av Ellan

Trodde jag ju inte att min tråd skulle heta men ibland blir det som det blir. Jag har funderat väldigt mycket på det under de senaste veckorna och i förra veckan kom insikten.
Jag har varit nykter i 349 dagar vilket jag känner en enorm tacksamhet inför. Jag har flera gånger tänkt på detta att jag inte lyckades bryta tidigare. Varken medicin (antabus) eller samtal fungerade för mig. Det som slår mig nu, snart ett år senare, att visst ville jag bli nykter alternativt dricka mindre men min villighet var väldigt begränsad. Det var liksom på mina villkor på ett vis som begränsade villigheten. När jag väl kom till den punkten då jag beslutade mig för att göra allt i min makt för att bli fri från skiten så fanns där en helt annan villighet. Jag har liksom inga ursäkter längre. Jag reste iväg för behandling, stannade längre för att bearbeta saker jag varit med om som barn, jag gjorde precis som behandlarna sa, går på efterbehandling, går på AA, arbetsgivaren vet, familj och vänner vet. Och detta handlar inte om att vara duktig för det har jag varit tillräckligt i livet. Det handlar för mig om att ge mig själv möjligheten till att få må bra.
Det ville jag ju även tidigare men jag inser nu att det var den 100 % villigheten som saknades hos mig.
Hur tänker ni andra kring detta? Begränsar vi vårt tillfrisknande eller är det kanske svårt att se det just där och då?
Kram från
Ellan ❤

Huskatten
lör, 2017-03-18 - 07:04

Vilken intressant frågeställning! Just det där med att inte bara vilja (förändring) utan att vara villig att underkasta sig det som krävs för att åstadkomma något bestående. Eller, så tolkar jag det du skriver. Personligen är jag inte så glad över 12-stegsprogrammets sjukdomstanke när det gäller beroende. Mer tyder på att det handlar om inlärt beteende, en djupt rotad vana - som är svår, ibland nästan omöjlig att bryta. Men fullt möjligt. Om man vill. Och är villig att göra det som som är nödvändigt Och villig att se sig om efter den hjälp som passar en själv. Tabletter, terapeutiska samtal, grupper m.m. Den form av underkastelse, som i den traditionella synen på alkoholism där man ska erkänna sin maktlöshet inför drogen, gillar jag inte. För det är precis tvärtom. Det är först när man tar tillbaka makten över sitt eget tänkande som man kan förändra sitt agerande. Inte makt som i krampaktigt (vita knogar) hålla sig på den rätta vägen, utan förståelsen för de val man har gjort och de val man faktiskt nu har möjlighet att göra i stället. Ursäkta, ett svamligt svar. Jag tror det är många som håller med om det du skriver, även om det inte blivit så många kommentarer ännu. Efter 10 års velande hit och dit, är jag sedan drygt 1 år tillbaka för närvarande fri från det akuta beroendet. Oändligt tacksam över det. Så här i efterhand ser jag de senaste åren som en process som var nödvändig för att komma hit. Hit, där det både är enkelt och självklart att avstå. Eller rättare sagt, att inte ens längta efter alkohol. Märkligt hur våra hjärnor fungerar ändå! Hoppas du får fler svar om vad det är för slags vilja som är avgörande för att lyckas. Det är väl det här som är kärnan i det hela? Att ta sig ur sitt beroende.

Dionysa
lör, 2017-03-18 - 08:17

"... detta handlar inte om att vara duktig för det har jag varit tillräckligt i livet. Det handlar för mig om att ge mig själv möjligheten till att få må bra."
Ja, det finns en motsättning mellan att vara duktig och att unna sig själv att må bra. Sannerligen. Vi som tenderar missbruka a, har nog lite för mycket duktighetskrav på oss. Kanske därför generationen kvinnor födda på 40-50-talet numera toppar alkoholstatistiken vad gäller ökat (miss)bruk? Att unna sig själv a i tid och otid är inte ds som att unna sig ett gott liv har jag märkt.

AlkoDHyperD
lör, 2017-03-18 - 08:32

Acceptans och villighet hänger ihop. Att vilja något kan innebära en önskan och en början, men det krävs något mer. Jag tror att det finns olika sätt att tolka maktlöshet. Det AA förmodligen menar är att först när man inser och accepterar att man är maktlös inför alkoholen på så vis att den tar över kontrollen (över tankar och/eller beteende) om man dricker och accepterar att enda sättet att få tillbaka makten är att inte dricka, först då tar man tillbaka makten över sig själv.
Att förstå är inte samma sak som vilja till förändring och vilja till förändring är inte samma sak som villighet. Villighet är precis som du skriver, Ellan, att vara villig att göra allt som krävs helhjärtat och utan villkor.
Oavsett omständigheter, oavsett mående och utan bortförklaringar vara villig att förbli nykter.
Jag har insikt och vilja men saknar ännu villighet. Därför är det vita knogar för mig. Jag dricker inte, men lever med tankar på att göra det. Jag vet att jag inte har kontroll över alkoholen. Jag försöker kontrollera den genom att antingen låta bli eller dricka med vita knogar.
Kanske finns inget sånt uttryck, hittade just på det. Att dricka med vita knogar tänker jag är när man har ett alkoholberoende och ändå väljer att dricka med föreställningen om att man har kontroll. För mig är det inte att dricka måttligt. För mig innebär det en planerad suparperiod med planerad tidpunkt och mängd. Stora mängder sprit i syfte att bli tillräckligt berusad för att "radera hårddisken" på eftermiddagarna men ändå kunna leva på som vanligt för övrigt. Det lyckas sällan utan tiden och mängden ökar tills jag märker att jag inte längre har kontroll och då bryter jag, eller, än så långe har jag kunnat bryta men senast höll det på att spåra ur helt.
Direkt efteråt trodde jag mig kunna uppnå den där villigheten, men inser att jag har en bit kvar. Att dricka finns nu som en sista utväg, ungefär som en del djupt deprimerade angänder tanken på sjölvmord som ett sista "hopp" utan att för den skull vilja genomföra det.
Kanske är en försvårande omständighet i mitt fall att återfallen, eller perioderna, varit få (ganska många punktåterfall på en eller två dagar och tre rejäla på en till fyra veckor mönstret är progressivt) och att tiden sedan mitt svåra missbruk är så lång som tjugo år.
Jag har intalat mig själv att beroendet läkt ut. Jag håller fast vid föreställningen om att jag visserligen inte varken kan eller vill dricka måttligt men att jag inte heller behöver alkohol för att må bra. Jag mår för det mesta väldigt bra när jag är nykter men kan svänga fort i sinnesstämning och då är faran för en period väldigt akut. Det finns en rest kvar av självdestruktivitet och längtan efter flykt när tillvaron bli för svår att hantera.
Nykterheten är alltså villkorad när det gäller omständigheter och mående.
Kanske hade jag varit hjälpt av att gå på AA-möten, men är envist fast i mitt motstånd mot allt prat om Gud och högre makter även om jag vet att man skulle kunna tolka detta precis som man själv vill.
Jag var på behandlingshem i början på 90-talet och gick då på ett par AA-möten. Erfarenheterna därifrån har kanske fastnat i mig. Jag var ung och inte särskilt motiverad. Mådde för jävligt, hade en samsjuklighet som inte behandlats, och kunde inte ta till mig budskapet. Kanske valde jag att vara kritisk och se alla fel i dessa möten för att jag egentligen inte ville lyssna.
Istället för AA går jag regelbundet i terapi sedan två år tillbaka. Först nu har jag börjat ta upp beroendet som en större del i mina psykiska problem än jag tidigare insett. Kanske kan det bli en väg till villighet. Kanske klarar jag det utan att känna behov av att få det bekräftat genom en period till. En period till kan vara dödlig.
Denna helg är det vita knogars nykterhet, långcykling, löpning och simning. Kör på vilja tills villigheten infinner sig
Kram