Nu är jag fan arg!

189 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
MCR
Nu är jag fan arg!

Jag har bytt min känsla.

Jag är ledsen.

Jag är ledsen över hur du har behandlat mig.
Hur jag har behandlat mig själv.
Hur våra barn, framför allt vår son, har blivit behandlad.

Och jag är arg!

Arg för allt du har gjort mig.
Arg för hur du har behandlat mig.
Arg för hur jag har behandlat mig själv.
Arg för hur våra barn har blivit behandlade.
Jag är arg över hur jag fortsatt kommer att bli behandlad och vad det kommer att göra med mig.

Jag har fått lära mig att jag ska skilja på sjukdom och person.
Sjukdomen är ett och du är ett. Inte samma.

Men det är svårt.
För det är du som har gjort allt det här mot mig.
Du har gjort alla val.
För du har haft ett val.
Du har alltid haft ett val.
Precis som jag. Och jag valde alltid dig.

Jag minns så mycket.
Jag minns så lite.
Jag har inte velat minnas.

Jag minns hur du har försvunnit.
Hur jag har ringt alla sjukhus. Sökt efter dig. Ringt alla häkten.
Hur jag har åkt runt och letat. Med barnen i bilen.

Hur har du hamnat först?
Före allt annat?
Före barnen?
Före mig?

Du blev viktigare än allt.
Alla hot. Allt våld. All psykisk misshandel.
Alla löften – som du inte förmådde att hålla.

Hopp och förtvivlan.
Hoppet alltid lite strakare.

För jag valde dig när jag kunde ha valt mig.
Dig som jag älskade och hatade.
Du som var min trygghet precis som det var du som gjorde mig så otrygg.
Du som var mitt allt – eftersom jag hade valt bort allt annat.

Jag stängde dörren och slog upp den igen.
Kom tillbaka.

Jag som möjliggörare.
Jag som hatade det så mycket. Så förbannat mycket.
Jag som kände så mycket kärlek. Så förbannat mycket kärlek.
Men ändå – en möjliggörare.

Och vad fick jag?

Ensamhet.
Väntan.
Isolation.
Vånda.
Ensamhet.
Denna förbannade skam. Denna livslögn.

Ensamhet.

Det är jag som är sjuk.
Det måste vara jag som är sjuk.
Det var aldrig jag som var sjuk.
Du gjorde mig sjuk.
Sjukdomen gjorde mig sjuk.

Jag jobbar för mycket.
Jag flyr.
Jag litar inte på.
Jag törstar efter kärlek.
Jag har så många hemligheter.
Jag är så ensam.
Jag är så duktig.
Jag är så mycket fasad.
Solid.
Av betong och armering.

Finns det någon som kommer igenom?
Jag tror det. För nu väljer jag mig.

InteMera
Vad bra skrivet, känner så

Vad bra skrivet, känner så igen känslorna du beskriver! Men också beslutsamheten att göra slut på att sätta sig själv sist, vi är värda så mycket mer!

MCR
Så många förlorade år

Ja. Att sätta sig själv först är svårt när man har levt i en destruktiv relation i så många år. Jag levde tillsammans med en beroende man i drygt tio år. Han är alkohol- drog och spelberoende. Jag lämnade honom för nästan två år sedan. Det är fortfarande så mycket som gör ont. Och jag förstår att det kommer att göra det under lång tid framöver.

När jag lämnade honom eskalerade hans beroenden och det har kommit att påverka mig fortfarande. För trots att jag har lämnat honom är det svårt att sätta mig själv först. Vi har två barn tillsammans och jag kan inte lämna honom helt. Han kommer alltid att finnas i mitt liv.

Förra veckan gjorde jag äntligen en anhörigbehandling. Det har varit den bästa veckan i mitt liv. Jag har satt ord på så många känslor. Pratat om saker jag aldrig trodde att jag skulle dela med mig av. Och jag har mött människor som har förstått mig och inte fördömt mig eller belagt mig med mer skuld. För skuld finns det redan så mycket i mig att det håller på att äta upp mig.

Ja, vi är verkligen värda så mycket mer! Jag önskar alla mod att förändra det vi kan!

Jag vet att jag nu kommer att förändra så många fler saker. Jag är verkligen beslutsam nu!

MCR
Jag har öppnat en dörr

Jag har tagit mig tid att kämna efter. Det gör ont.

Jag har öppnat en dörr till allt det jag inte känt. Inte vågat sätta ord på eller formulera. Och nu forsar det ur mig.

Jag kan inte sluta.

Men jag tänker att det är friskt.

Att känna känslor. Att inte lägga locket på.

Att vara arg. Ledsen. Förtvivlad. Förbannad. I sorg.

Skulden och skammen försöker jag lämna bakom mig. Men de känslorna är så starka att de äter en liten bit av mig varje dag.

Men nu ska jag fortsätta vara arg ett tag till. För du har behandlat mig så jävla illa. Och nu ska jag vara arg.

Bedrövadsambo
Känslor är sunt!

När jag var utmattningsdeprimerad kände jag ingenting. Allt var bara "jaha". Jag kunde inte ens vara ledsen och gråta. Den första riktiga känsla jag kände efter ett tag var just ilska. Jag var så arg på omständigheterna som gjorde mig så sjuk. Efterhand kom de andra känslorna tillbaka. Så ja, det är absolut sunt att känna ilska. Var riktigt jävla svinförbannad så mycket du orkar!

MCR
Inget kan döda mig

Ja, riktigt jävla skitarg ska jag vara!

När jag bestämde mig för att lämna den destruktiva relation som jag då varit i i nästan tio år var min man djupt inne i sina beroenden. Vårt andra barn, vår dotter, närmade sig då fyra månader.

Samma dag som jag berättade för honom att jag skulle lämna ringde de från sjukhuset. De ville att jag skulle komma in akut.

Min man drog. Och jag fick ensam se till att jag kom iväg till sjukhuset medan jag ordnade barnvakt till det äldre barnet.

Det visade sig att de misstänkte livmoderhalscancer på mig.

Världen rämnade. Skulle jag dö nu också?

Hela hösten kämpade jag ensam tillsammans med mina två barn. Jag kunde inte för en sekund visa mig svag. Jag ville inte att mina barn skulle förlora tryggheten de hade i mig. Jag var på undersökningar och genomförde en mindre operation. Den visade sig inte vara tillräcklig. Det var cancer och jag skulle behöva ta bort livmodern. Och sen eventuellt genomgå behandling.

Jag tog bort min livmoder. Och en månad efter fick jag besked att det var tillräckligt.

Men jag var aldrig närvarande i den processen. Jag var medberoende under tiden och mitt fokus låg fortfarande på den man jag lämnade.

Under den perioden var han så djupt nere i sina missbruk. Han försökte bryta sig in hos oss. Stal våra saker. Barnens smycken. Spargrisar. Min bil. Men jag visste inte vad jag skulle göra. Jag fattar ju nu att jag borde ha ringt polisen. Det är det friska att göra. Men jag var sjuk.

Sedan fick jag till slut sålt huset. Vilket det var ett jobb i sig. Vi stod ju på det båda två och bär jag ville få till försäljning var han försvunnen. Jag packade ur huset. Jag sa upp mig. Och lämnade allt.

Då var han äntligen i behandling.

För ett år sedan genomförde jag flytten. Flytten som tog mig tillbaka till min uppväxtstad. Nära min familj.

Och nu när semestern har kommit. Har jag börjat känna. Och minnas. Och förstå. Hur jävligt det har varit.

Nu vill jag komma framåt. För inget av det här har tagit livet av mig.

InteMera
Wow, vilken

Wow, vilken överlevnadshistoria! Vilken styrka och kamp du gått igenom! Kan bara önska dig lycka till framåt, allting härefter kan ju bara vara bättre än allt du upplevt hittills! Stor kram till dig!

Saga689
Vilken kämpe du är! Härligt

Vilken kämpe du är! Härligt att du kommit ur din jobbiga situation nu. Kram!

MCR
Kampen

Det har verkligen varit en kamp.

Största kampen har varit att nå fram till beslutet att lämna. Det tog så många år.
Det är ju den där striden mellan hopp och förtvivlan som kämpade i mig så länge.
För hoppet vann alltid.

För han var ju så jäkla fin.
Och allt skulle ju bli bättre.

Det var alltid något annat som inträffade som gjorde att allt gick åt helvete.

Och så var allt så bra igen.
Vi var så fina. Hade så många gemensamma drömmar.
Vi skrattade så mycket. Älskade så mycket.

Men så plötsligt var allt det där borta. Som avlägsna drömmar.
Och då kom tankarna på att det måste vara jag som är sjuk.
Om jag bara gjorde annorlunda så skulle allt bli bra.

Men det blev inte bra. I stunder blev det bra.
Månader av hopp. Gemensamma skimrande drömmar.

Han fick sin bipolära diagnos. Ok. Tänkte jag.
Nu kommer allt att bli bra. Med medicinering. Läkarinsatser. Och förståelse.

Men det blev inte bättre. Bara svårare för mig att lämna.
För nu borde det ju bli bra. Och alla bara frågade hur han mådde.
Och ingen frågade mig. Jag blev bara ensam.

Nu ska jag i alla fall ta mig tid att känna efter hur jag mår.
Och jag ska sluta att känna skuld för att jag inte förmådde att lämna tidigare.

Och sluta att hjälpa honom när det gör att jag mår sämre.
För även om jag har lämnat honom och flyttat så många långa mil
är han barnens pappa. Och det kommer han alltid att vara.
Och jag vill att de ska ha honom i sina liv. Ibland.

Förra veckan gjorde jag ju en anhörigbehandling och det har verkligen fått igång nya krafter i mig.
Jag vägrar att låta honom stå i vägen för mitt liv längre!

Jag vill inte vakna upp en dag och känna bitterhet.
Jag vill känna mig fri. Jag är trettiotre år. Och fan vad mycket kul jag har framför mig!

För det här är mitt liv!

Bedrövadsambo
Helt rätt!

Kram ❤️

Heleena
Tack

Tack!
Den här tråden behöver jag läsa. Har läst den flera gånger.
Har själv lämnat. Ett år sedan nu. Men tagit fullt ansvar för sonen sedan dess, sålt ett hus. Köpt lägenhet.
Flera perioder av olika missbruk har förekommit hos mitt ex. sedan dess. Han har nu inte varit nykter/drogfri på 2 månader. Är också så jäkla arg. På honom för att han ser sig själv som ett offer som är fångad av missbruket.
Blir arg på mig själv att jag fortsätter att bry mig. Jag mår ju bara sämre av det.
Försöker att ta tag i mitt liv och må bra igen. Han ska inte stå i vägen mer.

MCR
Starka du Heleena

Det är så svårt att veta vad som är det rätta att göra. Speciellt när man vill att sina barns förälder ska må bra och just kunna vara förälder.

Jag har ju fortsatt att hjälpa med pengar till hyror och annat. Eller till droger. Vad vet jag?

Och eftersom jag har flyttat så långt har han fått bo hos oss i kortare perioder för att få träffa barnen. Då har han varit nykter. Men näst intill varje gång han lämnat oss för att resa hem har han återgått i sitt aktiva beroende. Vilket såklart har lett till mer skuld hos mig.

Nu har han iaf kommit in på en skola i den här staden jag och barnen bor i. Han har inte kunnat få någon bostad ännu på grund av hans många skulder. Och soc hjälper inte till eftersom han står skriven i en annan kommun.

Men jag ska inte ansvara för att det löser sig. Och när det väl gör det kommer jag att stå för alla beslut gällande hur han får vara med barnen.

Det kommer bli svårt att ha honom så nära igen. Men jag är så jäkla mycket starkare nu.

Och jag tror du är stark med! Jag vet det! Det hörs i din beslutsamhet! Fan vad vi är värda världen! Och vi har rätt att vara arga.

Och vi gör så gott vi kan! Vi har redan tagit de svåraste besluten och valt att sätta oss själva och barnen i våra liv först!

Stor kram till dig!

MCR
När rädlsan kommer över mig

Ibland kommer så mycket rädsla över mig.

Rädsla för vad jag har kommit att överföra till mina barn. Det blir så tydligt hur dessa destruktiva mönster är så svåra att bryta.
Har det funnits någon trygghet? Har jag pratat om det som det måste pratas om på rätt sätt? Kommer jag att fatta rätt beslut?

Hur ska jag veta vad som är rätt?

Jag får inte göra några misstag. Jag har gjort så många misstag. Jag kommer att göra misstag.
Även om jag vet att jag kommer försöka göra det som jag tror är rätt.
Jag ska fortsätta göra mycket som jag redan gör. Och jag ska göra så mycket annorlunda.

Jag har skyddat dem från så mycket.
Men jag är full av rädslor över allt jag inte har förmått.

Jag är full av frågor.

Vilka människor kommer mina barn att vara när de växer upp?
Kommer de att ha formats av upplevelser som gör dem till vuxna barn?
Kommer de att fortsätta in i relationer där de förblir anhöriga?
Kommer de att bli beroende?

Denna förbannade skuld. Som inte kan släppa sitt grepp.

Jag vet att jag kommer fortsätta göra mycket som jag redan gör. Det jag vet är rätt.
Jag vet också att jag kommer att göra så mycket annorlunda. Det jag snart kommer veta är rätt.

Och jag vet att det ibland kommer att bli fel.
För alla gör vi fel. Inte bara jag.

MCR
Att veta vad som väntar när jag öppnar dörren

Känslan av att veta vad som väntar när jag öppnar dörren kan fortfarande slå mig så hårt.

Att jag nu faktisk inte behöver vara orolig.
Inte behöver försöka få en föraning innan jag kommer hem.
Inte behöver känna hjärtat banka så hårt att det syns utanpå kläderna innan jag öppnar dörren.

För jag vet att allt är precis som jag lämnade det.
Och ingen annans mående eller känsla kan påverka mig.

Jag behöver inte tassa på få. Lägga mig intill hans konturer.
Inte anpassa mig. Inte forma om mig.

Vilken jäkla befrielse det är!

MCR
Vägen går framåt

Ett litet steg i taget.
Ibland snubblar vi.
Tar omvägar.
Återvänder till bekanta gator.
Ibland hittar vi till och med oss själva i samma gamla återvändsgränder.
Drar iväg på ett maraton.
Springer i cirklar.

Men vi kommer framåt.
Och horisonten ser ljus ut.

Tro mig.

Heleena
Jag vet att jag inte ska

Jag vet att jag inte ska ringa, men kan inte låta bli. Måste ju veta att han lever. Som att det skulle gå att påverka ändå? Men Klumpen i min mage försvinner när han svarar och jag kan fortsätta att försöka leva mitt liv.
Jag önskar att han kunde bli nykter och ta ansvar över sitt liv, men det måste vara på riktigt. Annars förstår jag inte hur jag ska klara av att låta honom vara med vår son. När inte den minsta tillit finns kvar.
Kanske det är bättre att han fortsätter sitt destruktiva liv för då kan jag neka honom. Samtidigt som det gör ont i hjärtat att höra hur sonen saknar sin pappa. Hur kunde det bli så här?

Känner så igen din rädsla. Ställer samma frågor. Men vi är starka, vi kan sätta gränser. Och ger allt för våra barn. De kommer att växa upp som starka individer de också!
Kram till dig med

MCR
Att hitta balans

Det är just det som är så fruktansvärt svårt. Att släppa taget helt.
Jag har tyckt att det här geografiska avståndet vi har nu är så skönt att ha. Vi har nästan halva Sverige mellan oss.
Det har gjort att jag mer och mer har kunnat släppa honom i mina tankar.

Men så fort han inte hör av sig som avtalat för att prata i telefon med barnen, växer klumpen i magen till något så stort att jag är rädd att den ska svälja mig. Men det har blivit bättre. Jag släpper mer och mer. Fokuserar mer på mig. Hittar ett jag.

Och precis som jag har återfunnit mig - vad jag tycker om, vad som gör mig glad och en fungerande vardag så är han på väg hit. Jag önskar så att det ska bli bra. Men det kan göra så att helvetet bryter loss här i stället. Och hur ska jag få så mycket tillit tillbaka att han ska få ha barnen hos sig?

De lärda säger att det krävs både arv och miljö för att han ska utveckla ett beroende. Beroendesjukdom är ärftligt. Man kan ha genetiskt arv som gör att man kan utveckla beroende. Men för att det ska hända måste det också finnas en miljö där ett beroende kan växa fram. Arvet kan vi inte påverka. Men miljön är vårt ansvar. Och det är här jag känner att jag så lätt kan misslyckas. Ansvaret är så stort. De säger att barn redan som spädbarn påverkas av miljön de lever i. Jag får inte göra några fel. Fast jag vet att jag kommer att göra fel. Hur ska jag kunna skydda mina barn? Jag har redan gjort så mycket fel. Och så många rätt. Men nu kommer en ny situation att förhålla sig till.

Mina barn känner också mycket saknad. Mycket. Och det är inte honom de är arga på utan mig. För jag talar såklart inte illa om honom. Och nu när de träffar honom är han ju nykter. Och glad. Och full av energi. För han är ju en fantastisk pappa. Med så mycket kärlek till sina barn.

Jag frågade min sexåring i helgen om han kom ihåg hur det var när vi bodde ihop med pappa. Han berättade att han gjorde det. Han minns att pappa var mycket sjuk. Att han hade sovsjukan. Han bara sov och sov. Och blev lätt arg. Orkade ingenting. Att vi hälsade på på sjukhuset. Att pappa åt upp hans choklad mitt framför ögonen på oss. Chokladen som vi skulle ha till hans födelsedagstårta. Det var det värsta. Han bara åt upp den. Och du blev så arg mamma.

Ja, han var sjuk. Han behövde mycket hjälp för att bli frisk. Och när vi bodde tillsammans blev vi också sjuka. Vi gjorde alla konstiga saker för allt var så konstigt hos oss. Men vi hade också mycket bra. Mycket som var fint. Men ibland var allt bara så sjukt. För en sån här sjukdom gör alla sjuka. På lite olika sätt. Vi mår alla bättre nu. Nu när vi inte bor tillsammans. Och pappa kommer behöva fortsätta arbeta med sin sjukdom för att han ska fortsätta må bra. Jag försöker sätta ord på det som hänt. Det har jag alltid försökt att göra.

För intellektuellt förstår jag vad som måste göras. Vad som är bäst.

Det är så mycket han inte minns. Och jag vet inte var alla minnena har tagit vägen. Men jag vet att jag inte har kunnat skydda honom så mycket som jag borde ha gjort. Och det kommer ta lång tid att jobba med min skuld.

Men så var det nog mest. Att han mest låg där som en ångesthög när han mådde dåligt. Tog tablett gjorde han också. För att inte komma upp ur den där dimman för att slippa känna. Och det gjorde mig så galen. Samtidigt som jag tyckte det var skönt att veta att han var där och inte någon annanstans. Försvunnen. Så jäkla rädd att han var död.

Min lilla tjej minns inte att pappa någonsin har bott med oss. Hon var ju bara några få månadeer när han försvann ur vår vardag. Men hon saknar så mycket hon med. Hon berättar för alla vi möter att pappa har åkt med tåget. Han kommer snart. Jo, och visst är det så. Han kommer snart.

Men hur jäkla jobbigt det än har varit att lämna så ångrar jag det inte en sekund!

För jag har aldrig känt mig så fri som jag gör nu! Och jag vet med säkerget att jag har gjort det som är rätt för mina barn!
Det vet jag att vi alla som har lämnat har gjort!

Kramar till alla som fortfarande kämpar, alla som är på väg och ni som lämnat!

MCR
Skuld

Skuld

Denna tunga ångestfyllda känsla som nu
Sköljer över mig
Tränger sig in i mig
Tränger sig ut ur mig

Allt jag borde ha gjort

Om jag hade haft kraft och mod
att förändra det jag kunde

Men jag hade inte det – då

Inte då

Det gjorde för ont

För jag skyddade mig själv
en livslögn

Och jag gjorde dig så illa

Lilla du.
Du som inte kunde välja
Du som förlitade dig på att vi. Att jag.
Gjorde det som var gott för dig.

Men det gjorde jag inte – då.

Inte då.

MCR
Att flytta gränser

Alla har vi gränser för vad vi kan utstå.

Moraliska gränser för rätt och fel.

Därför blir skammen så stor när man ser sig själv flytta fram gränserna.
Lite lite i taget.

Och så lite till.

Till slut är gränsen så långt från det som ursprungligen kändes så självklart.

Och då är skammen så otroligt stor.

För vem är jag som utsätter mig för det här?

Gränslös. Utan självrespekt.

Så jag skyddar. Skyddar mig själv. Min livslögn.

För hur kommer andra se på mig? Vem blir jag i andras ögon?

Lögnen blev lättare.

För honom. Och för mig.

I tio år flyttades gränserna. Och lögnen var så grundad i mig.

Nu ska jag jobba för lämna skammen bakom mig och låta ärligheten följa mig i stället.

Dis
Så bra skrivet

Så bra skrivet om gränssättning. Känner igen mig mycket och känner hur klumpen i halsen växer.

MCR
Tack!

Tack!

Jag har börjat att sätta ord på det jag har varit med om. Vad som faktiskt har hänt.

Det är befriande.
Det är samtidigt hårt att se vad som faktiskt har hänt med mitt jag.

Men det har inte bara hänt mig. Mönstren är de samma. Vi följer ofta samma bana.

Skuld och skam för det som hände.

Så jag försökte kontrollera. Hur mycket? Hur lite?

Och så flyttade jag mina gränser. Lite till. Lite till. Och så lång jag aldrig trodde att jag skulle gå.
För jag tålde lite till. Och lite till. Jag ökade min tolerans.

Och så förändrades min personlighet. Jag blev någon annan. Någon jag inte tyckte så mycket om.

Lögner. För hur skulle andra se på mig? Skydda min livslögn.

Förnekelse som försvar. För visst var det de som undrade. Som ifrågasatte.

Så blev jag ensam. Isolerad. För det blev enklare så. I ensamheten.

För skulden och skammen var så stor.

Men det har inte bara hänt mig. Mönstren är de samma. Vi följer ofta samma bana.

Vi medberoende
och beroende

miss lyckad
Intressant tråd..

Jag undrar var du gick på anhörigvecka? Och vem som anordnade den? Jag är nykter sedan 1,8 år. Ska separera från sambo som inte förmår att hålla sig nykter. Har kommit på att anhörigvecka vore något för mig. Min pappa och mina syskon har/hade också a-beroende. Mycket tankar dyker upp när jag läser på forumets anhörigsidor. Hittar svar men även nya frågor dyker upp hos mig...

MCR
Anhörigvecka

Jag tycker verkligen att det har varit en mycket givande vecka som har satt igång så många processer i mig.

Jag fick erbjudandet att gå då min förre detta man gjorde behandling på Nämndemansgården. Han bjöd in mig och andra närstående till att få möjligheten att gå. Veckan görs inte samtidigt som någon man har en relation till. Men veckan går ut på att man tillsammans med medberoende och beroende som är i behandling får ta del av varandras erfarenheter, få se filmer, ta del av föreläsningar, utföra uppgifter och framför allt lyssna och prata med varandra.

Jag tror att olika kommuner har olika avtal med olika behandlingscentrum. Men i vårt fall var det så. Jag valde att gå nästan ett år efter att han var i behandling där. Jag hade ett år på mig och nu var jag redo. Du kan säkert få hjälp med att få till en liknande behandling. För behovet verkar ju finnas. Jag vet också att Nämndemansgården har en fond där man kan söka bidrag till Anhörigvecka om man inte själv kan betala eller kan få den bekostad på annat sätt. Då skriver man en ansökan.

Sen vet jag också att många kommuner erbjuder annan anhörigbehandling. Det kan vara i form av träffar en gång i veckan där man dels får dela med sig av sina erfarenheter, få kunskap i form av föreläsningar och diskutera med varandra.

För det finns mycket som måste bearbetas. Och egna mönster som måste brytas.

MCR
Att åka karusell

Vi åkte karusell i går.
Min son och jag.

Och jag älskade känslan.

Känslan precis innan nedförsbacken.
Känslan av att inte ha kontroll.
Det där pirret precis innan fallet.

Och så ännu bättre.

Den förlösande känslan av att bara åka med.
Och skratta högt.
Ända nedifrån djupet av magen.
Bubblande.
Oförställt.
Ostoppbart.

För jag vill ha kontroll.
Jag planerar och kontrollerar.
Tvångsmässigt.
Kan inte låta bli.

I går följde jag bara med.
Var närvarande.
Med min modiga son vid min sida.

Och jag skrattade högt.

MCR
Självutplåning

I en dimma av outtalade känslor har jag befunnit mig.
I en gröt har jag kämpat mig fram.
Jobbat så hårt för att hålla mig över ytan.
Så jag har inte fått grepp om känslorna som nästan dränkt mig.

Känslor jag nu identifierar.
Jag fångar dem.
Prövar dem i mitt huvud.
Tar dem i min mun.
Spottar ut dem.
Trycker svarta symboler mot vit bakgrund i stället.
Skriver ned dem.

Jag behöver göra de suddiga konturerna tydliga för att få grepp om känslorna.
Betrakta dem.
Omfamna dem.
Förstå att de är mina.

Otillräcklighet.
Ilska.
Skuld.
Skam.
Maktlöshet.
Förvirring.
Bitterhet.
Rädsla.
Ensamhet.

De har följt mig så länge.

I mitt medberoende.
Jag som möjliggörare.

Jag förnekade. Jag höll undan och tryckte ner mina känslor.
Jag tog hand om allt och alla.
Jag skyddade mina barn.
Jag kontrollerade det som inte gick att kontrollera.

Jag fick priset.

Jag utplånade mig själv.

MCR
Självutplåning 2.0

Jag utplånade mig själv.

Och samtidigt höll jag fasaden uppe.
Gick ut min femåriga utbildning med höga betyg i samtliga kurser.
Presterade på jobbet.
Fick nya tjänster och uppdrag.
Ledde utveckling.
Framåt.
Lyssnade på andra.
Löste konflikter.

Jag ordnar det!

Fasaden så solid.

Fläckfri.

Och så kom jag hem.

Och var så fruktansvärt ensam.

För vem kunde förstå?

MCR
En dag jag plötsligt minns

Jag minns en dag efter jag hade gjort min första operation – de hade tagit bort en del av livmodertappen där det fanns cellförändringar, det som senare skulle visa sig vara cancer. Jag hade redan lämnat dig. Du hade fått lämna vårt gemensamma hem. Och nu var du var utan bostad.

Men nu var du i huset. Du hade kommit dit. Drogpåverkad. Du ville bara få ta det lugnt. Andas ut. Vila. Men du tog all vår luft. Jag ville bara att du skulle försvinna. För du var inte snäll. Du skrämde mig. Jag var hemma. Barnen var hemma. Jag hade låst in oss på ett av barnens rum. Där satt vi. En liten bebis på några månader och en pojke på fyra år. Och en mamma som förklarade att pappa var sjuk just nu. Och vi skulle försöka få honom att åka med bussen.

Men du ville inte åka.

Vi lekte på rummet. Jag tror vi sjöng. Och jag hade börjat blöda. Jag blödde mycket. Så otroligt mycket. Jag ringde gyn bara för att rådfråga om de tyckte att jag skulle behöva komma in. Få det undersökt. De tyckte absolut att jag skulle komma. Men det gick inte. För jag kunde ju inte åka in till sjukhuset själv med barnen. Men det största problemet var att jag ville få bort dig. Få dig att ta den där bussen. Och försvinna för en tid. Så vi skulle kunna andas igen. Jag och barnen.

För jag hade ju redan lämnat dig. Jag hade ju gjort det som var rätt. Det som krävdes av mig.

Till slut kom du iväg. Bara för att ringa en kort stund senare och säga att du tagit fel buss och hamnat i en by åt fel håll. Så jag hämtade dig när jag egentligen skulle ha åkt till sjukhuset. Letade efter dig på vägarna. För vart du var visste du inte riktigt själv. Någon timme senare fick jag i väg dig på en annan buss. Till slut. Och då var det kväll. Och då kunde jag ju inte åka in till sjukhuset. För det skulle ju bli för jobbigt för barnen. För jag var ju inte sjuk. Mamma kunde ju inte vara sjuk också.

Men vi kunde andas igen. Och jag behövde inte oroa mig för att du skulle dyka upp igen mitt i natten.

InteMera
Vad din text väcker glömda

Vad din text väcker glömda minnen hos mig också! "Mamma kan ju inte också vara sjuk". Så har det varit hos oss också, när jag blev sjuk var det ändå jag som skulle ta hand om barn och allt, dessutom skjutsa runt på mannen som var utan körkort långa tider efter en dubbel rattfylla. Månader efteråt när jag tog upp det med honom var hans enda kommentar, "jamen du hade väl inte så ont...". Jag hade jävulsk ont. Länge. Inte en dag sjukskriven för mamma kunde ju inte också vara sjuk. Sen blev värken kronisk. Läkaren undrade hur jag kunnat jobba eller göra nåt alls med den nivån av skada i kroppen och den värken. Ja det undrar jag också.

MCR
Intemera

Visst är det sjukt hur man kan trycka undan sina egna behov, känslor och smärtor? Så mycket för att skydda barnen, men också så mycket för att man så länge har satt den beroendes behov först. Det egna jaget kommer så långt efter.

Och det tar tid att förändra de här beteendena. Jag försöker bearbeta nu. För jag vill verkligen förändras. Så nu fortsätter jag min känslomässiga magsjuka där jag kastas mellan olika förträngda känslor och minnen. Jag tror den kan hålla på ett tag till. För det är så mycket jag har trängt undan i ett decennium. Och jag bär på en hel massa sorg. Över det som aldrig blev. Över det jag förlorat. Över att ha förlorat min livmoder. Och stora delar av mig själv och mitt liv.

Jag ska framåt. Men för att klara av det måste jag skriva fram det som hänt och omfamna det innan jag kommer vidare. Och kanske någon annan känner igen sig i det jag skriver. Men jag gör det för att ta tillbaka mig och mitt liv.

MCR
Jag kunde aldrig följa med

Jag kunde aldrig följa med.
Det passade inte just då.
Kanske en annan gång.
Nä, jag måste hem.
Vi får se om jag kan nästa.

Och så kom examensdagen.
Nu skulle vi fira.
Vi hade klarat det!

Men jag kunde inte i dag heller.

För du låg inlagd på psyket efter att jag ringt efter psykakuten.
Som jag absolut inte fick. Du förbjöd mig.

Men jag ringde ändå.

För jag orkade inte vårda dig hemma.

Jag visste inte längre vad jag skulle göra.

Jag orkade inte mer. Den här gången.

Psykos. Hallucinationer.

Och ett litet barn hemma.

Så jag ringde ändå.

Och de kom med akutbilen.

Gjorde en bedömning.

Sa att du skulle åka in. Bli mottagen och komma få bli inlagd.

Men frågade mig.

Kan du köra?
Vi har många larm. Många att besöka.
Och läget är ju stabilt nu.

Kan du?

Kunde jag?
Ja.

Så jag körde in. Det var nästan en timmes körning.

Med två pojkar i bilen.
En liten.
Och en som skulle föreställa stor.
Men som var allt annat.

Så nej.
Jag kunde inte följa med den dagen heller.

Jag åkte hem.
Hämtade på förskolan.

Förklarade att pappa var sjuk.
Men snart kommer han hem igen.
Och då mår han bättre ska du se.

MCR
Påverkas barnen av förälderns drickande?

Frågan stod i en sammanfattning om vanliga frågor från anhöriga till personer med beroendeproblematik publicerad här på sidan för en tid sedan

Och ja. Så klart att det gör.

Det har jag alltid vetat. Så klart. Så självklart.

Men ibland slår det mig så hårt.

Tanken på skuld äter upp mig.

Lite i taget.

Varför gjorde jag inget innan?
Varför gick jag inte? När jag såg vad det gjorde med oss?

Jag förstod ju intellektuellt vad det skulle komma att göra med dig.
Lilla du. Som inte kunde välja.

Det var jag som skulle behöva göra det valet.

Jag kämpade så förbannat mycket.

I nöd och lust.

Jag skyddade och skyddade.

Men:
”Jo, barnen påverkas oavsett om de ser personen onykter/påverkad eller inte. Barn påverkas av relationerna i familjen. Om det finns sorg, ilska, skuldbeläggande eller frostig tystnad känner barnen det. /…/ Inget barn mår bra av att växa upp i en familj med skadlig konsumtion av alkohol eller narkotika. /…/ Avlasta barnet från skuld. Att bekräfta alla känslor som barnet kan uppleva. Gå inte i försvar och förminska problemet, då är risken stor att barnet tror att det är dem det är fel på”.

Skyddande faktorer:

Den icke missbrukande förälderns förmåga att kompensera för de konsekvenser som problemet kan få för samvaron i familjen
Konfliktnivån i familjen är låg.
Daglig struktur med rutiner och vardagsrytm hålls
Barnen exponeras inte för episoder med drickande
Barnen får adekvat information om det som pågår i familjen

Barn som lever i en familj med en eller flera missbrukare brukar visa flera av följande symptom:

Sömnproblem och mardrömmar
Trötthet
Koncentrationssvårigheter
Ångest och nedstämdhet
Distans till andra människor
Dålig självbild
Ofrivillig tarm- och urintömning
Magsmärtor eller huvudvärk

Jag vill ju gärna tro att jag har gjort så mycket för att skydda.
Men jag vet ju också att jag inte har gjort det.

Jag känner skuld varje dag för att jag inte lämnade tidigare.
Och lilla du - du kunde aldrig välja.

Sidor