Efter gårdagens konfrontation ringde han en gång på kvällen men var då så sluddrig att jag inte hörde vad han sa så det blev väldigt kort. Fick SMS imorse att han ska träffa sin kontaktperson idag och sen börja gå på AA-möten igen och ta en dag i taget. Han skriver att han verkligen älskar mig men förstår om jag inte vill. Är ju ändå någorlunda nytt vårt förhållande. Vill ringa ikväll om det är ok med mig. Jag svarar att det är bra att han orkar och också tar tag i bitarna. Att jag saknar honom och gärna vill höra hans röst. Men. Hur vet jag att han verkligen älskar mig? Han kanske bara det skulle kännas skönt att ha "någon" vid sin sida. Vårt förhållande har ju egentligen startat med en stor lögn. Tyvärr känner jag för honom och har träffat barn och familj och han de mina. Alla tycks vi trivas tillsammans och komma bra överens. Men kommer jag kunna komma lita på honom? Jag får väl också ta en dag i taget helt enkelt. Känner en viss (nyttig hoppas jag) distans.
Skönt det är att skiva av sig.

AliceAlice

...så får han bevisa om det går att lita på honom, du behöver inte bestämma det idag. En distans så du inte äts upp i förhållandet är bra, gör saker som du tycker om, träffa dem du gillar.

Jag var gift i 15 år men jag vet egentligen inte med vem...så hur ska du kunna veta i en ny relation? Hur vet vi om någon älskar? Det vet vi inte, vi kan bara tro och den andre får visa, säga, bekräfta men vi kan ju aldrig med 100%säkerhet veta, vi har olika sätt att visa kärlek, vi tolkar in olika, allt beroende på våra tidigare erfarenheter.

Blåst

...AliceAlice. Jo det är nog som du säger. Jag får försöka ta en dag i taget. Svårt, är van att höras flera ggr varje dag och typ bo ihop när jag inte har mitt barn hos mig men även då ibland.

Känns som jag lurar mig själv på något sätt. Så "lätt" att lämna och inte gå vidare efter ett så pass kort förhållande. Borde vara lätt att göra valet och välja bort ev elände i framtiden. Än har jag inte sett det men gissar att det skulle bli annorlunda nu och korten så att säga ligger på bordet. Kan undra varför. Är det behovet av att känna mig älskad, behövd? Eller älskar jag honom verkligen? Känner mig förvirrad men är då glad att jag hittade det här forumet att läsa i, lära mig en massa och få skriva av mig.
Tack för fina reflektioner.

InteMera

Jag lät mig också luras i början av mitt förhållande med min alkoholist. Trodde på bortförklaringar om att han haft vänner över när det fanns tomflaskor i köket nån kväll när jag varit borta, att ölburkarna i förrådet var tonårssonens, att hans hemkomst full från resor var nåt som aldrig hänt förut och att det berodde på stress över allt nytt i livet efter en uppslitande skilsmässa och flytt mm. Har sedan genom åren visat sig inget av det var sant, och har bara fortsatt och eskalerat. Konfronterade honom till slut när jag fått nog av att hitta tomflaskor på de konstigaste ställen och han hade nog trott jag inte märkt eller förstått. Fortfarande tror han jag inte märker han är full om jag inte sett flaskorna eftersom han smygdricker.

Han har lovat sluta, minska, få det under kontroll. Vi fick barn och hus ihop längs åren och läget är likadant som förut. Nu sitter jag här med barn som mår dåligt av hans drickande och ett behov av att flytta och riva upp familjen. Trots löften har inget från hans sida ändrat och tror inte jag skulle tro honom mer vad han än sa.

Om ditt förhållande är ganska nytt och ni inte har ens flyttat ihop än, skulle jag be dig tänka efter om det skulle räcka för dig att han älskar dig men fortsätter dricka om ni lever tillsammans? Är kärlek nog för att stå ut med alkoholism för dig och barnen? Du är ännu inte tvungen att dras med i hans sjukdom, priset för dig och dina barn kan bli högt om du väljer att fortsätta tillsammans. Jag lät mig också luras av orden jag älskar dig och det kommer att bli bra-löftena men sjukdomen alkolholism kan kidnappa den underbaraste person och det är bra om man som i din situation förstår vad man ger sig i kast med. Jag önskar någon hade varnat mig när mitt förhållande var nytt och min värld färgad i förälskelsens rosa.

Blåst

Tack för förståelse och att du delar din erfarenhet.
Det är precis där jag står nu. Är det värt att ge sig in i det här? Han har idag SMSat mig att han ska träffa sin kontaktperson/mentor och börja gå på AA-möten igen och ta en dag i taget "som är så viktigt". Han skulle ringa ikväll och jag får se om han vill öppna sig något mer. Är rädd att han säger att han älskar mig mest för att det är bekvämt att ha "någon" vid sin sida. Han skrev också att han föstår om jag inte vill. Faan!! Jag som var så glad och lycklig (men på sista tiden med en liten orosklump i magen).

Blåst

Ser nu att jag liksom har spridit mig i en massa trådar men förstår nu att jag kanske bör hålla mig till en.

Nåväl. Har en fråga. Är det vanligt att den beroende inte vill prata och dela tankar, känslor och allt med den anhöriga (mig)? Han säger att jag kan gå på ett öppet AA-möte vilket jag redan hade tänkt göra men tillsammans med honom. Han sa också att det finns anhöriggrupper vilket jag också har läst mig till. Men, jag vill ju höra hans version. Höra hur det började, när han insåg att han hade problem, hur mycket hjälp han sökt och fått, hur han ser på framtiden, vill han ens sluta eller vill han "bara få kontroll" för ett tag. Ja frågorna är oändliga men han är ovillig att prata. Eftersom vi bara har varit ihop i knappt ett år så vet jag ju inte så mycket.

Kan jag bara gå in på ett öppet AA-möte vilket som helst. Han säger att ingen som inte har varit där kan förstå och att de bara vill prata med varandra (sponsorn från AA), det är ingen ide att prata med någon annan för de kan inte förstå. Jag behöver inte förstå men jag vill veta mer och framför allt hur han ser på sitt (förhoppningsvis) tillfrisknande.

Bedrövadsambo

Min sambo ville inte heller prata om det efter de första inledande diskussionerna. Jag märkte direkt att det inte var läge att "tjata". Jag fokuserade på att boosta det positiva med hans nykterhet, bidra till en trevlig vardag ihop. Därför har jag läst mycket i forumet för att försöka förstå "andra sidan". Jag bearbetar genom att skriva, en del vill prata, andra vill kanske bara göra och se framåt istället för bakåt. Vi är alla olika. Han var också extremt trött och lite nedstämd inledningsvis, vilket tydligen är vanligt.

Bedrövadsambo

Du får gärna sprida dig i flera olika trådar om du vill. Vi är olika som sagt. Men det vanligaste här på forumet är nog att man har en egen tråd där man skriver typ "dagbok" och får respons på det man skriver. Har man ett specifikt ämne kan man bryta loss det till en egen tråd. Men det är nog svårt för dig själv att hitta alla svaren om du har för många trådar.

Blåst

... Bedrövadsambo. Jo jag försöker hålla mig till den här tråden fortsättningsvis. Det dyker ju hela tiden upp nya frågor och funderingar.
Har du eller någon annsn som läser varit på ett öppet AA-möte och kan berätta lite om hur det går till.

Bedrövadsambo

Men det finns speciella grupper för anhöriga också, minns inte namnet dock.

Välkommen! Jag har inte sett ditt första inlägg, på det sättet är det också smart att hålla sig i en tråd så finns hela berättelsen där. Det är bra att kunna gå tillbaka, inte minst för att se sin egen process.
Jag har varit på öppna AA-möten, mest på s.k konvent med många deltagare men även mera 'vardagliga' möten med färre deltagare. På ett möte, vilket tolvstegsmöte som helst, så 'delar' den som vill om sig själv, sina tankar, känslor, erfarenheter.

Mötet börjar med att en deltagare hälsar välkommen och läser en välkomsthälsning och nån text. Därefter är ordet fritt. Den som vill talar, börjar med att säga 'Hej, jag heter xx och är alkoholist'. Sen talar hen i anslutning till vad den lästa texten handlat om eller mera fritt. Ingen avbryter eller har synpunkter. När talaren är klar säger hen Tack. Sen är det att fortsätta för den som vill. När tiden är slut brukar de som inte talat få säga sitt förnamn och eventuellt något mer om en vill. Ofta 'Tack för fina delningar', eller så. Sen brukar man gemensamt läsa Sinnesrobönen, ibland så att deltagarna håller varandra i handen och bildar en ring.

Det är väldigt enkelt att delta, bara att följa vad ledaren säger. I slutet av mötet går en burk eller hatt runt bland deltagarna, dit får man lägga en frivillig slant men första gången lägger man inget. Förresten frågas ofta inledningsvis om nån är på sitt första möte och då blir en särskilt välkomnad och kan få en kort introduktion.

Vet inte om det blev en bra beskrivning men det är mycket enkelt att vara med. Om du vill säga något så presenterar du dig 'Hej, jag är xx och anhörig'. Ofta hör man att nån är Vuxet barn, då har en vuxit upp med missbruk. T.ex min pappa var alkoholist och man är numera nykter alkoholist så jag brukar säga 'Vuxet barn och anhörig'.

Jag tycker det är en bra idé att du går på öppet AA-möte, det ger en bild av vad missbrukare kämpar med. Jag har lärt mig oerhört mycket värdefullt på möten men kanske ännu mer av att läsa på 'andra' sidan här. Jag har fått en helt annan respekt för missbrukare men också för drogernas, eller drogandets kraft. Och jag är inte längre godtrogen men mer respektfull. Tror jag.

Fortsätt skriv här, det hjälper en själv att se klarare. Och det är faktiskt bara sig själv en har makt och rätt att förändra!
Allt gott och Lycka till / mt

Blåst

... tack för både välkomnande och berättelse om möten. Ska ta mig till ett så snart som möjligt. Jag tror också på kunskap och förståelse. Om inte annat för min egen skull. Nu iväg till jobbet efter två dagars hemmavarande och sörjande.
Önskar dig och alla andra här en bra dag (här i regnet)

Som alkoholist så skäms man över det man gjort och att man sårat folk i sin närhet. Detta är jobbigt att prata med anhöriga om. Jag har svårt att prata med min fru om detta eftersom hon är dömande och gärna vill veta varför det blev så. Varför gjorde du så? Hur dum kunde du vara egentligen? Fattar du inte bättre? Kanske är det vanliga frågor som absolut är befogade men det finns ju inga enkla svar på dessa. Då tror jag att man blir sur, förnärmad och inte vill prata om dessa frågor. Historien kan man inte ända men man kan påverka framtiden. Som sagt så förstår jag de anhörigas frustration men det är svårt att prata med anhöriga om sina misstag.

Evigt ung

Det är svårt att förstå, det är som man spelar på vars en planhalva, vi mot dem!
När jag har berättat för mina vänner om mina festhelger och allt tokigt jag har gjort har de som också är glada för alkohol (VI) bara skrattat åt det. De som är mer ordentliga och kan hantera alkohol (DOM) tycker att det är fruktansvärt och är fördömande.
DOM kan dock ge oss en tankeväckare tror jag (även om det är jobbigt att ta till sig) att en del saker Vi gör när vi är fulla ÄR faktiskt inte normalt! Och inte särskilt roligt eller snällt heller.
Och oftast väldigt korkat!!
I alla fall gäller detta mig! ?

Blåst

Tack för svar från "andra sidan".
Nog kan jsg förstå men när man som vi inte har något långt förflutet har man ju mycket frågor som hur länge han varit sjuk, hur sjukdomen är för honom (förutom att jag förstås förstår att det är en för jäklig sjukdom), hur hans perioder ser ut, hur länge nykter om ens mm. Just nu är det väldigt svårpratat över huvud taget. Han vet att jag bara vill ställa frågor. Jag tassar lite och låtsas som allt är som "vanligt" fast ändå inte. Ibland slänger jag in en fråga som om det är den naturligaste sak i världen som nyss när vi pratade i telefon. Han sov dåligt inatt och jag frågade då när han sover bäst, med eller utan alkohol. Ja sa han då :-0
Får se hur allt går. Ska ta mig till ett öppet AA-möte för att försöka sätta mig in mer.

Blåst

VI och DOM, vilket målande sätt att se det. Vad "roligt" att några från "VI" också svarar, "VI" som ju kan svara på hur "VI" tänker om (DOMS) mina frågor.
Klart man försvarar sina svagheter och förmiskar de, inte minst för sig själv, det gäller ju alla egentligen.
Tack för input.

Blåst

... skulle vi ev. ha setts, delvis med mitt 13-åriga barn. De har inte setts sen "konfrontationen" och vi senast vid "konfrontationen". Han säger att han hoppar vårt lilla engagemang och går på ett möte ikväll istället. Kanske bra för barn/ungdomar/ja många föresten är bra på att känna av när det är någonting. Eftersom mitt barn har märkt på mig plus att jag inte har varit hemma hos honom som jag alltid är när barnet inte bor hos mig har jag sagt att vi har en liten fnurra. Jsg har sagt det, att det är ok och att det kommer att lösa sig. Att JAG är ok. Barnet märker också att jag menar det (på något underliggande vis) för barnet visar ingen oro vilket barnet brukar göra om jag är ledsen eller något. Barnet (hi hi, barnet) och jag står varandra väldigt nära. Vad jag ska kalla min "kille" här vet jag inte riktigt än. Nåja, han min kille ringde i morse och undrade lite vad jag ville. Hur då undrade jag. Ja nu känns det som om vi mer är kompisar än har ett förhållande. Ja men vi måste ju få möjlighet att prata ordentligt efter "konfrontationen". Jag behöver veta vad HAN vill också. Hur hn tänker. Vill han sluta med A (har jag lärt mig här inne :-)). Vill han inte ens så vill inte jag satsa men det är inget jag bara kan ta per telefon sådär samtidigt som jag sminkar mig och hsr bråttom till jobbet. Det förstod han, att jag inte ville då men säger samtidigt att det aldrig finns några garantier. Nej det förstår jag men viljan måste finnss och att han inte vill för mig, för det har jag ju förstått från sllt lösande här att så fungerar det bara inte.
Jäklar. Nu måste jag skynda mig iväg för att hinna. Jag som hade sånt skriv-flow :-)
Kram så länge (kommer in ikväll och läser läser läser och om flowet finns kvar kanske skriver skriver skriver)

Blåst

Det tar onekligen en massa energi att gå och grubbla, tänka, känna. Den mesta tiden just nu går jag och tänker på "det här". Igår poängterade han att han vill berätta för folk han litar på själv. Öhhhh, jag tänker då inte gå och berätta detta för någon. Han verkar mer rädd för att jag ska gå och berätta det för de mina än att förlora mig verkar det som. Även om att det ju i så fall skulle innebära att han inte längre skulle ha med min familj och vänner att göra. Ingen logik där.
Han var på möte igår. Sa att det var skönt. Pratade i telefon några gånger. Han var rejält full :-(
Saknar honom och vill bara att vi kan träffas snart och förhoppningsvis prata igenom hur det ska bli, hur vi vill ha det i fortsättningen eller om det inte blir någon fortsättning. Han säger ofta att det inte finns några garantier. Betyder det att han inte vill bli nykter? Betyder det att han är van att misslyckas och är inställd på det? Vad sjutton betyder det egentligen? Det finns ju aldrig några garantier för något här i livet så för mig låter det som om att han inte är där att HAN vill bli nykter, för alltid.

jag blir desto svårare har jag att formulera mig men jag gör ett försök.
I början av min nykterhet hände så fruktansvärt mycket inom mig att jag helt enkelt inte hade tid med mina närstående. Jag var tvungen att ta hand om den viktigaste personen i mitt liv, dvs mig själv. Fungerar inte jag fungerar inget annat heller. Det är inte av elakhet eller misstänksamhet jag gjorde så utan helt enkelt för att jag inte klarade att lösa det på egen hand. Och samma sak gällde de som jag kände, de fick vänta på sin tur. AA rekommenderar att "Behålla byxorna på" det första året för att på så sätt inte trassla in sig i relationer som inte kommer att fungera och som kan leda till återfall.

Jag var tvungen att jobba med mig själv i "De tolv stegen" för att lära mig att komma tillbaka till ett hyfsat normalt liv och det är en viktig "skola" för den som vill ha en nykterhet med sinnesro och inte gå på vita knogar. Och viktigt i sammanhanget är att jag är nykter för min egen skull !! Du som anhörig/medberoende ska inte ta något ansvar för mitt tillfrisknande, det ligger helt på mig.

Gå gärna på öppna AAmöten men glöm inte dig själv !

http://www.al-anon.se/

När man växer in i en beroenderelation så utvecklar man en liknande sjukdom fast som medberoende. Det kan vara som barn, partner, vän, arbetskamrat el likn och det är viktigt att, liksom alkoholisten, ta sig ur denna sjukdom och gå in i ett tillfrisknande. Tyvärr är inte kunskapen om detta speciellt utbredd och många medberoende reagerar starkt över att de är sjuka. Att övertyga en medberoende om att de behöver hjälp är betydligt svårare än att övertyga en alkis.
Tyvärr har jag sett många medberoende som slängt ut sin alkis bara för att efter en kort stund huvudstupa kastar sig in i en ny relation som bara leder till skit efter ett tag. Jag måste ha en bra självkänsla för att kunna ge av mig själv.
Mitt råd : Släpp din alkis tills han förtjänar din respekt och ägna din kraft åt att läka dig själv !

Kram ♥

Blåst

...
Tack för viktig input.
Känner mig rätt egoistisk just nu. Vill bara vara med honom. Skriver mer när jag orkar.

Blåst

Vi träffades för första ggn sedan konfrontationen i lördags. Var på ett sedan tidigare inbokat event med show, middag och party. Jag hade bestämt mig faö att köra vitt. Inte så mycket för hans skull men för min egen. Har ju blivit en del vin sedan vi träffats och jag har blivit lite orolig över min egen konsumtion. Han sa att jag absolut inte behöver avstå för hsns skull. Jag sa att jag onte ville ha och att det var för min egen skull och mitt beslut när han var lite påstridig. Nåja. Det hela var mycket trevligt och bra. Vi drack alkoholfri öl till maten. Sen har vi pratat i telefon så klart. Vi hade bokat in igår som "stora pratdagen". Pratet där jag förhoppningsvis skulle få lite svar. Pratet där vi tillsammans skulle prata om hur vi känner, vad vi vill mm. Nu blev det inte så. Han bestämde sig istället för att åka på ett AA-möte. När vi pratade i telefon på kvällen var han typ omtumlad. Snuddade vid att vi inte skulle vara tillsammans om han dricker för det är inte bra för mig. Jag frågade om han inte VILL vara med mig. Han säger att det vill han och jag säger att det är bättre om vi träffas och pratar. Nytt försök idag. Det är som om vi båda drar oss lite inför det. Det är jobbigt och det suger. Jag försöker luta mig mot någons kommentar härifrån att jag inte behöver bestämma mig nu. Så klart vet jag att det vore det allra allra bästa att vi inte går vidare med detta förhållande. Men vad faan. Jag tänker att så länge som han håller sig nykter så kan vi väl fortsätta som (nästan) vanligt. Han verkar trött, lite uppgiven och luttrad. Han har gått igenom det här förut. Hur många ggr eller hur länge vet jag inte. Jag vill absolut inte "bråka" med honom. Det är hans val hur han vill och bestämmer sig för att göra med sitt drickande men jag kommer bara acceptera helnyktert om vi ska fortsätta. Hoppas han vill det så som det skrivs här inne krävs. För hans egen skull och på riktigt. Får se om vi får till något bra prat idag. Båda har ju snuddat vid att inte fortsätta med varandra för att det typ "vore rätt". Samtidigt vill vi båda vara med varandra så mycket som möjligt. Saknaden är stark.
Kram och återkommer efter "stora pratet".