Är nere på botten just nu. Känns som det. Har enormt mycket ångest över allt skit jag ställt till med, kan inte titta på mina barn utan att fundera kring vad jag utsatt dem för. Älskar dem så oändligt mycket.

Den senaste veckan har jag börjat läsa här igen. Blev medlem för ungefär 18 månader sedan och var då så peppad och tänkte vända skutan och lyckas gå ner till något slags "normaldrickande". Så klassiskt. "Om jag lyckas hålla min under riskkonsumtion så kan jag fortsätta dricka" liksom. Tjena.

Tänk att det inte är förrän idag jag på riktigt är beredd att erkänna att jag har ett problem. Jag arbetar ju för fanken inom socialtjänsten, arbetar med familjer och stöter på alkoholproblem titt som tätt. Inte förrän idag vågade jag på riktigt erkänna för mig själv att jag håller på att kasta bort allt som betyder något för mig. Släpper nu gradvis fram varje tanke som legat och väntat på att jag ska våga tänka den fullt ut. Ångesten. Jag dricker för att slappna av, för att känna att livet har någon slags mening, för att jag förtjänat lite vin, för att glömma att jag är och varit en ganska usel mamma osv. Jag har lyckats dölja mina problem utåt. Än så länge.

Slå upp "allvarliga alkoholproblem" och du hittar en bild på mig. Jag insåg det idag. Jag har inbillat mig att suget som kommer efter ett par vita dagar inte är ett beroende utan mer en harmlös och lite fånig vana.

Druckit barnens hela liv. I olika mängd och med vita perioder emellan, men alkoholen har alltid varit närvarande. Så sjukt. Så pinsamt. Så svårt att ha ett uns självkänsla när dessa tankar nu väl fått ta plats i huvudet. Min stora pojke är nu sju år. Har jag förstört honom? Det kan jag inte leva med. Min lilla pojke är fem. Har jag förstört honom också? Det kan jag inte heller leva med. Men det finns ju inga utvägar. Jag måste ju leva med det om det är så. Jag måste stå kvar och finnas till hands. Måste orka. Måste bli vuxen på riktigt. Försöker tänka och hoppas att jag kommer att bli modig av att gå igenom det här och att mitt mod kommer att räcka till för att reparera den smärta och oro jag åsamkat dem.

Jaja. Jag är tillbaka iallafall. Känns fint att skriva här, om så bara för mig själv liksom. Tankarna och självföraktet blir som lättare att bära när de formuleras i skrift. För stunden iaf. Tänker också att det kan vara bra att skriva för att sedan kunna gå tillbaka och läsa och påminna mig själv.

Ellan

Hej och välkommen hit.❤️ Om jag skulle kunna inge dig det minst gnutta hopp så vill jag göra det nu. Det går att vända och det går att ta sig ur skiten. Det går att tillfriskna och det går att ta hand om sorgen och skammen. Självklart är det tufft och smärtsam när vi tänker på våra barn men det går. Det krävs mod och en stark villighet i att förändra. Jag började min resa för lite mer än ett år sedan och har också barn. Vad kan du göra just idag som är bra för din nykterhet? Vad är du villig att göra? Det känns som att du kommit till en punkt där det inte går längre, det är stopp. Fortsätter du i samma anda så vet du egentligen resultatet. Väljer du en annan väg så har du allt att vinna.
Våga testa nya vägar.❤️
Kram
Ellan

Fruhoppfull

Tack, tack, tack! Så tacksam för dina rader!

Jag funderar på vad jag kan göra idag. Bara stå ut känns det som. Stå ut med att vara ledsen och stå ut med att längta efter obligatoriskt lördagsvin. Som självklart inte är obligatoriskt. Prata med min man och berätta hur jag känner. Längtan efter något, som egentligen inte är vin utan typ ngn slags flykt från vardagen.

Tack än en gång för dina fina, uppmuntrande och medkännande ord. Jag tänker att jag ska våga bara vara.

Fruhoppfull

...och jag är spiknykter. Har varit det förut i perioder, men det var ett tag sedan jag var det på en lördag nu. Känns skönt och just nu självklart. Vet så väl att det kommer sug om någon - ett par dagar, men just nu känns det så bra. Pommes i ugnen och maken grillar i trädgården (brrr) med en folköl i näven. Killarna sitter i TV-soffan och tittar på TV, vi är nyss hemkomna efter bio.

Pratade med min man i bilen (på svengelska, barnen var ju med) och sa att jag är övertygad om att jag har problem med alkohol och att jag nu tänker avstå alkohol en längre period. Vi resonerade om att jag funderat på detta ett par år nu och att jag kommit fram till ngn slags punkt där jag känner att jag kanske aldrig mer kommer att kunna dricka alkohol, och att det är okej om det är så. Jag sa att det nog kommer att vara kämpigt och att det kommer att kännas tråkigt och sorgligt stundtals. Samtidigt är jag ännu inte redo att säga aldrig mer, men mer redo än förut iaf. Har ännu inte funderat klart kring drickande vid speciella tillfällen, som ex personalfesten en gång om året. Tänker att dessa tankar och min inställning säkert kommer att svänga och att jag kommer att få stanna upp och omvärdera sådant längs vägen.

Nu ska jag göra lite sallad. Läser de andra trådarna här och tänker på hur lika våra berättelser är i mångt och mycket. Kämpa på nu alla starka människor här inne!

Jobbar själv inom socialtjänsten och är också här! Vi är jättebra på att hjälpa andra men dåliga på att ta hand om oss själva! Tror inte du förstör dina barn. De tycker om sin mamma och vill så klart se henne lycklig. Det bästa du kan göra för dem är att ta hand om dig själv! Skam och skuld kan ta knäcken på vem som helst!

Ellan

Å rida igenom den värsta stormen. Våga stå kvar i den, det kommer att lätta. Dricker din man oxå eller vet han om ditt problem med alkoholen? Oftast vet ju våra nära och kära mer än vad vi tror.
Har du möjlighet att ta hjälp utifrån framöver?
Flykten från vardagen och från mig själv passar in så bra på mig när jag var aktiv. Drack för att orka med livet. Det går att leva utan alkohol och dessutom må riktigt bra. Ta hand om dig och fortsätt skriv här. Många kloka själar med samma problematik.
Stor kram!

LillPer

Hej Fruhoppfull!
Det låter definitvt inte som du är eller har varit en dålig mamma!
Kan inte tänka mig att dina grabbar tagit skada. Att du bestämt dig är kanon, jag har druckit i hela mina barns uppväxt och de är 20 och 23 år nu.
Tror givetvis att de har tagit illa vid sig av mitt drickande men det är aldrig försent att förändra sig.
Jag hör i dina rader att du kommer lyckas alldeles utmärkt!
LP

Fruhoppfull

Tack Ellan, Tombor och LillPer. Era rader betyder mer än vad ni kan förstå :).
Min man dricker också för mycket. Vi triggar igång varandra. Vi pratar om det och är överens om att det gått helt överstyr, att det varit överstyr i flera år.

Mina kollegor var på en temadag om missbruk häromveckan. En känd norsk läkare föreläste och pratade om hur alkoholen påverkar barns uppväxt och hur tecknen finns där men att förskola och skola drar sig för att anmäla. Tänker på de gånger jag lämnat på förskolan bakfull och jäklig, men lyckats se någorlunda fräsch ut. Hur annorlunda skulle mitt och min familjs liv ha sett ut om mitt beteende kommit fram i ljuset redan då tro? Tänker på alla gånger jag legat på soffan och varit trött när mina söner velat leka. Grinig. Arg. Ynklig. Tänker på de otaliga gånger jag varit berusad i deras närhet. Aldrig arg som full, men larvig och ouppmärksam kan jag tänka mig. Vågar tänka tankarna utan att krypa ihop av ångest. Vill komma ihåg men inte förtäras av ånger. Allt för att orka fortsätta välja nykterhet.

Det pratades om påsk och vindrickande på jobbet idag. Jag tänker vara nykter. Måla ägg, pyssla i trädgården och älska min familj.

AlkoDHyperD

I Hjärnklars tråd, Fruhoppfull. Sådant är mitt sätt och var menat att väcka tankar men absolut inte såra.
Egentligen handlar det mer om den allmänna skammen och rädslan för att prata om våra problem som därmed blir självgenererande. Om alla bara visar upp den snygga och präktiga fasaden kommer ingen våga visa smärtan, skavankerna och såren inuti. Och då ökar fördomarna. Den där genomskinliga plastpåsen, som någon skrev om, vet inte om det var här på forumet eller någon annan stans jag läste det, men frasen tog jag till mig.
"Om alla människor bar sina problem i en genomskinlig plastpåse skulle ingen vilja byta med någon" och jag tänker också att då skulle ingen heller kunna döma.
Men detta är en utopi och en enda person kan inte förändra ett helt samhälle. Fast ni ska veta att jag anstränger mig så mycket jag kan ?

Fruhoppfull

Jag är en ivrig förespråkare för samma sak. Jag tror inte att du är ensam i den utopiska kampen :). Jag tänker att jag kanske kommer att var öppen med ÄNNU ett problem på jobbet etc framöver, men just nu... Nja. Det kommer säkert när jag har lite mer distans och hunnit omgruppera mig och funnit mig tillrätta i detta.

Klockan är nu strax över 08:00 på långfredagen. Vaknade och upptäckte att min hälsporre är så gott som borta. Har observerat att sådana inflammationer etc lägger sig när jag går en period utan A. Är t o m så pigg att jag längtar ut efter en promenad. Händer inte ofta (läs aldrig) på en ledig helgdag eftersom jag vanligtvis har hällt i mig minst en flaska vin kvällen innan. Men inte igår. Yay! Inne på dag 7. I dag ska jag inte förgifta mitt sinne.

Ellan

Kan kännas långa och vara tuffa men ta en dag i taget. Njut av belöningarna du redan nu känner av och var snäll mot dig själv. Du är värd att må bra.❤️
Jag gillar raden " idag ska jag inte förgifta mitt sinne". Så sant!
Kram!

slutanu

Vad jag känner igen mig i dig! Är också socionom och mamma. Mina barn är nu snart 12 och 14. Undrar hur mycket jag har förstört dom. Jag dricker aldrig på vardagar men däremot väldigt mycket under helgerna. Ligger på soffan och orkar/ vill inget...

Fruhoppfull

...får äta gårdagens bröd. Det talesättet brukar jag tänka på när jag klurar på min yrkesroll, min professionella kunskap och min egna föräldraroll. Vi tycks vara många här som arbetar med att hjälpa andra men är snäppet sämre på att ta hand om oss själva och de våra, vet ej vem :). Allt bra med dig? Här där jag bor tittar solen fram idag, härligt!

Idag kom min första prövning, min första dag med sug. Inne på dag 8. Påskfirande hemma hos mina föräldrar. Min mamma har också problem med a och hon och min moster tog fram vitt vin efter maten. Jag drack kaffe och umgicks med våra barn. Längtade så efter att få dricka vin med dem, som så många gånger förut. Fnittra, dricka vin och lyssna på musik. Jag såg framför mig två olika scenarion; ett där jag tog det första glaset vin och i samma stund tappade fokus på mina barn, inriktad på att dricka mer och mer och mer... och det andra, det jag också valde, där jag drack kaffe och var 100 procent närvarande med mina gossar och kunde köra bilen hem efteråt.
Mina små ungar. Det är för deras skull jag förändrar nu. Jag vill vara tryggheten. Jag vill reparera och blicka framåt.

Hemma nu. Huvudvärk, men inte pga vin iallafall. Alltid något.

Fruhoppfull

Tack för berömmet! Känner mig glad och stolt över mitt val. Hoppas du har det bra och har en fin påskhelg!

Bedrövadsambo

Nästa gång du "prövas" går det mycket lättare!

Rövarkulan

Bra gjort av dig att inte falla för frestelsen. Du söka vara stolt över dig själv.

Fruhoppfull

Är himla glad över beslutet. Speciellt som att äldsta sonen vaknade strax innan 06:00 och var pigg som en huggorm. Hade det varit en "vanlig" helgmorgon hade jag varit grinig, vinglig och bakis. Nu var jag trött men på gott humör (så gott det nu kan vara vid den tiden :) ).

Är uppe, dricker kaffe och ser att solen skiner utanför fönstret. Härligt med ett par lediga dagar till, idag har vi inget inplanerat utan kan ta det lugnt, diverse släktsammankomster och måsten är avklarade för den här påsken.

Det finns så mycket alkoholen förstört för familjer. Det värsta är kanske inte vad som känns nu utan som kommer längre fram för barnen. Oro ångest skam och skuld. Jag har inte tänkt så mycket på det tidigare, men mina barn har blivit otroligt påverkade av vårt supande. Det får jag erfara nu som varit nykter ett tag. Bra att du har tagit beslut om förändring nu när barnen fortfarande är mindre. Familjen är det viktigaste vi har.. Ändå har vi supit bort många fina dagar, veckor år.. Det finns bara positiva saker med a-stopp... kram