Ja då var jag här igen, vi har varit i Spanien över vintern, kom hem för några dagar sen.
Jag har både bra och dåliga minnen från min vistelse där.
Känner mig som på ruta ett, mitt drickande har jag inte kunnat tygla, utan det har snarare eskalerat.
Gråter då jag skäms över mig själv, jag har skämt ut mig inför vänner, blivit rejält packad och
mannen är väldigt bekymrad över mitt beteende och drickandet.
Nu kommer jag att börja läsa här varje dag, ta stöd och hjälp av er andra här.
Jag är bara ledsen och trött.

Gunda

Jag läste någonstans att drickandet var att döva känslan, just nu kan jag nog skriva under på det.
Jag vet inte hur jag egentligen har det i mitt förhållande, blev så otroligt besviken på mannen i går, så
det blev inte en bra kväll. Jag tog till vinet igen, inte så mycket så jag tappade bort mig helt, men det blev
två glas i smyg.
Att vara i ett förhållande där man kanske inte känner sig så älskad som man skulle vilja är nog min lott.
Jag vet inte om jag älskar så mycket som han vill heller.
Men att när min väninna kommer och hälsar på mig, vi sitter ute i solen då kommer han och tar sin stol, ställer den mellan oss
och vänder den så att jag har hans ryggtavla i ansiktet, sen pratar han bara med henne och där sitter jag.
Jag vet inte om jag överreagerar men jag kände mig totalt ensam, kände att han bryr sig inte om mig, är detta ett sätt av
härskarteknik eller vad??
Jag konfronterade honom när hon gått, då slår han ut med händerna och säger "men oj det var absolut inte min mening, inte vill
jag såra dig, förlåt mig" Det där förlåtet kände jag var slentrian så det tog jag inte.
Jag är fortfarande ledsen och så är jag samtidigt besviken på mig att jag inte kunde stå emot.
En timme i taget.

AlkoDHyperD

Och att inte känna sig värdefull och sedd, stor trigger, iallafall för mig. Ensamhet i ett förhållande är värre än att vara singel, tror jag. Avvisande sker ju bara i relation till en annan och att bli avvisad, känslomässigt eller fysiskt, lämnad utan kontakt, skapar ett tomrum i själen. Så lätt att vilja fylla det med något. Låt sorgen få finnas, för det är ledsamt att befinna sig i ett sådant förhållande. Kanske kan tillåtelse till den egna upplevelsen hjälpa dig att få kraft att lyssna på dina behov och förmedla dem.
Känner med dig❤

Gunda

Uttrycka sina känslor är ju viktigt, men sen om de faller i god jord, är ju inte helt säkert.
Jag är mer sårbar då jag också jobbar med mig själv i tysthet, jag har inte berättat för
honom mer än lite detaljer då innan vi åkte till Spanien, men sen har jag inte kunnat berätta
mer då han är så kontrolerande. Jag bad honom om att inte börja kontrolera mig mer då det skulle bli bara värre då,
han lovade det, men har inte hållit det.
Jag har fått känna på det då vi var där nere och det är inte
bara alkoholen han kontrolerar utan många andra situationer. Han har aldrig varit fysiskt elak mot mig,
kanske jag ska förtydliga.
Jag kan ju inte påstå att jag tillåter mig att bli kontrollerad utan slår bakut, då viker han sig men så är det
lika igen i någon annan situation. Det är nog det som var en av orsakerna att jag började smyga. Även om jag
inte skyller mitt drickande på honom, det är jag som dricker, det är jag som förstör min kropp, det är jag som tar
beslutet att öppna flaskan.
Som det är nu så känner jag mig väldigt ensam, jag vill inte berätta för någon att jag tagit upp drickandet igen.

Är så trött, väldigt tagen av händelserna i Stockholm i helgen, men det gör inte att jag dricker mer
utan bara att jag är tagen och trött. Känner så med alla som råkade illa ut, både de som blev direkt drabbade
men även med människor som fått trauman av att varit där i stormens öga.
Tack för att du reflekterade, det känns varmt, känner att jag behöver det.
En timme i taget!

Du är inte ensam även om det säkert känns så. Jag känner såväl igen den känslan. Har då ofta haft vinet "som vän", men det är ju en falsk vän. Forumet här, ger ett så fint stöd i kampen för att ändra sina alkoholvanor. Roligt att du kommit hit igen! Kram ?

Gunda

Ja du har nog rätt i det. Vad jag menar att jag är ensam, är att jag inte berättat något för de mina denna gång,
jag varken vill eller kan just nu, där av min ensamhet.
Men jag känner samhörighet och stöd här, där det finns de som går igenom eller gått igenom samma helvete.
Ni är min livlina.
kram

Sinnituss

Ett steg i taget. Det kommer bättre dagar. Du skriver här, det är bra.
Vi kämpar på tillsammans bra och dåliga dagar.

Jag kan nog delvis förstå dilemmat med din make, jag hade nog inte heller stått ut med det där kontrollbehovet, även om han antagligen menar väl. Men jag har varit 'singel i många år, så jag har inte mycket att jämföra med. Men för ca 1 år sen berättade jag för mina syskon och några nära vänner om mitt problem med alkoholen (de blev inte så förvånade). Och det kändes så bra. Det blev på nåt sätt även tydligare för mej själv, efter att jag berättat om det. Jag tror att det är bättre och lättare på lång sikt, om man kan prata öppet om sitt alkoholproblem men det är inte så lätt i början. Men varför ska det vara så svårt och 'skambelagt!? Om man t ex säjer att man har svårt att sluta äta godis eller kakor, så är det inte många som reagerar alls (eller bara håller med om att det är gott?). Hoppas du mår bättre idag. Nu tar vi nya tag! Kram ?

Gunda

Tack Manda för att du skriver här, det är guld värt för mig nu, det är inte ok just nu, jag har det svårt, men jag måste ta beslutet
att sluta, män där är jag inte än.
Innan vi åkte till Spanien höll jag ju upp ungefär en månad och i slutet på den perioden berättade jag för en av mina döttrar
och för en väninna först innan jag berättade lite för min man. Men det var lättare då när jag hade A lite på avstånd, Jag tror att
om jag kom över detta första så kanske det kan bli lite lättare att berätta igen.

Svartvit

Hej!
Hur går det för dig idag/ikväll?
Du klarade dig bra innan resan så det klarar du igen ❤

Gunda

Var jag nog rätt bra på innan vi får till Spanien, nu känns det som att jag hur gärna än jag vill kan peppa någon annan.
Känns som att vad ska jag säga då jag är mitt i min svåraste period nu.
Jag kände i morse att min kropp inte orkar mer, jag känner mig helt slut, ändå dricker jag inga jätte mängder, ungefär 2-3 glas/dag.
Jag tänker att nu tar jag nya tag men så säger hjärna att vänta till efter påsk, så mina tankar strider hela tiden.
Fan för alkoholen.

Hej Gunda!
Har följt dina trådar och kämpar ungefär på samma sätt som du gör. Har ett citat av Strindberg på mitt kylskåp. "Det är inte våra dygder utan våra fel som gör oss till människor" För min del innebär det också att de människor jag har runt mig som trillar ner i potthålen och kravlar sig upp är de som jag älskar alla mest. De som kämpar och lever lite för mycket ibland. Jag tror att många av oss som dras till alkoholen har en livsglädje som leder på villospår. Att optimera det roliga och mysiga med A också. Du vet ju att du klarar att hålla upp och att du mådde bra av det. Jag tror verkligen att du är på väg dit igen. Hoppas du får en fin påsk.

Gunda

För att du gav mig de kloka orden. Du säger så kloka ord, jag sätter nog Strindbergs ord på mitt kylskåp.
Jag kommer att klara det här, men den här gången tar det tydligen lite längre tid innan jag kommer till skott.
Vill verkligen inte vara i den här bubblan, men har svårt just nu.
Men jag kommer igen, jag är helt säker på det.
Kram

Svartvit

Hoppas att du har haft en fin påsk.
Nu kämpar vi på för ett nyktert liv där vi kan må bra!

Gunda

Jo absolut har jag haft en fin påsk, men den har inte varit alkoholfri. Jag har inte druckit så jag tappat kontrollen tack och lov.
Men det som är jobbigt är att jag har fortsatt att smyga. Jag vill inte jag kan inte fortsätta så här.
Varje morgon tänker jag att, "nu i kväll ska jag inte smyga, jag ska gå och lägga mig i tid och jag ska bryta mitt beteende"
Men varje kväll har den tanken blåst bort.
Gode gud, hjälp mig att orka ta tag i mitt liv!
Nånstans så mår jag ju inte bra i mitt förhållande, men jag vet inte om det är alkoholen som talar eller om det verkligen
är jag som gör det??
Vet inte om ni andra har varit med om det här, skulle så gärna vilja ha lite feedback, om ni haft det så här, stannat i förhållandet och vänt tankarna.
Hur har bar ni er åt för att det skulle väna?
En förvirrad Gunda!

...och tyvärr tror jag att det mesta beror på mig. Allt smygande., planerande och när detsedan har gått käpprätt åt helvete har satt sina spår. När jag bara vill ha kärlek och omtanke vill mannen ha sex vilket gör att jag drar mig för att visa ömhet... vi skulle behöva hjälp men mannen vill inte...
Jag älskar honom men kanske att vi har vuxit isär (och det även innan alkoholen slog sina klor i mig) Jag har alltid varit den som fått stå för ansvaret hemma (räkningar, läxor, etc..) och orkar inte längre vilket gör resten av familjen till en röra av kaos.

Massor av kramar till dig och till er andra!!! ❤️❤️❤️

Gunda

Så himla tråkigt att han säger så istället för att försöka hjälpa till inte bara ge tusan i allt, men våra män är nog rätt trött på alkoholen de också.
Känner så igen mig i dig, det är just så det är här också. Ån har han inte bett mig dra, men jag känner att det skulle kunna hända här också om inte han vore så bunden vid vårt hus, för flyttar jag så blir det försäljning och det vill han inte. Materiella ting är viktgiga kanske viktigare än jag.
Vill jag kramas då genast blir det sex, då drar jag mig undan. Då blir det inga kramar heller. Saknar närhet och innerlig kärlek, inte bara sex. Vi skulle också behöva hjälp, som du skriver ni har glidit isär, jag tror det är lika här.
Min lott har också varit att ta hand om marktjänsten, barnen, räkningarna och han har när han kommit hem från jobbet gått ut och fixat och donat i garaget, m.m läxläsning skjutsar till aktiviteter det fick jag göra.
I dag känns det bittert, våra barn är utflugna för länge sen, fördelningen är nu något annorlunda då jag också har fått lite tid att vara i trädgården, då är det inte säkert att maten står på bordet eller att det är dammsuget och jag bryr mig inte.
Massor av kramar till dig också och vi får hjälpa varandra här så gott vi kan. ❤️❤️❤️

Gunda

Jag läste om längtan i en tråd, det gjorde att mitt hål i bröstet blev större, för längtan det har jag. Längtan
efter att få bli sedd och att få bli älskad. Min självkänsla är nere i botten, jag vet att den som inte älskar sig själv inte kan älska andra, det
är säkert så det är. Jag kanske inte kan visa min kärlek då blir det ju inget tillbaka heller. Men längtar gör jag,
Självömkan är också nått som jag just nu brottas med, det här är nog A som påverkar mig att tycka synd om mig, jag inser ju det..
Tycker jag tillräckligt synd om mig då får jag ju dricka det där glaset vin, då kan jag döva mina känslor och
jag glömmer bort att längta och att tycka synd om mig. Hur patetisk kan man vara egentligen, en dåres försvarstal
så att jag får dricka igen!
Nu SKA JAG INTE DRICKA I KVÄLL, JAG SKA LÄGGA MIG UTAN A I KROPPEN.
Nu är det "En timme i taget"