Hej! Skrev detta inlägg för nån vecka sedan i en annan tråd. Fick då tips av en annan medlem att starta en egen tråd. Så here I go:

Det är så mycket igenkänning när jag läser andras inlägg. Detta är på ett sätt skönt att veta att man inte är den enda. När jag studerade var jag ute ofta. Kunde bli en 2-3 gånger i veckan, man skulle vara med och man skulle ha kul. Jag blev alltid för full. Minnesluckor var vardagsmat och ångesten likaså. Trots detta fortsatte jag gå ut och dricka då den släppte lika fort som den kom. Så här höll det på under 2 år innan en av mina (även idag) närmsta vänner tog mig åt sidan och sa att nu räcker det. Jag fick prata med en fantastisk terapeut på Beroendeenheten Ungdom och efter 5 samtal hade jag klart för mig vad som gällde. Jag höll mig nykter, hittade andra alkoholfria alternativ. Efter ett tag började jag dricka igen men kunde ändå hålla mig till lagom berusning då jag varvade typ 1 glas vin, 2 glas alkoholfritt vin/öl osv.

Trots detta började rätt snart dricka igen, fast besluten om att jag kan dricka måttligt. Smått började mina kvällar med alldeles för mycket alkohol återkomma vilket leder mig fram till där jag är idag. Jag har, säg 2-4 ggr per år börjat dricka utan att kunna sluta och jag och min sambo har haft samtal dagen efter där jag har lovat att det aldrig skall ske igen. Senast nu förra helgen var jag ute och festade med några vänner. Jag hade innan utgång planerat att jag går hem senast vid 00.00 och skall bara dricka ett par glas. Morgonen efter vaknar jag upp på sjukhusets tillnyktringsenhet och kvällen gick därmed åt helvete. Jag sitter nu i en sits där jag har svikit min sambo nå så kopiöst och jag gör allt för att han skall vilja stanna trots mitt svek. Jag har förklarat att jag är medveten om att jag har svikit när jag bröt mitt löfte till honom. Jag har varit så fast besluten om att jag ska kunna dricka måttligt vid alla tillställningar men har nu kommit till insikten om att det går inte. Jag har svårt att förklara för honom varför jag ens tog det första glaset när jag vet att med "nytt folk" och på festkvällar kan jag inte dricka alkohol. Han vill gärna förstå för att kunna gå vidare men han säger att han har svårt att förstå, kanske visar jag honom denna tråden där ni sätter ord på mina upplevelser. Jag är fast besluten om att leva ett alkoholfritt liv, jag kan bara hoppas att han känner att han kan och vill fortsätta leva med mig. Jag har upplevt bakfylleångest förut men den har aldrig varit närheten av vad jag upplever nu. Rädsla har även det fått en ny innebörd för mig.

sophie90

Tidigare inlägg skrev jag alltså i en annan tråd för nån vecka sedan. Och så här långt har jag kommit sedan dess:

Jag har nu bokat en tid med en terapeut som jag fått kontakt med via arbetet. Detta för att kunna få en bra start och vidare tips i hur jag fortsättningsvis lever alkoholfritt och hur jag kan tänka när jag hamnar i situationer där jag utsätts för alkohol. Jag ser fram emot det och känner mig mer beslutsam än någonsin. Detta känns naturligtvis underbart! Jag önskar dock att jag kunnat komma på detta tidigare. Relationen kämpar jag fortfarande med och jag vet inte vad som händer framöver. Jag är även rädd för att tro att vi löser det denna gång. Det är nog en form av försvarsmekanism för att inte bli lika knäckt om/när han väljer att lämna mig. Ena dagen är det bra och känns "som vanligt" för att jag nästa dag inte alls vågar tro på att vi kommer lösa det här.