Jag försöker samla mina tankar, något grumliga för att jag har druckit.
Jag känner mig kreativ, positiv och optimistisk.
Jag verkligen känner att jag kan lösa alla problem i mitt liv, att de relationer som inte fungerat var egentligen inte mitt fel.
Jag är just nu snarare mer euforisk, jag har återigen kommit på ett sätt att tygla mitt drickande, eller snarare jag har kommit på ett sätt där jag tror att inte min flickvän ser att jag prioriterar detta mer än att visa det för henne.
Varför är det så skamfyllt? Andra tycker om att ligga och blir kallade sexmissbrukare, droger vill jag inte gå in på för det är helt utanför mitt gebit och förstånd.
Jag har levt i relationer men har jag varit ärlig i dem? Jag har gömt öl i bagageluckan, jag har kastat tomburkar för att inte velat visat antalet, jag har gömt alkohol i kassar, bokhyllor väskor, jag har maskerat mitt drickande när jag är med andra genom att vara "välsignad" med "hög tolerans", men just nu känner jag mig fångad och märkligt ärlig. Jag har byggt en koja åt mig själv i förrådet för jag inser att när min flickvän kommer imorgon bitti kan jag inte vara här och låta henne andas in aromaten av öl, därför kommer jag likt en hemlös att ge mig av från värmen, gå ner till förrådet och ligga där tills jag känner att nu är jag inte påverkad längre. Nu är det rätt tid att komma hem som om jag varit på jobbet.
Jag har levt i maskopi med mig själv, jag har matat mig själv med sanningar och förklaringar om varför och gett mig själv respit om det jag egentligen behöver. Jag kan ursäkta mig själv med alla möjliga förklaringar att jag står där, utanför bolaget, när jag egentligen bara ville handla på ICA.
Jag ser mig själv under dagen, och mina tankar vandrar tillbaka till att varför? Jag är intellektuell, utbildad, har barn, ett bra arbete och vänner. Men, mina vänner och familj vet inget. De kanske anar, men de har aldrig tagit upp det med mig att jag har problem med alkohol. Jag reflekterar ibland om hur jag skulle reagera om någon tog upp det med mig. Skulle jag falla ihop av lycka att någon genomskådat mig eller skuller jag likt tidigare slagit ifrån mig och avvisat personen, inte bara från diskussionen utan även från min krympande vänskapskrets.
Jag vill vara ensam i mitt drickande men jag har likt andra behov, jag vill älska och bli älskad. Jag har blivit bränd och bränner andra på den emotionella skalan på samma sätt genom att stöta bort dem som är nära för att jag innerst inne skäms för mitt beteende.
Jag inser och förstår att jag behöver hjälp, där har min arbetsgivare misslyckats markant, då jag själv har sagt att jag måste få vård med uppföljning, men det resulterade i samtal och egen sökning efter det jag tror att jag behöver.
Jag är inte suicidal, jag har PTSD och jag känner mig vilsen inför andra människor och min egna framtid, Min inre kompass har slutat att fungera.
Jag vill mycket, drickandet har inte övertagit min vardag, men jag ser själv att jag prioriterar bort annat bara för att kunna köpa öl, bli full och fly från mig själv.