Min trädgård har exploderat. För drygt en vecka sedan åkte jag till USA och då låg det fortfarande snö på marken men nu när jag är hemma igen går jag runt bland knoppande buskar och blommande blommor och förundras. Det är makalöst hur mycket som hinner förändras på bara en vecka. Eller kanske är det tack vare en veckas bortovaro som jag faktiskt ser hur stora förändringarna är; jag har genomlevt åskstormar, hällregn och hagelskurar, parat med temperaturer runt nollan den här veckan, så hemkomsten blev som den där första semesterdagen: jag går storögd som ett barn runt och tar in allt nytt. Där står häggen med små knoppar på alla sina grenar, där står en klase påskliljor som jag inte ens visste att jag hade, i ett hörn är marken vit av sippor. Den där läbbiga, slemmiga röda knölen som jag trodde var ett tydligt tecken på en nära förestående utomjordisk invasion och som jag snabbt grävde upp och slängde på komposthögen har skickat upp små blad och står nu att identifiera som rabarber. Inga små gröna män alltså.

Där, på komposten, kan den ligga bäst den vill. För mig representerar rabarber en fattig barndom. När jag växte upp skulle allt tas tillvara; inget ätbart fick gå till spillo, och eftersom rabarber växte överallt på vår tomt så åt jag rabarberkräm till efterrätt, bredde rabarbersylt på rostbrödet, drack rabarbersaft till maten och fann en klick rabarbergelé bredvid söndagssteken. Rabarber kräver en hel del socker för att bli ätbar tycker jag, men den åsikten delade inte mina föräldrar så ännu idag har jag muskler kvar i ansiktet som låter mig imitera ett torkat sviskon närhelst jag hör en politiker generöst dela ut vallöften. Till och med rönnbär tog vi tillvara; vem som ens kom på tanken att, efter att ha smakat på dessa små sura bär, försöka göra något ätligt av dem måste ha varit skapligt desperat. Som tur är har jag inga rönnbärsträd på tomten, min uppfostran sitter så djupt i mig att jag skulle ha dåligt samvete över att låta rönnbärsklasarna bara falla till marken och ruttna bort. Rabarbern däremot, den ska jag med nöje se förtvina där bland ruttna löv och förmultnande grenar.

Jag har haft en del sug den här veckan, det tillskriver jag två saker: en är det faktum att jag har tagit en paus från skrivandet härinne, den delen var jag beredd på. Det är som om jag har tagit två steg tillbaka i min nykterhet, jag får på sätt och vis börja om kan man kanske säga. Forumet har ju för mig blivit ett beroende i sig självt och den här reaktionen bekräftar min tanke att jag behöver begränsa mig lite för att minska min sårbarhet. Jag minns ju tydligt hur illa det kändes då när sidan låg nere vid ett par tillfällen tidigare i år. Forumet ska vara ett av flera viktiga verktyg i min verktyglåda; ett som jag behöver men inte är beroende av. Faktor nummer två var själva resan: jag åkte dit på lördagen men började inte jobba förrän på måndagen. Förr innebar det här att jag kunde börja hinka i mig redan på resan över, dra igång på allvar så fort jag kom till hotellet och sedan använda söndag eftermiddag och kväll till att försöka nyktra till igen. Det här beteendet verkar sitta kvar någonstans i ryggmärgen fortfarande, resan över blev lite kämpig, men det hela gick bra och jag kan räkna in ännu en seger för Heueh kontra demonen.

Ha en härlig dag allihop!

Bedrövadsambo

Med facit i hand och återfallet lite på distans så kommer du att lära dig något av det. Lära dig se symtomen på tidigare stadium. Jag har inte själv liknande erfarenheter, men jag förstår ändå känslan av hjärnans egen kraft/vilja och maktlösheten. För tio år sedan var jag sjukskriven för utmattningsdepression. Jag fick tre återfall innan jag lärde mig tolka kroppens signaler och hitta den nödvändiga balansen. Jag har insett och accepterat att jag är överkänslig för stress. Vilket är ett enormt handikapp i vårt högpresterande samhälle. Jag kan inte göra som alla andra. Jag måste begränsa, avstå, vila från intryck och roligheter. Jag gick tillbaka till samma jobb och jobbar hundra procent, men så mkt orkar jag inte med.

Bedrövadsambo

Sen tänker jag att ditt återfall kom rätt så snabbt inpå att du själv valde att inte skriva så mycket här, eller hur? Att skriva är självterapi. Att hjälpa andra är indirekt att hjälpa sig själv.

heueh

Prinskorv för att vara exakt, direkt ur paketet. Vi satt framför tv'n, hunden och jag, han åt ändsnuttarna och jag mitten. Mer än så orkade jag inte i matlagningsväg. Två dagar har jag kvar innan jag är helt med på banan igen, nu har jag i alla fall klarat av den där första dagen då att dricka mer verkar vara den enda utvägen ur misären. Idag ska jag ta itu med magen, komma in i normala matrutiner igen, fylla på innanmätet så att allt det återigen börjar fungera normalt. Imorgon blir det städning, tvätt och undanröjande av bevis. Inte för att jag har någon som kommer och snokar bland tomflaskor och burkar; det är mer för min egen skull, det är så deprimerande att se dom ligga där som bevis på mina tillkortakommanden. Det är väl symptomatiskt antar jag, att jag vet mer om hur min bakfylla kommer att förlöpa än till exempel en förkylning. Men så har jag ju också varit bakfull oändligt många fler gånger än jag har varit förkyld.

Tre dagar har jag offrat på Bacchus altare, tre dagar till tar det att återvända till livet. Det är långa dagar, när jag dricker står tiden still och det känns som om betydligt längre tid än så har förflutit. Inte så mycket när jag är mitt inne i det; då flyter dagarna samman och blir en enda lång dimhöljd stig utan slut, men så här efteråt känns det som om det har gått veckor sedan jag var nykter sist, och slutet känns avlägset: de här två kommande dagarna lär bli långa, sega och fyllda av rastlöshet. Jag blir som gamarna i Djungelboken, jag vill hitta på något men inget jag kommer upp med duger. Så jag går från tv'n till datorn till köket till trädgården till sovrummet i en oändlig loop utan att finna ro någonstans, allt är för jobbigt för att genomföra, inget är intressant nog att fånga mig. Och allt detta för något jag inte ens tycker särskilt mycket om; jag gillar inte att vara full, jag gillar inte det där stadiet av berusning när jag fortfarande är medveten om det, jag dricker snabbt och målmedvetet för att ta mig vidare till det stadium av berusningen då jag bara är vagt medveten om omgivningen.

Huruvida jag drog ner på mitt skrivande här som en del av planeringen inför ett återfall eller om det var orsaken till det är lite av en hönan eller ägget - situation. Det kändes som rätt beslut just då men kanske var det fel i alla fall. Jag är lite av en enstöring men mitt jobb har tidigare fört mig ut i världen och i kontakt med många människor så jag har trots allt haft en hel del sociala anknytningspunkter. Nu reser jag inte tillnärmelsevis lika mycket och kanske blir det lite ensamt emellanåt, att skriva här ger mig en känsla av att vara lite i kontakt med verkligheten i alla fall. Sedan ligger det väl också självömkan bakom, jag korkade upp på min födelsedag som jag tillbringade ensam. Jag börjar komma upp i den ålder nu då varje födelsedag drar med sig funderingar på hur många man har kvar att fira och det är ju inga bra tankar för en gammal alkis. Jag lär väl älta det här ett tag till men just nu är det frukost som gäller.

Ha en bra dag!

Kattis71

Vilken skrivartallang du är. Gungande texter. Tack för det!

sa Kommandoran - strax innan hon föll i varggropen? Varggroparna på den här sidan lockar med andra frestelser. Så fint att du är på banan igen heueh! Det där med födelsedagstankarna känner jag igen. Livsfunderingarna.
Kram och jag önskar dig och vovven en bra dag ☀️?

heueh

och för mig är det nog så, på ett sätt. Jag hoppas jag kan förklara denna min inställning på ett sätt som inte skadar någon med en annan uppfattning. Visst är det så att tre dagars supande efter ett års nykterhet är snudd på försumbart, om jag kunde nöja mig med att ta en sådan period en gång om året skulle jag nog inte betrakta mig själv som alkoholist. Faktum är att i beaktande av vad mina bekanta berättar om sina midsomrar på Öland har jag nog inte gjort mycket mer än det: tagit ut en midsommar i förskott. Problemet är att jag lider av fullt utvecklad alkoholism och det innebär för mig som för så många andra att jag, när jag tar ett återfall, går raka spåret ner till där jag var förra gången jag drack. Konsekvensen blir att vägen bort från demonens inflytande blir lika svår som den var förra gången. När jag ska nyktra till är det som att gå på spänd lina; jag måste verkligen hålla tungan rätt i mun under den första tiden.

Allt eftersom tiden går blir linan lite bredare och lättare att vandra på och så småningom blir den en väg. Jag måste bara akta mig noga eftersom avgrunden finns kvar, och alltid kommer att finnas kvar, där ute i dikeskanterna. Det är det jag menar med att börja om; det är inte att dröja vid det som har hänt, det är inte att förringa det nyktra år jag har gett mig själv, det är snarare ännu ett verktyg jag kan använda i framtiden för att slippa hamna här igen. I min ungdom åkte vi på klassresa till Gröna Lund och det första man gjorde var att gå uppför en trappa som var delad i två halvor; båda rörde sig upp och ner, ur fas med varandra. Man var tvungen att kliva mellan trapphalvorna så att man stod med en fot på det trappsteg som åkte uppåt, sedan kliva över till nästa innan det man stod på vände neråt igen. Skillnaden är nu att när jag kommer ur fas i nykterhetens trappa så åker jag hela vägen ner igen. Det kan synas tungt att stå där nere vid foten av trappan men för mig finns bara en väg: uppåt.

För varje gång jag kliver snett så lär jag mig något som jag kan använda i framtiden, det är inte som om allt har rasat, jag har bara varit nere på botten och vänt. Nu bär det uppåt igen och om jag väljer att se ett återfall som en katastrof så ger det mig en högre tröskel framgent. När det, som nu, väl har inträffat får jag se mig som en överlevare; jag har klarat mig igenom stormen och kan ta nya tag när skadorna är reparerade och såren slickade. Det är väl egentligen det enda kriterium som vi människor behöver för att gå vidare; att vara vid liv. Så jag aktar mig noga för att marginalisera mitt återfall, det är allvarligt, det är livshotande, men jag är igenom det nu och ska göra vad jag kan för att slippa sitta här igen. Märk väl: det här är mitt sätt att handskas med min situation; jag är ytterst medveten om att vi alla är individer och att var och en måste hitta sitt sätt att handskas med sin situation. Vår kamp är svår och blir inte lättare av att det inte finns några standardrecept men det hjälper att det finns så många människor som har gått före oss: någonstans i all den erfarenhet som finns här, inom AA och på så många andra ställen finns det ett sätt som fungerar för mig.

Trappan var förresten inte mitt tydligaste minne från Gröna Lund: det var det som kom efter. Man åkte på en matta i en rutschkana och när jag klev ur så sprack mina moderiktigt supertajta byxor hela vägen runt från gylfen till byxlinningen bak. Det blev en dag att minnas det.

PP

Sicken plåga, trist att höra att du tog återfall, är så tungt och samtidigt onödigt på alla vis, men nu tar du ju kliv åt rätt håll igen. Av ren egoism är det nyttigt att till och från läsa om hur överdjävligt ett återfall kan vara, men jag är uppriktigt ledsen för din skull.
Ingen bättre eller sämre människa för det. Alkisar är vi nyktra som fulla ☺
Ja, gör vad du måste - och säkert även önskar - ha en bra nykter dag!
//PP

heueh

Det har regnat inatt så naturen var fräsch och rent otroligt grön när vi kom ut, hunden och jag. Nu var himlen klarblå och solen hade just börjat sända värmande strålar ner mot oss tidiga vandrare. I en glänta svävade morgondiset strax ovanför markytan och solens sken lyste upp den bakifrån, det gula ljuset spreds i bladverket på sidorna och skapade små svärd av ljus som punktvis lyste upp grönskan på marken. Och där, framför oss, bara femtio meter bort, kliver ett rådjur ut ur skogen och stannar. Det står länge still och iakttar oss, till och med hunden verkar fångad av ögonblicket och står alldeles still, rak i ryggen, med öronen spetsade men utan att säga ett knyst. Så småningom vandrar rådjuret vidare in i skogen på andra sidan gläntan för att återuppta sina morgonsysslor och ögonblicket är över, hunden vaknar till liv och börjar dra som en bryggarkamp för att komma fram till de ack så intressanta spåren och vi traskar vidare.

När man lever så här borde man inte behöva artificiella stimulantia. Jag går nu in på tredje och sista dagen av mitt återvändande till livet, magen börjar komma i ordning igen och jag har sovit större delen av natten; nu handlar det mest om att börja vara aktiv igen, att övervinna den där förödande tröttheten som gör att jag bara vill sitta framför tv'n och vänta på att det blir kväll igen. Det ser ut som om det kan bli ännu en riktigt fin dag och jag vill inte missa den, så jag tror jag ska pyssla lite ute i trädgården idag. Inget tungt eller trist, något som ger mig tillfälle att fundera; att gå i mina egna tankar och reflektera över vad jag ska göra härnäst; kanske ska jag försöka identifiera alla de olika växter som kallar denna min trädgård sitt hem. Här finns åtskilliga och med mina begränsade biologiska kunskaper har jag bara lyckats identifiera några få än så länge, som maskrosor, björk och rönnbär.

Det viktigaste är naturligtvis att jag återupptar mitt arbete med mig själv med förnyad styrka. Jag vet av erfarenhet att ett återfall lätt leder till fler eller kanske är det helt enkelt så att mitt återfall inte är över förrän jag har några veckors nykterhet i bagaget. Det är lätt att drabbas av en känsla av hopplöshet i det här läget men jag tänker inte släppa fram den sortens inflytande över mitt liv. Kan jag sätta stopp nu så har jag ju faktiskt vunnit en stor seger; jag kan inte påminna mig någon gång i det förflutna då ett återfall bara har varat i futtiga tre dagar. Och jag är grundligt trött på det här, den här sidan av min personlighet som tillåter mig att förstöra för mig själv om och om igen. Så det får vara nog nu, nu räcker det, för den här gången. Jag vet ju att jag aldrig kommer att gå helt fri, jag kommer alltid att ha det här hotet hängande över mig men just nu, just här, lägger jag ännu en nykter dag till annalerna och ser fram emot många, många fler.

Ha en fin dag allihop!

Tack för att du delar med dig och berättar om ditt återfall. Jag är verkligen ledsen för din skull, att du skulle behöva ta dig igenom detta. Men det visar bara på hur sjukt jävla stark a-jävulen är. Men du är också stark! Du lyckades bryta eländet och är på god väg tillbaka igen. Det är fantastiskt gjort av dig. Jag tror ändå att du på sikt kommer bli starkare av det här. Det är så mycket klokskap och erfarenheter som kommer fram när du resonerar. Och det är nog som du skriver - vi är antagligen dömda till att vara alkoholister resten av våra liv, men vi är inte dömda till att behöva vara berusade resten av livet. Det finns bara en väg nu - vit och framåt.

heueh

gräsmatta är inte att leka med. Jag är ett lätt offer för duktiga försäljare, dom visar mig alltid något billigt först; sedan säger dom: "Men så har vi ju förstås den här modellen, för bara några tusenlappar mer får du en så mycket bättre maskin". Och så fortsätter det, i små steg, ända tills jag har köpt något som kostar dubbelt så mycket som det jag ursprungligen hade tänkt mig. Så blev det också när jag förra hösten klev in hos den lokala maskinaffären för att köpa en åkgräsklippare. Det som skulle ha blivit en enkel basmodell blev en stor en, nedsatt i pris naturligtvis, men igår var jag för en gångs skull tacksam för att det blev som det blev. Den har tre rotorer och klipper en meter åt gången och det tar ändå nästan två timmar att få jobbet gjort. Jag kan inte föreställa mig det arbete som den gamla damen har lagt ner med sin lilla putte-på-maskin. Med motor visserligen, men ingen drivning på hjulen. Inte optimalt för en person med hjärtproblem.

Li-Lo ställde en fråga om husdjur i Dionysas tråd, på vilket sätt de mår dåligt i ett alkoholist-hem. Jag vet inte mycket om katter eller getter men jag vet en del om hundar. Fysisk vanvård förekommer naturligtvis men är inte så vanligt som man kan tro; det handlar mer om att man till exempel snubblar på hunden. De flesta hundar har en Säker Plats dit de gärna tar sin tillflykt när de vill ha lite lugn och ro, om då husse eller matte kommer vinglande och snubblar på dom eller rent av faller omkull ovanpå dom, så känns den platsen inte så säker längre. Dom blir osäkra och vet inte riktigt vart dom ska ta vägen vilket kan utlösa en stressreaktion som gör att dom i värsta fall biter ifrån för att få vara i fred. Även det är ovanligt; de flesta drar sig undan och gömmer sig eller vandrar rastlöst omkring, dom verkar vara överallt samtidigt och är nästan alltid i vägen. Hur husse eller matte reagerar på det är självklart individuellt men jag tror ändå de flesta inte ens lägger märke till det. Mat och vatten är nog det största problemet, våra husdjur är ju helt beroende av oss för det och i fyllan och villan blir det lätt bortglömt.

Det är ytterst få uppfödare som avlar på Alfa-hundar idag. De allra flesta av dagens hundraser är avsedda som sällskapsdjur och då vill man inte ha en hund som vid mogen ålder försöker ta över ledarskapet i familjen. Häri ligger det största problemet; hundar är oerhört skickliga på att avläsa vårt mående, både fysiskt och psykiskt, så när vi mår dåligt gör hunden det också. Den försöker trösta, vilket är en stor tillgång i många fall, men ofta, framförallt när vi inte är kontaktbara på grund av alkoholens inverkan, känner den också att den behöver ta över ledarrollen, något den inte har de rätta generna för att göra. Det är här det kan gå snett; en del hundar försöker skaffa mat till familjen vilket i en hemmiljö kan leda till att dom demonterar möbler och annat i sina försök att jaga. Andra hundar fokuserar på försvar och blir aggressiva mot främlingar, jag tror de som jobbar inom räddningstjänsten kan intyga att stressade hundar kan vara ett stort problem när en sjuk människa ska tas omhand. Så tyvärr måste slutsatsen bli att våra husdjur drabbas minst lika hårt av vårt missbruk som våra övriga närstående och dom måste också få hjälp och uppmärksamhet för att komma över det hela när vi återupptar ett nyktert liv.

Ha en härlig dag!

Ja, det märks att du älskar din hund och du har god inblick i hans behov och mående. Fråga: när du planerat återfall, som nu senast, ser du till att det finns en backup då? Att det finns mat och vatten uppbullat och någon som tittar till? Här hemma finns alltid... riklig tillgång till föda och vatten... ifall att.

heueh

Jag har tre stora vattenskålar som alltid är fyllda till brädden och en matskål som likaledes är full. Min hund är sådan att han äter inte mer än han behöver, så det underlättar ju. Sedan har jag också märkt att jag planerar mitt drickande runt hundens rutiner, jag ser alltid till att vara nykter nog att kunna röra mig någorlunda rakt när det är dags för hans promenader. På så sätt har det faktiskt blivit så att hunden har hjälpt till att begränsa mitt drickande, jag har inte kunnat dricka lika ohämmat som jag gjorde förr i tiden eftersom det aldrig är mer än sex timmar till nästa promenad och att ragla omkring som en trasdocka i ett snöre efter hunden ute i offentligheten är något som jag bara inte gör.

Levande

Skönt att du kom upp på banan efter några dagar. Fint att du berättar om det, påminner oss om hur skört det är.
Så skickar styrka från liljekonvalj och syren som får griniga tanter att nynna.
Eken står nu i ett hav av liljekonvaljer

heueh

en ny jobbdator igår. Den gamla har drygt åtta år på nacken och börjar få svårt att hänga med i svängarna. Jag lär knappast bygga en till under min livstid, när den här börjar bli gammal lär jag inte jobba längre, så jag tog i ordentligt. All den allra nyaste tekniken och en skärm som får mig att känna det som om jag sitter på första raden i en biosalong. Jag får faktiskt rent fysiskt vrida på huvudet för att se från hörn till hörn. Det är en speciell känsla det där; att ha det allra nyaste och häftigaste, att få tolv sms med nyfikna frågor från kollegor fram till sent på kvällen, att känna sig i framkant av teknikutvecklingen trots att man själv är lite av en ångmaskin. Samtidigt är det ju lite löjligt egentligen, om jag inte hade uppdaterat mina mjukvaror så hade den gamla fortsatt att tuffa på och jobbet hade fortfarande blivit gjort, om än några nanosekunder långsammare. Jag gjorde så förr i världen, när jag väl hade byggt en dator och fått allt att fungera så tog jag den offline och uppdaterade aldrig; en dator är ju digital så fungerar den som ny så kommer den att fortsätta fungera på samma sätt tills den avlider. Idag är det annorlunda; mjukvarujättarna låter en inte använda deras produkter om man inte är online.

Jag tänkte på det där när jag installerade program igår, om en regering övervakade oss medborgare lika intensivt som mjukvarufolket gör så skulle det kanske bli revolution. Dom vill veta var jag är, vad jag gör, och vad mina åsikter är om ditten och datten, det är sådant som var skräckhistorier om diktaturer förr i världen. Jag tror jag ska läsa George Orwells 1984 igen och se om det finns någon profetia i den som inte har gått i uppfyllelse. I en demokrati är väl det här inget större problem, men om en diktator skulle komma till makten så har han en palett av synnerligen effektiva verktyg nära till hands. Lite skrämmande tycker jag, särskilt som alla data om mina förehavanden hamnar i en server någon annan stans i världen, åtkomliga för Gud vet vem. Inte undra på kanske att folk älskar konspirationsteorier och att makthavarna lägger så mycket möda på att ignorera dem.

Min lilla datorlåda, inte större än en normal kabinväska, har genererat ett berg av sopor. Jag vadar i kartonger, frigolit, påsar och bubbelplast. Det kommer nästan att ta längre tid att städa upp än det tog att bygga. Jag förstår ju att man måste skydda sin produkt under transporten men måste kartongerna tryckas i sex färger med glassiga bilder och förförisk text? Ingen går väl och köper datorkomponenter i butik längre, allt sådant köps online så när produkten väl kommer hem till dörren spelar det väl mindre roll hur förpackningen ser ut? Jag pratade med min äldsta son om det här igår, han är insatt i marknadsföringens mysterier och han påstår att det handlar om branding, det vill säga att ge oss konsumenter en positiv inställning till varumärket. Om kartongen är blank och fin så tror vi automatiskt också att innehållet är bra och fortsätter köpa samma företags produkter. Kanske är vi så lätta att manipulera, jag vet att jag är det i alla fall, jag köper köksmaskiner av ett visst märke bara för att min far tyckte dom var bäst på sextiotalet.

Ha en bra dag allihop!

Rosen

Minns när jag o många andra med mig någon gång i början på 70-talet vägrade fylla i formulären för folkbokföringen!
Vi tyckte det var integritetskränkande!
Hur kunde det bli så här?

AlkoDHyperD

Det där med att man kommer ur fas i "trappan". För andra som undrar ska jag förklara hur jag tänker själv.
Ett återfall må vara kort och försumbart. För mig har det dock inte slutat där, även om jag kunnat ta mig ur det redan efter en dag. För mig har det ofta till och med börjat med korta, försumbara och icke-katastrofala punkt-återfall. Som triggat igång alkishjärnan. Fått bränsle av "det där gick ju bra, kom ju på benen direkt, ju" invaggat mig i en falsk tro om att det faktiskt går att ta ett litet återfall då och då. Fast varje gång det hänt har punkt-återfallen kommit oftare, blivit längre och slutat i en marathonfylla.
Så jag håller med dig, Heueh, i att inte bagatellisera allvaret. Jag håller också med dig om att du inte behöver klandra dig eller slå på dig själv för att det hände. Att du tog dig ur det så snabbt tackar din kropp dig för - och precis som du säger, vem vet hur det annars slutat. Om jag förstått dig rätt är du som jag periodare och dricker rejält när det väl sker. Förenat med livsfara. Kanske räddade du ditt liv genom att dra i bromsen. Den viktigaste lärdomen är nog inte att det gick att sluta - för visst är det så att det inte alltid är så givet när man står där i valet - utan att du kan se faran framöver och vara beredd på att mentalt "börja om igen". Och att du faktiskt klarat av att göra den mentala resan förut. Fysiskt är du säkert redan helt återställd.
Lider med dig och tror på dig. Tag sommaren till hjälp. Skogen, hunden, naturen och stillheten. Ha det gott!

heueh

blev mitt fall igår. Jag åkte ner till det lilla samhället för att handla och parkerade bilen på torget i centrum. Närmsta vägen mellan parkeringen och affären går via ett staket, i vilket det finns en öppning som är spärrad av två kedjor. När jag kom gående såg jag att den övre kedjan var bortplockad och den undre hängde inte mer än två decimeter över marken på sin lägsta punkt. Eftersom jag är vig som ett sjölejon i ett bollhav så tänkte jag att den där kan jag lätt hoppa över. Fot nummer ett hade gott mått, men fot nummer två bestämde sig för att ingå en symbios med kedjan. Allteftersom jag fortsatte framåt lyfte kedjan min bakre fot allt högre tills jag såg ut som en isprinsessa; en fot i marken, den andra utsträckt rakt bakåt. Nu har jag varken gracen eller rörligheten hos en Tonya Harding, så med ett löst grepp om en närbelägen staketstolpe slog jag i backen, knäet först. Byxorna var inte mycket till hjälp; dom gav snabbt upp kampen mot underlaget och delade sig så att knäskålen kom i direktkontakt med vad jag uppfattade som sandpapper som trottoaren var täckt med. Resultaten blev ett skrubbsår som inte går av för hackor och ett intensivt värkande knä som är ytterst känsligt för beröring.

Så nu är det kortbyxor som gäller, det är min personliga övertygelse att sår läker fortare om dom luftas. Men låt oss lägga lite lök på laxen: Efter en natt då varje kontakt mellan knäet och täcket, det vill säga varje gång jag vände mig, innebar att jag vaknade, var det dags för morgonpromenad. I stilla mak tänkte jag. Men så sprang ett rådjur över vägen alldeles framför oss, hunden såg det men inte jag, inte förrän jag kände kopplet ryckas ur min hand och såg de båda antagonisterna försvinna in i skogen. Jag visste ju att hunden förr eller senare skulle trassla in sig i ett buskage eller så, kopplet är långt och har en klump i änden så det är inte helt lätt att manövrera med i tät skog. Jag visste bara inte hur långt han skulle komma innan det hände så jag gav mig in i snårskogen, i kortbyxor och lågskor banade jag mig väg ut i det okända. Konstigt nog höll hunden tyst, kanske lekte han ninjakrigare med rådjuret, kanske var han bara för upptagen med att spåra för att tala om för världen var han befann sig. Inte förrän han till slut fastnade gav han skall och vi kunde återförenas. Så förutom ett handflatestort skrubbsåg på knäet är mina ben nu täckta av rivsår; jag ser ut som om jag har varit i slagsmål med en vildkatt. Å andra sidan är jag denna gång åtminstone medveten om hur såren har uppstått. Alltid något.

Ha en fin dag!