Hur hjälper man någon att sluta dricka??

12 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Hillary
Hur hjälper man någon att sluta dricka??

Jag har läst många inlägg och kommer fram till att det som anhörig är viktigt att vara tydlig och inte vara medberoende. Men HUR hjälper man personen med alkoholproblem tycker ni? Jag har själv alkoholproblem och mina blodsband upplever jag anklagar, skäller och ger mig mer skuld än att stötta och peppa. De påtalar alla mina brister och hur otrevlig, arrogant jag blivit och att de orkar inte med mig. Det kom som en blixt från klar himmel när de sa det. Har varit galet ledsen sedan dess. De säger också att jag inte tar ansvar och att jag måste tänka på mina barn osv osv. Jag har hela hösten gått i psyksamtal för jag mår så dåligt i botten och det är därför jag dricker vet jag. Sedan 1 månad går jag på beroendemottagning, äter medicin osv. Jag tar ansvar. Jag har aldrig förnekat mitt problem. Så klart tänker jag på mina barn.
Mina blodsband har aldrig ställt frågan VARFÖR dricker du? Jag tror de i ärlighetens namn tycker att det handlar om en dålig karaktär bara... att det inte är en sjukdom som är svår att bekämpa. Jag har sedan 20-års ålder haft depressioner och medicinerar sedan 15 år tillbaka med antidepressiva. Det tycker de inte heller är bra. Jag "måste komma vidare och inte vara en offerkofta" säger de. Jag är uppvuxen i en dysfunktionell familj och fick aldrig kärlek av min pappa men fan så mycket psykologisk skit. Jag var inte vatten värd för honom! Så klart har det satt spår. Klarar inte att bli avvisad, nekad, ta kritik osv. Kämpat som en idiot för att utvecklas och komma framåt i livet trots taskiga förutsättningar och tycker jag lyckats ganska bra. Har en underbar man som stöttar och som jag kan prata med om allt. Fina barn, bra bostad, jobb, pengar osv. Jag har inte tagit på mig offerkoftan! Är så ledsen nu. Så min fårga till er anhöriga, vad tycker ni har funkat för typ av hjälp. Tacksam för era svar.
/Hillary

AliceAlice
Går inte att hjälpa...

... enbart stötta. Att sluta ett missbruk är missbrukarens ansvar och många anhöriga tar på sig det ansvaret och blir då ledsna, arga, skuldbelägger (både sig själv och den som missbrukar) när det inte fungerar. Många anhöriga (inte alls säkert att det är så i ditt fall) har också blivit illa behandlade av den som missbrukar, vilket sätter sina spår. Att leva nära någon som missbrukar och inte minst allt det som följer i missbrukets spår, är för många som att bli hjärntvättade.

Det beteende som både missbrukare och anhöriga visar upp kan många gånger vara lika med förnekelse, anklagande och det kan bli en katt och råtta lek. Vem vinner idag?

Jag tror på öppenhet, nu har de varit öppna (sen kan man ju vara lite finkänslig) nu kanske det är din tur att vara ärlig, hur känner du, hur upplever du dina anhöriga, är de en tillgång eller en börda? Jag vet nyktra alkoholister som sagt upp bekantskapen, skiljt sig osv för att anhöriga lever kvar i medberoenderollen när missbrukaren (fd) tagit tag i sitt liv och förändrats. Det krävs även att anhöriga följer med på resan och gör sina förändringar och även att både missbrukare och anhöriga tittar i backspegeln och kan se sådant som varit både bra och dåligt, att våga be om ursäkt både till sig själv och dem man ev skadat.

Sen gör du dina val, du är en vuxen och kompetent person, fd missbrukare eller ej så gillar inte alla dina val men de ska visa dig respekt på samma vis som du ska visa dem respekt och förståelse. Förklara för dem, hur din bakgrund kan ha spelat in, hur din depression-kanske orsakad av din uppväxt- satt sina spår. Förklara men skyll inte missbruket på det. Det är många som behöver äta antidepressiva under lång tid, men de har ingen effekt under ett pågående missbruk och missbruk förändrar signalsubstanserna i hjärnan och leder ofta till depression som minskar när missbruket upphör.

Starkt jobbat av dig! Önskar dig alla lycka till! Du är stark och modig som tar tag i dina problem och du förtjänar att leva ett rikt och lyckligt liv! Kram Alice

Bedrövadsambo
Svårt att beskriva

Jag tror verkligen inte att man hjälper någon genom att skälla, tjata, kontrollera, och skamfylla. Jag tror mer på att lyssna, vara tydlig med var de egna gränserna går, och sedan lita på individens egen vilja och styrka. Ungefär som man uppfostrar barn! Gång på gång kan barnen göra en besviken, men att skälla, tjata och kontrollera är inte rätt väg för att nå resultat. Det är däremot tydliga regler/gränser och återkommande samtal i lugn ton som syftar till att motparten verkligen förstår varför man säger och vill som man gör. Eller nåt.

Lillasyster
Jag är nog en sån som anklagar...

Hej Hillary,
Det var väldigt nyttigt och lärorikt för mig som syster till en alkoholberoende att läsa ditt inlägg. Jag känner igen mig och resten av familjen i det du skriver om skuldbeläggandet och skällandet. Jag blir så ofta arg på min syster över hennes till synes hänsynslösa fyllebeteende, med manipulation och lögner, som förstör mina föräldrars liv och det är så lätt att känna att om hon bara skärpte sig skulle allt bli bra. Så det är lätt att skälla tyvärr. Samtidigt vet jag att det är en sjukdom hon lider av, som grundar sig i en depression som pågått i många år. Jag känner mig också berövad på min underbara syster och saknar henne som hon var innan beroendet. Jag tror på nåt sätt att den hopplöshet man som anhörig känner blir enklare att ta itu med om man skyller på den beroende i stället för att se det verkliga problemet...
Jag funderade också på det du säger, att du inte får frågan "varför dricker du?". Jag har heller inte frågat min syster det... Anledningen är nog att när systern är nykter är allt bra. Hoppet är tillbaka - kanske kan det vara så här nu, kanske har det blivit bra. Då vill man inte ta upp de jobbiga samtalsämnena utan fokusera på det ljusa och jag vill inte förstöra vår relation genom att vara på henne. När hon är full är hon helt personlighetsförändrad, elak, oresonlig och kommer inte ihåg något dagen efter så då går det ju inte att prata heller. Men ju mer jag läser på det här forumet inser jag att det kanske är värt risken att ta upp diskussionen när hon är nykter om situationen någonsin skall förbättras...
Vad är det som gör att du dricker, varför känner du dig ledsen etc.
Vad tror ni andra, finns det risk att hon stöter sig ifrån mig? Jag vill liksom inte förstöra eller dra ner på de tillfällen vi har tillsammans när hon är nykter...

Bedrövadsambo
Läkarhjälp

Du måste prata med henne när hon är nykter. Lyssna på vad hon vill och känner. Säg att du följer med henne till läkare som stöd. Depressionen behöver behandlas, med läkemedel och samtalshjälp. Sannolikt självmedicinerar hon med alkohol. Att be någon som är deprimerad "skärpa till sig" är som att be någon med brutet ben gå ut och gå. Tror jag.

Bedrövadsambo
Lillasyster

Er relation kommer att bli mycket bättre om ni tar er igenom detta tillsammans. Men var tydlig med dina egna gränser. "När vi umgås ska du vara nykter" osv. Du ska inte behöva begå våld på dig själv för att relationen ska bestå. Din "gamla" storasyster finns där inuti någonstans ❤️

AliceAlice
Fina ord lillasyster

Du skriver så fint om din syster, kan du förmedla det till henne, skriv ett brev som du ger henne och ber henne öppna det, läsa och sen kan ni kanske prata om det. Det är svårt att stöta bort någon man älskar och som visar kärlek, stöter hon bort dig är det av någon annan anledning.

Depression ska behandlas men först när hon varit nykter 6-8 veckor. Alkohol, förändrar hjärnan på många sätt, bla ger det ofta depressioner (även om det startade just för att linda en, allt blir mycket värre). Hjärnan prioriterar också om och suget tar överhand, därför kan då de som vet att de kommer att dö av sitt missbruk ändå inte sluta. Ju mer man läser om missbruk, desto mer komplicerat blir det, det är inte så lätt att missbrukaren själv väljer längre, det är missbruket som kidnappat hjärnan som gör det, som en hjärntvätt nästan...

Mycket styrka!!

Hillary
Hej lillasyster

Vi har något gemensamt:) Vi kan ju hjälpa och lära av varandra.
Förstår helt och hållet det du skriver. När det är bra är det bra. Så har ju jag det också.
Min mamma skickar sms till mig med ord som "vi finns här och vi älskar dig". Jag blir nästan förbannad då! Varför? Jo, för man PRATAR inte med mig. Man SER mig inte i ansiktet. Man håller distans med sms så man alltid kan säga "ja men vi har ju hela tiden sagt att vi finns här". Så är det i min familj tycker jag i alla fall. Jag är en svår person. Absolut. Men om man nu verkligen tycker att jag har ett allvarligt alkoholproblem så tänker jag att man som anhörig väljer att antingen hjälpa och då aktivt, eller inte. Det jag har berättat för min familj gör mig ont och får mig att må dåligt vill de inte prata med mig om så... Därför blir jag arg på sms med hjärtan som ska visa något som inte är på riktigt. De är inte där. De är där när de skäller och skuldbelägger mig... inte annars.

Bedrövadsambo
Svåra samtal

Förstår verkligen att sms kan kännas distanserade. Men du kanske ska ta inbjudan på allvar och själv initiera ett samtal öga mot öga? Berätta för din mamma HUR du vill bli stöttad. Folk är generellt så ovana vid att ha svåra samtal, som känns inpå skinnet, som gör ont i magen på riktigt. Man kan träna in en "inledningsfras" och sedan inte fundera så mycket utan bara göra. Bestämma dag och tidpunkt för sig själv, och bara säga typ "Jag vill prata med dig om dina/mina alkoholproblem. Jag har tänkt xx. Hur tänker du?"

Desperate jag
Dejtar en kvinna

Hej..
Jag har dejtat en kvinna ett tag, fått känslor osv..
Sen ngra dagar tibaks började hon bara försvinna, dök upp via konstiga sms då och då...
Jag förstod ngt var galet och kontakta hennes syster..
Systern berätta då om flera resor in å ut på behandlingar osv och att hon får återfall om å om igen..

Nu till min fråga..
Vad gör man i min situation.. Hon hatar mig för att ha kontaktat systern osv..

Ska man lämna allt eller stanna kvar å stötta?

Adde
Om du

läser runt här på forumet så är nog svaret givet. Drar hon iväg från dig för att kröka så är kärleken till spriten starkare än kärleken till dig.

gros19
Maktlöshet

Det är så svårt för en anhörig att uthärda smärtan, sorgen det innnebär att mista en person man älskar, för det är det man gör. Att man dessutom kanske upplever att man blir " illa behandlad" föder ju ilska som också ska hanteras. Detta tillsammans med MAKTLÖSHETEN, som nästan är det värsta av allt gör att anhöriga mår väldigt dåligt. Det är ju trots allt enbart den som missbrukar som kan förändra situationen upplever man. Skulle vilja säga att det är smärtan som till stor del styr dina anhörigas beteende.

Missbruk/beroende anses vara en sjukdom men man säger även att det är en familjesjukdom och därmed är det inte lätt för anhöriga att alltid bete sig "rätt". En förklaring är detta och det är inte menat att skapa skuld, men det är ett stort lidande anhöriga genomgår det kan man inte bortse från.

Kanske kan du hjälpa dina anhöriga genom att t ex föreslå att man deltar i ett anhörigprogram eller kontaktar alanon. Det skulle göra att dom får möjlighet att bearbeta sina känslor, må bättre och därmed kunna vara ett stöd för dig på ett mer konstruktivt sätt. Min son är mycket nöjd med att jag går i anhörigprogram för min egen skull. Det avlastar också honom från en del skuld. Att skälla, skuldbelägga, kontrollera m.m. hjälper inte den beroende men det är nog ett uttryck för maktlösheten man känner. Som anhörig tror man ofta att det handlar om att den som missbrukar inte förstår att han bör sluta, inte bryr sig om konsekvenserna det innebär, men det handlar ju inte om förnuft utan känslor man inte kan hantera. Så ser jag det!

Anledningen till att man fastnar i missbruk är ju ofta eller kanske t.o.m. alltid inledningsvis psykiska problem av ol7ka karaktär. För att få hjälp med dessa krävs det dock nykterhet annars fungerar ingen behandlling, så där måste man börja.