Min fru dricker varje helg både fredag och lördag och det blir mer vin för varje helg. Hon blir oftast rejält berusad vilket slutar i att vi bråkar numer varje helg. Jag vill helst inte bjuda hem gäster på middag eller gå om vi blir bjudna då jag vet i förtid hur kvällen kommer att sluta. Även barnen bråkar med henne speciellt då vår dotter som mår dåligt av detta. Jag har försökt prata med min fru om detta men det slutar i att vi bråkar och jag är enbart en idiot som tar upp det. Jag vet inte vad jag ska göra längre och min fru lyssnar inte på mig när jag pratar om detta. Finns det någon hjälp att få via t.ex familjerådgivning?
Jag vet inte längre vad jag ska ta mig till men jag älskar min fru och vill hjälpa henne ur detta.
Är det någon som har några råd hur jag ska gå vidare?
Har funderat på att riktigt sätta ner foten och säga att nu får det vara nog och kräva att hon söker hjälp men jag vet inte om det är rätt väg.
Detta är första gången jag ber om råd/hjälp för jag känner nu att det gått för långt så jag kan ha skrivit väldigt osammanhängande.

Detta är inte lätt och eftersom din fru själv inte inser sina problem blir det lite jobbigare. Du kan inte få din fru att sluta dricka, hon måste ha en vilja att själv sluta och ta hjälp. Läser du andras trådar så får du samma svar. Jag tycker dock inte ni ska acceptera detta och har ni barn som mår dåligt av detta är det än värre. Ja du mår ju så klart inte bra av detta heller. Jag skulle om jag vore dig samla familjen en onsdag då kanske hon är nykter. Där ska ni prata med henne utifrån att ni är oroliga för henne och att ni vill att hon upphör med att dricka då det skadar henne och er i familjen. Inte på något dömmande sätt och undvik frågan varför. Säg vad ni ser händer och att ni inte vill leva så här längre för ja tyvärr så kommer det inte per automatik bli bättre, snarare tvärt om.
Ultimatum kan du absolut ställa men då måste du vara beredd på att fullfölja detta fullt ut, bara ett tips annars blir det ett tomt hot. Se lite vad hon säger men det är viktigt att ni inte hamnar i ett skuldsamtal om vems fel det är för det vet du ju redan och hon vet också om det innerst inne. Hon verkar ha sjukdomen alkoholism. Vi kanske inte ska sätta en etikett men problem verkar hon ju ha.

Som sagt ni ska inte behöva leva under detta och sakta kommer er relation att skadas allvarligt för relationer bygger ju på ömsesidighet.

Outback16

Tack för svar och jag ska prova det du skriver att samla familjen en kväll och försöka prata med henne vilket med all säkerhet inte kommer att bli lätt men jag måste först få barnen att ställa upp på detta vilket jag tror att dom gör, att ställa ultimatum är nog fel men jag har också funderat på att kontakta familjerådgivningen och boka ett möte för att på så sätt kanske få hjälp att prata om detta, jag vet inte om det är rätt eller fel och är tacksam för alla råd jag kan få.

Ursula

Hej Outback,
håller med, det är en bra idé att samla familjen och prata en lämplig kväll, dvs då di fru inte har druckit (mitt i veckan?).
Jag kommer att tänka på en annan sak angående det du beskriver när du säger att du drar dig för att bjuda hem folk eller att gå bort till andra då du vet hur knällen kommer att sluta. För min del och vår familj, tycker jag att mitt stora, stora misstag var att dra mig undan andra. Jag förstår dig ju men jag anser, med det jag vet nu, att ni ska fortsätta befinna er i det sociala sammanhang ni alltid har varit. Akta er för att dra er undan, att isolera er. Jag kände direkt på min mans vibrationer och även vad han blev sur på etc vad som var 'tillåtet' och vad som inte var det. Och jag anpassade mig (lite rubbat, ja). Ni SKA vara i ett socialt sammanhang. Bjud hem folk!! Oftare än tidigare. Allt för att störa alkoholisthjärnan som håller på att inta din fru. När ni blir inbjudna till någon, GÅ! Vill inte din fru gå, gå själv! När de andra undrar var din fru är säg "hon är hemma och är full" eller nåt. Du ska inte 'skydda' henne. Det är just det där skyddet som leder henne in i ett djupare beroende. Alkoholisthjärnan bygger sitt bo i det där skyddet.
Ursula

Outback16

Stort tack för dina råd och du har nog rätt i det du skriver att det är fel att dra sig undan. Vi ska sätta oss ner och prata ( försöka i alla fall) till att börja med och se hur det går. Är det någon som varit i kontakt med familjerådgivare i liknande fall? Jag har fått det rådet att kontakta en sådan då det hjälpt dom till viss del i samma situation.
Har hållit detta inom mig en lång tid men känner nu att jag måste få råd då jag själv börjat må dåligt av detta som händer.

Men din fru måste ha en vilja att prata om det annars är det bortkastad tid.Hon måste vilja vara v mottaglig för samtal.

Elisabet

Hej, vi drog oss inte undan bjudningar trots att min man ofta var den mest berusade på festen och så pågick det i många år.
Det konstiga var att han aldrig skämdes efter att ha blivit hjälpt hem av andra på festen.
Han lärde sig aldrig att dricka måttligt.
Vad resulterade det i ?
Jo, nu vill jag inte alls gå på middagar med honom.
Måste jag någon gång har jag ont i magen flera dagar i förväg.

Vi har också haft samtal med hela familjen och han har haft noll intresse av det.
Ofta öppnade han öl eller vin efter att dom gått (kontrollanterna lämnade huset).

Usch, så mycket negativt det blev.
Hoppas att du/ni kan komma vidare utan att det blir som hos oss.

Outback16

Tack för alla svar och jag känner att jag orkar inte med detta längre men nu ska jag ta tag i detta och tala med henne för helgen har varit precis som vanligt full två kvällar på raken och jag pallar inte längre. ska till veckan sätta mig ner och prata med henne för att se om hon inser vad hon håller på med. Har pratat med våra barn om detta och dom tycker att det är lika jobbigt dom och dom ställer upp att vi tillsammans försöker prata med henne. Återkommer då jag vet hur den kvällen går.

Outback16

Hej
Länge sedan jag skrev här och jag har inte kommit längre än sist men nu måste jag ta mod och prata med min fru, vilket jag ej haft ännu. Det blev bättre ett tag av sig självt men nu börjar det spåra ur igen och jag vet inte hur länge jag orkar leva i detta, men som sagt jag måste ge det en chans och prata med henne först för att se reaktionen av det innan jag gör något mer. Jag älskar min fru och jag har varit för feg som ej tagit denna diskussion.
Skriver detta nu för att samla mod för diskussion, så jag är tacksam för alla råd jag kan få.

Blåklocka

Hej!
Jag förstår dig så väl, leversjälv i en relation med en man som är alkoholberoende på liknande sätt som din fru.
Jag har börjat som du för ca 6 mån sedan. Jag tog upp vad jag tyckte var problemet att hans drickande får en massa konsekvenser osv.
Nu då månaderna gått, han höll uppe i 12 veckor och började supa igen i början av dec och fram till nyår. Alltså hade ingenting eg förbättrats. Jag har nu tagit ett svårt beslut som innebär att jag tänker flytta. Min man står helt handfallen och förstår ingenting. Han tycker att jag inte givit honom tillräckligt med tid osv. Men det är inte det som är problemet. Det är hur han inte velat, kunnat eller brytt sig om att förstå vad jag sagt så många gånger förut. Nu då han är beredd att försöka ( vet faktiskt inte om han är det utan bara säger det) nu har kärleken tagit slut. Den gör det till slut. Jag vill därför ge dig ett råd, ta reda på hur du vill ha det. Förvänta dig inte att din fru kommer att vilja ändra på sitt sätt att dricka. Våra anhöriga har en sådan stark relation med alkoholen, så de är tyvärr inte förmögna att ta ansvaret om att vi ska få säga något om det.

anonym17136

Det är som en känslomässig resa att logga in här och läsa, man gläds och blir glad över framsteg och ledsen över historier som din,
jag lider verkligen med dig och dina barn ..
För att göra en lång historia kort .. skulle kunna skriva och berätta hur mycket som helst ..
Så har jag själv varit i samma situation som din fru,
Så här i efterhand ...För jag har lyckats ta mig ur det hemska beroendet som A är .. även om jag har förstått att det är en livslång kamp ..
Så Önskar jag att min man hade konfronterat och ifrågasatt mig mycket , mycket tidigare än han gjorde , ställt ultimatum .. vad som helt.
( Även om jag vet att det hela tiden har varit mitt problem och det går inte att skylla på ngn annan .. )
Så prata med henne Nu idag , hur jobbigt det än känns .. Förklara hur orolig du är, Att du bryr dig om henne , Älskar henne ..
Att allt kan bli bra igen .. ni kan kämpa tillsammans ..
Det är ord som jag själv hade velat höra när jag mådde som sämst .. !!
Det är en lång resa ni har framför er .. eller rättare din fru ..för det är ju hon som ska göra jobbet och hon som först och främst ska komma till insikt med sina problem .. men det är mycket lättare om man har nära och kära omkring sig som bryr sig ..
Tänker på er .. och Stort Lycka Till !!

InteMera

Vi är många här som lever i din situation. Jag håller med de andra, säg ifrån och sök hjälp. Men var samtidigt snäll med dig själv, det är en svår situation som tar länge att ordna upp eller ta sig ur. Det går långsamt och nåt steg fram och sedan bakåt igen. Man velar, oroar sig, är arg, biter ihop, skäller och skriker, argumenterar, vädjar till barnens bästa, hotar med att lämna men stannar ändå vid minsta tecken på förbättring och undrar om man inbillat sig vidden av problemet. Ända tills nästa fylla tar över hemmet...Vet inte riktigt om dethär var till nån hjälp, men du vet åtminstone vi är många som delar dina känslor och tankar!

Outback16

Igår kväll tog jag äntligen modet och sa att jag är jätteorolig för henne och att jag vill hennes bästa men hon måste ta tag i sitt problem, även vår dotter var med och sa vad hon tyckte. Reaktionen från min fru var att hon blev tyst och sa att nu vet jag vad ni tycker, sen sa hon inte så mycket mer.
Vi har precis köpt hus som ska byggas och ska på söndag åka iväg för att välja kök. Jag funderar på att fråga om det är någon mening att vi åker och gör det. Ställa ett ultimatum att är det någon mening om det ej blir någon förändring, men jag vet inte om jag har styrkan att göra det.
Har även funderat på att be om hjälp från släkt och vänner för att få hjälp med att prata med henne. Vad har ni för erfarenheter?

Bedrövadsambo

Hon sa ”nu vet jag vad ni tycker”. Den givna motfrågan från dig är ”och nu vill jag veta vad du tycker?” Och ska du ställa ultimatum så är det mest för att visa var din gräns går. Om hon överskrider den eller inte är hennes beslut. Men det är ju bra om hon får veta var din gräns går. Vet du det själv?

lizzbet

Hur menar du? Att det är bagatellartat att planera och ordna med det vanliga, praktiska livet? Ja, det tar ju fokus från den stackars sjuka, som kräver att alltid vara i fokus... *ironi*

AlkoDHyperD

Utifrån svaret på den blir det kanske lite klarare (även om man aldrig kan vara helt säker) för dig själv gällande framtidsplanering.
Visar hon en vilja till förändring och kan se utifrån ditt perspektiv, finns det ju hopp, och att planera framåt stärker hoppet.
Självklart finns det ju inga garantier eller givna svar här.
Kram