jaha nu är jag med på denna sida jag också. Trodde aldrig det skulle gå så långt i min mans supande. Jag vet inte längre vad jag vill. Känner en sån ilska mot min man för att han gör mig så ledsen och besviken. Den man jag älskar och är min bästa vän är plötsligt en annan människa vissa dagar. Han är periodare men perioderna kommer tätare och håller på längre. Jag har så mycket ilska i mig så jag tror jag spricker snart. Vågar inte lämna honom för jag tror han blir så ensam. Våra barn är vuxna och har flyttat sen länge.

Li-Lo

Det du skriver måste vara smärtsamt, att se en älskad person ta allt fler och tätare steg i en destruktiv riktning. Många i din situation beskriver just ilska. En ilsak över att bli "lämnad" och en ilska över att någon inte värdesätter livet. Berätta gärna vad din ilska rymmer och vad du eventuellt gör för att hantera den och få stunder av mer positiva känslor.

Jag hoppas att den här sidan kommer vara ett stöd för dig och jag hoppas även att du vill fortsätta skriva om hur det går för dig.

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Ja, det där raseriet man (jag) kan känna är formidabelt, och kanske det värsta med alltihop, eftersom det raserar min självbild och gör mig till någon jag inte vill vara. Så småningom ska jag börja formulera hur det blir, om jag bara vet hur.

inteok

det värsta med mig nu är att jag förlåter och gå vidare utan att riktigt stanna upp och tänka på mitt liv. Jag tänker hela tiden att det blir snart bättre. Han kommer snart att sluta. Vem är det jag försöker lura mest. Jo det är mig själv. Jag vill hela tiden få tillbaka den man jag älskade mest. Hela tiden hoppet som sakta men säkert försvinner mer och mer. Jag brukar tänka att mitt liv med denna man är som en blomma med många blad. För varje gång han sårar mig ramla ett blad och det är snart bara en knopp kvar, En del dagar vaknar jag med ett lätt hjärta och tänker att nu, nu har han förstått och vill försöka några kvällar senare ligger jag med öronproppar i öronen, eftersom han snarkar, och gråter inombords av besvikelse.

Vive

Det är just det att vi förlåter, tror och hoppas som gör att de fortsätter.
Läs min tråd, alkoholist så ser du vad som blev min/vår räddning. För min del blev ett halvt års process där jag bearbetade situationen, mina känslor och till slut satte stopp en förändring som förhoppningsvis leder till något bra.

inteok

Alla inlägg jag läser gör att jag märker att jag inte är ensam i min situation. Jag mår konstigt nog mycket bättre. Det är sorgligt hur många vi är som i tysthet lider. Men det hjälper mig så mycket. Endag kanske jag tom är så stark att jag våga lämna mitt gamla liv. Jag skulle vilja träffa alla er krama er och tala om hur fantastiska vi är som orkar leva som vi gör. Låter det konstigt. Den här sidan är bra. skönt att läsa att jag inte är ensam . Ibland när jag läser era inlägg kan jag tro att jag själv skrivit det. Allt stämmer. Kram till alla här

BElisabeth

Min mamma led av pappas drickande. Och han krökade hårt i många år, trots det skötte han jobbet. Från vi var tonåringar bönade vi och bad mamma att lämna. Men hon vågade inte då hon trodde att han skulle supa ihjäl sig. Vi försökte få henne förstå att det inte var hennes ansvar. Han valde detta. Men hon skulle inte kunna leva med det. Hon tog hans ansvar. Hon var svårt medberoende innan ordet ens fanns. Han avled 74 år gammal i hjärtsvikt, knall och fall. Hon blev fri. Hon blev trygg. Ingen elak gubbe mer, ingen som slängde maten i väggen bara för att den var för långsamt serverad, ingen som raglade in i julgranen, ingen som......

Vi vuxna, utflyttade barn, var ständigt oroliga för mamma. Alltid. Han var en underbar människa när han bara druckit lite grand. Men han blev fullblodsalkis och startade direkt på morgonen, bara för att bli normal. Annars funkade han inte. Det är inte ok att nån annan människa skall leva ihop med en sån person. De har VALT att kröka. DU har inte valt att behöva se på och få ditt liv decimerat.

Stor kram till dig på nyåret!

Elisabet

Hej, det är jätteskönt att få skriva av sig även om det är en konstig situation.
Min man inser att han har alkoholproblem men gör inget åt det.
Han gömmer spritflaskor, dricker på nätterna, sover därefter länge på morgonen, kan inte lita på honom om jag är borta över dagen eftersom han då kan vara berusad när jag kommer hem,
äter minimalt, motionerar inte o.s.v.
Jag har varit arg, gråtit, surnat, men inget hjälper.
Barnen bor inte hemma och jag har samma känsla som du när det gäller hans ensamhet.
Min räddning är vår hund genom vilken jag har fått nya vänner.
En kvinna har blivit nära kompis och vi går på bio och konserter tillsammans.
Det får mig att leva upp och inte sjunka ner i min besvikelse.

inteok

Tack för din omtanke. Det stärker mig. Jag är glad att helgerna är över och gått bra. Jag läste här att man inte ska hela tiden räkna hur mycket sprit den anhörige har hemma. Det var inte lätt. Konstigt nog tror man att om man bara vet hur mycket det finns har man koll på läget. Absolut inte. Jag lyckades att sluta räkna några dagar. Och konstigt nog mådde jag lite bättre. Alla knep till ett bättre liv är ett plus. Jag vill också skriva att jag var på min systers födelsedagsfest i helgen utan min man. Det var så kul. Dans och trevliga vänner det bästa av allt var att jag kunde åka hem när jag själv ville utan en full man. Han var bortrest.

inteok

Söndag kväll. Jag har jobbat helgen och märket till min förvåning att min man är full när jag kommer hem. Han har varit nykter i flera dagar och jag min idiot hade fått ett hopp om en bättre framtid. Hur kunde jag vara så dum. När ska jag vakna ur min mardröm och bli stark. Så stark att jag kan gå. Men nej då jag är rädd att han ska bli ensam. Det är jag redan jag sitter här på kvällarna och titta på en full man. Till råga på allt elände säger han att han ska säga upp sig från sitt jobb. Han tycket det är stressigt. Då kommer mitt liv verkligen bli ett helvete. Kan någon ge mig styrka? Jag känner mig så jäkla töntig som inte kan ta mig ur detta liv.

Nykteristen

Hur gick det för dig resten av kvällen/natten?

Känner igen mig i det du skriver, som många andras berättelser också....samma mönster i en alkoholberoendes liv och även för oss medberoende. För det är just det vi är, därför vi har så svårt att bryta oss loss....för även vi behöver hjälp att bryta vårt mönster, mönstret som är vår vardag, vårt liv för att hjälpa och skydda . Visst blir man arg, förbannad, besviken och skulle egentligen bara vilja försvinna iväg från allt och alla...men det är tydligen inte så lätt.

Har du funderat på att gå o prata med nån? ta kontakt via kommunen för att få bekräftelse på din egna tankar och känslor? tro det vore bra och kanske ett litet steg i rätt riktning oavsett vad resultatet blir?

Man är ensam, eller man blir ensam...så känner jag och jag håller med visst vore det härligt att kunna få ha nån som stöttar en till 100% och verkligen vet vad man går igenom. Men om man börjar prata med nån så hör man direkt vad folk känner och tycker. Det man själv vet men man av nån anledning inte klara av, dvs lämna. För utomstående är det så lätt att ta till de orden för de vet inte, de vet inte vad som försegår bakom stängda dörrar, de vet inte vad man gör för att försöka skydda sig själv...den längtan och drömmen man har som mer och mer går till spillo ju mer flaskan täts av den man älskar och den man vill ha drömmen med.

Du är inte töntig, du är stark...du är starkare än någon annan du känner, man har bara gått vilse i sin styrka

InteMera

Du är bra som du är inteok, det är inte du som är problemet! Du är inte töntig, men situationen är svår och kräver långt tänkande tills ilskan till slut tar överhanden och man tvingas gå. För att man inte pallar mer, för att man inte kan andas när man kommer hem och hittar ett fyllesnarkande vrak i soffan! Utan jobb lär inte drickandet bli mindre, så jag hoppas för din skull att han orkar stanna på sitt jobb eller hitta ett nytt innan han lämnar det gamla. All styrka till dig, du är varken ensam i din situation eller galen som känner som du gör!! I såfall är vi nog alla galna som skriver här :)

inteok

Tack för era ord. Jag gråter både av mitt liv men också för att ni andra finns. Känner att för en gångs skull är det jag som står i centrum och inte min man. 90procent av min vakna tid går åt till att tänka på min man. Varför han dricker? Varför han säger alla elaka ord vissa dagar. När blev han en annan. Ni där ute är just nu det bästa som hänt mig på länge. Jag är INTE ENSAM. Kram till er alla

Nej, vi är verkligen inte ensamma i det här (tyvärr att det ska vara "det här") Tänker numera ofta på hur... ofta jag tänker på min man, hur lite plats det blir över för mig om jag inte aktar mig - t.ex är inne här och skriver & läser, vårdar mig själv och det jag gillar. Han har ju en fenomenal förmåga att sätta strålkastarljuset på sig i alla lägen. Alla! Allt enligt regeln "om man inte är bäst kan man i varje fall vara värst"?

InteMera

Ja varför låter vi dem uppta så mycket av vår tid och våra tankar? Jag har också känt att det ibland känns som att det inte finns rum för mig själv i mitt liv, mina tankar är så fulla av att parera allt hans drickande ställer till och vad barnen behöver/ska skyddas ifrån. Att planera allt utifrån att han åtminstone inte deltar och oftast så att man ska planera så att barnen ser så lite som möjligt av hans drickande. Barnen har i alla år tyckt vår utflykter bara de och jag har varit jätte roliga, vi åker till parker, museer, teater, utställningar, caféer på landet ja vad som helst för att komma ur huset några timmar på helgerna. Det de inte ser är att vi då egentligen är på flykt, att jag redan vid första signalen om att det är fylla på gång packar in dem i bilen och vi åker bort över dagen. När vi kommer hem ligger han oftast snarkande på soffan i fyllan, vaknar efter några timmar och undrar vad i helsike jag är sur för...Jag skulle också önska mig ett liv där mina behov någon gång får ta plats, där mina drömmar om ett liv utan fylla kunde vara verklighet. Själv dricker jag ingenting, andras drickande har nog för all framtid gjort alkohol till något som inte är förknippat med avkoppling och njutning utan oro och psykiskt illamående och stress. Kram till er alla som kämpar! Vi är värda bättre!

Jaa, den här "elefanten i vardagsrummet" kanske måste maka på sig, flytta på sig snart. Men då måste han titta sig i spegeln först så han ser vem han gör sig till. Så slipper vi försöka göra det omöjliga gång på gång, tala om ... och med resultat att "shit hits the fan", som det heter...

stryktålig

Elisabet,
Det är ju skönt att höra att nästan alla anhöriga har det på samma sätt. Vi är oroliga för den sjuke, eftersom vi ju tyckt om dem en gång eller fortfarande tycker om dem och har investerat hela vårt liv i dem.
Det är väl så att man får förbereda sig att lämna den älskade alkisen man lever med, eftersom han inte gör något åt sitt problem själv, och vi anhöriga inte kan få dem att söka hjälp. Det är ju ett val han gör att fortsätta dricka, fast han kan se så hjälplös ut. Det är svårt för oss att förstå, att alkoholen är viktigast i hans liv. Jag började söka hjälp för egen del, på vårdcentral, samtalsstöd några gånger, pratade med alkoholterapeuter mm. Insåg att jag faktiskt måste fokusera på mig själv. Jag upptäckte att jag gillade att träffa nya människor, gillade föreningslivet. Gillar att planera och genomföra saker, sånt som min man gjorde förr. Jag känner att jag faktiskt klarar mig själv hur bra som helst. Medan han ligger härhemma och tillåter sig supa. Nu har det gått många år, och jag känner mig redo att leva själv. Vi har möjlighet att bo på olika ställen. Det skulle räcka för mig. Jag är 69 år. Förr tänkte jag att är man så gammal är ju livet snart slut, så varför göra något så drastiskt som att skilja sig. Men man kan ju leva minst 10 år till! Så här? Nej, varför inte unna sig några roliga år "på slutet"? Och vuxna barn vill inte vara orolig för sin mamma, heller. När man börjar tappa tron på en förändring, känner man att man bryts ner av att leva med en destruktiv person, även om han är hur lugn som helst i berusat tillstånd. Livet blir plötsligt tröttsamt, glädjelöst och orättvist. Ska kvinnors liv alltid gå ut på att vårda, även vuxna män som inte vill ta itu med sitt alkoholproblem? Mitt problem är hur jag ska få till stånd att vi bor på olika håll (tur att vi har ett bekvämt fritidshus). Han vill inte, men jag vill faktiskt inte ha det så här längre. Måste jag byta ut låset? Det skulle jag tycka vara pinsamt för oss båda, vuxna människor.

AliceAlice

fortsätter vi, jo för att vi är empatiska människor, det vi fått lära oss är rätt och fel men det fungerar inte i en destruktiv relation, som missbruksrelationen är. Vi vet vad som är rätt och kämpar för det, vi gör så som vi hoppas att någon gjort för oss om vi mått dåligt, men det fungerar inte i en destruktiv relation.

Vi måste i stället lära om, att det vi i vanliga fall skulle gjort, det fungerar inte, vi måste göra tvärt om. Vi kan inte prata för att få en förändring, vi måste visa, sluta ställa upp och låta den andre vuxna ta sitt ansvar, detta faller lite om man har minderåriga barn men man kan ställa krav på andra områden. Fundera över om vi hade behandlat en annan sjuk vuxen på samma sätt?

Vet nyktra alkoholister som när de väl blivit nyktra fick lämna sin relation för den medberoende partnern inte gick att leva med, den nyktra alkoholisten fick inte ta ansvar och inta fatta beslut som en vuxen.

Men det agerande vi gör, ju mer missbrukaren sjunker ju mer kämpar vi, på något vis utkämpar vi deras kamp.

Självklart är det oftast bäst att lämna, försöka starta ett nytt liv men som sagt det är lättare sagt än gjort och det är lätt att ta med sig sitt beteende till andra relationer, ny partner, barn, arbete, föräldrar... Vi måste vara vakna och vi måste inse att missbruket gjort att vi hamnat i en svår situation som kräver att vi agerar men inte på det sätt som skulle fungera någon annan stans och det blir inte bättre av att vi drar det till sin spets!

Mycket styrka!

inteok

Det som är jobbigast nu är att min man varit "skapligt" nykter en tid. Då blir man nervös för att man vet att snart är han på gång igen.
Det ska smugglas i skafferiet. Jag hatar ljudet av en öl som öppnas. Varför är det ljudet så högt? Jag kan till och med hoppa högt när jag hör någon på bussen öppna en cola. Samtidigt vill jag att han ska komma in i sin period så att han kommer ur den så fort som möjligt. Och hoppas att han inte sagt allt för otrevliga saker. Låter detta konstigt men ni förstår hur jag menar, tror jag. Jösess när blev mitt liv så här när började jag tänka att det var helt ok att dricka varje dag. Jag minns innan vi gift oss att jag tänkte om han dricker 10 helger i sträck gör jag slut. Det gjorde jag aldrig. Kram till er alla där ute.

Nykteristen

ja, det där öppnandet av en burk....egentligen oavsett vad den burken innehåller är ett otäckt ljud och som du sker det överröstar allt annat ljud. Väldigt sällan jag själv köper en burk med läsk t.ex just för det ljudet. Det får mig att bli arg, ledsen och skrämd....av ett ljud, sjukt är det.

Visst har man lovat sig själv så många saker som man tillust inte hållit. Man tänjer på dessa gränser nåt så djävulskt.

DrömmaBort

Jag blir nästan full i skratt. Vad härligt att höra att andra har obehag för ljudet av öppnande av ölburk!!!! Jag reagerar lika, hoppar till. Och får riktigt en fysisk reaktion, som en rysning, en känsla av ilska, besvikelse och nästan ett illamåendepå samma gång.

Nu ett år av öppnande av vichy och alkofritt, mycket just i burk också, och nästan samma mängder som tidigare, har mina reaktioner blivit betydligt lindrigare.
Men registrerar ljudet gör jag precis alltid. Jag är som en spion, vet precis var han är någonstans, vad han gjort före och efter. Och brukar instinktiv tänka efter hur många minuter eller timmar tidigare han öppnade föregående, vad jag vet om inköptidigare etc. Jo, sjukt, medges. Medberoende? Absolut!