara jag som överdriver.

Ullabulla
Jag tror

Utan att på något sätt påstå att jag har en aning.
För att leva med ett aktivt missbruk inpå sig så behöver man ljuga och förneka,likt alkoholisten.
För om vi vågar se så tvingar det oss till ett ställningstagande vi inte bett om eller är beredda att göra.
Kanske är det ok för dig kampen att leva kvar?
Trots att många kanske skulle göra annorlunda.
Kanske kan du också varje dag göra ett aktivt val?

Nej,Jag är inte redo att gå än.
Men jag ska åtminstone ta den där fikastunden.

Bli inte arg på din man.
Det är bortslösad energi.
Han behöver sin drog eftersom han i alla fall i dagsläget är i en aktiv fas av sin sjukdom.

Du kanske också är olika stark olika dagar.
Kämpa inte så hårt de svaga dagarna utan följ med strömmen.

De dagar du har kraft så gör du något ytterligare för din egen räkning
Sakta så blir du gladare och starkare,även om du väljer att leva kvar.

Kampen
Ullabulla

😭😭😭😭😭♥️ Du träffade mitt i prick
Att leva med ett aktivt missbruk så behöver man ljuga och förneka. JA det är ju precis så.
Hur ska jag hantera livet om jag konfronterar det. Jag söker. Har också tänkt tanken att om han går över gränsen ännu en gång, då tar jag steget.

Nordäng67
Där har du nåt viktigt...

Dina sista rader, du funderar på att lova dig själv att om han går över gränsen en gång till så går du! Du har flyttat över fokus till dig själv! Det är bra det! Tror du snart kommer att veta vad du vill göra! Och då kommer du också få den där övertygelsen som gör att man orkar stå upp för sig själv fullt ut!

Kampen
Vänner

Ja vad konstigt det är att ha osynliga vänner. Forumet är min kvällsrutin.
Jag har verkligen jobbat med min självkänsla och känner egentligen att jag mår ganska bra. Men det är en sanning med modifikation. Vi lever inte jämlikt längre. Jag känner att jag har makten, han är rädd för att bli lämnad. Han servar mig och berättar vad jag betyder för honom han är generös och vill vara till lags. Jag känner mig inte alls bekväm kan inte uppskatta. Känner mig plågad av uppmärksamheten.
Varför i hela världen är jag då ett sådant mähä. Jag vet att han ökat sin konsumtion och att han dricker dagligen. Livet är en krokig stig och det är inte lätt att hitta raksträckan. Man bygger upp så mycket kring barn, hus och familj. Det är så himla svårt att förändra i den världen. Mitt hopp är att han som jag skrivit innan ska ställa till det. Då får jag kraften att förändra. Känner mig så elak att tänka så och är glad att kunna vara anonym. Jag som är omhändertagande och empatisk känner inte igen mig i min egen text. Som medberoande har det egna jaget blivit alldeles för svagt och på något sätt är man rädd för hur livet ska bli om man väljer att leva ensam.
Det var

Nordäng67
Det är otäckt...

hur man kan vänja sig vid dåligt beteende! En kompis till mig regerade våldsamt mot att mitt ex valde att supa istället för att hitta på nåt kul med mig på min födelsedag! Herregud jag reflekterade inte ens, hade liksom inga förväntningar alls! Och vad är ett födelsedagsfirande (eller ett uteblivet sådant) jämfört med en otrygg vardag som man tänker på och ältar dygnet runt! Ja man sänker sin nivå till ett minimum och blir rörande glad för pyttelite! Du är inget mähä Kampen, du har bara vant dig vid och blivit ”trygg” med att ha det som Du har det! Många är vi med dig som har gjort detsamma! Styrka och mod till dig!

Kampen
Idag har jag varit och

Idag har jag varit och träffat min underbara dotter. Jag bestämde mig för att berätta eftersom jag tror det är ett steg i rätt riktning för mig själv. Jag vill inte skämmas eller dölja längre...
Nordäng67 ja så är det ju. Jag har vant mig. Det gör mig inte glad över den insikten. Men så är det. Läs min dotters reaktion🙏🏻
Jag vet mamma. Jag älskar honom också. Jag vet också hans svårigheter och även om du tycker att du ”avslöjar” honom så är det inte så hemligt som du tror. Vi har ögon att se med. Hans beroende kommer alltid finnas. Synd bara att han inte söker hjälp för det.
Du är stark ❤️

Kampen
Jag tror vi är flera här som

Jag tror vi är flera här som inte har själva drivet att bryta en dålig livssituation.
För min del känner jag att jag inte längre är ett offer. Jag har helt enkelt gjort ett tragiskt val men dock ett val.
Jag har valt att förändra mig själv och ta för mig av livet som jag vill leva. Det kan jag till 75% sedan finns det en bromskloss.
När jag började skriva här kände jag mig som ett offer till 75%,vilken skillnad.
Jag orkar helt enkelt inte såra, riva upp eller ta fullt ansvar.. min man stör mig inte så mycket längre, han låter mig leva mitt liv och han vill inte att vi ska separera.
Jag försöker att inte känna skuldkänslor eller att jag skulle vara falsk. Jag försöker bara vara JAG.
Jag säger inte att det är enkelt. Jag tycker det är skitjobbigt.
Jag vill ju något helt annat. Men just nu är mitt liv så bra jag tror det kan vara i denna stund. Jag har ju själv gjort valet.
Han dricker dagligen, ganska mycket men blir sällan dryg och otrevlig. Då hade valet varit enklare vill jag tro..
tack för ordet det känns bra att prata av sig.

Missan
Ett tragiskt val..

det har jag också gjort. När jag läser din tråd rinner tårarna nerför mina kinder. Känner så väl igen mig själv i dig. Jag har inte heller vågat lämna. Är så rädd att bli ensam och behöva lämna hus och allt som det medför. Har därför valt att stanna kvar. Jag har gått och pratat med kurator det senaste året men känner att det inte ger mig något mer. Det var skönt att prata ut men jag kommer inte vidare nu.Jag försöker som du leva mitt eget liv. Är en positiv och glad person som älskar att leva.Försöker att inte grubbla så mycket mår bättre då.Men blir ofta sittande sent som nu..Min man säger att han tycker livet är slut. Han vill aldrig göra något. Jag säger att det är alkoholen som gör honom sån ( deprimerad ) Men det tror han inte...Ibland tänker jag att han kanske blir sjuk till slut eller att det händer något. Han kan säga att han snart ska dö osv Han dricker varje dag men sköter ditt jobb. På helgerna börjar han tidigt på morgonen sen minskar det på eftermiddag.(Han går ut i boden och dricker i smyg))Kvällen kan han hälla upp ett glas läsk.Sedan går han och lägger sig kl.21 och då sitter jag ensam( om inte dottern är hemma)

InteMera
Känner så väl igen mig i det

Känner så väl igen mig i det ni skriver både Kampen och Missan! Dethär eviga velandet fram och tillbaka, att ena dagen när fyllorna är som värst vara tvärsäker man vill lämna till att någon dag senare undra om det är värt besväret att bryta upp för just i den stunden den dagen kan det kännas bra om han är nykter. Jag har letat boende i ett år nu, men haft enorm otur med de ställen jag tittat på där det endera vsat sig att stället är nästintill obeboeligt (chockerande vad många bostäder som stinker mögel och fuktskador, såpass att kläderna luktar ännu efteråt när mna kommit ut ur huset) eller så har priset varit för högt eller så har lägenheten getts till någon annan mitt framför ögonen på en och mäklare som inte ringer tillbaka. Skulle en enda av bostäderna jag tittat på varit beboeliga skulle jag nog redan flyttat. Men tidvis kan det kännas som att vad håller jag på med, varför i all sin dar skulle jag flytta? Vi har det väl ganska okej...ända till nästa fylla. Nu har hanhållit upp i en månad och jag blir osäker om jag vill dra barnen genom ett uppbrott. Men mer fylla orkar jag inte med så jag fortsätter hålla ett öga på bostadsmarknaden, skulle rätt bostad dyka upp måste jag bestämma mig. Bara att leva med obehaget att inte veta när det brakar nästa gång är nästan olidligt och jag vet inte om vi efter allt som hänt kan bli en glad familj igen även om hna skulle lsuta dricka helt. Han har inte lovat nåt, bara själv valt att hålla upp så det kan likaväl sluta med ännu mer fylla som ingen fylla alls i framtiden. Man väger för och emot, räknar på ekonomin, funderar hur livet skulle se ut om man bodde själv, inreder i drömmarna och längtar bort. Men detdär konkreta steget, attt packa ihop. Oj vad stort det känns!

Kampen
Missan

Kära syster. Det är så sorgligt att vi ska känna igen oss i våra berättelser. Man kan inte riktigt tro det. Det ligger liksom så inpräntat i oss att........
Så levde de lyckliga i alla sina dagar.
Vänd på dina tankar och tänk att,
1. Du är en stark person
2. Du gör medvetna val.
3. Du har kontroll
Sedan vet vi ju att det är inte alldeles sant, men det hjälper.
Jag tänker som du, att han kanske blir sjuk och någon "annan" (läkaren) ska "ställa honom mot väggen", Jag kan också tänka att om han dör är det så klart tragiskt men mitt liv skulle troligtvis bli GLADARE och jag skulle klara mig. Det är dessa tankar som framkallar bland annat skuldkänslor.
Det är så förgiftade att höra detta att livet är Slut, det är A som tar bort lusten att leva och att bry sig om andra. Bry dig om dig själv, dina barn och ditt liv. Jag har så många gånger läst här på forumet att ingen utomstående kan göra något för någon med A-beroende, personen måste själv välja livet. Gör du det också, Välj Livet så mycket du orkar och skriv av dig här. Även om jag inte kommit så långt som man kanske tror så stärker jag successivt min självkänsla och forumet är som en terapeut för mig......Hoppas du får en fin söndag 💜

Kampen
InteMera

Ja som sagt, vi är nog flera i denna tråkiga situation. Jag kan känna din tomhet och dina känslor. Jag känner så ibland också. MEN jag har valt att försöka tänka att jag är stark, jag gör medvetna val och jag har kontroll. Kanske lurar jag mig själv, vet inte. Men tankana gör mig stark. Jag behöver bli och vara stark. Dessa eviga flykt-tankar är så jobbiga. Jag tänker på att söka lägenhet och att känna sig lite rotlös i sitt eget hem. Min man dricker varje dag men går inte över (min) "gräns" Det gjorde han ofta förr. Kommer han att göra det då har jag bestämt mig för att lämna. I tankarna förbereder jag. Hoppas du får en fin söndag och förbered dig i tankarna på valen ditt liv det hjälper 💜

Missan
Något måste hända

Tack för era svar. Jag försöker också bli starkare som du Kampen. Jag lyckas ibland nästan glömma för en stund. Känna mig lycklig fast jag inte är det. Men måste försöka vara stark inte grubbla för mycket mår bättre då.Det känns som något måste hända om det ska bli någon förändring.Idag har han fyllt upp sina flaskor igen.( så han klarar dagen) Han har samma rutin varje dag. Går med hundarna på helgerna och sen lämna in Keno.( även spelare)Sen gör han oftast inget mer än tittar på tv eller lägger sig en stund.Han brukar också vilja planera maten. (Men ibland lagar vi olika när vi inte är överens.) Mina äldre barn o barnbarn kommer ofta på helgerna och hälsar på och jag bjuder på mat.Ibland är han med och kan vara trevlig men vissa gånger går han undan. Man vet aldrig riktig hur han är.I veckorna kan han inte dricka lika mycket. Då är han snäll men tyst och lägger sig ännu tidigare då.

Kampen
Missan

Det är bland annat just du som gör mig stark. All respons där man kan känna igen sig i gör att man inte känner sig udda eller ensam. Just vetskapen om att jag inte är ensam. Som du skriver, Att glömma för en stund, inte känna sig ensam fast det är precis det man är och att känna sig lycklig. Jag lurar mig lite MEN jag känner mig starkare och jag känner att jag har rätt att ta plats. Det finns nog inga lyckliga medberoende. Vad ska vi göra när inte modet eller orken finns att bryta det. Man måste helt enkelt ta ett beslut, stanna eller gå. Jag stannar och säger till mig själv att jag gjort ett medvetet val. Det blir lättast så. Det jobbiga är att jag tycker inte jag har rätt att lämna. Han är inte elak är mitt försvar. Men han är inte heller någon som jag känner att jag delar livet med. Valet är tragiskt men känns lättast just nu. 💚

Kampen
Helg

Mannen och jag bestämde att vi skulle åka iväg. Vila, prata och umgås. Vi tog in på hotell. Redan i receptionen så har mannen mage att fråga efter närmsta systembolag.Sedan föreslår han att vi ska köpa något färdiglagat som vi kan ta med upp på rummet. Precis all energi försvann från mig. Klockan 22.00 låg jag i sängen med ipaden bredvid mig, han hade sin baginbox. Jag är så himla trött, håglös och energitömd ändå förändrar jag inget.

Nordäng67
Lider med dig...

Så jobbigt när hopp byts mot förtvivlan! Var inte arg på dig själv för att du inte orkar förändra! Gör en bara ännu tröttare när man är arg och besviken på sig själv! Se inte förändringen som nåt stort och jobbigt! Se förändringen som många små saker. Dessa små saker är inte jobbiga att utföra egentligen, en i taget de dagar du orkar! Men tillsammans gör dessa små saker den stora förändringen! Kram

Kampen
Trött

Trött känner jag mig. Ingen lust ingen energi inget är roligt depp depp depp. Just nu känner jag mig som ett offer som inte har möjligheter. Mannen anser att jag har för mycket omkring mig, för mycket jobb, för mycket umgänge med barnbarn. Han "passar upp" mig och tycker så synd om mig. Känner mig verkligen knäckt. Låter honom hålla på känner mig elak. Att det är A som förstör och förgör vägrar han inse. Han är inte full på samma sätt han var förr. Han dricker varje dag, 2-3 starka öl och ungefär 1 flaska vin. Börjar tidigt så då blir man kanske inte full. Jag lever verkligen inte MITT liv. Det är så fruktansvärt svårt att ta hänsyn till VAD VILL JAG, HUR VILL JAG LEVA RESTEN AV MITT LIV. Jag kan inte det.. Samtidigt glider vi längre och längre ifrån varandra. Jag har satt en gräns på att om han börjar dricka så han uppträder full och jag ska börja dölja, skämmas och kompensera. Då kommer jag att gå och leva mitt egna liv. Jag är så himla feg så han måste ge mig en anledning. Jag tror inte han komner ge mig den anledningen. Ikväll är jag ledsen.

Sidor