Kanske lite av en tramsfråga... men. Tänker ni att det är personens sanna (otrevligare) jag som dyker upp efter några glas eller tänker ni att den riktiga personen försvinner och alkoholen tar över? Förväntar mig inga heltäckande svar utan bara känslor tankar och funderingar.

Fnurr

Skönt att jag själv inte känner någonting inför beslutet att vara nykter dock. Jag har haft en period när jag satt fast i riskbruk men kom ur det genom att avstå helt några år. Nu tar jag några år till och det är inte något problem. Känns mer skönt. Lärde mig att bekymmer inte försvinner när man dämpar med substanser. Att veta att det är bättre att möta vad fanskap livet än har i beredskap nykter än att försöka dämpa det är skönt.

Fnurr

Totaljuger

Sånt som gör mig småknasig är när en vuxen människa blåljuger. I det här fallet var det en liten flaska Madeira jag hade sparat. När jag kom hem efter en helg och frågade varför den var borta fick jag svaret att hon inte rört den... sånt är så sjukt när båda är vuxna. Det är som att fråga något av barnen varför något gått sönder. Det var längesen nu men sitter kvar i minnet för det var så konstigt.

InteMera

Exakt det som stör mig mest också. Jag märker ju på honom när han druckit och ändå kan han blåneka och säga jag är hysterisk. Även när han är så full så han vinglar och sluddrar kan han neka, bara för att han druckit i smyg i garaget så tror han inte heller fyllan ska märkas. Kan man liksom inte bara medge? Som bäst står han ute och grillar, kikade ut i smyg genom fönstret lagom för att se honom tömma det sista ur en vinflaska i sin plastmugg som han gick ut med med vatten i. Flaskan smusslades bort innan han trodde jag sett nåt. Blir så less på hans smygande, han dricker alltid så mycket så det inte finns nån tveksamhet i att han druckit för han blir uppenbart full varje gång och ändå ska han skylla på mig att jag hittar på, att det är jag som är galen? Som du Fnurr säger, som ett litet barn som haft sönder nåt och vägrar medge.

Om en timme snarkar han slocknad men nej han har då inte druckit nåt, jag inbillar mig väl saker jag själv sett nu också.

sessi

Det som stör mig är att mannen i mitt liv inte kan säga rakt ut att han ska till sin kompis i grannstaden . jag vet att han blev upplockad av en supar kompis för ett par timmar sen. Så jag vet vad som kan vänta mig i natt fylle samtal. Min mamma sa till mig att nu vet du att han ljuger för dig. (Hon såg honom kliva in i bilen) och jag svarade ja det tillhör alkolismen att undanhålla saker. Jag hoppas bara på en lugn natt ....

Fnurr

Lugnt nu. Mycket har med stress att göra och en bit in i en ledighet är ofta bättre. Många av ölarna på semestern var alkoholfria och det vin som dracks varvades med vatten och läsk. Skönt. Bara en kväll på en semestervecka med märkbar berusning.

Fnurr

Jag har inte druckit någonting själv sen början av maj nu. Drack ca 1 - 2 flaskor vin / vecka innan. Även fast det inte egentligen är mycket för mig (jag är ganska stor och blir knappt berusad på en flaska vin om jag dricker långsamt) så gör det skillnad. Livet blir enklare och jag har mer energi till annat. Skönt. Var helnykter i 3 år en period och ser med glädje fram mot en till lång nykter period ?

Fnurr

Ah. Fast jag har aldrig haft ett sug efter alkohol själv som jag behövt kämpa mot eg. Däremot trassel pga alkohol några gånger i livet. Så för mig är det inte riktigt en väg tillbaka... utan bara en lång paus för att ha mer att ge annat.

Fnurr

Nu har jag själv varit nykter hela sommaren. Det är skönt även fast det inte är jag som har sug / beroende. Fördelarna är att man slipper delta i gräl som eskalerar. Är man själv nykter luras man inte med i det. Bättre och mer ångestfri relation till barnen när de slipper konstiga gräl. Ens situation klarnar lite och man kan lättare se mönster. Min fru har beroendeproblem, jag är en person som ibland får för mig att andras mående hänger på mig. Tror det antingen är bara ett personlighetsdrag som jag fötts med eller att det berott på att jag vuxit upp med en mamma som drabbats av djupa depressioner med jämna mellanrum. Jag har helt enkelt lätt för att känna stress av att andra mår dåligt, får också lätt en känsla av att det är mitt fel och att jag borde göra någonting åt det. Det kan vara ganska handikappande och onödigt men är svårt att ändra på.

Fnurr

Tillbaka i jobbrutin. Ringer runt 18.00 och kollar om vi ska äta ihop. Nej, jobbar lite senare och har ärenden. Äter (och dricker?) ute. Kommer hem, försvinner till övervåningen, smygdricker vitt vin. Svårt att hantera för mig. Orkar inte ta upp det. Blir försiktig, håller avstånd och känner mig orolig och illa till mods. Väljer mina ord och håller mig på min planhalva för att inte hamna i gräl med någon som är full men låtsas vara nykter. Fånig men påfrestande situation.

Fnurr

Bra att skriva såhär så att man kan scrolla bakåt i sitt liv och tänka igenom det.

Lyra

Håller med dig fnurr.
Jag började använda min tråd som dagbok för cirka 2 år sen. Min inlägg har tidvis varit sporadiska men när jag trodde att jag kom framåt fick mina inlägg mig att inse att jag gick i cirklar.
Den enda som en egentligen kan bestämma åt är sig själv. Hur en vill ha sitt eget liv.
Jag tycker att det här forumet hjälper till lite med det. Att sortera tankarna.

Hoppas du finner det du behöver.

Bedrövadsambo

Många alkoholberoende klarar av att hålla masken uppe länge eftersom omgivningen mörkar och låtsas som ingenting. Enda sättet att komma framåt är att tala klarspråk. Utgå från dig själv "jag ser/upplever/oroar mig för..." Klarar du inte att prata med henne kan du skriva ett brev till att börja med. Du kan inte tvinga henne att sluta dricka, det måste hon vilja själv. Men vägen dit kommer ni endast genom att tala klarspråk. Fram med trollen i ljuset!

Fnurr

Problemet är inte hemligt. Det är talat om många gånger. Smygdricks ändå (pratat om det med, egentligen knappt hemligt det heller alltså). Dessutom är det ofta jag som åker till sopsorteringen och då dyker det upp småflarror. Jag orkar bara inte ägna mitt liv åt tjatet alltid. Mest det. Tror nästa sak jag får säga är något i stil med att jag vet ungefär hur mycket som dricks ändå och att det kanske är bättre att sluta gömma. Enklare för båda antar jag.

Vill bestämt avråda dig från att acceptera öppet drickande. Risken är överhängande att det eskalerar då och att hon både dricker öppet o i smyg. Fota samlingen småflaskor nästa gång. Det är svårt att neka när det finns dokumentation. Är från beroendesidorna - förnekar dock inte problemet. Jag har blåljugit för att det är så pinsamt att bli påkommen. Ännu mer pinsamt att ljuga... vuxen och vuxen... vill man inre kännas vid problemet så blir det så.
Sätt stopp tycker jag. Problemet kommer troligtvis att eskalera annars eftersom hon inte verkar vilja kännas vid det. Tycker också att du ska tala klarspråk - och då när hon är nykter. Kommer hon inte hem, tala om för henne att du vet att hon äter och dricker. Hänvisa henne till beroendesidorna här. Kräv att hon söker hjälp - hota med att skvallra för jobbet, vänner, familj om det inte sker. Drickandet måste kanske få tydliga konsekvenser. Acceptera inte att hon stänger in sig och dricker. Alkoholism är en progressiv sjukdom. Hon mår troligtvis väldigt dåligt. Du skrev att det var bättre under semestern - hur är jobbet för henne? Mitt är för stressigt och det är lätt att försöka döva alla måsten med alkohol. Har ni nåt gemensamt mål, du och frun? Kan ni göra nåt gemensamt åt er livssituation? Åt hennes jobb? Jag har druckit bland annat för jobbstress och stress över att inget blir gjort hemma utan mig. Jag planerar och genomför allt. Alla fritidsaktiviteter, all semesterplanering, alla förändringar i vårt gemensamma hem. När det blir för mycket får jag inget alls gjort och då dövar jag det med alkohol. Då får jag än mindre gjort och får dessutom ångest, oro, mår dåligt av risken att bli påkommen, sover kasst ich allt eskalerar till det sämre.
Det går ju inte att veta vad som döljer sig bakom din frus drickande och hur långt hon kommit i sin insikt. Men kanske bör du vara lite tydligare. Du har levt i en familj där problemet varit synligt, men där den beroende inte kändes vid att det var ett problem. Din mamma accepterade drickandet. Jag levde med en pappa som hade missbrukartendenser, men det fick inte förekomma öppet. Tror att det räddade honom och vår familj. Sen önskar jag givetvis att både han och hon gjort något mer åt problemet i grunden, eftersom vi har samma tendenser pappa och jag, men det är för sent nu för det. Mina egna livsmönster jobbar jag med. Hoppas du, din fru och era barn kan hitta bra vägar framåt.

Fnurr

Ja jo så är det kanske. Men jag vill verkligen inte ta en annan vuxen persons drickande som mitt ansvar. Om det hänger på mig, ifall det är förödande att acceptera öppet drickande etc blir det för mycket för mig. Jag arbetar på att inte ta ansvar för en annan. Jag skulle inte klara det. Har en stark känsla av att det inte skulle hjälpa henne samtidigt som det skulle bränna ut mig. Att t ex fota flaskor är för mycket för mig. Jag vet och hon vet.