Nu är jag fan arg!

Jag har bytt min känsla.

Jag är ledsen.

Jag är ledsen över hur du har behandlat mig.
Hur jag har behandlat mig själv.
Hur våra barn, framför allt vår son, har blivit behandlad.

Och jag är arg!

Arg för allt du har gjort mig.
Arg för hur du har behandlat mig.
Arg för hur jag har behandlat mig själv.
Arg för hur våra barn har blivit behandlade.
Jag är arg över hur jag fortsatt kommer att bli behandlad och vad det kommer att göra med mig.

Jag har fått lära mig att jag ska skilja på sjukdom och person.
Sjukdomen är ett och du är ett. Inte samma.

Men det är svårt.
För det är du som har gjort allt det här mot mig.
Du har gjort alla val.
För du har haft ett val.
Du har alltid haft ett val.
Precis som jag. Och jag valde alltid dig.

Jag minns så mycket.
Jag minns så lite.
Jag har inte velat minnas.

Jag minns hur du har försvunnit.
Hur jag har ringt alla sjukhus. Sökt efter dig. Ringt alla häkten.
Hur jag har åkt runt och letat. Med barnen i bilen.

Hur har du hamnat först?
Före allt annat?
Före barnen?
Före mig?

Du blev viktigare än allt.
Alla hot. Allt våld. All psykisk misshandel.
Alla löften – som du inte förmådde att hålla.

Hopp och förtvivlan.
Hoppet alltid lite strakare.

För jag valde dig när jag kunde ha valt mig.
Dig som jag älskade och hatade.
Du som var min trygghet precis som det var du som gjorde mig så otrygg.
Du som var mitt allt – eftersom jag hade valt bort allt annat.

Jag stängde dörren och slog upp den igen.
Kom tillbaka.

Jag som möjliggörare.
Jag som hatade det så mycket. Så förbannat mycket.
Jag som kände så mycket kärlek. Så förbannat mycket kärlek.
Men ändå – en möjliggörare.

Och vad fick jag?

Ensamhet.
Väntan.
Isolation.
Vånda.
Ensamhet.
Denna förbannade skam. Denna livslögn.

Ensamhet.

Det är jag som är sjuk.
Det måste vara jag som är sjuk.
Det var aldrig jag som var sjuk.
Du gjorde mig sjuk.
Sjukdomen gjorde mig sjuk.

Jag jobbar för mycket.
Jag flyr.
Jag litar inte på.
Jag törstar efter kärlek.
Jag har så många hemligheter.
Jag är så ensam.
Jag är så duktig.
Jag är så mycket fasad.
Solid.
Av betong och armering.

Finns det någon som kommer igenom?
Jag tror det. För nu väljer jag mig.

Profile picture for user MCR

Ja. Att sätta sig själv först är svårt när man har levt i en destruktiv relation i så många år. Jag levde tillsammans med en beroende man i drygt tio år. Han är alkohol- drog och spelberoende. Jag lämnade honom för nästan två år sedan. Det är fortfarande så mycket som gör ont. Och jag förstår att det kommer att göra det under lång tid framöver.

När jag lämnade honom eskalerade hans beroenden och det har kommit att påverka mig fortfarande. För trots att jag har lämnat honom är det svårt att sätta mig själv först. Vi har två barn tillsammans och jag kan inte lämna honom helt. Han kommer alltid att finnas i mitt liv.

Förra veckan gjorde jag äntligen en anhörigbehandling. Det har varit den bästa veckan i mitt liv. Jag har satt ord på så många känslor. Pratat om saker jag aldrig trodde att jag skulle dela med mig av. Och jag har mött människor som har förstått mig och inte fördömt mig eller belagt mig med mer skuld. För skuld finns det redan så mycket i mig att det håller på att äta upp mig.

Ja, vi är verkligen värda så mycket mer! Jag önskar alla mod att förändra det vi kan!

Jag vet att jag nu kommer att förändra så många fler saker. Jag är verkligen beslutsam nu!

Profile picture for user MCR

Jag har tagit mig tid att kämna efter. Det gör ont.

Jag har öppnat en dörr till allt det jag inte känt. Inte vågat sätta ord på eller formulera. Och nu forsar det ur mig.

Jag kan inte sluta.

Men jag tänker att det är friskt.

Att känna känslor. Att inte lägga locket på.

Att vara arg. Ledsen. Förtvivlad. Förbannad. I sorg.

Skulden och skammen försöker jag lämna bakom mig. Men de känslorna är så starka att de äter en liten bit av mig varje dag.

Men nu ska jag fortsätta vara arg ett tag till. För du har behandlat mig så jävla illa. Och nu ska jag vara arg.

Profile picture for user Bedrövadsambo

När jag var utmattningsdeprimerad kände jag ingenting. Allt var bara "jaha". Jag kunde inte ens vara ledsen och gråta. Den första riktiga känsla jag kände efter ett tag var just ilska. Jag var så arg på omständigheterna som gjorde mig så sjuk. Efterhand kom de andra känslorna tillbaka. Så ja, det är absolut sunt att känna ilska. Var riktigt jävla svinförbannad så mycket du orkar!

Profile picture for user MCR

Ja, riktigt jävla skitarg ska jag vara!

När jag bestämde mig för att lämna den destruktiva relation som jag då varit i i nästan tio år var min man djupt inne i sina beroenden. Vårt andra barn, vår dotter, närmade sig då fyra månader.

Samma dag som jag berättade för honom att jag skulle lämna ringde de från sjukhuset. De ville att jag skulle komma in akut.

Min man drog. Och jag fick ensam se till att jag kom iväg till sjukhuset medan jag ordnade barnvakt till det äldre barnet.

Det visade sig att de misstänkte livmoderhalscancer på mig.

Världen rämnade. Skulle jag dö nu också?

Hela hösten kämpade jag ensam tillsammans med mina två barn. Jag kunde inte för en sekund visa mig svag. Jag ville inte att mina barn skulle förlora tryggheten de hade i mig. Jag var på undersökningar och genomförde en mindre operation. Den visade sig inte vara tillräcklig. Det var cancer och jag skulle behöva ta bort livmodern. Och sen eventuellt genomgå behandling.

Jag tog bort min livmoder. Och en månad efter fick jag besked att det var tillräckligt.

Men jag var aldrig närvarande i den processen. Jag var medberoende under tiden och mitt fokus låg fortfarande på den man jag lämnade.

Under den perioden var han så djupt nere i sina missbruk. Han försökte bryta sig in hos oss. Stal våra saker. Barnens smycken. Spargrisar. Min bil. Men jag visste inte vad jag skulle göra. Jag fattar ju nu att jag borde ha ringt polisen. Det är det friska att göra. Men jag var sjuk.

Sedan fick jag till slut sålt huset. Vilket det var ett jobb i sig. Vi stod ju på det båda två och bär jag ville få till försäljning var han försvunnen. Jag packade ur huset. Jag sa upp mig. Och lämnade allt.

Då var han äntligen i behandling.

För ett år sedan genomförde jag flytten. Flytten som tog mig tillbaka till min uppväxtstad. Nära min familj.

Och nu när semestern har kommit. Har jag börjat känna. Och minnas. Och förstå. Hur jävligt det har varit.

Nu vill jag komma framåt. För inget av det här har tagit livet av mig.

Profile picture for user InteMera

Wow, vilken överlevnadshistoria! Vilken styrka och kamp du gått igenom! Kan bara önska dig lycka till framåt, allting härefter kan ju bara vara bättre än allt du upplevt hittills! Stor kram till dig!

Profile picture for user MCR

Det har verkligen varit en kamp.

Största kampen har varit att nå fram till beslutet att lämna. Det tog så många år.
Det är ju den där striden mellan hopp och förtvivlan som kämpade i mig så länge.
För hoppet vann alltid.

För han var ju så jäkla fin.
Och allt skulle ju bli bättre.

Det var alltid något annat som inträffade som gjorde att allt gick åt helvete.

Och så var allt så bra igen.
Vi var så fina. Hade så många gemensamma drömmar.
Vi skrattade så mycket. Älskade så mycket.

Men så plötsligt var allt det där borta. Som avlägsna drömmar.
Och då kom tankarna på att det måste vara jag som är sjuk.
Om jag bara gjorde annorlunda så skulle allt bli bra.

Men det blev inte bra. I stunder blev det bra.
Månader av hopp. Gemensamma skimrande drömmar.

Han fick sin bipolära diagnos. Ok. Tänkte jag.
Nu kommer allt att bli bra. Med medicinering. Läkarinsatser. Och förståelse.

Men det blev inte bättre. Bara svårare för mig att lämna.
För nu borde det ju bli bra. Och alla bara frågade hur han mådde.
Och ingen frågade mig. Jag blev bara ensam.

Nu ska jag i alla fall ta mig tid att känna efter hur jag mår.
Och jag ska sluta att känna skuld för att jag inte förmådde att lämna tidigare.

Och sluta att hjälpa honom när det gör att jag mår sämre.
För även om jag har lämnat honom och flyttat så många långa mil
är han barnens pappa. Och det kommer han alltid att vara.
Och jag vill att de ska ha honom i sina liv. Ibland.

Förra veckan gjorde jag ju en anhörigbehandling och det har verkligen fått igång nya krafter i mig.
Jag vägrar att låta honom stå i vägen för mitt liv längre!

Jag vill inte vakna upp en dag och känna bitterhet.
Jag vill känna mig fri. Jag är trettiotre år. Och fan vad mycket kul jag har framför mig!

För det här är mitt liv!

Profile picture for user Heleena

Tack!
Den här tråden behöver jag läsa. Har läst den flera gånger.
Har själv lämnat. Ett år sedan nu. Men tagit fullt ansvar för sonen sedan dess, sålt ett hus. Köpt lägenhet.
Flera perioder av olika missbruk har förekommit hos mitt ex. sedan dess. Han har nu inte varit nykter/drogfri på 2 månader. Är också så jäkla arg. På honom för att han ser sig själv som ett offer som är fångad av missbruket.
Blir arg på mig själv att jag fortsätter att bry mig. Jag mår ju bara sämre av det.
Försöker att ta tag i mitt liv och må bra igen. Han ska inte stå i vägen mer.

Profile picture for user MCR

Det är så svårt att veta vad som är det rätta att göra. Speciellt när man vill att sina barns förälder ska må bra och just kunna vara förälder.

Jag har ju fortsatt att hjälpa med pengar till hyror och annat. Eller till droger. Vad vet jag?

Och eftersom jag har flyttat så långt har han fått bo hos oss i kortare perioder för att få träffa barnen. Då har han varit nykter. Men näst intill varje gång han lämnat oss för att resa hem har han återgått i sitt aktiva beroende. Vilket såklart har lett till mer skuld hos mig.

Nu har han iaf kommit in på en skola i den här staden jag och barnen bor i. Han har inte kunnat få någon bostad ännu på grund av hans många skulder. Och soc hjälper inte till eftersom han står skriven i en annan kommun.

Men jag ska inte ansvara för att det löser sig. Och när det väl gör det kommer jag att stå för alla beslut gällande hur han får vara med barnen.

Det kommer bli svårt att ha honom så nära igen. Men jag är så jäkla mycket starkare nu.

Och jag tror du är stark med! Jag vet det! Det hörs i din beslutsamhet! Fan vad vi är värda världen! Och vi har rätt att vara arga.

Och vi gör så gott vi kan! Vi har redan tagit de svåraste besluten och valt att sätta oss själva och barnen i våra liv först!

Stor kram till dig!

Profile picture for user MCR

Ibland kommer så mycket rädsla över mig.

Rädsla för vad jag har kommit att överföra till mina barn. Det blir så tydligt hur dessa destruktiva mönster är så svåra att bryta.
Har det funnits någon trygghet? Har jag pratat om det som det måste pratas om på rätt sätt? Kommer jag att fatta rätt beslut?

Hur ska jag veta vad som är rätt?

Jag får inte göra några misstag. Jag har gjort så många misstag. Jag kommer att göra misstag.
Även om jag vet att jag kommer försöka göra det som jag tror är rätt.
Jag ska fortsätta göra mycket som jag redan gör. Och jag ska göra så mycket annorlunda.

Jag har skyddat dem från så mycket.
Men jag är full av rädslor över allt jag inte har förmått.

Jag är full av frågor.

Vilka människor kommer mina barn att vara när de växer upp?
Kommer de att ha formats av upplevelser som gör dem till vuxna barn?
Kommer de att fortsätta in i relationer där de förblir anhöriga?
Kommer de att bli beroende?

Denna förbannade skuld. Som inte kan släppa sitt grepp.

Jag vet att jag kommer fortsätta göra mycket som jag redan gör. Det jag vet är rätt.
Jag vet också att jag kommer att göra så mycket annorlunda. Det jag snart kommer veta är rätt.

Och jag vet att det ibland kommer att bli fel.
För alla gör vi fel. Inte bara jag.

Profile picture for user MCR

Känslan av att veta vad som väntar när jag öppnar dörren kan fortfarande slå mig så hårt.

Att jag nu faktisk inte behöver vara orolig.
Inte behöver försöka få en föraning innan jag kommer hem.
Inte behöver känna hjärtat banka så hårt att det syns utanpå kläderna innan jag öppnar dörren.

För jag vet att allt är precis som jag lämnade det.
Och ingen annans mående eller känsla kan påverka mig.

Jag behöver inte tassa på få. Lägga mig intill hans konturer.
Inte anpassa mig. Inte forma om mig.

Vilken jäkla befrielse det är!

Profile picture for user MCR

Ett litet steg i taget.
Ibland snubblar vi.
Tar omvägar.
Återvänder till bekanta gator.
Ibland hittar vi till och med oss själva i samma gamla återvändsgränder.
Drar iväg på ett maraton.
Springer i cirklar.

Men vi kommer framåt.
Och horisonten ser ljus ut.

Tro mig.

Profile picture for user Heleena

Jag vet att jag inte ska ringa, men kan inte låta bli. Måste ju veta att han lever. Som att det skulle gå att påverka ändå? Men Klumpen i min mage försvinner när han svarar och jag kan fortsätta att försöka leva mitt liv.
Jag önskar att han kunde bli nykter och ta ansvar över sitt liv, men det måste vara på riktigt. Annars förstår jag inte hur jag ska klara av att låta honom vara med vår son. När inte den minsta tillit finns kvar.
Kanske det är bättre att han fortsätter sitt destruktiva liv för då kan jag neka honom. Samtidigt som det gör ont i hjärtat att höra hur sonen saknar sin pappa. Hur kunde det bli så här?

Känner så igen din rädsla. Ställer samma frågor. Men vi är starka, vi kan sätta gränser. Och ger allt för våra barn. De kommer att växa upp som starka individer de också!
Kram till dig med

Profile picture for user MCR

Det är just det som är så fruktansvärt svårt. Att släppa taget helt.
Jag har tyckt att det här geografiska avståndet vi har nu är så skönt att ha. Vi har nästan halva Sverige mellan oss.
Det har gjort att jag mer och mer har kunnat släppa honom i mina tankar.

Men så fort han inte hör av sig som avtalat för att prata i telefon med barnen, växer klumpen i magen till något så stort att jag är rädd att den ska svälja mig. Men det har blivit bättre. Jag släpper mer och mer. Fokuserar mer på mig. Hittar ett jag.

Och precis som jag har återfunnit mig - vad jag tycker om, vad som gör mig glad och en fungerande vardag så är han på väg hit. Jag önskar så att det ska bli bra. Men det kan göra så att helvetet bryter loss här i stället. Och hur ska jag få så mycket tillit tillbaka att han ska få ha barnen hos sig?

De lärda säger att det krävs både arv och miljö för att han ska utveckla ett beroende. Beroendesjukdom är ärftligt. Man kan ha genetiskt arv som gör att man kan utveckla beroende. Men för att det ska hända måste det också finnas en miljö där ett beroende kan växa fram. Arvet kan vi inte påverka. Men miljön är vårt ansvar. Och det är här jag känner att jag så lätt kan misslyckas. Ansvaret är så stort. De säger att barn redan som spädbarn påverkas av miljön de lever i. Jag får inte göra några fel. Fast jag vet att jag kommer att göra fel. Hur ska jag kunna skydda mina barn? Jag har redan gjort så mycket fel. Och så många rätt. Men nu kommer en ny situation att förhålla sig till.

Mina barn känner också mycket saknad. Mycket. Och det är inte honom de är arga på utan mig. För jag talar såklart inte illa om honom. Och nu när de träffar honom är han ju nykter. Och glad. Och full av energi. För han är ju en fantastisk pappa. Med så mycket kärlek till sina barn.

Jag frågade min sexåring i helgen om han kom ihåg hur det var när vi bodde ihop med pappa. Han berättade att han gjorde det. Han minns att pappa var mycket sjuk. Att han hade sovsjukan. Han bara sov och sov. Och blev lätt arg. Orkade ingenting. Att vi hälsade på på sjukhuset. Att pappa åt upp hans choklad mitt framför ögonen på oss. Chokladen som vi skulle ha till hans födelsedagstårta. Det var det värsta. Han bara åt upp den. Och du blev så arg mamma.

Ja, han var sjuk. Han behövde mycket hjälp för att bli frisk. Och när vi bodde tillsammans blev vi också sjuka. Vi gjorde alla konstiga saker för allt var så konstigt hos oss. Men vi hade också mycket bra. Mycket som var fint. Men ibland var allt bara så sjukt. För en sån här sjukdom gör alla sjuka. På lite olika sätt. Vi mår alla bättre nu. Nu när vi inte bor tillsammans. Och pappa kommer behöva fortsätta arbeta med sin sjukdom för att han ska fortsätta må bra. Jag försöker sätta ord på det som hänt. Det har jag alltid försökt att göra.

För intellektuellt förstår jag vad som måste göras. Vad som är bäst.

Det är så mycket han inte minns. Och jag vet inte var alla minnena har tagit vägen. Men jag vet att jag inte har kunnat skydda honom så mycket som jag borde ha gjort. Och det kommer ta lång tid att jobba med min skuld.

Men så var det nog mest. Att han mest låg där som en ångesthög när han mådde dåligt. Tog tablett gjorde han också. För att inte komma upp ur den där dimman för att slippa känna. Och det gjorde mig så galen. Samtidigt som jag tyckte det var skönt att veta att han var där och inte någon annanstans. Försvunnen. Så jäkla rädd att han var död.

Min lilla tjej minns inte att pappa någonsin har bott med oss. Hon var ju bara några få månadeer när han försvann ur vår vardag. Men hon saknar så mycket hon med. Hon berättar för alla vi möter att pappa har åkt med tåget. Han kommer snart. Jo, och visst är det så. Han kommer snart.

Men hur jäkla jobbigt det än har varit att lämna så ångrar jag det inte en sekund!

För jag har aldrig känt mig så fri som jag gör nu! Och jag vet med säkerget att jag har gjort det som är rätt för mina barn!
Det vet jag att vi alla som har lämnat har gjort!

Kramar till alla som fortfarande kämpar, alla som är på väg och ni som lämnat!

Profile picture for user MCR

Skuld

Denna tunga ångestfyllda känsla som nu
Sköljer över mig
Tränger sig in i mig
Tränger sig ut ur mig

Allt jag borde ha gjort

Om jag hade haft kraft och mod
att förändra det jag kunde

Men jag hade inte det – då

Inte då

Det gjorde för ont

För jag skyddade mig själv
en livslögn

Och jag gjorde dig så illa

Lilla du.
Du som inte kunde välja
Du som förlitade dig på att vi. Att jag.
Gjorde det som var gott för dig.

Men det gjorde jag inte – då.

Inte då.

Profile picture for user MCR

Alla har vi gränser för vad vi kan utstå.

Moraliska gränser för rätt och fel.

Därför blir skammen så stor när man ser sig själv flytta fram gränserna.
Lite lite i taget.

Och så lite till.

Till slut är gränsen så långt från det som ursprungligen kändes så självklart.

Och då är skammen så otroligt stor.

För vem är jag som utsätter mig för det här?

Gränslös. Utan självrespekt.

Så jag skyddar. Skyddar mig själv. Min livslögn.

För hur kommer andra se på mig? Vem blir jag i andras ögon?

Lögnen blev lättare.

För honom. Och för mig.

I tio år flyttades gränserna. Och lögnen var så grundad i mig.

Nu ska jag jobba för lämna skammen bakom mig och låta ärligheten följa mig i stället.

Profile picture for user Dis

Så bra skrivet om gränssättning. Känner igen mig mycket och känner hur klumpen i halsen växer.

Profile picture for user MCR

Tack!

Jag har börjat att sätta ord på det jag har varit med om. Vad som faktiskt har hänt.

Det är befriande.
Det är samtidigt hårt att se vad som faktiskt har hänt med mitt jag.

Men det har inte bara hänt mig. Mönstren är de samma. Vi följer ofta samma bana.

Skuld och skam för det som hände.

Så jag försökte kontrollera. Hur mycket? Hur lite?

Och så flyttade jag mina gränser. Lite till. Lite till. Och så lång jag aldrig trodde att jag skulle gå.
För jag tålde lite till. Och lite till. Jag ökade min tolerans.

Och så förändrades min personlighet. Jag blev någon annan. Någon jag inte tyckte så mycket om.

Lögner. För hur skulle andra se på mig? Skydda min livslögn.

Förnekelse som försvar. För visst var det de som undrade. Som ifrågasatte.

Så blev jag ensam. Isolerad. För det blev enklare så. I ensamheten.

För skulden och skammen var så stor.

Men det har inte bara hänt mig. Mönstren är de samma. Vi följer ofta samma bana.

Vi medberoende
och beroende

Profile picture for user miss lyckad

Jag undrar var du gick på anhörigvecka? Och vem som anordnade den? Jag är nykter sedan 1,8 år. Ska separera från sambo som inte förmår att hålla sig nykter. Har kommit på att anhörigvecka vore något för mig. Min pappa och mina syskon har/hade också a-beroende. Mycket tankar dyker upp när jag läser på forumets anhörigsidor. Hittar svar men även nya frågor dyker upp hos mig...

Profile picture for user MCR

Jag tycker verkligen att det har varit en mycket givande vecka som har satt igång så många processer i mig.

Jag fick erbjudandet att gå då min förre detta man gjorde behandling på Nämndemansgården. Han bjöd in mig och andra närstående till att få möjligheten att gå. Veckan görs inte samtidigt som någon man har en relation till. Men veckan går ut på att man tillsammans med medberoende och beroende som är i behandling får ta del av varandras erfarenheter, få se filmer, ta del av föreläsningar, utföra uppgifter och framför allt lyssna och prata med varandra.

Jag tror att olika kommuner har olika avtal med olika behandlingscentrum. Men i vårt fall var det så. Jag valde att gå nästan ett år efter att han var i behandling där. Jag hade ett år på mig och nu var jag redo. Du kan säkert få hjälp med att få till en liknande behandling. För behovet verkar ju finnas. Jag vet också att Nämndemansgården har en fond där man kan söka bidrag till Anhörigvecka om man inte själv kan betala eller kan få den bekostad på annat sätt. Då skriver man en ansökan.

Sen vet jag också att många kommuner erbjuder annan anhörigbehandling. Det kan vara i form av träffar en gång i veckan där man dels får dela med sig av sina erfarenheter, få kunskap i form av föreläsningar och diskutera med varandra.

För det finns mycket som måste bearbetas. Och egna mönster som måste brytas.

Profile picture for user MCR

Vi åkte karusell i går.
Min son och jag.

Och jag älskade känslan.

Känslan precis innan nedförsbacken.
Känslan av att inte ha kontroll.
Det där pirret precis innan fallet.

Och så ännu bättre.

Den förlösande känslan av att bara åka med.
Och skratta högt.
Ända nedifrån djupet av magen.
Bubblande.
Oförställt.
Ostoppbart.

För jag vill ha kontroll.
Jag planerar och kontrollerar.
Tvångsmässigt.
Kan inte låta bli.

I går följde jag bara med.
Var närvarande.
Med min modiga son vid min sida.

Och jag skrattade högt.

Profile picture for user MCR

I en dimma av outtalade känslor har jag befunnit mig.
I en gröt har jag kämpat mig fram.
Jobbat så hårt för att hålla mig över ytan.
Så jag har inte fått grepp om känslorna som nästan dränkt mig.

Känslor jag nu identifierar.
Jag fångar dem.
Prövar dem i mitt huvud.
Tar dem i min mun.
Spottar ut dem.
Trycker svarta symboler mot vit bakgrund i stället.
Skriver ned dem.

Jag behöver göra de suddiga konturerna tydliga för att få grepp om känslorna.
Betrakta dem.
Omfamna dem.
Förstå att de är mina.

Otillräcklighet.
Ilska.
Skuld.
Skam.
Maktlöshet.
Förvirring.
Bitterhet.
Rädsla.
Ensamhet.

De har följt mig så länge.

I mitt medberoende.
Jag som möjliggörare.

Jag förnekade. Jag höll undan och tryckte ner mina känslor.
Jag tog hand om allt och alla.
Jag skyddade mina barn.
Jag kontrollerade det som inte gick att kontrollera.

Jag fick priset.

Jag utplånade mig själv.

Profile picture for user MCR

Jag utplånade mig själv.

Och samtidigt höll jag fasaden uppe.
Gick ut min femåriga utbildning med höga betyg i samtliga kurser.
Presterade på jobbet.
Fick nya tjänster och uppdrag.
Ledde utveckling.
Framåt.
Lyssnade på andra.
Löste konflikter.

Jag ordnar det!

Fasaden så solid.

Fläckfri.

Och så kom jag hem.

Och var så fruktansvärt ensam.

För vem kunde förstå?

Profile picture for user MCR

Jag minns en dag efter jag hade gjort min första operation – de hade tagit bort en del av livmodertappen där det fanns cellförändringar, det som senare skulle visa sig vara cancer. Jag hade redan lämnat dig. Du hade fått lämna vårt gemensamma hem. Och nu var du var utan bostad.

Men nu var du i huset. Du hade kommit dit. Drogpåverkad. Du ville bara få ta det lugnt. Andas ut. Vila. Men du tog all vår luft. Jag ville bara att du skulle försvinna. För du var inte snäll. Du skrämde mig. Jag var hemma. Barnen var hemma. Jag hade låst in oss på ett av barnens rum. Där satt vi. En liten bebis på några månader och en pojke på fyra år. Och en mamma som förklarade att pappa var sjuk just nu. Och vi skulle försöka få honom att åka med bussen.

Men du ville inte åka.

Vi lekte på rummet. Jag tror vi sjöng. Och jag hade börjat blöda. Jag blödde mycket. Så otroligt mycket. Jag ringde gyn bara för att rådfråga om de tyckte att jag skulle behöva komma in. Få det undersökt. De tyckte absolut att jag skulle komma. Men det gick inte. För jag kunde ju inte åka in till sjukhuset själv med barnen. Men det största problemet var att jag ville få bort dig. Få dig att ta den där bussen. Och försvinna för en tid. Så vi skulle kunna andas igen. Jag och barnen.

För jag hade ju redan lämnat dig. Jag hade ju gjort det som var rätt. Det som krävdes av mig.

Till slut kom du iväg. Bara för att ringa en kort stund senare och säga att du tagit fel buss och hamnat i en by åt fel håll. Så jag hämtade dig när jag egentligen skulle ha åkt till sjukhuset. Letade efter dig på vägarna. För vart du var visste du inte riktigt själv. Någon timme senare fick jag i väg dig på en annan buss. Till slut. Och då var det kväll. Och då kunde jag ju inte åka in till sjukhuset. För det skulle ju bli för jobbigt för barnen. För jag var ju inte sjuk. Mamma kunde ju inte vara sjuk också.

Men vi kunde andas igen. Och jag behövde inte oroa mig för att du skulle dyka upp igen mitt i natten.

Profile picture for user InteMera

Vad din text väcker glömda minnen hos mig också! "Mamma kan ju inte också vara sjuk". Så har det varit hos oss också, när jag blev sjuk var det ändå jag som skulle ta hand om barn och allt, dessutom skjutsa runt på mannen som var utan körkort långa tider efter en dubbel rattfylla. Månader efteråt när jag tog upp det med honom var hans enda kommentar, "jamen du hade väl inte så ont...". Jag hade jävulsk ont. Länge. Inte en dag sjukskriven för mamma kunde ju inte också vara sjuk. Sen blev värken kronisk. Läkaren undrade hur jag kunnat jobba eller göra nåt alls med den nivån av skada i kroppen och den värken. Ja det undrar jag också.

Profile picture for user MCR

Visst är det sjukt hur man kan trycka undan sina egna behov, känslor och smärtor? Så mycket för att skydda barnen, men också så mycket för att man så länge har satt den beroendes behov först. Det egna jaget kommer så långt efter.

Och det tar tid att förändra de här beteendena. Jag försöker bearbeta nu. För jag vill verkligen förändras. Så nu fortsätter jag min känslomässiga magsjuka där jag kastas mellan olika förträngda känslor och minnen. Jag tror den kan hålla på ett tag till. För det är så mycket jag har trängt undan i ett decennium. Och jag bär på en hel massa sorg. Över det som aldrig blev. Över det jag förlorat. Över att ha förlorat min livmoder. Och stora delar av mig själv och mitt liv.

Jag ska framåt. Men för att klara av det måste jag skriva fram det som hänt och omfamna det innan jag kommer vidare. Och kanske någon annan känner igen sig i det jag skriver. Men jag gör det för att ta tillbaka mig och mitt liv.

Profile picture for user MCR

Jag kunde aldrig följa med.
Det passade inte just då.
Kanske en annan gång.
Nä, jag måste hem.
Vi får se om jag kan nästa.

Och så kom examensdagen.
Nu skulle vi fira.
Vi hade klarat det!

Men jag kunde inte i dag heller.

För du låg inlagd på psyket efter att jag ringt efter psykakuten.
Som jag absolut inte fick. Du förbjöd mig.

Men jag ringde ändå.

För jag orkade inte vårda dig hemma.

Jag visste inte längre vad jag skulle göra.

Jag orkade inte mer. Den här gången.

Psykos. Hallucinationer.

Och ett litet barn hemma.

Så jag ringde ändå.

Och de kom med akutbilen.

Gjorde en bedömning.

Sa att du skulle åka in. Bli mottagen och komma få bli inlagd.

Men frågade mig.

Kan du köra?
Vi har många larm. Många att besöka.
Och läget är ju stabilt nu.

Kan du?

Kunde jag?
Ja.

Så jag körde in. Det var nästan en timmes körning.

Med två pojkar i bilen.
En liten.
Och en som skulle föreställa stor.
Men som var allt annat.

Så nej.
Jag kunde inte följa med den dagen heller.

Jag åkte hem.
Hämtade på förskolan.

Förklarade att pappa var sjuk.
Men snart kommer han hem igen.
Och då mår han bättre ska du se.

Profile picture for user MCR

Frågan stod i en sammanfattning om vanliga frågor från anhöriga till personer med beroendeproblematik publicerad här på sidan för en tid sedan

Och ja. Så klart att det gör.

Det har jag alltid vetat. Så klart. Så självklart.

Men ibland slår det mig så hårt.

Tanken på skuld äter upp mig.

Lite i taget.

Varför gjorde jag inget innan?
Varför gick jag inte? När jag såg vad det gjorde med oss?

Jag förstod ju intellektuellt vad det skulle komma att göra med dig.
Lilla du. Som inte kunde välja.

Det var jag som skulle behöva göra det valet.

Jag kämpade så förbannat mycket.

I nöd och lust.

Jag skyddade och skyddade.

Men:
”Jo, barnen påverkas oavsett om de ser personen onykter/påverkad eller inte. Barn påverkas av relationerna i familjen. Om det finns sorg, ilska, skuldbeläggande eller frostig tystnad känner barnen det. /…/ Inget barn mår bra av att växa upp i en familj med skadlig konsumtion av alkohol eller narkotika. /…/ Avlasta barnet från skuld. Att bekräfta alla känslor som barnet kan uppleva. Gå inte i försvar och förminska problemet, då är risken stor att barnet tror att det är dem det är fel på”.

Skyddande faktorer:

Den icke missbrukande förälderns förmåga att kompensera för de konsekvenser som problemet kan få för samvaron i familjen
Konfliktnivån i familjen är låg.
Daglig struktur med rutiner och vardagsrytm hålls
Barnen exponeras inte för episoder med drickande
Barnen får adekvat information om det som pågår i familjen

Barn som lever i en familj med en eller flera missbrukare brukar visa flera av följande symptom:

Sömnproblem och mardrömmar
Trötthet
Koncentrationssvårigheter
Ångest och nedstämdhet
Distans till andra människor
Dålig självbild
Ofrivillig tarm- och urintömning
Magsmärtor eller huvudvärk

Jag vill ju gärna tro att jag har gjort så mycket för att skydda.
Men jag vet ju också att jag inte har gjort det.

Jag känner skuld varje dag för att jag inte lämnade tidigare.
Och lilla du - du kunde aldrig välja.

Profile picture for user MCR

I kväll när vi gick upp för trappan.

- Du är en bra mamma. Jag skulle vilja köpa sådana där chokladhjärtan i en ask och ge till dig för att visa min kärlek.
Det kan man, mamma. Och jag skulle vilja göra det till dig.

Så sa han. Min fina son.
I kväll när han skulle gå och lägga sig.
Efter att han försökt argumentera sig till att få spela Playstation fast det var läggdags.

Men jag sagt nej.

Just då sa han just så.

Fast jag känner mig så trött.
Så otillräcklig.
Oförmögen.
Så full av skuld.

Då sa han så.

Profile picture for user Sisyfos

Vilken resa du gjort! Vilken kämpe du är och har varit. Det är egentligen inte konstigt att du inte gått tidigare tycker jag. Tråkigt kanske, men du hade ett mål att fullfölja med din utbildning. På nåt sätt brukar det fungera så att man gör en sak i taget. Ett mål i taget.
Du har lämnat nu, skuldtyngd, ångerfull. Men sonen din ser dig: Du är en bra mamma.
Skulle vilja skicka med dig att du inte kommer att kunna skydda dina barn. Glöm det direkt! Du har redan gjort det du ska. Förklarat för sonen, låtit honom prata om det. Det är det enda vi kan göra och det enda som fungerar i längden. Det enda vi kan bidra till är att de får verktyg så att de klarar sig själva. Att vi accepterar deras känslor, hjälper dem att sätta ord på sina känslor, påtalar deras styrkor och visar att de duger så bra precis som de är. Och att vi faktiskt även accepterar oss själva med alla de fel och brister som vi har (så länge det inte har stor påverkan på andra omkring). Låter ju alldeles fantastiskt enkelt detta...
Därför hoppas jag att du kan se på dig själv med lite blidare ögon och med lite perspektiv:
Utbildning, jobb, två graviditeter + levt med en sjuk man. Nu har du lämnat... nu när målen är klarade. Nu kunde du fokusera på dig och ditt och barnens liv och du agerade snabbt. Trots att du blev sjuk. Ja, du förtjänar verkligen en ask chokladhjärtan ?.

Profile picture for user MCR

Tack för ni läser och stöttar!

Och ja, han är fin min son! Och jag tror faktiskt att han förstår mig. Även om han ibland har så mycket ilska i sig att han måste ta ut den på mig.

Jag har dragit igång en utredning på BUP också. För han har grova koncentrationssvårigheter. Blir lätt avledd och har svag impulskontroll. Och han behöver mycket struktur. Tycker inte om när saker är oförutsägbara. Och han har en del att bearbeta. Men han har den mest otroliga fantasi. Och vi kan leka med lego i en evighet. Och han får mig att skratta högt varje dag! Och nu på sommarlovet har han fått så många nya kompisar som han hela tiden bjuder hem! Och jag behöver inte säga nej. För det finns inget att dölja här!

Tack för uppmuntrande ord om att se mig själv med blidare ögon. Jag försöker. Men det är svårt. Men jag jobbar aktivt med det.

Och tack för för att du tycker att jag skriver fint bedrövadsambo! Det är något jag förut tyckt om att göra, men inte gjort på så fruktansvärt länge.

Tack!

Profile picture for user MCR

Jag har en vän.

Jag betraktar henne som min bästa. Jag värdesätter henne så högt.
Hennes närvaro.
Nyfikenhet på livet.
På människor.
Hennes förmåga att se människor.

Att hela tiden lyfta blicken och mötas.

Jag höll på att förlora henne.

För jag, som var hennes vän, slutade dela med mig. Jag blev en främling. Vi blev främlingar för varandra. Och jag slutade möta henne.

Vi hade många mil mellan varandra.

Vi hördes ibland. Sporadiskt.

Men samtalen slutade ha ett innehåll. För jag slutade berätta.
Hon försökte i så många år.
Fiskade.
Lirkade.
Försökte hitta ledtrådar.

Men muren var välmurad.

Så hon slutade också dela.
För hon visste inte längre vem mottagaren var.

I början av sommaren sa hon:
- Varje gång du berättar är som en present.

Och nu har jag henne tillbaka.

Vi har fortfarande många mil mellan varandra.

Men jag ger henne lite mer av mig varje gång. Och jag får allt av henne. Och jag känner mig levande.

I dag åker jag tåg. Och jag ska spendera några dagar med henne. I en stor stad. Och jag ska möta henne.

Och andra.

Hon. Han. Dem. Det.

Livet.

Profile picture for user Nordäng67

Att du har denna vän! Så skönt att ha sådana! De är riktiga vilorum där man kan återhämta sig och få ny kraft! Du skriver så fint och känslosamt! Hoppas du får riktigt härliga dagar med din vän!

Profile picture for user MCR

Tack!

Ja, visst är det fantastiskt med vänskap.
Det skrämmer mig att jag nästan höll på att förlora henne också. Min finaste vän.
För det är inte många jag har kvar eller som jag har släppt in i mitt liv.
Att ljuga och ständigt hålla människor på avstånd gör att man blir ensam.
Så förbannat ensam.
Så jag är otroligt glad att jag har henne kvar!

Dagarna har varit fyllda med betraktelser över livets stora och små under.

Och så har jag och min själ dansat!

Profile picture for user MCR

Du har sagt ett datum.
Att det nog blir av då.
Flytten.
Flytten tillbaka till min stad.
Den stad vi tillsammans lämnade för nästan tio år sedan.
Staden som jag återvände till förra året.
Nu kommer du hit.
För att få vara med barnen.
För att livet ska bli enklare.

Men nu har du inte hört av dig på en vecka.
Även fast du haft flera inbokade telefontider med barnen.
Det är tur det är sommarlov, så barnen inte riktigt har koll på dagarna.
Jag fick till svar att du inte mår så bra.
Jag började att inte heller må så bra.
Jag blir så arg på att du får mig att göra så.
Att jag låter mig påverkas.

Ett år.
En evighet och i går.

Jag kan bara gissa vad din tystnad betyder.
Jag vet vad din tystnad betyder.

För vem kommer livet bli lättare?
Jag hoppas det kommer bli det för oss alla.

Profile picture for user Nordäng67

känner du inför att han flyttar till samma ort? Är en viss trygghet i att ha ett fysiskt avstånd! Även om en människa så klart kan sitta på andra sidan jordklotet och påverka en mycket!

Profile picture for user MCR

Det är dubbla känslor.

Jag har ju känt mig så stark sedan jag gick anhörigbehandlingen.
Stark och trygg i att om jag gör annorlunda - så kommer jag att må annorlunda.
För om man fortsätter att göra som man alltid har gjort kommer man att må på samma sätt.
Det har jag förstått. Och jag har förändrat så mycket.

Nu har det varit lätt att inte göra samma som förut. För vi har inte varit nära varandra.

Men nu krymper avståndet. Och han kommer att vara en del av mitt igen. På ett nytt sätt.

Jag är rädd att jag kommer att flytta gränser igen.
Göra saker på bekostnaden av mig.
För att barnen ska få det bra.
För att han ska få det bra.

Att jag kommer att göra saker just för att livet ska bli enklare för honom.

Jag vet att han fortfarande inte har någonstans att bo här.
Det finns ingen adress när han flyttar.

Och jag ska vara stark i att han inte ska bo här.
Men jag vet inte hur jag ska förhålla mig till hans umgänge med barnen.
För jag vill ju att de ska kunna ses.
Men om han inte har någon bostad, måste de ju ses här.

Och då måste jag vara iväg när de ses, eller så är vi alla här.

Det där kommer att tära på mig. Det vet jag.

Jag vill vara stark. Men det är så fruktansvärt svårt att veta vad som är det rätta att göra.

Och hans tystnad berodde precis som jag anade på att han har/haft en period.

Han såg fruktansvärd ut när vi pratade på telefonen i dag.

Min son märkte det också.
För trots att de nu inte hade pratat på nästan en och en halv vecka,
ville han knappt prata.

Han hade bara telefonen på avstånd och lekte i stället för sig själv.

Ja. Han kommer att påverka mig på ett nytt sätt igen.

Profile picture for user Sisyfos

De måste inte ses hos dig även om han inte har nånstans att bo. Förstår att det blir kluvet, eftersom du vill att han ska träffa barnen, men det kan vara bra att sätta en gräns - han kommer inte in hos dig. Han får hitta på saker så att de kan ses. Du måste verkligen inte sköta det åt honom. Även om det blir på bekostnad av hans relation med barnen. Han måste ta ansvar för det själv. Han har gjort det genom att söka en utbildning så att han kommer nära dem (och kanske dig). Han kan lösa resten själv också om han måste, men om du börjar ta ansvar och möjliggöra så är du snart där igen. Var försiktig.

Profile picture for user Nordäng67

är det för dig! När man har barn ihop kan man ju inte bara tänka vad som blir bra för en själv! Och ibland är det så svårt att bedöma vad som ÄR bäst för ens barn! Kanske bättre att era barn inte träffar honom om han är så under isen?! Bara han inte försöker "skaffa" sitt boende hos dig! Ens medlidande och empati gör att det är svårt att stå på sig ibland tycker jag! Mitt hjärta blöder för mitt ex ibland! Han försätter sig i dåliga situationer och blir så ledsen när han har nyktrat till och hatar sig själv! Du verkar stark och veta vad du vill! Ha högt prio på vad som är bäst för dig så blir det automatiskt bra för barnen!

Profile picture for user MCR

Tack för kloka ord!
Verkligen!

Jag har packat om väskorna och landat vid Medelhavet tillsammans med mina barn och mina föräldrar.

Och ja, jag ska behålla fokus på det som jag vet att jag mår bra av. Även om det kommer bli svårare.

Profile picture for user MCR

Jag tror att ni såg något från början.

Något som jag tidigt försökte dölja. Förminska. Gömma undan.

Och det skrämde er.

Men jag lugnade.
Skrattade. Pratade om annat.
Om planer.
Framtid.
Skimrande drömmar.

Så inträffade några händelser.
De blev svåra att dölja.
Men vi var unga.
Och jag, kloka, rådiga jag, jag skyddade.
Döljde.
Förminskade.
Gömde undan.

Och er rädsla minskade.

Och så flyttade vi.
Långt bort från era blickar.
Och frågor.

Och lögnen blev lättare att leva.
Men trots det.
Döljde.
Förminskade.
Gömde undan.
För er oro fanns där.

Och mycket gick ju så bra!
Men oron följde er. År efter år.
Det vet jag.

På slutet slutade ni sova.
Oron tog över helt.
Och maktlösheten.

Berättelsens värsta slut spelades upp bakom era ögonlock så fort ni stängde dem.

Och jag fortsatte att dölja.
Förminska.
Gömma undan.
För jag ville skydda er från oro.

Ni förstod mer än jag någonsin kunde ana. Och mina lögner åt upp er.

Tack för ni finns kvar vid min sida!
Älskade mamma och pappa!

Profile picture for user Nordäng67

din mor och far får möjligheten att läsa dina inlägg! Va stolta de måste vara över dig! Hoppas ni får en helt underbar semester!

Profile picture for user Heleena

Ha en härlig semester! Jag ska åka med min son till hans pappa imorgon. Han är nu nykter och ska åka iväg på behandlingshem långt bort i 3 månader. Så jag gick med på att de skulle få träffas innan, men jag ska vara med. Förstår dina funderingar ang. barnen till fullo. Men se till att njuta av semestern, känn dig stark och stolt över de förändringar du gjort!

Profile picture for user MCR

Tack!

Jag kramar mamma och pappa och tackar för allt stöd och allt de gjort och gör för mig. Men att låta dem läsa skrämmer mig. Det blir för avklätt och naket. Men kanske senare. När jag själv blivit mer bekväm med mina egna ord. Fortfarande försöker jag göra dem till mina och förlika mig med dem.

Heleena.
Gick mötet bra? Jag hoppas så att ditt ex är mottaglig för behandling! Och att livet kommer bli enklare för dig och barnet.

Jag säger samma sak till dig - var stark och stolt över det du gjort och acceptera att man inte kan förändra det som har varit.

Profile picture for user MCR

Att göra sig ensam.

Det går ganska fort.

Att sluta höra av sig till andra.

Att sluta svara när det ringer.

Att sluta svara när det plingar till i telefonen.

Det går fort.

Andra förväntar sig fort att det är så du kommer att göra.

Att sluta skratta med andra människor.

Att sluta möta andras blickar.

Att gömma sitt jag.

Det går fort.

Du förväntar dig fort att det är så du kommer att göra.

Och det är svårt att göra annorlunda.

Men för att må annorlunda måste vi göra annorlunda.

Gör vi som vi under en lång tid gjort kommer vi må precis som vi under en lång tid gjort.

Det kan gå fort att göra sig mindre ensam!

Profile picture for user MCR

Vi kan välja vilka människor vi väljer att möta.
Länge har jag inte velat mötas alls.

Jag lyfter inte blicken och ser
alla de
människor som kommer i min väg
människor som redan finns i min närhet
människor som skulle kunna få ruska om mig
Hålla i mig
Hålla om mig
En stund
En tid
Ett liv

Här möts vi. Du. Du. Du. Du. Och jag.
Och vi möts.
Vi lyfter blicken.
Öppnar våra ögon.
Öron.
Sinnen.
Hjärtan.

Jag ger en liten bit av mig
och jag får allt av dig.

Dig som jag nu har valt att möta.
Och som möter mig.

Jag skrev den här under min anhörigbehandling. Det var verkligen en omvälvande upplevelse. Att få möta andra och dela med sig och bli bemött med förståelse. Min resa har fortsatt här. Jag fortsätter att dela och jag känner hur jag blir tryggare i att möta världen runt omkring mig också. Mina yttre och inre murar har rivits och jag känner mig nyfiken på båda mig själv och andra. Ibland skrämmer det mig. Men mest av allt känns det levande!

Profile picture for user Heleena

Mötet gick bra och mitt ex är på behandling nu. Hoppas innerligt att han är mottaglig vilket han borde vara då det är mycket som står på spel.

Profile picture for user MCR

Tack! Fina ord gör mig glad!

Jag hoppas så mycket att han kommer att ta emot behandlingen. För er allas skull.

Jag hoppas även att du kommer bli erbjuden någon anhörigvecka eller liknande. För det är givande. Vi behöver också få insikter. Och hjälp.

Kramar!

Profile picture for user MCR

Jag förstår att det inte var mig det var fel på.

Att du inte förmådde att hålla dina löften hade ingenting med mig att göra.

Jag älskade inte för lite.
Det gjorde heller inte du.
Men kärlek var inte tillräckligt.

Nu förstår jag det.

Sjukdomen gjorde dig sjuk.
Sjukdomen gjorde mig sjuk.

Vi blev så fruktansvärt sjuka.

Nu är jag är så glad att även jag tog emot hjälp.
För vi följer samma mönster du och jag. Och medan du självmedicinerar dig själv utplånade jag mig själv på andra sätt för att döva.

Och det tog all min kraft.

Det var upp till mig om det skulle bli någon förändring.

Du överlever utan mig.
De flesta gör det.

Jag vet det nu.

Och jag ska inte bara överleva.
Jag ska leva!

Profile picture for user MCR

Framför mig ser jag:

Ögon som svartnar.

Blod som pumpar.

Muskler som dras ihop.

En stark kropp som ibland erbjuder en trygg famn förbereder sig för strid.

Just nu finns ingen trygghet här. Bara skräck.

Jag tar emot förnedringen.
Mitt i ansiktet

Jag känner loskan träffa mitt ansikte. Den kletar i mina ögon och jag känner den rinna nedför min kind.

Du slog inte ofta.

Men du förnedrade mig så djupt.

Jag förlorade så mycket av min självrespekt. Så mycket av mig själv.

När vardagen börjar ska jag lära mig att dela den med dig igen.

På ett nytt sätt.

Profile picture for user MCR

"Ronja", sa Birk. "Förstår du att vi är så fria att man kan gapskratta åt det"?

"Ja, och det här är vårt rike" sa Ronja. "Ingen kan ta det ifrån oss eller driva bort oss".

Ur Ronja Rövardotter

Profile picture for user MCR

En sommar går så fort

Innan den tog sin början skrämde den mig.

Sommaren. Ledigheten. Ensamheten.

Så många timmar som skulle fyllas.

Av mig. Med mig.

Inget jobb. Inget att prestera.

Tomma dagar i kalendern.

Försöka att bara vara.

Inte fly in i något annat.

Känna efter.

Hitta ett jag.

Jag visste att den skulle komma nu.

Magsjukan av känslor.

Men jag visste inte vilka proportioner den skulle komma att ha.

Inte att jag skulle dras av utdragna förvärkar och sammandragningar.

Att förlösningen skulle pågå så länge.

Men jag var fylld till bredden nu.

Nu tog jag mig tid.

Och det har gjort så ont.

Och jag är så trött nu.

Hur ska jag klara vardagen nu?

Jag är fortfarande inte klar.

Eftervärkarna skälver fortfarande i min kropp.

Nu är det vardagen som skrämmer mig.

Profile picture for user InteMera

Det kommer att gå bra, vardagen! Det värsta är nog över, du har släppt ut allt det onda, sjuka. Det försvinner sakta som det dammoln som uppstår när man piskar en matta. Håll andan lite till så är luften snart klar igen, ondskedammet har upplösts till intet och där står du sen kvar med solen i ansiktet ?❤️

Profile picture for user MCR

Så fint!

De här mattorna har inte blivit piskade på nästan tolv år. Mattorna har därför blivit så ingrodda av smuts att dammolnet är tjockt.
Jag hoppas det är som du säger, att molnet kommer att lösas upp och att solen är stark där bakom.

Profile picture for user MCR

Så hette en uppgift jag har fått göra.

”Vad är Mitt problem?
En annan människas beroende är inte ditt problem,
det är den personens problem.
Inte heller är en annans agerande ditt problem,
utan det är hur du reagerar på agerandet som orsaka problem för dig”.

MINA problem är:

Jag har svårt att känna mig tillräcklig

Jag har svårt att sätta gränser

Jag har svårt att känna tillit

Jag har svårt att inte kontrollera

Jag är rädd för att göra fel

Jag känner ensamhet

Jag har låg självkänsla

Desto mer jag bearbetar och reflekterar över mig själv
det som har hänt
och min nuvarande situation
får jag fler och fler insikter.

De slår mig ibland hårt i magen.
Ibland rakt i ansiktet.

De får mig att tappa andan och fotfästet.

Jag kände de här känslorna redan innan jag klev in i min destruktiva relation.

Profile picture for user MCR

Nu är vardagen här.
Nu är du här.

Luften kändes med ens svår att andas.
Det tryckte i mig.
Någonting pressades mot mig.

Kontrasten blev så tydlig.
Ledighet och bekymmersfrihet skulle bytas mot förpliktelser och oro.

Men jag har landat mjukt.
Vardagen med dess vardagligheter har omfamnat mig. Varmt.

Och luften är klarare igen.
Jag andas in och blir uppfylld.

Jag är redo.
För vardag.
Och dig.

Profile picture for user MCR

Känslan av frihet.

Jag lämnar mitt hem om jag vill. När jag vill. Utan oro.

Jag kommer tillbaka till mitt hem för jag vill. När jag vill. Utan oro.

Det som borde vara självklarheter -
har så länge inte varit det.

Det är en fantastisk känsla!

Profile picture for user InteMera

Du sätter fingret exakt på det jag önskat, att kunna lämna mitt hem när jag vil utan att oroa mig för vad som händer medan jag är borta och kunna återkomma när jag vill utan att oroa mig för vad som väntar bakom dörren.

Det tycker jag är en stor sak, att slippa få sin rörelsefrihet kringskuren.

Profile picture for user MCR

Som jag har tagit ansvar och anpassat mig. Det har varit ett sätt att vara.

Jag har sagt nej till så mycket. I så många år vågade jag inte åka iväg för jag kände så mycket rädsla. Jag kände att allt ansvar låg på mig.
Vad skulle hända dig om jag åkte iväg till min familj under en ledighet?
Skulle du bli riktigt dålig?
Vem skulle se till att du kom iväg till jobbet?
Vem skulle ringa och säga att du var sjuk om du blev så dålig att du inte kunde gå till jobbet?
Skulle du kanske rent av dö om jag inte var där?

Och så rädslan för att komma hem.
Att inte veta i vilket skick du och hemmet var i när jag kom hem.
Att aldrig veta vad som väntade på andra sidan.

Och att ständigt anpassa mig.
Att åka bort över dagen för att slippa vara hemma. Ut i skogen. Till biblioteket. In till stan. Iväg till stranden. Till museet. Ut i pulkabacken. Till simhallen.
Vi gör en utflykt. Bort ett tag. Vart som helst. Vi stannar borta lite till. Vi gör ett spännande äventyr.

Men bara för att hjärtat brast av att vara hemma.
För att luften där inte gick att andas.
För att väggarna krympte och pressades emot mig.

Och inuti skrek jag.
Men jag orkade inte förändra det själv.

Det var ett sjukt sätt att vara på.
Jag vet det nu.
Det är sjukt att anpassa sig så efter någon annan.

Det går att förändra.

Nu väljer jag själv när jag åker och när jag kommer hem!

Profile picture for user InteMera

Får en klump i magen av det du skriver, sant varje ord och en exakt beskrivning av hur jag känner. Inser det inte är friskt eller hållbart, att inte kunna andas i sitt eget hem eller komma och gå som man vill.

Profile picture for user MCR

Men det är inte riktigt som vanligt.

Nu är du här. Men fortsatt utan adress. Inhyst på ett vandrarhem. Tillfällig lösning.

I veckan har det gått bra. Jag har behövt din hjälp och du har hjälpt till. Och jag har varit tacksam. Men för att få ihop allt har du sovit på vår soffa en natt. Och vi har ätit måltider tillsammans.

På ett sätt är det fint.

Nu börjar en ny vecka. Vi har inget bestämt. Ibland behöver jag hjälp. Och då vill jag kunna lita på att få hjälp. För vardagen är svår att reda ut ensam.

Men om det blir på bekostnad av mig och hur jag mår reder jag hellre ut det ensam.

Just nu finns det ingen tydlighet. Inga ramar att förhålla sig till. Jag tror vi behöver ramar.

Profile picture for user MCR

Det har varit så svårt att göra annorlunda nu när vardagen kommit tillbaka.

Jag jobbar för mycket.
Jag flyr.
Jag vill inte känna efter.
Jag tar på mig allt.
Jag känner mig så ensam.

Men i dag gjorde jag annorlunda.

Jag gick på mitt första al-anon möte.

Det gjorde mig gott.

Profile picture for user MCR

Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram –
Men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.

Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendeskapen
var min köld.

Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
Fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.

Karin Boye

Profile picture for user InteMera

Tänk att något skrivet för såpass länge sen kan träffa rätt i hjärtat än idag, Karin Boye sätter ord på en obeskrivlig känsla.

Att släppa rustningen och våga livet, kan kännas för mycket begärt många dagar..

Profile picture for user Lyra

"Om det blir på bekostnad av mig och hur jag mår, reder jag hellre ut det ensam."

Spara den mening hos mig och håller i den lite grann, i den fortsätta röran som är mitt liv.

Hoppas du hittar ramarna!

Profile picture for user MCR

Jag kom över dikten när jag förberedde ett moment till jobbet, tror faktiskt inte att jag har läst just den tidigare, men den kändes skriven för mig. Den beskriver allt det jag känt så starkt och försökt jobba så mycket med under sommaren. Hon skrev så lidelsefullt och kraftfullt. Vackert.

Jag vill möta livet. Jag vill göra det till mitt.

Profile picture for user MCR

Ramar är svåra att sätta. För jag vet inte hur jag vill att de ska se ut. Jag är så förvirrad i mina tankar. Ibland vill jag vara arg. För jag tycker mig ha rätt till det. Och ibland vill jag ha dig nära.

Jag sätter mig gärna över. Tycker mig veta allt bäst.

Jag önskar du hade någonstans att bo så vi kunde börja bygga upp hållbara rutiner.

Profile picture for user MCR

I dag skulle du ha kommit till samtal på sonens skola. Men du kom inte.

Det blev ingen bra dag för mig.
Det blev ingen bra dag för din son.

Profile picture for user MCR

Jag känner mig så misslyckad i mitt föräldraskap.
Jag har gjort så många fel.
Jag har så svårt att tycka om mig själv. Jag känner det så starkt.

Självhatet.

Stress.
Det får mig att bli någon som jag tycker ännu sämre om. Jag blir irrationell.

Jag förstår nu att det har att göra med att jag levt i en ohållbar situation i svår stress under en lång tid.
Det har påverkat mig.

Nu ifrågasätter jag min förmåga.
Min förmåga att vara en bra förälder.

För det känns som jag har tappat det.
I alla fall som att jag så lätt tappar det.

Nu är det jag som påverkar er.
Mina små fina.

Jag längtar efter ett starkare jag.

Som orkar.
Som förmår.

Den som jag var.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Som förälder kan man bara göra sitt bästa, utifrån de förutsättningar man har just då. Var snäll mot dig själv ❤️

Profile picture for user MCR

Jag ska försöka.

Jag gick till ett möte i dag igen. Det hjälper. Jag blir mindre ensam i mötet med andra. Jag ska komma ihåg det.

Och jag ska jobba med mig själv.
Små steg.
Men hela tiden.
För det krävs ständigt underhåll.
Annars kommer jag gå tillbaka till att göra som jag alltid gjort.

Små steg i taget.

Hitta tålamod och uthållighet.
Hitta tillbaka.

Till mig själv.

Profile picture for user MCR

Jag håller sakta på att få insikt i hur sjuk jag är.

Jag har fått hjälp att öppna mina ögon.

Jag är mottaglig nu.

Jag vill förändras.
Så otroligt mycket vill jag det.

För jag kan inte fortsätta som jag gjort.

Jag trodde att jag hade kapitulerat. Men jag har fortsatt min strid. Och jag har slagit mig blodig.

Men jag ska inte utkämpa några slag.

Jag ska långsamt och tålmodigt skala av alla lager av allt det sjuka.
Och jag ska lära om. Göra annorlunda. Lyssna och lära av andra som har gått före mig.

För jag har så många beteenden som är sjuka. Och det tar sig uttryck på så många sätt. Och jag ser det mer och mer nu.

Jag lyssnar. Jag delar. Jag växer. För jag vill göra annorlunda.

Profile picture for user MCR

Ibland behöver man få lite överblick.
Men det är så jäkla svårt. För strapatsen upp kan kännas övermäktig.

Lättare är att inte riktigt klättra så där högt så man ser det som finns runt en utan bara fortsätta snubbla, stöta i och krocka med det som finns där.

Men ibland måste man göra den där klättringen och begrunda det som finns runt en.

Först då kan man se att man behöver flytta bort ännu mer. För det kan finnas så mycket bråte där.

Jag längtar efter fri sikt.
Att se klart.

Men jag måste klättra ett tag till.

Profile picture for user Nordäng67

efter fri sikt och att se klart! Så där som andra verkar kunna göra helt naturligt utan tungt arbete! Bara så svårt ibland att veta hur man får bort bråten! Läser din berättelse med stor behållning! Du fångar allt så bra med dina ord och berör mig så mycket!

Profile picture for user MCR

Tack! Vi får tålmodigt göra det som krävs och ta emot hjälp av varandra. Al-anon hjälper mig på min väg. För jag behöver hjälp med att få insikter.

En vän skrev i dag att hon tackade för visad hänsyn. För det pågår vägarbete inom henne. Ombyggnation.

Hon klagade sedan över hur långsamt allt går nu. Nu när ombyggnationen tvingar fram sänkt hastighet på sträckan. Men hon tackade för visad hänsyn.

Tänk att det är så förbannat svårt att ge sig själv den där hänsynen. Att tålmodigt låta det ta tid.

Tålamod är en dygd sägs det. Jag har så lite av det när det gäller mig själv.
För nu ska det väl hända saker! Jag gör ju jobbet. Eller gör jag det?

Jag tror vi måste acceptera att det tar tid med ombyggnationer. De håller mycket sällan utlovad deadline - även om visionerna är storslagna.

Och våra ombyggnationer är igång nu. Vi ska inte bry oss om någon deadline - vi ska låta det ta tid. För vägen kommer bli så mycket bättre nu. Resan dit kommer bjuda på svårigheter och bakslag. För min egen del måste jag som sagt först få översikt för att ens kunna dra sträckan. Men jag vet också att det kommer ge så många nya möjligheter, nya sätt att lösa saker på och nya samarbeten.

Svårt och övermäktigt att göra arbetet på egen hand tror jag att det kommer bli. Och jag tror att det är tungt för de flesta av oss - att vi behöver hjälp. Och jag tar gladeligen emot hjälp nu.

Profile picture for user Nordäng67

var en bra liknelse! Ja man får ha tålamod! Tar också hjälp, så skönt! Är nog omöjligt att klara det på egen hand! Fasade första gången men nu ser jag fram emot dessa stunder, kvalitetstid med mig själv! Får hemläxor efter varje tillfälle så det känns som processen pågår hela tiden! Fortsätter följa din resa!

Profile picture for user MCR

Så sa min son i dag i sängen när vi låg och kramades och småpratade efter sagan.

"Jag tycker så mycket om dig när du är glad. Du är så härlig! Jag känner att jag vill säga något vackert till dig - nu när vi ligger näsa mot näsa och myser, du och jag. Mys är bäst. Ingen protest."

Det var så fint och mysigt. Och jag önskar att jag kunde ge honom det varje dag. Ett lugn och en glad mamma. Det har blivit så mycket bättre. Men ibland är jag så trött. Orkeslös. Ur funktion. Då har jag så lätt för att bli arg och ledsen. Känslor svämmar över helt utan orsak. Det kan gå så fort. Och det är precis likadant för dig. Lilla du.

Men när jag är glad då mår vi så bra allihop.

Jag ska sakta men säkert bygga upp mig själv.
Bygga upp oss.

Profile picture for user InteMera

Så vackert skrivet! Känner igen det du beskriver, allt barnen vill och behöver är en glad förälder ❤️

Profile picture for user MCR

Förutsägbarhet.
Det saknades.
För vi visste sällan vad som väntade där hemma. Vi visste inte hur du mådde.
Om du skulle vara den bästa av dig själv. Den svagaste.
Eller den värsta?

Jag försökte vara förutsägbar.
Stabil.
Att lita på.

Glad. Påhittig. Lekfull.
Extra allt.

Men hur jag än försökte kunde jag inte. För jag påverkades ju.
Jag anpassade mig.
Och jag reagerade. Fast jag inte ville.

Så många gånger som jag var så bottenlöst ledsen.
Och lilla du - du ville trösta. Göra mig glad.

- Är du glad nu mamma? Eller är du ledsen?

Röda ögon och blöta kinder blandade med ett leende.

Du ville kunna läsa av. Förstå vilka känslor vi bar på.

Oftast sa jag att jag var ledsen. Att jag önskade att jag var glad. Och försökte förklara.

Lilla du.
Jag har gjort dig orätt.

Nu är jag så otroligt mycket gladare. Och vi behöver aldrig fundera över vad som väntar på andra sidan.

Men du vill fortfarande att saker ska vara förutsägbara. Du läser av. Du vill kunna läsa av.

Lilla du.

Profile picture for user Sisyfos

Bästa MCR!
Du har inte gjort orätt! Du har gjort rätt. Du har försökt förklara. Man har inte ansvar för någon annans känslor, det går inte. Inte ens barnens... det enda man kan göra är det du gjort, förklara, och förklara igen. Be om ursäkt när ens eget mående gör dem illa. Jag har jobbat hårt för andras mående... den bästa gåvan du kan ge honom är att frånta honom ansvaret för ditt mående. Och jag tror du gör just det. En toppenmamma känns det som du är. Tänk vad bra du är på att se.

Profile picture for user InteMera

Du verkar vara den bästa mamman ett barn kan ha! Du har gjort allt du kan för att ni ska ha det bra. Du har varit lessen men förklarat. Barn förstår nog mer än vi tror när vi helhjärtat pratar med dem. Vi är alla bara mänskor med känslor som ibland rinner över, även som mammor. Vi kan inte skydda barnen från alla obekväma känslor och tankar men den bästa gåvan vi kan ge dem är att känna igen sina tankar och känslor och lära dem hantera dem. Exakt det har du gjort!

Stor varm kram till dig, hoppas ni får en mysig fredagskväll ❤️

Profile picture for user MCR

Tack för uppmuntrande ord!

Jag kämpar så med att acceptera det som har varit och de val jag tidigare gjorde. Men det är svårt. Jag visste ju redan då hur det påverkade oss att jag stannade - att jag hela tiden flyttade mina gränser.

Och nu är det så tydligt vilka konsekvenser det har fått.
Trots alla rätt så har jag gjort orätt.

Sonen har nu fått tid för neuropsykiatrisk utredning. För han har ingen ro. Han är utagerande. Har svårt att samspela med andra jämnåriga. EHT efter EHT avlöser varandra. Han känner av de mest subtila signaler från sin omgivning eftersom han lärt sig att hela tiden känna av. Skapa förutsägbart i det oförutsägbara. Och visst kan det vara så att han har det i sig, att om han växt upp i en tryggare miljö skulle vara på ett liknande sätt. Men jag vet att mina val har påverkat honom. Och jag jobbar så hårt med det. Att acceptera. Men också att försöka förändra det jag kan.

Min skuld är så stor.

Och jag hoppas jag kan acceptera det inom sinom tid.

Profile picture for user Hopplöst

Har läst era kommentarer och är ny här. Har en sån ångest för min son som är alkolist. Han har hjälp av en alkoholterapeut som är helt underbar. Säger han vill sluta dricka men är endast nykter någon dag sen är han igång igen. Är totalt slut efter allt man försökt att hjälpa honom med. Han har depression och det är så synd om honom. Men jag vet ju att det beror på han dricker. Slutar han så går det över när det är alkoholen som gör honom nedstämd. Själv har jag inget liv bara orolig över om han dricker. Orkar inte med att vara med andra människor. Svårt att vara glad och isolerar mig. På jobbet har det gått bra blir lite av en ventil man får koppla bort tankarna lite. Men nu är det svårt att vara på jobbet med. Trodde han skulle sluta dricka med hjälp han fick så började han gå på AAmöten men nu struntar han i det med. Han bara ljuger för mig hela tiden. Klarar man detta? Han vill sluta säger han men ändå dricker han.

Profile picture for user MCR

Jag förstår att det är jättesvårt att hantera som förälder. Att din oro är konstant och tung att bära. Att lämna och sätta gränser för att komma ifrån sitt medberoende är så mycket svårare då när det gäller ens barn. Har du något form av stöd i dag? Samtalsstöd, al-anon grupp eller anhöriggrupp på beroendecentrum? Jag tror det kan vara en god idé för dig att själv söka stöd för att få hjälp med hur du ska hantera denna oro. Jag har mött många föräldrar genom de olika stöd jag har tagit hjälp av. Föräldrar som innan känt att de själva aldrig kommer att kunna må bättre eftersom deras barn är aktiva i missbruk. Men vi kan alla få stöd och hjälp och må bättre.

Styrka till dig ❤

Profile picture for user MCR

Hej. Jag trillade dit och drack öl igår. Inga mängder men jag hamnade i vägen för ett rätt störigt gäng och fick stryk. Det ser värre ut än vad det är men vill inte att barnen ska se.
Kan vi träffas imorgon istället?

Nej. Han får inte träffa oss i morgon.

Profile picture for user MCR

Jag blir så trött över hur mycket det påverkar mig.
Hur ledsen, arg, förtvivlad du får mig att känna mig.

Att du gör som du gör.
Att du riskerar allt.

Det påverkar mig.

Jag får väl vara glad för din uppriktighet. Att du är ärlig i dina misslyckanden.

Jag vet själv inte om jag orkar vara ärlig.

Profile picture for user Nordäng67

fast den där ”ärligheten” känns numera som ett hån tycker jag! Som om man får syra kastad i ansiktet! Ibland önskar jag att han ljög om sitt drickande, skulle sjukt nog kännas som han brydde sig om vad man känner! Vem i denna värld kan göra samma misstag om och om igen och förvänta sig förståelse och empati? Kämpa på MCR på din väg i livet! Ibland är det kurvor och farthinder men man tar sig genom och förbi! Kram

Profile picture for user MCR

Tack för pepp och förståelse!
Ja. Syra i ansiktet och hårda slag i magen. Och där står man och tar emot förnedringen.

Förra året fick jag höra att återfallen kom på grund av saknad och av att livet blev så svårt att leva ensam med barnen så långt borta.

Så valde du att flytta hit för att få vara närmare barnen. För att livet skulle bli enklare.

Nu har du fått vara en del av vår vardag. Trots min brist på tillit har du fått ta plats.

Nu är återfallen och dess konsekvenser här.

Och jag slutar med ens med min ärlighet. Jag skyddar dig som jag alltid gjort. Jag fortsätter att skydda mig själv. För skammen är så stor.

Jag säger att du är sjuk.
Det går många förkylningar nu.

Profile picture for user Evalottalisa

Som svar på av MCR

Jag har just hittat till denna sidan, och just läst dina fantastiska texter. Så mycket du har skrivit som berör mig och som jag känner igen mig i.

Jag önskar så att du genast slutar med att sluta med din ärlighet, låt hela världen få veta vad det handlar om!
Under 9 års tid har jag skyddat min sambo, och fokuserat på det som fungerar, allt fint med honom osv. Men nu är det slut med det. Jag har kontakt med hans bror, jag har kontaktat hans vänner för att be dem prata med honom, jag har berättat för dagisfröknarna som följt vår resa, nej det var inte hans dåliga rygg, det var hans alkoholproblem...
Ikväll ska jag göra det tuffaste, och det är att berätta för min absolutist till pappa, att hans svärson som han tycker så mycket om, har kört full med barnbarnen mer än en gång.
Mina syskon, min mamma och mina vänner vet, men jag har inte klarat att berätta för pappa, tänkt att den dag min sambo reder upp detta, vill jag inte att relationen mellan honom och min pappa ska vara förstörd. Men nu är det slut med att ta ansvar för hans handlingar.

Och det magiska är, att när jag öppnar mig och är helt ärlig, gör människor detsamma! ALLA har erfarenheter av alkoholism, mer eller mindre nära, och fan vilken känsla när man inser att man inte är ensam, man är inget misslyckande, du definieras inte som person för att du skaffat barn med någon som visat sig ha dessa problem.
Jag får höra nya ord; jag är tydligen modig, stark, en riktig kämpe... Och livet börjar NU. Har du halkat dit och fått ett återfall genom att du skyddar honom igen, sluta genast så att det ligger bakom dig. Idag är den dag du reser dig och fortsätter på den rätta vägen. Du har sagt att han är sjuk, för sista gången! Idag eller imorgon säger du som det är! Det är vad jag önskar dig.
Vi hjälper ingen genom att skydda, vi bara underlättar det vidriga beteendet mot oss, mot barnen, mot den sjuke själv. Han får ta konsekvenserna av sitt handlande, precis som att du får ta konsekvenserna för dina val.
Kram

Profile picture for user MCR

Tack så mycket för dina fina ord! Och välkommen hit!

Ja, det är magiskt vad ärlighet leder till. Det är svårt att vara ärlig, men belöningen är stor. Att komma ur den där förbannade skammen och ensamheten.

Jag upplever precis som du säger att man får så mycket ärlighet tillbaka när man slår hål på sin fasad och låter det som är sant komma ut i ljuset. Och det är först när man vågar vara ärlig som man kan få till stånd en förändring.

Jag hoppas att samtalet med din far går bra och att det kommer att kännas skönt när du väl har berättat.

Det skrämmer mig att jag faller tillbaka i mina gamla beteenden med lögner och att skydda. Och jag vet att det är mig själv jag skyddar.

Och jag ska försöka göra annorlunda. Jag har börjat!