Sambons dotter har flyttat hit och jag pallar inte! Det är inte hennes fel, absolut inte. Men jag pallar inte att inte ha space, att tvingas vara social. Vill bara låsa in mig någonstans med ett sexpack folköl.
När mina alkoholproblem eskalerade förut levde jag med en man och hans dotter och jag pallade inte det heller. Det hela slutade med att jag flyttade för jag hade helt enkelt inte ork.
Jag har en teori. Bägge mina barn har flera diagnoser och jag är själv ganska säker på att jag har iallafall tydliga drag av asperger. Att vara social med någon som jag inte känner intensivt för är skitpåfrestande för mig. En timme med socialt umgänge, förutom med mina egna barn och min sambo, gör mig helt känslomässigt slut. Det är likadant om jag har varit nykter länge (har ju varit nykter över ett och ett halvt år tidigare) eller om jag dricker. Tar flera dagar innan jag orkar umgås igen. Spelar ingen roll vem det är, hur trevliga dom än är.
Resultatet är att jag bara vill dricka. Antar att det är någon slags självmedicinering. Usch, jag vet ju att det här inte är någon bra egenskap. Och det ligger helt hos mig. Men fan alltså - pallar inte! Och nu kryper paniken och ångesten i mig. Och suget. Väntar bara på att klockan ska bli mer så jag får sova. Att jobba imorgon känns som en befrielse!