Acceptans handlar om att våga se verkligheten så som den är, våga känna allt den för med sig, och utifrån det välja riktning. Inte fly.
En liknelse. Vidöstensimmet. Mer än 22 km simning fågelvägen, från norr till söder. Stark motvind hela vägen från start till mål.
Höga vågor. Iskallt vatten.
Verkligheten så som den var just den dagen. Inte stilla och varmt som året innan, inte så som jag hade önskat. Men jag ville i mål. Kunde inte påverka väder, vind eller vattentemperatur. För att komma i mål var jag tvungen att först förstå vad utmaningen bestod av. Se verkligheten. Bestämma mig för om jag skulle vika ner mig och avstå från alltihop, och därmed inte komma i mål. Värdera målet. Hur viktigt var det? Hur mycket ville jag?
Bedöma vad som krävdes för att klara det. Anpassa mig för rådande förhållanden. Om jag blundat för verkligheten, målat upp en fantasi om varmt, stilla vatten, skulle jag inte varit rustad för det jag hade framför mig.
Jag visste vart jag ville. Tog riktning. Vågorna var höga. Vinden mot mig. Ibland slet jag hårt men stod nästan stilla. Fast jag rörde mig hela tiden i riktning mot målet. Om jag slutat kämpa hade vinden och vågorna dragit mig bakåt. Varje armtag fyllde ett syfte. Antingen det tog mig en bit närmare målet, eller hindrade mig från att driva bort från det. Det hade varit lättare att simma en annan dag. Eller åt andra hållet. Eller stannat på stranden. Men då hade jag inte kommit i mål. Likaså behövde jag förstå att jag inte behövde använda min energi till att hålla mig flytande. Lita på att vattnet bar mig. Genom att rikta kraften framåt orkade jag.
Det är så jag måste tänka.
Livet och dess utmaningar är så. Och alla steg i riktning mot det som är värdefullt räknas. Och förstå vad som bär av sig självt för att inte rikta kraften åt fel håll. Våga vila mitt i kampen.

..., då kanske du numer istället för ADHD kan kalla dig ACDC (även om det inte min typ av musik)..... ;-)
Skrattade som tusan när du berättade om björken, ....., såg skogsgläntan framför mig och tänkte på den gamla klassiska filmkommentaren från Nakna Pistolen: 'Nice beavers you got there!'

AlkoDHyperD

Högvarv - utmattning. Dessa svängningar. Cyklade till jobbet efter en ganska kort nattsömn. Tog i rejält förstås - för att jag kan. Innan jag åkte såg jag att jag glömt planera in ett möte som jag skulle till på kvällen. Räknade ut att jag ändå skulle hinna cykla de fem milen hem efter jobbet om jag kastade i mig maten och tog en snabbdusch.
Så länge det går i ett hinner jag inte känna trötthet, och med nästan två timmars resväg pga cyklingen var det pang på direkt när jag kom fram. Hög på endorfiner, glad över nyvunnen energi, nästan lite jobbig för omgivningen, men de är vana och i små portioner orkar de (nästan) med tempot både i tal och tanke. Hann ikapp ett par veckors administration på en halvtimme efter lunch. Sedan kom tröttheten. Och insikten om att jag kommer att vara utmattad i ett dygn efter kvällsmötet. Hade glömt att jag varit väldigt sjuk för inte så länge sedan och återhämtningen efter hård träning tar mycket längre tid.
Som tur var såg kalendern ganska tom ut inför morgondagen så jag tar en semesterdag, efter en viss tvekan. Bra val!
Men jag tvekade faktiskt för att det lämnar en blotta för beroendehjärnan att lirka sig in genom. Trötthet efter att ha varit på högvarv gör mig skyddslös på något sätt. Eller triggar en längtan efter paus.
Men, om jag inte bromsar, inte tar en ledig dag utan bara kör på, blir jag ännu tröttare och ännu mer sårbar...
Imorgon börjar jag med vila. Sedan simning och bastu, sedan skapa lite ordning i kaoset här hemma - för att minska risken för uppgivenhet inför min brist på struktur . Dottern skulle komma hem från pojkvännen imorgon kväll. Hoppas hon inte ändrar sig. Hoppas ex-maken ber mig köra de yngre barnen till honlm (det blir sent för dottern har träning till halv åtta). Hoppas att jag därefter återhämtat mig tillräckligt för att koppla på tänkhjärnan och fått tillbaka sinnesron. För den finns där, om jag bara låter den komma ikapp.
Gonatt alla där ute

Sannah

Mod, ork att stå ut! Ork att vara snäll mot dig själv. Tack för att du delar med dig!
Det hjälper oss andra!
Kram ❤️

AlkoDHyperD

...pratat med rektorn ang ett av barnen, gjort en röjjig spellista till min återhämtningskväll, rökt fyra cigaretter och kedjesnusat (?) tvättat två fulla maskiner, renbäddat två sängar och ska nu till den efterlängtade simbassängen och bastun ? med en avstickare till återvinningen (bara kartong o plast, inga flaskor...) Återhämtning i min egen takt
Det blir nog bra.

Kollat dina hormoner någon gång på sistone, en sån här lita mer ingående koll? Jag förstår adhd, men du är extremt hyper, och jag fick denna fråga från två kloka terapeuter. Första frågan kom för typ 8 år sedan och jag har bara ignorerad gubben och skrattat åt honom. En annan frågade i december 2016 när jag slutade dricka och jag har också struntat i honom. Tills jag fick diabetes och hög blodtryck, så himla oväntat. Då har de gjort ingående undersökningar och (som jag skrev förut) upptäckte de min hyperkortisol ;) Jag är uppe i varv för 90% av tiden, min kortisolrytm är helt rubbad, men jag har inte så hög överproduktion, så det syndes faktiskt inte på rutinundersökningar. Sköldkörtelhormoner? Katekolaminer?
Första terapeuten (för 8 år sedan) sa till mig att folk med fel anknytningsmönster brukar befinna sig ofta i hormonbalans. Vad som orsakar vad vet man inte.
Förresten, jag börjar landa och slutar få panikutbrott i samband med min sjukdom. Tid att inse att jag kommer att leva med detta också, ha ha.
Kram på fredagen, en sån kvinna som du kommer att dra till sig en bra man inom kort :)

AlkoDHyperD

Inte alltid hyper. Ibland går jag ner i off-läge också (utan alkohol). Ibland blir jag sittand i timmar, för jag fastnar.
Det är extrema svängningar bara. På och av. Typiskt adhd faktiskt, men de flesta vuxna håller det liksom inuti istället. Jag är fortfarande tonåring...
Hormoner har aldrig påverkat mig, typ pms och sånt. Märker det helt enkelt inte. Eller så är jag bara ouppmärksam.
Egentligen tror jag bara det är bra att få utlopp för energin. Tränar ju väldigt mycket, så rent fysiskt är kroppen inställd på mycket rörelse.

Gunda

Jag har en kompis som har adhd och är i farten som du. Men hon kan inte slutföra sina uppdrag utan börjar på tio olika saker samtidigt och blir aldrig färdig med nått. Är det vanligt att det är på det viset? Vill ju hjälpa henne men det är verkligen inte lätt.
Blir impad över din ork önskar jag hade en 20:ondel av den ? Då skulle jag också hinna det som jag borde ?
Kram

AlkoDHyperD

Visst är det vanligt, Gunda. Att göra allt samtidigt, inte avsluta...för det dyker ju upp nya intryck hela tiden och det man precis var inne i försvinner så fort fokus hamnar på något annat. Och allt väcker intresse. Svårt att sortera och prioritera. Handlar om hypersensitivitet för intryck samt kort arbetsminne.
Hur du kan hjälpa henne, Gunda? Förstå att hon inte rör till det med flit. Påminna henne vänligt om hon tappar tråden. Fråga om hon vill ha hjälp att skapa struktur, både i samtal och när det gäller uppgifter och saker. Var tydlig, återkoppla, tala om vad som förväntas av henne och vad hon sjäkv kan förvänta.
När hjärnan är i kaos är det extra viktigt med kontroll. Planering och framförhållning. En oförutsägbar hjärna behöver förutsägbar omgivning. Trygghet.
Tack för att du frågar.

Gunda

Hon har fått hjälp från någonstans vet inte riktigt var, typ en arbetsterapeut men det funkar inte. Inte att någon annan heller försöker, jag har försökt men nej. Hon är otroligt kreativ en konstnärs själ med många fina idéer. Hon skulle kunna leva på sin konst men hon kommer aldrig till skott. Otroligt synd men så är livet för henne.
Just nu umgås vi inte så mycket då hon tappar intresset för vänner också och byter, sen inte kunna ha mer än en åt gången är hennes dilemma.
hon har det tufft och man får finnas där om hon behöver mig.
⭐️⭐️?

AlkoDHyperD

Jag tappade sikte på målet. För jag har haft fel mål hela tiden.
Nu när jag satt ute på trappan och rökte en cigarett slog mig tanken - jag har hållit mig nykter och hållit mig ifrån nikotin av fel anledning tidigare. En sårbar anledning. Aldrig av anledningen att jag vill må bra eller att jag vill ha hälsan i behåll för mig egen skull. Utan för att jag haft ett prestationsmissbruk som varit starkare än de andra missbruken.
När fokus legat på nästa tävling eller på att jaga personliga rekord i olika grenar har jag avstått från sådant som sänker konditionen enbart för att det gått emot ett högre mål.
Alla mina återfall, även i nikotin, har föregåtts av en skada eller något annat som raserat uppsatta tävlings- och träningsmål.
Och när jag ändå inte kunnat nå dem har jag tänkt "då kan jag lika gärna passa på, för det är ändå kört..."
Och om det finns annat att skylla den sämre prestationsförmågan - en skada t ex - förminskar jag för mig själv konsekvenserna av både alkohol och nikotin.
Långsiktig hälsa? Relationer? Ekonomi? Tids- och energislukare? Nä, inte tillräckliga skäl att vara nykter. Däremot kan ett inplanerat träningspass tidigt på morgonen styra mig ifrån att dricka oavsett tillgång och möjlighet.
Varje graviditet har jag känt en lättnad i den legitima anledningen att inte prestera, bara träna och röra på mig för att det känns bra. Tankar på alkohol har inte funnits, så även där ett lugn. Ingen ambivalens. För barnets skull, aldrig för min egen.
Nu är jag satt och rökte tänkte jag på hur jag saboterade min kondition och hur svårt det skulle bli att hänga med på olika träningspass senare i vinter. Kondition, inte hälsa, var det ord som dök upp först. Prestera före må bra.
Jag har fått frågan från många håll, om hur det skulle bli om jag av någon anledning inte kunde träna. Jag har svaret nu. Redan när jag skrevs ut från sjukhuset i början på augusti befarade jag att en långvarig tvångsvila skulle vara förödande för min då sju månader långa nykterhet. Jag var väldigt nära att dricka trots att det skulle kunna medföra hjärtstopp eller arytmier. Då var det uppenbar livsfara, och jag kunde övertala mig själv. Men sedan, när den värsta faran var över, hade jag inte längre träningen som livlina och det brast. Det kunde blivit mycket värre, många gånger den senaste månaden.
Livlinor i form av självmedkänsla och relationer byggs sakta in i skyddsnätet. Men jag har glömt många viktiga värden. Värden som skulle kunna göra skyddsnäten mindre nödvändiga.
Att vilja leva nykter och fri från mina beroenden bara för att livet är så mycket bättre och lättare utan. Bara för att livet är till för att levas.

Att jag känner igen mig.
Att som i mitt fall ha ett företag som föds som ett litet frö som bara ger glädje och engagemang.
Ger energi istället för att ta.

För att då så småningom växa till ett monster som jag hela tiden måste ge mat.
Mer framgång,fler ordrar.
Fler anställda,mer arbete större ansvar osv.

Större och större cirklar,men själva målet som jag hade där i början nådde jag aldrig mer.
När första stora slanten var intjänad,eller den eller den målstolpen var passerad.
Så satte jag bara en ny,ännu längre bort.
Och när jag nått även den så sattes en ny upp.
De var aldrig nog,aldrig klart.
Mission accomplished,nä tror inte det..

Hoppas du slutar tävla med dig själv och målet om att bli någon du kanske inte längre är?
Om jag läste rätt så närmar du dig 50 och förmodligen så kommer prestationerna att minska nu framöver.
Målen som du haft kommer kanske inte längre att överträffas,så skönt ;-)

Kanske omdefiniera vem du är och var du är på väg och vad som driver dig och vad som inte borde driva dig.
Dvs personlig inventering.

Ges i både AA och Alanon som jag föreslagit tidigare.
Mycket jobbigt och mycket nyttigt.
Men allt i en kärleksfull miljö och med bra uppbackning av människor som förstår.

Nåja,sluttjatat för idag.
Håller med alla andra som skriver uppmuntrande rader till dig.
Hoppas du hittar rätt väg för att må bra och slippa tävla och kontrollera dig själv.
Det måste vara väldigt ansträngande.

Du börjar fatta det :) Äntligen.
Just nu har du träffat en av dina demoner, prestationsmissbruk. Vågat gjort.
Fortsätt (enligt mig ;)

Anders 48

Hoppas att allt går åt rätt håll för dig - och att du är på banan igen!!! Önskar dig all styrka att styra skutan vidare i rätt riktning:-)

AlkoDHyperD

Vad ska jag svara på det?
Mår förhållandevis bra, har haft en fin helg, tror att jag har kontroll - vilket jag givetvis vet att jag inte har - eftersom det är när jag dricker utan allvarliga konsekvenser som motivationen bryts ner. Det är så mitt beroende funkar. Jag lurar mig själv fast jag vet att jag lurar mig själv till jag inte ens orkar lura mig själv men skiter i sanningen.
Har alltså åter fyllt på spritförråden och druckit både i förrgår (faktiskt för en gångs skull i sällskap, alltid något) och igår i form av återställare på eftermiddag/tidig kväll, därefter endast vatten och te. Och här är det lurigt. Vaknade imorse helt utan alkoholsmak i munnen eller dimmigt huvud. Men begäret är starkare än någonsin. Kanske slutade jag innan flaskan var slut igår endast för att kunna dra ut lite till på det och ha kvar tills idag.
Jag är förmodligen ute på riktigt hal is. Har fått tankar om att ge upp, låta spriten ta över, lägga mig platt.
Kanske bör jag inte skriva förrän jag åter är motiverad. Känns lite som en ulv i fårakläder just nu.

Som att du vore din egen antabus.
I form av insikt,planering kontroll osv.
Fram till det totala sammanbrottet när du toksuper.
Och då vaknar alla larmklockor till och du lyckas få stopp på tåget.
Har jag förstått det rätt då?

Så fantastiskt bra beskrivning av det dubbelsidiga i ens natur när man lyckas mörka sanningar.
Nåja,tids nog så har du antingen hävt upp det hela eller trillat dit.
En gång till.

Att för evigt och evinnerligen sätta stopp för dårskap är svårt.
Om dårskapen någonstans ger en det man vill ha,befrielse och lättnad.

... när får man fatt i den igen? Dyker den bara upp eller behöver man hitta ännu en botten längre ner i träsket?
Än så länge verkar du ha "kontroll", men eftersom du själv anser dig vara en alkoholist och dessutom har trott att nästa återfall skulle vara slutet så kan man ju fundera vart detta ska sluta....
Ska vi som har följt dig bara "sitta och titta på"? Ska vi provocera? Eller bli förbannande?

Ja, jag hoppas verkligen för dig, din hälsas och dina barns skull att du hittar din motivation igen utan att behöva få ett hjärtstopp eller att du har en rejält besviken tonårsdotter som inte litar på sin mamma längre, då hon inte t ex har kunnat hämtats när hon behöver sin mamma.
Vi behöver den klarsynta och stöttande förebilden här på forumet också.

KRAM!

Anders 48

....får ju också skriva här! Om du själv vill d.v.s. Jag tycker du ringar in det så bra, för oss periodare, att: motivationen minskar när man "lyckas" dricka utan allvarliga konsekvenser..... Precis så känner jag också! Men lurar sig själv att man har någon slags kontroll - men vet hur det ändå slutar med största sannolikhet?! Och visst kan det vara så att du slutade i förtid igår - för att kunna "ha nåt kvar" till idag. Känner igen det också. Takes one to know one!:-) Men att låta spriten ta över tror jag inte är något alternativ - även om det faktiskt kan kännas så ibland. Typ, lika bra att jag blir ett fyllo på riktigt...?! Låta allt fallera. På riktigt. Nä, det är inget alternativ...... det är bara att FÖRSÖKA bryta. Ta sig upp ett par pinnhål. Bryta, stå ut, genomleva - och kanske i slutändan gå stärkt ur "situationen"! Och du: Is är hal, även för Bambi. Men även om den är hal så kan den vara tjock - och säker att vistas på. På med broddarna bara... Jag tror att du ändå har rätt tjock is att stå på, faktiskt - även om du inte känner det just nu. Du brukar ju vara "klokbok" här på forumet - och ett fantastiskt stöd för många av oss andra. Nu gäller det bara att vara klok mot dig själv.... Hoppas innerligt att du kan stoppa - och återgå till den trygga stig du var inne på innan du hamnade på en tillfällig återvändsgränd.....