Jag drack första gången när jag var tolv år. Tror att jag redan då var fast. På den tiden var det inte så vanligt att diagnostiseras för ADHD, särskilt inte om man var högpresterande. Nu förstår jag att det var den inre oron och rastlösheten som stillades och det upplevdes som en enorm befrielse samtidigt som spänningen gav en kick.
Min dotter är fjorton och även hon har ADHD, i en lite annan variant än jag, men rastlösheten och känsloinstabiliteten känner jag så väl igen. Idag finns det så mycket droger att få tag på, lättare för ungdomarna att köpa än alkohol. Hon provade, fastnade och jag förstår henne så väl. Även hur svårt det är för henne att ta in hur skadligt det är, något som känns så bra. Och jag ser med fruktan och medlidande hennes framtida kamp framför mig. Den unga hjärnan som spårat upp för beroende i alla former och jag känner en enorm frustration. Hon ska lyckas bli av med det aktuella missbruket, inget annat alternativ tillåter jag mig tänka på. Jag lägger all min kraft och energi och mobiliserar hela samhället för att hon ska ur det. Men sedan? Mycket rädsla och skuld nu.

Hej
Jag tvekade att svara på ditt inlägg dels därför att jag inte kan tillföra något och dels därför att jag frestades att försöka släta över. Göra livet litet bättre. Ändå svarar jag att det beror helt enkelt på att jag vill uttrycka min sympati.
Jag har en son som är mycket lika mig, högpresterande och känslig, som har alkoholproblem. Han är nu 43 år och har inte druckit på två år. Men oron finns där. Dock dricker han inte som jag. Han slutade innan det verkliga vansinnesdrickandet tog fart.

Ja, vad vill jag ha sagt? Lycka till för er båda låter litet taffligt men det är det jag önskar er.

Vänligen
Ikaros

AlkoDHyperD

hon och jag. Sårar varandra med vår rädsla och våra försök till närhet. Hon genom ilska och vassa taggar, jag genom att vara för mycket i allt. För mycket kontroll, uppmaningar, frågor, påminnelser ena stunden för att i nästa stund i upplevelse av kontakt och närhet bli som en glad men irriterande hundvalp. Skulden ligger ständigt där. Hon har rätt i sin rädsla och brist på tillit. Jag har varit en mamma med extra allt. Oförutsägbarhet, raseriutbrott, humörsvängningar, otålighet, glädje, påhittighet, närhet, kärlek. Och ord. Många, långa, komplicerade ord. Enkla frågor ger en föreläsning. Allt är intressant. Läxor? Jaaaa, mamma läser in sig på hela solsystemet när läxan handlar om månen och måste bara berätta, föreläsa, vara den som kan allt. Matte? Jaaaa. Måste förklara avancerade ekvationer när ungen ska lära sig "tioskutt". Typ.
Och så visar det sig att hennes största funktionshinder ligger inom ordförståelse och instruktioner i flera led. Dessutom svårigheter med att hitta det viktiga i en helhet (komma till kärnan i en berättelse) vilket har resulterat i att ADHD-mamman aldrig klarat av att hålla fokus tills hon berättat färdigt. Snacka om att få en djup känsla av att inte förstå och inte bli förstådd.
Sedan, på högstadiet, när självkänslan malts ner i botten av en läroplan som lägger ansvar, inlärning, planerande och struktur på eleven ploppar mammas nästa bidrag upp, beroendegenerna. Så lätt att välja sällskap där man känner sig bekräftad, mindre udda, stilla kaoset i hjärnan, dämpa känslostormarna. Förstår hennes dragning till den världen så väl. Att jag känner skuld för de egenskaper hos mig som sårat henne är nödvändigt, men skulden dränker mig inte. Det var inte skulden som ledde till mitt återfall. Kanske snarare hjälpte mig att hålla undan det så länge som jag gjorde.
Och skulden behöver lyftas, synas och berättas för att plockas ner och göras om till ansvar.
Jag är 100% på hennes sida och det vet hon. Jag vet också att om min egen mamma orkat se och ta ansvar för sina egna misstag, gett en bråkdel av den ärlighet och kontakt jag ger min dotter, skulle mitt liv sett helt annorlunda ut.
Just nu vill hon inte ha den kontakten. Det är mig hon slår mot när livet blir ohanterligt, mig hon öser sina känslor över, i en förklädnad av nonchalans, ilska och avstånd. Det enda jag kan göra är att fortsätta älska henne. Hindra och störa så mycket jag kan utan rädsla för reaktionerna. Jag vet ju att drogen, flaskan, beroendet, är starkare än förnuftet. Det är inte mig hon slåss mot utan sig själv.
Och visst, frustrerande minst sagt, att vilja och kunna hjälpa men inte få.
Tack, Ikaros, för ditt deltagande

Hej igen
Kan det vara så att ni behöver tid med varandra? När jag hade problem med min dotter, hon var då 13, reste bara hon och jag med tåg till Marocko och levde litet halvluffarliv. Vi kom då närmare varandra vilket har hållit i sig.
Jag kan också förstå att din dotter tycker du är jobbig som vet och kan allt. Hon vill ju skapa sin egen identitet och sitt eget liv. Det kan kanske vara klokt att ställa frågor till henne i stället för att komma med förklaringar men det har du säkert tänkt på.
Håller med om att det viktigaste är att hon känner att du bryr dig och älskar henne.
Ja, det var litet respons i all ödmjukhet.
Jag tycker du är en ovanligt klok och inkännande människa.
vänligen
Ikaros

AlkoDHyperD

Jag är väldigt bra på att förklara ? Håller mig nu bildligt talat om munnen ibland för att det inte ska hoppa grodor ur den. När jag gör det kan hon dra lite på munnen - om humöret är gott. Jobbar på....

Vilken relation har hon med sin pappa? Det kan bli räddningen.
Du behövs, du är viktig och du älskar henne och kommer att göra allt för henne.
Men du kommer aldrig att lära henne att reglera känslor, du kan inte det själv :)
Min tips är att inte lägga för stor vikt på genetiken. För att i framtiden kan det användas som en förklaring för det att hon är beroende ("det var inte mitt fel, det var gener"). Man ärver anlagen. Resten kan man påverka.

AlkoDHyperD

Möjligen så att han inte är oförutsägbar och explosiv som jag har varit, men han är helt avtrubbad känslomässigt, även mot de andra barnen. Kunde innan han blev deprimerad göra saker med dem men visar inget engagemang och intresse. Pratar inte, ger inte den närhet och värme som jag skulle önska att han gjorde och har fått kommentarer av alla barnen utom den äldste om att han är sur och tyst.
Det är jag som står för trygghet, spegling, omsorg, bekräftelse, närhet, gränssättning, förbild (!) såväl i positiv och negativ bemärkelse....som får ta känslostormarna, paniken, ilskan, rädslan men också glädjen och tacksamheten för att hon längst inne vet och även uttrycker att jag står bakom henne och stöttar henne i allt.
Förra veckan sa hon till mig: "jag kommer inte prata med pappa förrän han visar att han bryr sig om mig"
Mycket skada har hon nog tagit av min brist på känsloreglering. Och det har jag pratat med henne om. Sedan jag fick adhd-medicin kan jag reglera känslor utåt på ett mycket bättre sätt. Innan var det många raseriutbrott och hon tog mycket illa vid sig. Jag har alltid tagit ansvar för mina handlingar och bett om ursäkt, visat ärliga försök att förändra, gått ifrån, lämnat över till pappan när jag känner det komma.
Därför tar jag automatiskt även på mig skulden och ansvaret för barnens mående samtidigt som jag vet att hans osynlighet och icke-engagemang förmodligen påverkar dem mycket mer än mina humörsvängningar och de tillfällen jag druckit.
Jag kan säga att oförutsägbarheten kanske är en överdrift när det kommer till humöret för jag brukar tala om högt vad som händer i mig och ofta gå ifrån, oförutsägbarheten handlar mer om min inre stress, att jag glömmer och får infall och stressar dem genom att plötsligt utropa (om jag själv glömt tiden) jävlar nu är det bråttom! Skynda er! Eller min ständiga aktivitet och tidigare oförmåga att vara närvarande längre stunder. Nu kan jag det, är lugnare, får nästan inga utbrott och redan efter ett år har det mesta reparerats tror jag. Barn svarar snabbt på sina föräldrars beteenden, även när det är förändring åt det bättre.
Skuldkänslor är nödvändiga för självkorrigering. Jag ser det så. Tar emot dem som ett budskap, sätter ord på skulden i syfte att kunna bära den utan att gå under av den. Det hjälper. För i samma stund kommer tankar om att det finns bra saker också. Både och. Vissa sår tar tid att läka och vissa misstag tar tid att förlåta sig själv för. Det jag kan göra är att se det och göra så gott jag kan.

AlkoDHyperD

Komplexa problem är ingenting för BUP.
I somras ville min dotter äntligen gå med på att träffa någon för sina känslostormar, problem i skolan, sin ångest, låga tro på sin förmåga och känsla av att vara annorlunda. När jag och hennes kompis pratade om våra ADHD-symptom och hur medicin hjälper utbrast hon "det var väl bra för er. Mamma, jag vill också utredas!"
Jag hade nog varit lite hemmablind för vi är så olika i sättet att mina misstankar om att även hon kunde ha diagnosen trycktes bort bland annat för att hon inte har hyperaktiviteten.
En utredning betyder samtal med psykolog och möjlighet till hjälp oavsett vad man kommer fram till så jag bokade tid på BUP för bedömningssamtal. Berättade om hennes beskrivning av sitt mående om hem- och skolsituationen och hur hennes uppväxt varit.
Jag talade också om hur viktigt det var att hon blev lyssnad på och att hon valt att gå dit för att hon ville utredas.
Bedömningssamtalen var långa och intetsägande. En pladdrande sjuksköterska försökte hjälpa psykiatern att prata då denne inte kunde svenska så bra. Mig förstod hon nog inte alls med min högtravande kulsprutesvada.
De kom fram till att min dotter var för instabil och att man därför inte tänkte utreda henne. Dottern upplevde samtalen som meningslösa och mådde dåligt av dem. Det hon sa misstoklades och hon kände sig överkörd.
Det värsta var under ett Västbusmöte som egentligen skulle handla om skolan men där BUP närvarade och inför sju förmdottern okända personer gjorde uttalanden som baserats på feltolkningar. Hon sa efteråt att hon velat kasta saker, skrika och springa ut ur rummet. Jag tyckte hon skulle ha gjort det. Tilliten till vuxna och till att få hjälp grusades helt. Då anlitade jag en privat psykolog som genomförde en gedigen neuropsykiatrisk utredning. Fick bekosta den själv, men värdet av att ta henne på allvar och visa att hon ör viktig kan inte prissättas. Utredningen visade mycket riktigt starka indikationer på ADD (ADHD utan hyperaktivitet)
Dottern vägrade sätta sin fot på BUP efter det tidigare bemötandet och det krävs att en läkare sätter diagnosen med psykologutredning som underlag så vi avvaktade och använde utredningen som stöd för rätt insatser i skolan.
Tyvärr var det för sent. Hennes självkänsla var redan låg och hennes hopp om att klara skolan redan släckt.
Senhösten 2016 började hon med droger.
Fortsättning följer imorgon. Godnatt???

AlkoDHyperD

Västbusmötet i somras slutade med att jag uppgivet tackade för mig och konstaterade att jag får ta tag i detta själv. Den enda hjälp att få var föräldrastöd, en insats innebärande pekpinnar om gränssättning. Jag betackade mig. Har högre utbildning och längre erfarenhet än någon av familjebehandlarna på soc och ingen av dem känner min dotter. Konsekvenser av att sätta gränser utan fingertoppskänsla resulterar i rymningar och självskadebeteende.
Som tur var är skolan tillmötesgående. Jag drog ihop ett möte med rektor, mentor och specialpedagog där jag gick igenom utredningen och förklarade hur man kunde använda testresultaten i läradet. Gav personalen instruktioner om hur de kunde öka möjligheterna för min dotter att börja lyckas, vända upplevelsen av misslyckanden som blockerade hennes inlärningsförmåga och väckte frustration. Hennes mentor gav mer tid och engagemang än yrkesrollen krävde. Direktfeedback till mig vid frånvaro eller problem under dagarna. Skolsköterskan beviljade anpassad kost och frukost på skolan efter jag förklarat att alla sätt att öka välbefinnandet kunde hjälpa skolarbetet. Här fanns stor vilja!
Men hur hjälper man någon som inte klarar av att vara kvar utan kommer sent, går tidigt, avviker mitt i lektionen, sticker iväg innan skoldagen är slut?
Här är vi nu när det gäller skolan.
Vad har de andra myndigheterna gjort då?
Handläggaren på soc har varit mycket bra i kontakten. Jag har kunnat vara helt öppen och ärlig. Han har blivit som en vän, samtalspartner och bollplank. Kanske har det underlättat att jag är socionom, sitter i myndighetsnämnden och är vältalig. Ärligheten har nog ändå varit avgörande.
Dottern beviljades drogtester som första insats, men dessa var jag tvungen att kräva omedelbar verkställighet för. Kvarnarna mal långsamt. En helg i november befann jag mig jagandes under tre dygn då hon dragit iväg till sällskap där drogerna flödade.
Jag efterlyste henne. Polisen kopplades in, men var inte aktiva i sökandet. Jag utredde själv och skickade mängder av upplysningar om namn och adresser till dem hon var med. Ringade in nätverk och upplyste polisen om att de kunde göra tillslag med anledning av efterlysningen och samtidigt hitta langare. Ingenting gjordes. I tre dygn hade jag telefonkontakt med poliser i tjänst, tjatade, skällde på dem, åkte själv runt i bil och letade. Sista kvällen hittades hon och jag begärde drogtestning på plats, den visade flera substanser. Fick även höra av en lokalpolis att de påträffat henne påtänd två veckor tidigare och kontaktat soc. Soc hade ännu inte kontaktat mig. På två hela veckor!
Jag skrev ett komplement till socutredningen och föreslog olika behandlingsformer utifrån det komplexa problemet. Handläggaren konstaterade med ett leende att jag gjort mycket av hans jobb.
Vi har nu hjälp av en extern familjebehandlare som är fantastisk. Riktar in sig på makens passivitet och jobbar stenhårt för att få honom delaktig. Själv har jag värdefullt stöd i henne. Ringde förra veckan när jag fick en tanke på att dricka bort alltihop. Kunde även prata om det!
Dottern har äntligen insett att hon måste bort ifrån drogerna. Hon vill och försöker. Faller på impulsivitet och känslor som övermannar. Säger själv att hon vill ha medicin mot sin ADHD. Jag blev hjälpt av medicin. Suget att dricka försvann. Sömnen blev bättre. Kaoset inuti stillades. Den väg hon själv vill måste provas innan placering på institution där hon bara kommer längre in i identiteten som misslyckad och missbrukare. Känner hon sig överkörd sparkar hon bakut.
Men BUP vill inte hjälpa henne förrän hon varit drogfri ett halvår! De vill heller inte använda sig av en utredning gjord av legitimerad psykolog. "Vi jobbar inte så...."
Jag ser katastrofen och jag ser mig själv trettio år tillbaka. Känner känslan. Oförståelsen, uppgivenheten, bristen på samordnade insatser för problem som hänger ihop och förstärker varandra.
BUP är kvar i konserverade synsätt och principer och hierarkier. Prestige och rigiditet råder. Jag och sochandläggaren träffade BUP-teamet förra veckan. Det vi försökte få fram var noggrannt förberett, motiverat och presenterat. Nickanden och hummanden och påklistrad medkänsla mötte oss. Och svaret. Kom tillbaka när hon varit drogfri ett halvår så får vi se...
Där exploderade jag, mitt i rummet, plockade darrande av ilska och vanmakt ihop mina saker, förklarade sammanbitet att BUP med sin ovilja att möta dottern i somras - innan drogproblemen började - mycket väl kan ha bidragit till den nuvarande situationen och att de säkert förstod att en mamma som ser sitt barn förstöra sitt liv och inte får hjälp kommer att förklara krig mot dem som kan ha orsakat det. Jag anmäler BUP önnu en gång till IVO. Söker bistånd hos soc för privat barnpsykiater. Tack för hjälpen!

AlkoDHyperD

Har ingenting förändats?
Vi har så mycket kunskaper nu. Så många fler år av forskning. Men har vi lärt oss något? Måste unga människor fortfarande må så dåligt? Det hänger på mig att rädda dig, min älskade dotter, att hjälpa dig läka.

Jag måste tillbaka. Gräva djupt i mina sår. Ta fram minnena som gör så jävla ont. Allt jag försökt glömma för att kunna leva vidare. Jag tror det är bra.
Om det räddar dig, älskade barn, om det jag upplevt kan få mig att förstå dig bättre, har det inte varit förgäves. Jag skulle genomlida det igen för dig.
Jag måste rannsaka mig själv. Våga känna den där skulden utan att slukas av den. Och den gör så ont. Mer ont än såren från det förflutna. Och jag kan ta smärtan utan att vika mig för den, istället bli starkare än någonsin. Använda den. Det är först när man vågar klä av sig alla försvar, möta sig själv alldeles naken, som man kan bli hel och hela. Då kan jag även bära din smärta.
Vi är lika och ändå så olika. Du är stark. Modig. Förstår du det?

Vad hade jag behövt? Nu kanske jag kan svara.
Tillåtelse till mina känslor. Gråten som kapslades in byggde upp ett tryck. Gråten fick inte finnas, inte visas, för då kunde jag skada mamma.
Jag fick höra att jag hade det så bra. Ingen anledning att vara ledsen. Jag som hade det så lätt för mig. Var så bortskämd. Är det en egenskap man föds med? Att vara bortskämd?
Skam.
Det gäller att säga rätt, göra rätt, men vad som är rätt idag är fel imorgon. Allt kan bli fel om man inte kan känna av vad som gäller idag. Ska jag huka mig, säga förlåt, smyga undan? Eller ska jag svara? Vad ska jag svara? Kan hon bli arg på pappa då? Han blir så ledsen. Kan inte försvara sig.
Och det ligger något obehagligt i luften när hon gläfser och hugger. Är det rädsla jag känner? Den sitter som ett illamående i magen och den sitter i hela kroppen, spänd till bristningsgränsen. Hela tiden på vakt, pejlande efter tecken. Rösten blir högre, vassare. Snart kommer upprepningarna, ältandet om gamla händelser, jämförelserna. Kontakten är bruten, att stoppa där är omöjligt. Fastnaglad i köket, orden är som en tornado, jag sugs in och kommer inte ut förrän hon bryter ihop och börjar gråta. Försöker trösta. Ibland går det, men oftast gör jag fel och blir istället måltavlan.
Jag vill rätta till, göra allt bra, försöker, men det blir fel ändå.
Orkar inte mer! Ger upp och går emot istället.
Trycket inifrån lättar om jag äter. Ångest. Spyr. Ångesten tillfälligt borta. Ersätts med skam. Jag är så äcklig. Måste smyga. Kan man se att jag är äcklig. Att jag ljuger och smyger?
Röker mammas cigaretter. Yrseln i början är ett annat tillstånd. Tar bort det som kryper och oroar inuti. En liten kick av spänning mitt i allt det där som är så obehagligt.
En liten klunk av mammas whisky lägger sig som varm bomull i magen och sprider lugn i kroppen. Spänningen - märker de något? - flyttar fokus från obehaget.
Röker morfars cigaretter bakom dasset i sommarstugan. De hemrullade smakar starkare.

Om mamma hade varit stark nog att möta mig. Ta emot gråten utan att anklaga. Om mamma hade varit stark nog att orka ta emot ilskan som ersatte gråten, sedan, när den inte längre kändes som sorg. Hon har aldrig vågat möta sin egen skam, sin egen skuld, sin egen rädsla. Tänk om jag kunnat visa det svåra, det som spräckte bilden av fantasitillvaron hon byggt upp som skydd. Hade allt blivit annorlunda då?

Min stora skuld ligger i att jag gjorde samma sak. En liten stund fick du gråta, sedan orkade jag inte mer. Jag sög in alla känslor. Gråten kröp in i mig. När jag inte kunde trösta blev känslan i mig överväldigande.
Den där känslan som jag lärt mig inte får finnas. Som blev frustration. Som jag lärt mig omvandla till ilska. Så kom ilskan ut. Mot dig. När du var ledsen.
Allt du behövde då var en mamma som orkade bära dina känslor. För du överväldigades av dem. De skrämde dig. De skrämde mig. Jag skrämde dig med min ilska. Förlåt.
Även du lärde dig att tårar inte var ok. De kan göra mamma arg. Även du byggde upp trycket när de inte fick komma ut. Förlåt.
Nu är du arg iställt. Jag hoppas att du fortfarande har förmågan att känna sorgen. Nu orkar jag ta emot den. Jag är annorlunda nu.
Jag har vågat se skulden och bära den. Tänk om min mamma kunnat det.
Det är nu jag kan reparera. Jag har alltid tänkt att alla år av lidande varit helt onödiga. Inget gott kan väl komma ur sådana upplevelser. Men kanske kan det göra det. Kanske är det nu jag kan använda dem och låta dig slippa göra hela resan. Kartlägga de minor jag redan gått på så du kan gå oskadd igenom. Några kommer du vilja trampa på ändå, för att se om de verkligen är så farliga som jag säger. Men jag ska lyfta dig över om du går mot de värsta. De dödliga. Om jag ändå kunde bära dig över allihop?
Det är min skyldighet. Det är jag som lett dig hit.

AlkoDHyperD

Min dotter är tillbaka. Vuxnare och mognare och helt och hållet sig själv - kanske för första gången i sitt liv. Genom att älska henne igenom alla svårigheter och SE henne, precis som den hon är, med kärlek och stolthet, kan hon se sig själv på samma sätt.
Jag har inte bara fått en dotter tillbaka utan även en vän.
Först nu - efter några månader - kan jag till fullo se hur mycket det betytt för henne att jag inte vikit från hennes sida. Hon har tillit!
Om mina självanklagelser i andra sammanhang överväldigar mig vill jag komma tillbaka till detta. Jag och hon tillsammans, kämpade mot varsitt beroende och klarade det!
Vi kan gråta tillsammans nu. Och vi kan prata om hur det varit för henne. Hon vågar prata om det. Förut med ilska, nu med förlåtande. Hon är så ung och kan redan se så mycket djupare än många vuxna. Och då tänker jag att jag inte gjort allt fel, någonstans kommer ju denna empati ifrån.
En lördagskväll i början av sommaren när jag skulle köra henne till pojkvännen utbrast jag "fan, vad vi är grymma! Jag dricker inte och du röker inte på!" En mamma och en 15-åring, med frispråklighet som bara kan finnas hos två personer med ADHD....och kärlek och ärlighet

MCR

Så himla vackert!

Och ni är så grymma!

Jag har också döttrar och vi behöver laga våra relationer. Den yngsta har farit mest illa av mitt och f.d supande. Valde fel sällskap...Tror att vi vuxna kan vara förebilder och lämna destruktivt liv bakom oss. på så sätt visa barnen att det går att sluta missbruka..Känner när jag läser er berättelse att det liknar mitt liv lite grann..Men tror att dottern har lämnat rökat när hon lämnade sin pojkvän..Härligt att läsa om dig och dottern❤