Acceptans handlar om att våga se verkligheten så som den är, våga känna allt den för med sig, och utifrån det välja riktning. Inte fly.
En liknelse. Vidöstensimmet. Mer än 22 km simning fågelvägen, från norr till söder. Stark motvind hela vägen från start till mål.
Höga vågor. Iskallt vatten.
Verkligheten så som den var just den dagen. Inte stilla och varmt som året innan, inte så som jag hade önskat. Men jag ville i mål. Kunde inte påverka väder, vind eller vattentemperatur. För att komma i mål var jag tvungen att först förstå vad utmaningen bestod av. Se verkligheten. Bestämma mig för om jag skulle vika ner mig och avstå från alltihop, och därmed inte komma i mål. Värdera målet. Hur viktigt var det? Hur mycket ville jag?
Bedöma vad som krävdes för att klara det. Anpassa mig för rådande förhållanden. Om jag blundat för verkligheten, målat upp en fantasi om varmt, stilla vatten, skulle jag inte varit rustad för det jag hade framför mig.
Jag visste vart jag ville. Tog riktning. Vågorna var höga. Vinden mot mig. Ibland slet jag hårt men stod nästan stilla. Fast jag rörde mig hela tiden i riktning mot målet. Om jag slutat kämpa hade vinden och vågorna dragit mig bakåt. Varje armtag fyllde ett syfte. Antingen det tog mig en bit närmare målet, eller hindrade mig från att driva bort från det. Det hade varit lättare att simma en annan dag. Eller åt andra hållet. Eller stannat på stranden. Men då hade jag inte kommit i mål. Likaså behövde jag förstå att jag inte behövde använda min energi till att hålla mig flytande. Lita på att vattnet bar mig. Genom att rikta kraften framåt orkade jag.
Det är så jag måste tänka.
Livet och dess utmaningar är så. Och alla steg i riktning mot det som är värdefullt räknas. Och förstå vad som bär av sig självt för att inte rikta kraften åt fel håll. Våga vila mitt i kampen.

Bedrövadsambo

Min dotter är född med defekt hypofys pga fosterskada, och har substituerats med hormoner sen en månads ålder. Hon fyllde nyligen 18 år. När medicinen är inställd funkar det alldeles utmärkt. Det blir jobbigt inledningsvis förstås om du ligger på plus i kortisol nu, efter operationen noll, och sedan ska du hitta rätt nivå. Men din inställning underlättar enormt! Livet är nu, nu, nu. Det har min dotter lärt mig också. Hon har dessutom en utvecklingsstörning och lever verkligen i nuet. Men maken till livsnjutare finns inte heller.

Hej på dig,

jag har inte skrivit i din tråd tidigare, men läst en hel del av det du skriver. Vill bara skicka all styrka som jag bara kan uppbåda till dig! Hoppas innerligt att du snart ska få bli bra igen.

Stor kram

Rausch

Vilken fruktansvärd upplevelse. Håller tummarna för att allt ordnar sig med tiden.

Styrkekramar!

AlkoHyper, hur går det?
Idag har jag sämre dag och allt känns så overkligt meningslöst. Det är mörkt ute, jag hade mina vanliga mardrömmar pga kortisolet, de är så tydliga och verkliga. Var tvungen att duscha på morgonen för att jag var helt genomsvettig, trots att jag duschade igår kväll.
Försökte träna igår och det gjorde så ont och var så himla jobbigt och deprimerande.
Hur är framtiden? Hur klarar man allt detta? Denna kombination av intet och det att man ska leva lite till? Mina barn är vuxna, på gott och ont.

Tack bedrövad sambo för varma ord. Det hjälper verkligen och ger hopp i allt osäkerhet. Jag får panikanfall, imorse handlade det om det att jag har bara en njure, kommer den påverkas mycket negativt av noll binjurar? Ingen vet i dagsläge.
Demonerna.

Var är du AlkoHyper? Orkar du skriva?

Vaniljsmak

Det var ett tag sedan jag var in här och jag har saknat dina fantastiskt insiktsfulla texter! De senaste två inläggen var däremot inte alls roliga att läsa, jag hoppas du är på bättringsvägar!

AlkoDHyperD

Ingen nämnd ingen glömd. Men jag vill svara dig, Rabbitgirl, eftersom du ropade. Tänkte först i din egen tråd, men, äh, fortsätter här.
Vad jag förstått har du drabbats av olika kroniska sjukdomar som påverkar din vardag väldigt mycket. Handlar det även om binjurar mm påverkas ju måendet otroligt mycket. Jag tror det var något åt det hållet mina största rädslor handlade om innan man hittat vad det var för fel på mig. Cancersjukdom som skulle kräva tuffa behandlingar och kanske livslånga "men", eller som sakta skulle nöta ner hela kroppen. Eller i värsta fall inte kunna botas.
För att hantera rädslan började jag tänka ut strategier, i den mån jag orkade tänka. Någon mening och någonting som gör livet värt. Som tur var behövdes inte just de strategierna, de livslånga, men på ett sätt befinner jag mig ändå i den situationen just här och nu.
Jag kommer förmodligen bli helt frisk igen inom några veckor. Tröttheten kanske sitter i längre. Samtidigt vet ingen någonting om morgondagen, och det är väl så du hanterar ditt liv, Rabbitgirl, genom att leva nu. Alternativet är ältande eller oroande eller bitterhet, så valet att leva nu är rimligt och antagligen det enda som funkar i längden. Nu är inte alltid en behaglig plats att vara på. När smärtan eller rädslan eller sorgen är allt för plågsam är nu en väldigt obehaglig plats. Det nuet är du i just nu. Det obehagliga. Här skulle jag faktiskt gå ut ur nuet en stund. Avleda är inte att undvika. Ibland behöver vi vila från de svåra känslorna en liten stund. Vad KAN du göra (utifrån fysik, omständigheter mm)? Gör det. Vila så ofta du måste. Då blir känslan att man tar sig framåt även om sträckan kanske är minimal.
Idag vaknade jag utan feber, men med huvudvärk, tung andning och klåda. Kände panik över att det går så oändligt långsamt och lättnad över att det ändå verkar ha vänt. Jag konstaterade sorgset hur mycket muskelmassa man kan förlora på två veckor. Nästa tanke, men jag har klättrat över betydligt svårare hinder och kommit upp ur djupare hål än det här, fokus på vad jag skulle kunna göra idag, för att påbörja rehabiliteringen. Jag vill vara på väg någonstans för då motverkas hopplöshetskänslan och hindrar bitterhet och ältande. För mig spelar det ingen roll om det handlar om tio tåhävningar för att förbereda fötterna på kommande löpning. Jag gjorde tio tåhävningar på varje fot, och några långsamma knäböj med fokus på att lära musklerna från scratch en helt korrekt rörelse. Inte riktigt samma träningsnivå som förrförra helgens sju mil cykling följt av en mil terränglöpning ena dagen och tolv mil cykling nästa dag. Men utifrån givna kort, vad jag kan just nu, ger det mig signaler om att det är dit jag ska igen och redan påbörjat resan.
Att göra det man KAN. Inte värdera, bara göra.

Vill bara skicka en styrkekram och mycket glädjande att du verkar vara på benen igen. Ser fram emot att läsa din insiktsfulla rader under hösten. Personligen älskar jag hösten, inga krav, bara njuta av friskheten i naturen och förändringen inför vilan. Sköna träningspass i mustig luft och varför inte regn, motvind och 1 plusgrad = träningen känns ännu bättre efteråt och man känner att man lever :-)!
Kram

Sinnituss

Ville skicka en krya på dej hälsning. Du är stark som redan är på gång med återuppbyggnaden. Du är på väg någonstans men förstår att det är stor skillnad på fysiken på 2 veckors sjukdom. Du är klok. Önskar dej ett snabbt tillfrisknande och en höst utan demoner.

AlkoDHyperD

För bra?
Jag glömmer så lätt hur det var i går, eller för bara några dagar sedan. Vill så mycket. Energin börjar komma tillbaka och jag vill röra på mig, ta ut mig, använda kroppen. Hjärtat talar om för mig när det blir för mycket. Tryck över bröstet, metallsmak i munnen, klump i halsen och hård puls.
Var ute på en tremilsrunda med cykeln idag. Därefter gräsklippning. Frustration och glädje. Framstegen är enorma för varje dag och samtidigt ökar otåligheten i takt med energin.
Nu trött och nöjd och känner mig frisk. Helt frisk.
Tur jag skriver under "det vidare livet" för jag vet inte längre vad jag har att göra på forumen som handlar om alkohol.
I min värld just nu är det en icke-fråga.

AlkoDHyperD

Jag ropade nog hej lite för tidigt. Återhämtningen avstannade efter den intensiva dagen - för att jag blev för ivrig?
Veckan som följde var ångestfylld. Panik i hjärnan och trötthet i kroppen. Och en fruktansvärd rädsla.
För att förstå hur mycket en hjärtsjukdom påverkar mig måste man känna till min historia och hur jag överlevt alla mina psykiska trauman och dess följder. Utan intensiv träning och högt uppsatta mål hade jag inte levt idag. Jag byggde en ny identitet på fysisk styrka för att skydda de inre såren. Och jag kan nog säga att jag byggt psykisk styrka under de senaste åren - kanske många år.
"Klarar du en tia?" Var rubriken i en bok jag läste som handlade om mental närvaro och acceptans. "En tia" betydde det allra värsta tänkbara som kunde hända. Jag minns att jag tänkte, kanske. Kanske är jag rustad att klara det mesta. Det jag då kunde komma på var yttre katastrofala händelser och hur jag skulle hanterat dem - med min egen fysiska och psykiska förmåga intakt.
Att inte kunna använda fysisk aktivitet som ventil fanns inte med i beräkningarna...
Jag har under de senaste veckorna tydligt märkt hur aktivt mitt vardagsliv är. Visste det förstås innan och visste även hur mycket det betyder för mig. Men att utan förvarning falla från outtröttlig och superstark till den nivå jag varit de senaste veckorna och som visade sig på riktigt först när infektionen var över och energin började komma - och med den rastlösheten - och viljan att leva som jag gjorde för bara några veckor sedan..förväntan att kunna göra det...som att vara instängd i en fängelsehåla och bli utsläppt, den initiala glädjen över friheten, för att sedan märka att alla fotbojorna och handbojorna satt kvar på kroppen...
Jag har varit - och är i - kris. På ytan ok, inuti en tickande bomb som inte får möjlighet att brisera utan skapar ett tryck.
Rädslan ökade när jag började sätta mig in i riskerna och komplikationerna förenade med perimyokardit. (kombineraed hjärtsäcks och hjärtmuskelinflammation) och att man genom att anstränga sig kan orsaka att inflammationen i hjärtmuskeln blossar upp igen eller blir kronisk.
Jag hade hjärtskademarkörer i nivå med liten hjärtinfarkt. De hade visserligen gått ner vid senaste proverna (11/8) och EKG samt UL visade inga avvikelser. Men tänk om det vänt åt fel håll igen?! Jag blev ju inte bättre. Pulsen var skyhög bara jag utförde de enklaste sysslor eller gick upp för en brant backe. Cirkulationen kändes lika dålig som precis efter sjukhusvistelsen. Orken likaså.
Så jag kontaktade sjukhuset som uppmanade mig att söka akut igen. Gjorde det i förrgår och fick världens bästa bemötande.
Läkaren lyssnade verkligen. Hon tog min oro på fullaste allvar. Förstod faran med att inte ge mig exakta direktiv och anledningar till dem.Förstod mitt behov av att veta allt, ha en tydlig plan, vara delaktig. Kunde förstå det komplexa i att intellektuellt inse men ändå styras av impulser. Tog sig tid att lyssna på en del av min bakgrund och omfattningen av hur mycket träning betyder för mig, vad det kan leda till om jag inte kan använda mig av den.
Jag berättade om mitt tidigare alkoholmissbruk, fick frågan om jag dricker nu. Nej, svarade jag. Men det var nära, en millimeter ifrån, att jag gjorde det i lördags. Därför är jag också rädd. Om jag tränar riskerar jag kronisk hjärtsvikt eller plötsligt hjärtstopp och om jag inte tränar riskerar jag återfall med (förmodligen) hjärtstopp som följd i dagsläget eftersom min medicin i kombination med alkohol är mycket påfrestande för ett friskt hjärta och mitt skulle inte klara det just nu.
Ja, jag var en millimeter från återfall i lördags.
Fullkomligt panikslagen inombords, ledsen, ensam, rastlös, uttråkad. Pang! Impulsen kom. Ska kolla om sonens vodkaflaska står i hans rum...nej, kolla inte!
Jodå, jag kunde inte motstå att gå upp och kolla. Och där stod den, en halvfull enlitersflaska.
Klockan var sex på eftermiddagen och jag var ensam hela kvällen. FAN!
Mantrat från min terapeut "gör det inte värre, gör hellre ingenting, bara gör det inte värre" stred mot "skit i allt, bara skit i det"
Gör ingenting vann en kort respit. Kompromissen blev en lång promenad för att få klockan att bli sju. Ju senare det blir desto mindre risk tänkte jag, eftersom jag har en djupt inrotad regel att aldrig dricka sent på kvällen.
Under promenaden försökte jag ringa en kompis och be hennes läkarvän skriva ut antabus åt mig. Hon svarade inte. Jag började tänka.
Antabus....men min medicin fungerar ju precis som antabus ju, det är därför det är farligt att kombinera den med alkohol...
Så om jag skulle dricka nu dör jag kanske. Eller mår fruktansvärt dåligt. Vill jag riskera det? Kan ju lika gärna köra några löpintervaller då, om jag vill riskera hjärtat...
Där bestämde jag mig.
Inte idag. Jag vill leva.
Detta berättade jag för läkaren.
Jag fick både prover, EKG och UL igen. Markörerna för hjärtskada var nere på noll! EKG normalt, men UL visade en liten förtjockning av hjärtsäcksväggen, normalt efter en kraftig infektion och orsaken till min hjärtsvikt. För det mesta läker detta och jag fick också tydliga instruktioner om träningsnivå. Jag KAN träna låg-.medelintensivt utan risk. Underbart! Och jag kände redan igår att min andfåddhet och puls i lätt arbete är mindre.
Men oj vad labil jag är.
Tror faran för återfall är mindre nu. Men vad nära man kan vara fast man dagen innan trodde det var väldigt säkert. Krävs bara en "tia"

Vad glad jag blev på slutet när jag läste ditt inlägg, att du redde ut stormen som kunde ha blivit en katastrof. Du är verkligen värd att få leva ett friskt och aktivt liv. Kanske kan ditt motionerade i takt med att vi blir äldre bli på en annan nivå, vad vet jag? Motionerande är väl fel ord när det gäller dig..., elittränande rättare sagt.

Stor kram!

Gunda

Vilken kämpe du är!!
Var rädd om dig och vilka kloka beslut du tar.
De sjukdomar du har är inte stt leka med, de kan ända ditt liv om du tar ett felaktigt beslut. Men du gjorde inte det. Du har verktyg att plocka fram då du behöver och du tog fram dem, vilken styrka!!
Stor syrkekram!! ❤️❤️

Bedrövadsambo

Du har nu klarat din allra värsta utmaning - att inte använda träningen som ventil, men att inte heller låta det leda till återfall. Förstår att abstinensen efter att träna är enorm! Så otroligt skönt att du får börja träna medelintensivt igen. Och jag hoppas sonen har låst in flaskan nu.

AlkoDHyperD

Kanske är det lättare för andra med eget beroende av något slag att förstå, för jag upplever verkligen äkte förståelse här.
Många elitidrottare hamnar i missbruk om 'karriären' avbryts ofrivilligt. Inte konstigt, tänker jag...

Anders 48

Du gjorde det inte. Drack inte! Wow! Kämpa på. Du är en stark förebild för mig här på forumet - jag älskar att läsa allt du skriver. Så klok och balanserad och genomtänkt! Nu skall du bara ta hand om dig själv. Och grattis till att du skippade vodkan. F-n vad lätt det är/skulle vara.........Nej!

AlkoDHyperD

Klok, balanserad och genomtänkt...så tydligt det blir, skillnaden mellan den i levande livet impulsstyrda och känslomässigt labila "Hyde" och den reflekterande och skrivande "Jekyll" .
Läkaren som tog sig an mig sa något liknande. Att jag är så klarsynt och insiktsfull. I samband med att jag förklarat mina svårigheter och berättat en del av min historia för att ge en bild av hur farlig jag skulle kunna bli för mig själv om paniken tar över. Då gäller det verkligen att ha bra och lättillgängliga argument för tänk-hjärnan. Jag använder STOPP! och uppskjutande, för de är mantran som kräver minimal tankeverksamhet och ger lite tid, tid som är nödvändig för att hitta tillbaka till klokheten.
Ibland använder jag kompromisser. När jag tänker göra något riktigt skadligt kan jag välja ett mindre irreversibelt eller skadligt alternativ. Man kan undra vad det är för behov jag vill tillgodose där. Varför inte istället välja något oskadligt eller långsiktigt välgörande för mig själv?
Som till exempel nu. Jag har order om att skydda hjärtat från ansträngning och försöka hitta sätt att varva ner och sänka pulsen. Jag började snusa igen efter att ha slutat ett par veckor innan jag blev sjuk. Onödigt, eller hur?
Så, nu har jag inte snus hemma.
Vad gör jag istället?
Röker!
Man kan ju undra hur jag tänkte där...
Jo, det är mycket lättare att sluta röka eftersom jag egentligen avskyr stanken och eftersom det är helt oförenligt med konditionsträning och jag måste dessutom smyga för alla. Men ändå....hjärtat mår ju inte direkt bättre av att jag plötsligt börjar röka när det är meningen att jag ska göra vad jag kan för att minska påfrestningarna!
Ok, tre cigaretter kvar och nikotinplåster/tuggummin på lager. Ska även hämta ut betablockerare på apoteket och med dem lär jag inte må särskilt bra om jag röker. Så, avslutat kapitel.
Klok, balanserad och genomtänkt. Jo, kanske. Om alternativet var att dricka eller fortsätta snusa kanske en kort period av rökning var ett "bra" alternativ...
Alltså, odla blommor eller virka grytlappar hade ju varit ännu bättre ;-)

AlkoDHyperD

Betablockerare som "antabus" mot självdestruktiv träning...
Aldrig hade jag väl trott att jag frivilligt skulle vilja sänka min mjölksyretröskel med 40 pulsslag! En tävlingsidrottares mardröm. Men jag behövde skydda mig mot mig själv och fick en läkare som verkligen gjorde allt för att förstå ett komplext problem.
Kombinationen hjärtmuskelinflammation och ADHD kan ju inte vara helt unik, men det var svårt att hitta någonting som beskrev problemet med en patient som inte förmår följa träningsrestriktioner. De omvända är mer känt. Fysisk aktivitet beskrivs alltid som positivt och problemet brukar vara det omvända. Hur motivera patienter att röra mer på sig? Därför möttes min läkares frågor till hjärtspecialisterna med stora frågetecken. Vaddå, det är väl inga problem att vila i några månader? Är hon dum i huvudet? Hur kan hon riskera sitt liv? Tar hon inte detta på allvar?
Heder åt denna läkare som tålmodigt förklarade att det är mer komplicerat än så, och inte gav sig.
Min idé om att skydda hjärtat inifrån var ganska logisk, egentligen. Att träna ökar hjärtfrekvensen genom att fysisk ansträngning ger adrenalinpåslag. Att inte kunna vara fysiskt aktiv ger för mig ett ännu högre adrenalinpåslag och mindre tolerans för inre och yttre stressfaktorer vilket ökar den långsiktiga påfrestningen på hjärtat. Moment 22 alltså.
Men det finns selektiva betablockerare som gör att adrenalinpåslag inte "når" hjärtat. Sänker därmed dess behov av syre och därmed både frekvens och slagvolym. Jag bör inte träna på mer än 120 i puls. Svårt förut. Nu kan jag inte komma över 125 hur mycket jag än försöker.
Och konstigt nog räcker det så. Kroppen fungerar som den ska och jag behöver inte tänka på att inte anstränga mig för mycket. Blir nämligen helt slut när jag närmar mig gränsen.
Frihet genom en inre "spärr". Lite som antabus, men med den skillnaden att jag kan fortsätta med min last utan att göra skada.
Det vore väl alla måttlighetsdrickarsträvares dröm om det fanns för andra beroenden också :-)