Vet inte vart jag ska börja. Försöker komma tillrätta med känslor, ångest, minnen och annat. Jag lämnade mitt ex i aug förra året men vi har ändå fortsatt och ses som vänner och det har varit jätte kul och mysigt. Mina känslor för honom har under det här året varit starkare än under relationen. För två veckor sedan berättade han att han träffat någon ny och hela min värld rasade. Sedan dess har jag analyserat vårt förhållande och hur jag mått under de drygt fyra år vi var tillsammans. Trött, deprimerad, ångest, IBS och aldrig riktigt glad är svaren. Väldigt olik den jag var innan. Alkohol har alltid varit del av vår relation. De första veckorna/månaderna drack vi nästan varje dag. Han är festglad, blir aldrig bakis och har massor med energi och han tog mig med storm. Man kan inte säga nej till honom och om jag ändå försöker så blev jag snabbt övertalad. Han är högt uppsatt VD, tjänar bra, är väldigt generös och var väldigt förtjust i mig. Jag är inte van vid det tempot och har utmattningsdepression i bagaget så efter en dryg mån ville jag dra ner på den hela och komma in i den lugna fasen men festandet, för hans del, fortsatte. Den natten han somnade på mig, full, borde jag lyssnat mer på magen som sa att ngt inte stämde. Jag struntade i det och började må sämre och sämre, la dock inte ihop två och två utan skyllde på min "depresiva sida" som kommit fram efter mkt stress på jobbet. Vi skulle alltid dricka, alltid. Aldrig en flaska till middagen utan 2-3 st. Han drack mest för han drack så fort. Var vi ute, och vi hade fortf kul, så kunde vi börja bråka och detta var på tiden då jag fortf hade integritet. Han kunde börja fräsa av mig för småsaker och jag började känna mig svag. Vid middagar stod han alltid i centrum. Störst bäst och vackrast, jag fick liksom inte vara med. Han kunde sitta och dricka öl med vår granne och helt plötsligt bara gå till pubben och lämna mig med hans dotter (då 11 år) och sedan inte komma hem förrän 4 på morgonen. Han bara försvann och sa inget. Fick reda på att varit med sitt ex (sex och spelat golf), mig blev han vansinnig på när jag glömde säga att jag skulle fika med en killkompis. Han festade jätte mycket hela första året, kunde komma hem och visa upp konst han köpt och bli sur när jag inte var intresserad av att titta på den kl 5 på morgonen. Värst var när han ville ha sex på fyllan, fy fan vad jag äcklades. Och inte vågade jag säga något.........
Så här var det lite över 1 år sedan började han lugna ner sig lite. Vi köpte sommarstuga och han verkade trivas att vara där och fixa, naturligtvis med en öl eller ett glas vi i handen. Ibland grälade vi och oftast slutade det med att jag satt och grät och kände mig helt förintad, jag hade liksom inget att komma med. Vi hade färre och färre middagar för jag ville inte sitta där när han drog samma jävla historier om och om igen. Det var hans scen och alla andra var åhörare eller köksor (jag). Tror verkligen inte att han ville något illa eller har någon som helst förståelse för sitt beteende under den tiden. När jag har påtalat vissa saker så blev det bättre så jag vet att han lyssnat och tagit saker till sig. Men för mig var mkt förstört. Hatade somrarna för de innebar mer sprit. Jag fick ångest av våra semestrar för då dracks det mer. Vår andra vår började jag hälla ut vin i vasken, insåg dock ganska snart hur meningslöst det var. Jag rankar idag en bra semester efter hur mycket han drack och om jag vid något tillfälle grät över hur han pratade till mig. Historierna är många och det som skapar ångest idag är insikterna om detta, åren som gått till spillo och faktumet att jag saknar honom så förbannat. Han har lugnat ner sig jätte mycket och dricker inte som förr, inte vad jag vet i alla fall. Han hjälper och tröstar när jag har ångest och mår dåligt och det ironiska är att mycket av ångesten kommer från vårt förhållande. Han har köpt fina presenter, betalt det mesta och hade som mål att göra mig till världens lyckligaste kvinna..........och här sitter jag mer förstörd än någonsin. Han vet det också och har erkänt att han misslyckades, tror dock inte han förstår hur stor del hans drickande har haft roll i detta. Jag saknar och älskar den lugna personen som jag kunnat hänga med det här året. Jag saknar personen jag sprang marathon med och som sa "fan vad impad jag är att du klarade loppet" (jag gick hela pga skador). Jag saknar han som höll mig i handen i förra veckan och fick mig att känna mig trygg. Hatar den person som kunde skälla ut mig inför andra för småsaker, som fick mig att känna mig så liten och obetydlig, hatar han som kunde i ett tal höja sin son till skyarna bara för att i sista meningen leverera en förolämpning, hatade alla jular för då skulle det drickas och han blev rastlös, hatade alla nyår utom det sista för det är enda året jag inte grät, hatar hans jävla malande, han som chattade med andra (ja en person) på FB.......VI pratade om barn och även om jag hade velat ha barn så insåg jag tidigt att jag inte ville ha det med honom. Han var/är fantastisk på presenter men sämre på känslor.
Jag läser detta och vill bara skrika för även när jag läser detta så tvivlar jag på mina känslor och på orden. Har det verkligen varit så här? Stämmer detta? Hade han suttit här så hade han i nyktert tillstånd kunnat bryta ner allt och förklarat att jag har fel......För en vecka sedan låg vi på soffan och han hjälpte mig igenom en ångest attack. Hör mig själv säga att jag har lagt mycket av skulden på det som gick fel på honom och jag bad om förlåtelse. Sedan när han gick fick jag den där hemska känslan i magen: Fan, han har visst en massa skuld i detta!! Varför tar jag på mig allt? En gång, efter min 40 års fest med familjen när jag sa att jag hade fått nog och att han kunde göra vad fan han ville så fick jag ett "förlåt, jag lovar att jag ska bli en bättre människa" men det är nog allt. Sedan, i hans försvar, så blev det mycket mycket bättre men jag orkade inte vara kvar hos honom. Jag hade inget liv utan var ett nervöst vrak. Jag är ledsen för honom och hans bakgrund, alkis pappa, mamma med skygglappar, bror som åkte in och ut ur fängelse. Beundrar honom som tog sig, utan att gå klart grundskolan, från ett fattigt hem till en hög tjänst inom näringslivet. Idag, när jag inte behöver leva med hans drickande nära inpå så är det honom jag vill ringa och berätta roliga saker för, det är honom jag vill ringa och be om råd. Han har varit frustrerad över att jag aldrig lyssnar på hans råd tidigare men hur, jag har ju desperat kämpat för att känna lite självständighet och att "jag också kan".
Det finns så mkt att skriva och berätta men det jag undrar är: Är det han eller jag? Hur kan det komma sig att en man som säger att han älskar mig känns som den person i världen som älskar mig minst?